Exklusivt: Cafés stora intervju med Robin Söderling

 |  Publicerad 2010-06-03 11:39  |  Lästid: 13 minuter
hepphepp

Igår (1/6) slog han äntligen sin nemesis Roger Federer i Franska öppna. Det firar vi med att bjuda på vår stora omslagsintervju med Robin Söderling från Cafés majnummer 2010. Här läser du hela Christofer Brasks text.

* * * * *

Halvvägs in i matchen fick tränaren Magnus Norman nog. Han samlade ihop sina saker, lämnade sin plats på läktaren och åkte tillbaka till hotellet.

På banan stod en frustrerad 24-åring från Tibro, som inte bara hade tappat första set mot tysken Rainer Schüttler utan även humöret. En alltför välbekant syn när det gällde spelaren som sett till rå talang hade få likar på touren – men också rykte om sig att ha problem med psyket.

När Magnus Norman kom in i handlingen, inför 2009, bestämde han sig för att koncentrera sig på sin adepts svaga punkt. Gång på gång upprepade han samma budskap som Robin Söderling innan dess hört till leda från varje tränare han haft:
– Tappar du humöret går det åt helvete.

Frågan var om han skulle lyssna mer på en gammal världstvåa.

Allting ställdes på sin spets i Sunrise, Florida, dit de kom i mitten av mars för att spela en mindre tävling som uppladdning inför Masters Series-turneringen i Miami veckan därpå. I kvartsfinalen väntade Schüttler, en spelare som varit uppe på topp tio och sedan rasat på rankingen.

Från läktaren såg Magnus Norman snart att något var fel, att Robin Söderling föll tillbaka i gamla ovanor. Han blev förbannad, svor, hängde med huvudet. Norman försökte stötta så gott han kunde, men situationen blev bara värre och värre.

Tills slut reste sig tränaren och gick.

Thomas Johansson, som var med i Sunrise för att göra ett sista försök på touren, minns:
– Det var en markering från Magnus: ”Om du vill ha min hjälp beter du dig inte så här…”

Och budskapet gick fram. Robin Söderling tog sig samman och vände matchen, medan tränaren väntade på hotellet. Sedan vann han resten av matcherna i turneringen och en prischeck 18 000 dollar. Inte mycket jämfört med det som skulle komma senare den våren, men ett steg på rätt väg.

– Det kändes som en vändpunkt för Robin och Magnus, säger Thomas Johansson. Jag såg hur mycket Magnus jobbade med det mentala, med det som händer uppe i knoppen. Jag tror att Robin tyckte att Magnus var ganska jobbig i början. Magnus är ärlig, rak och tuff. Om Magnus tyckte att Robin uppträdde barnsligt på banan fick han höra det direkt efteråt, rakt i ansiktet. Magnus har vänt Robins beteende helt.

Alla som följt tennisrapporteringen under det gångna året känner igen delar av Thomas Johanssons analys. Varken Robin Söderling eller hans pappa Bo håller riktigt med – men så har historien om tennisvärstingens förvandling berättats på dagstidningarnas sportsidor.

Robin Söderlings svarta Porsche Cayenne Turbo smälter in fint på parkeringen utanför Kungliga tennishallen i Stockholm. Stockholms stora tennisarena, som byggdes på initiativ av Gustav V, är klassisk idrottsmark. Det var här Sverige besegrade Tjeckoslovakien i Davis Cup-finalen 1975. Det var här John McEnroe vrålade ”Answer my question, jerk!” under Stockholm Open-semifinalen mot Anders Järryd 1984.

Men kring lunchtid en vanlig tisdag är centercourtens träläktare ödsligt tom. Så här dags är Kungliga tennishallen en miljö som andas mer Östermalm, tradition och gamla pengar än svettig elitidrott. Det är hit börsdirektörerna kommer för att träna och efteråt prata affärer i restaurangen. I Kungliga Lawn-tennisklubben bygger de nätverk och sätter sina barn i tennisskola.

Robin Söderling är uppvuxen långt härifrån, i ett litet västgötskt industrisamhälle som ibland kallas ”Sveriges möbelcentrum”. I höstas utsågs han till ”Årets Tibrobo”, fast han sedan många år bor i Monte Carlo.

Det är också länge sen Söderling kom till Kungliga tennishallen som en bortkommen lantis. Det var egentligen bara ett stopp på vägen mot de större arenorna för en spelare som redan i de yngre tonåren pekades ut som en av landets största talanger.

Nu – när Jonas Björkman, Thomas Johansson, Thomas Enquist och Magnus Norman lagt av – är han inte längre svensk tennis framtid. Robin Söderling är svensk tennis. Han ler:

– Jag hör att tennisskolorna är fulla med knattar och att det spelas i hallarna igen. Många säger: ”Det är tack vare dig.” Jag vill inte ta åt mig hela äran, men… det känns otroligt roligt.

Han baxar ner sina 191 centimeter i en stol i klubbrummet en trappa upp, medan agenten Per Hjertquist hämtar mineralvatten i baren. Robin Söderling konstaterar att han får mer VIP-behandling nuförtiden – även ute på touren:

– Det är stor skillnad på servicen. Numera får jag alltid en stor svit på hotellet. Två, tre rum… eller så många rum jag vill ha. Men det är också smågrejer, som att det är lättare att boka en tennisbana när jag ska träna. Om det är fullt får jag gå före i kön. Egentligen är det orättvist, tycker jag.

Det måste också vara skillnad i de första omgångarna i grand slam-turneringar – du får spela inför mycket folk direkt i stället för att skickas ut till bana 17?
– Jo, det är klart. Det är roligare när mycket folk tittar. För några veckor sen satt jag och tittade på bilder som min flickvän tog i Paris. I första omgången var det typ bana 17. Sen såg man, match för match, att det blev lite större bana för varje gång. Men egentligen har jag inte brytt mig så mycket om det där. Just när jag står där vill jag vinna precis lika mycket om det är en person eller 20 000 som tittar.

Hur kom det sig att du blev en vinnare i fjol?
– Jag vet inte om jag egentligen är en så mycket bättre tennisspelare än tidigare. Men jag är jämnare i mitt spel, jag kan slå många fler spelare utan att spela min bästa tennis.

Tidigare förlorade han matcher som den mot Rainer Schüttler i Sunrise, Florida. Men 2009 var året då Robin Söderling bet ihop, gnetade på och blev en vinnare även dåliga dagar. Samtidigt hade han också dagar som var rent magiska – som den 31 maj, då han blev den förste att besegra Rafael Nadal på gruset i Paris.

När han summerade sitt 2009 hade han gått till final i Franska öppna, vunnit i Båstad, spelat kvartsfinal i US Open, klättrat till åttonde plats på världsrankingen och kvalificerat sig för Masters-slutspelet i London där han gick till semifinal efter att återigen ha besegrat Nadal.

Under de sista sju turneringarna 2009 nådde Söderling minst kvartsfinal.

– Jämnheten är det jag är mest nöjd med, sammanfattar han. Om du tittar på Federer, på alla de högt rankade spelarna – de spelar inte sin bästa tennis varje vecka. De har fyra, fem matcher på ett år då de tycker att det känns bra. Ändå vinner de många matcher. Det är något som kännetecknar en toppspelare.

Händer det att du känner dig maktlös när du möter Federer?
– Det är samma sak med alla spelarna i den absoluta toppen – när jag spelat mot dem är det sällan jag känt: ”Shit, vad bra jag är i dag.” Man får så lite tid på sig, eftersom de spelar så bra. De gör en dålig.

Vad skiljer dig från Federer och Nadal?
– Inte så jävla mycket. Jag minns hur det var när jag mötte Novak Djokovic för ett par år sen – jag tyckte att han spelade så jäkla snabbt, jag kände tidspress hela tiden. Men när jag möter honom nu är jag med på lika villkor, i London slog jag honom till och med. Mot Nadal och Federer känner jag samma sak. Jag tycker inte att de spelar lika snabbt längre. Jag har höjt mitt spel, så att jag är uppe på samma nivå.

Att du slog dig in på topp tio har skapat nya, högre förväntningar. Hur hanterar du trycket?
– Jag ställer ganska höga krav på mig själv, så jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker. Jag vill alltid vinna, vill alltid spela bra och försöker alltid bli bättre. Det där kan vara jobbigt såklart, att sällan vara nöjd. Samtidigt har det tagit mig dit där jag är nu. Men skulle jag börja bry mig om vad alla andra tycker också… då skulle det bli jobbigt, på riktigt.

Du hittar hela tiden detaljer du måste förbättra?
– Ja, jag behöver inte ens leta. Det kan vara att jag inte servar bra, att min backhandvolley inte funkar eller att jag känner mig långsam.

Hur var det efter segern mot Rafael Nadal i Mastersslutspelet – var du självkritisk även då?
– Ja, jag kunde ha servat bättre i den matchen. Det här är något som hjälper mig mycket. Det är en drivkraft jag har, att alltid försöka bli bättre.

Kan du känna att dina egna krav ibland är för mycket att bära?
– Ja, det kan jag. Förr kunde jag vinna en match och inte alls vara nöjd. Och jag kunde vara knäckt efter ett dåligt träningspass. Men nu har jag lärt mig att det inte alltid behöver kännas hundra – bara man vinner. Det är vinst eller förlust som räknas. Det står inte i historieböckerna om det var bra spel eller inte.

När njuter du av vad du uppnått på tennisbanan?
– Jag tycker inte om att njuta eller ta det lugnt för länge. Jag tycker det är roligt att försöka bli bättre. När jag slutar vill jag känna: Okej, jag nådde så här långt – och jag gav verkligen allt för att nå hit. Jag vill inte känna: Tänk om jag hade kämpat lite till, tänk om jag hade tränat lite hårdare – då…

Om det visar sig att ditt max var åtta på världsrankingen – är du verkligen nöjd då?
– Ja, jag hade varit nöjd om mitt max varit 800 också. Om jag verkligen hade gjort allt jag kunnat för att nå dit.

Som tennisspelare kan man ha ett väldigt bra liv, även om man ligger mellan 25 och 50 på rankingen. Det måste vara lätt hänt att man slår sig till ro?
– Ja, det tror jag. Det finns spelare som är nöjda med det. De måste fortfarande jobba hårt för att lägga kvar där, men de är inte beredda att ta chansen och krama ur det där sista.

Hur ont gör de där sista svettdropparna?
– Ja, du… Det är några operationer, några skadepauser. Det gör ont. Men jag gillar det också. Om jag tyckte det var skittråkigt skulle jag aldrig orka.

Hade du kunnat nå världseliten i någon annan idrott?
– Jag tror det. Jag har bra talang för idrott. Talang kan vara olika saker, ibland hör man folk säga: ”Han var en sån jäkla bolltalang, synd att han inte orkade kämpa.” Men det är ju också en talang. Jag har båda de talangerna och har man det kan man komma ganska lång. Jag säger inte att jag hade blivit bland de tio bästa i världen i fotboll, men jag hade definitivt haft chansen att lyckas.

Hade du verkligen funkat lika bra i en lagidrott?
– Nej, det var därför jag valde tennis. Jag tyckte det var roligare med en individuell idrott, för då var det upp till mig hela tiden. Titta på fotboll – spelarna vet att det är träning 10–12 och sen är det lunch. De har allt uppstyrt. Det blir nog lätt att man bara följer med och gör vad man blir tillsagd. Som individuell idrottare måste man ta ansvar och tänka mer själv: Vad vill jag bli bättre på? Inte bara: Vad är bäst för laget?

Händer det att du står på centercourten och nästan vill nypa dig i armen? ”Shit, det här är faktiskt på riktigt…”
– Ja, absolut. Att bli tennisproffs har varit min dröm ända sen jag var fyra, fem år. Mamma har berättat att jag en gång såg en tennismatch i US Open på tv. Jag var fem år och sa: ”Där ska jag spela! Och ni ska komma dit och titta, men då måste ni ha hjälm för de slår så hårda servar.” Det var min dröm att få spela där och ibland tänker jag faktiskt: ”Nu har jag lyckats, nu spelar jag här.” Och det är inte bara det att jag får vara med. Nu har jag faktiskt slagits om segrarna i de där turneringarna.

Vilka reaktioner mötte när du som pojke sa att du skulle bli tennisproffs?
– Jag har fått många klappar på huvudet. Jag kommer ihåg när jag var sju, åtta år och sa till några gubbar vid tennisklubben i Tibro: ”När jag blir stor ska jag spela Wimbledon.” De flinade och sa: ”Jaja, den chansen är minimal.” Jag märkte, fast jag var så liten, att de nästan hånade mig. Men jag var så himla säker på att de hade fel.

I november 1997 reste familjen Söderling till Göteborg för att se Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA. Tennistalangen från Tibro passade på att be Jonas Björkman och Thomas Enquist om deras autografer.

Drygt sex år senare blev han deras lagkamrat, när kaptenen Mats Wilander tog ut honom till matchen mot Australien. Men det var ingen försynt 18-åring som gjorde entré i DC-laget.

– Själv smög jag nästan längs väggarna när jag var ny i laget, säger Thomas Johansson. Men Robin var tuff på träning direkt. Han sparrade mot mig och Thomas Enquist med inställningen att han bara skulle slå oss. Det kunde åka racketar om han förlorade och jag minns att jag tänkte: ”Vad fan!? Den här killen är bara 18 år och jag är rankad som nummer 15 i världen.”

Vinnarinstinkten var tidigt omtalad, men inte alltid på ett smickrande sätt. Så länge Robin Söderling kan minnas har han fått höra att han borde tygla sitt humör.

– Det är en balansgång, det där. Robin har också haft stor nytta av sitt temperament, säger Bo Söderling, som själv var känd för sitt hetsiga humör under sin tid som juniorlandslagsman i bordtennis.

Under hela 90-talet reste de landet runt i jakt på sparring och pokaler. Blev det inte seger var sonen otröstlig, men även segrarna tillkom ofta efter häftiga känsloutbrott. Robin Söderling var lika känd för sina svordomar, psykningar och kastade racketar som för sin vinnande forehand.

– Jag har alltid ogillat honom, både på och utanför banan, säger Alexander Neidert, som minns Kalle Anka Cup 1995 som en av höjdpunkterna i sin tenniskarriär.

Den gången slog han ut en förtvivlad Robin Söderling i kvalet. I deras sista möte, en SM-final ett antal år senare, vann Söderling med 6–0, 6–0. Neidert avbröt sin elitsatsning och bor numera i Oslo, där han vid sidan av studier jobbar deltid som tennistränare.

– Robin var känd för att bete sig illa, fortsätter Neidert. Jag tyckte att han var extremt kaxig och han hade liksom rätt att vara det, för han var ju bäst. Kanske måste man vara på det sättet för att lyckas i en sport som tennis. Han var en liten djävul, helt enkelt.

Men den kompromisslösa inställningen visade sig även på andra sätt, påpekar Alexander Neidert.

– Vi gick samtidigt på tennisgymnasiet i en halv termin. Vi andra festade en hel del, men det var inget som intresserade Robin. Det var bara tennisen som gällde.

Redan hösten 2004, som 20-åring, vann han sin första titel på ATP-touren. Men det dröjde inte länge förrän namnet Robin Söderling även här var förknippat med humörsvängningar och kontroverser.

Hösten 2005 blev han kritiserad av Jonas Björkman, sedan han hoppat av en Davis Cup-match på grund av skada men sedan spelat en ATP-turnering i Bangkok samma vecka. Ett år senare räddade Söderling kvar Sverige i Elitdivisionen, varpå Mats Wilander gav honom en klapp på huvudet:

– Han som alla lär sig och visade nu att han är en lagspelare.

Bland konkurrenterna på touren hade Robin Söderling rykte om sig att vara en spelare att se upp för – på flera sätt. Thomas Johansson minns:

– Om en spelare tappar huvudet sprider det sig snabbt på touren. Alla visste att Robin Söderling en katastroflottning, för hans spel har alltid hållit hög klass. Samtidigt visste man: om du fick honom ur balans kunde det gå snabbt. Du kunde läsa Robin som en öppen bok.

Under Masters-slutspelet i London i november pratade ingen längre om Robin Söderling på det sättet. Konkurrenterna sa vänliga saker om hans förvandling, men mer oväntat var kanske berömmet från Goran Ivanisevic.

Den förre Wimbledonmästaren var under karriären ökänd för sitt humör och förklarade en gång:

– Det finns tre spelare som kan dyka upp i mig: den bra Goran, den dålige Goran och den galne Goran – och alla tre kan göra ess. I Söderling såg Goran Ivanisevic sig själv – en risktagare med hett temperament – och hans råd var:

– Du ska inte ändra ditt humör för att folk säger det till dig.

Robin Söderberg skiner upp när Ivanisevics ord kommer på tal. Det är uppenbart att han inte gillar hur hans framgångar 2009 förklarats i medierna. Han är glad över samarbetet med Magnus Norman, men håller inte med om att tränaren tvingat honom att ändra sitt beteende.

– Det är väl en liten del. Men jag har samtidigt blivit mycket bättre som tennisspelare, säger han och får stöd av sin pappa.

– Det här handlar också om Robins egen mognad som människa. Jag tror inte att man ska överskatta Magnus Normans betydelse i det avseendet, säger Bo Söderling.

Robin Söderling menar att temperamentet snarare varit en fördel så här långt under hans karriär.

– Det har pratats väldigt mycket om hur många matcher jag förlorat på grund av mitt humör – vilket jag i och för sig gjort. Men det har aldrig någonsin pratats om hur många matcher jag vunnit tack vare mitt humör – vilket är många, många fler.

Kan det finnas något bra i en kastad racket?
– Ja, många gånger. Jag har vänt många matcher tack vare att jag har varit helt skogstokig. Jag har varit så förbannad och har tänkt: ”Jag ska vinna den här matchen om det så är det sista jag gör.”

Fredrik Rosengren, en av Sveriges mest ansedda tennistränare, suckar. Han blir förvånad över Robin Söderlings syn på de tidigare utbrotten.

– Det stämmer inte över huvud taget. Det är tack vare att Robin blivit så mycket starkare mentalt som han har blivit en bättre tennisspelare. Alla människor som kan något om tennis har sett detta. Alla utom Robin själv, förmodligen därför att det är svårt att erkänna att man har mentala problem.

Vi talas vid dagen efter att världsåttan blivit utslagen i första omgången i Australian Open, årets första grand slam-turnering. En match som följde gamla, välbekanta mönster: en märkbart frustrerad Robin Söderling tappade ledning 2–0 till förlust 2–3 i set mot en på papperet betydligt sämre spelare. Efteråt tog Magnus Norman på sig ansvaret för förlusten – enligt honom fällde fysiken avgörandet – medan diverse kommentatorer såg en spelare som föll tillbaka i gamla synder.

– Det finns mängder av spelare som haft ett bra år och sedan inte lyckats hålla nivån. Nu återstår att se hur det blir för Robin. Jag har en hel del åsikter om hans tennis men dem tar jag direkt med Magnus, säger Fredrik Rosengren som tidigare tränat Magnus Norman.

När jag frågar Robin Söderling i vilka lägen hans humör gett honom fördelar på tennisbanan, kommer svaret snabbt:

– Egentligen alltid. För jag har viljan. Jag har aldrig gått av banan och känd att jag inte gett hundra procent. Det är i så fall att jag ibland har velat för mycket. Att spela match är som att gå på slak lina – man får inte trycka ner alla känslor och bli för lugn, men man får inte heller falla över åt andra hållet och bli för hetsig. Det gäller att hålla sig i mitten, på linan. Det har jag lyckats med oftare det senaste året. Men jag har inte ändrat någonting. I grunden har jag fortfarande samma humör, jag har bara lär mig plocka fram det på rätt sätt.

Kan du identifiera dig med John McEnroe?
– Ja, det är klart. Alla känner ju likadant som honom – egentligen. Men han var exceptionell. Han tappade inte koncentrationen när han blev arg, utan blev bara bättre. Det är väldigt ovanligt.

Var går gränsen för dig? När blir det för mycket?
– När jag lägger all energi på att vara arg i stället för att kämpa för att vinna nästa boll. Till slut kokar det över och man tänker bara på hur dåligt man spelat.

Finns det några oskrivna regler för vad som är OK och inte när det gäller utbrott på banan? Det måste vara skillnad om du riktar ilskan mot dig själv eller mot motståndaren?
– Självklart. Det är stor skillnad. Visst har jag haft hatmatcher mot motståndare också, men det är sällan. Nästan alla bra spelare blir arga på sig själva eller på domaren. Men blir du arg på domaren handlar det ju egentligen om att du är arg på dig själv. Till slut bubblar det över och då måste du hitta någon annan att rikta ilskan mot. Jag beundrar domarna. Tänk dig själv, att resa runt vecka efter vecka och få skäll.

Under timmarna i Kungliga tennishallen visar Robin Söderling ingenting av sitt berömda temperament. I stället är han precis så artig som svenska tennisspelare brukar vara. Svaren är lagom ärliga, för att inte ge upphov till nya kontroverser.

Det är också något han tar upp när jag undrar om han mognat som människa.

– Tidigare sa jag alltid precis vad jag kände och tyckte. Men jag har insett att det inte är värt det. Numera ljuger jag på i princip varenda presskonferens. I längden är det tyvärr bättre.

Bland det värsta golfstjärnor vet är rubriker om hur mycket pengar får efter en seger. Är det likadant med dig?
– Nja, det känns inte riktigt relevant. Jag hade spelat tennis även om det inte varit prispengar. Jag tror inte det är så mycket pengar i skidskytte eller curling, men de satsar lika hårt ändå. Det är ju sporten man brinner för.

Med tanke på att du trots allt dragit in närmare 40 miljoner kronor i prispengar: Unnar du dig något?
– Jag lägger ganska mycket pengar på klockor. Kanske lite för mycket, men jag är intresserad på riktigt. Ofta unnar jag mig något när jag spelat bra eller vunnit en tävling. Då tänker jag: ”Nu är jag värd att köpa en klocka.”

Hur mycket har du lagt på klockor?
– Det vågar jag inte säga. Det är mycket pengar.

”Chippen” berättade att han en gång impulsköpte en Rolex för 60 000.
– Jaha. Jag har köpt mycket dyrare klockor än så.

Håller du kontakten med dina gamla kompisar i Tibro?
– Det blir inte så. Jag är aldrig i Tibro och inget ont om dem – men de är kvar där och gör lite samma saker, medan jag gör andra saker nu. Man glider ifrån varandra.

Din flickvän Jenni bloggade tidigare om livet på tennistouren. Varför slutade hon?
– Det blev så mycket större än det var tänkt. Hon började skriva och ta bilder eftersom hennes familj och kompisar undrade hur hon hade det. Men så skrev hon något om mig – och till slut var det bara tennisfans som följde bloggen. Och då kom alla de negativa sakerna, kommentarer där de kallade henne saker som jag inte ens kan nämna. Det ville hon inte vara med om, så hon slutade. Då kändes det som att det var mitt fel, att det är jag som drog in henne i det där.

När du gick till final i Paris sa din mamma att det var roligt med positiv uppmärksamhet, för det har skrivits så mycket negativt om dig tidigare. Håller du med?
– Det låter som min mamma. Hon tar åt sig väldigt när det skrivs negativa saker. Jag har fått säga åt henne flera gånger att inte bry sig.

Någon jämförde dig med Zlatan: Två starka individualister som bryter mot en del normer och som inte bryr sig så himla mycket om vad folk säger. Kan du själv se ett släktskap mellan er?
– Jag känner inte Zlatan personligen, men det stämmer ganska bra. Hur man än gör finns det folk som inte gillar en, det är bara att acceptera. Jag kör min egen väg och gör det jag tror på, utan att för den skulle bli odräglig eller divig.

Händer det att folk tror att du är en diva?
– Ja, alla som är bra är diviga i mångas ögon. Tyvärr är det så. Det finns mycket avundsjuka, folk som bara sett mig på tv bildar sig en uppfattning som inte alltid stämmer med verkligheten.

Varför är det så viktigt att inte verka divig?
– Det skulle vara jäkligt tråkigt, för jag känner mig absolut inte så. Jag känner mig som en vanlig bondpojk från Tibro.

Du tränar tillsammans med Roger Federer, reser flera varv runt jordklotet varje år och samlar på exklusiva schweiziska klockor. Hur mycket finns egentligen kvar av den där bondpojken från Tibro?
– Inuti mig finns han kvar. Jag tycker det är konstigt när folk som pratar med mig blir nervösa, eller när de viskar och pekar. ”Jag är precis som ni”, vill jag säga till dem.

Utanför fönstren har det börjat skymma. På väg mot utgången passerar vi baren där Thomas Johansson och Jonas Björkman sitter och planerar höstens Stockholm Open. De verkar inte se sin förre lagkamrat och han lägger inte märke till dem heller, utan går rakt ut till parkeringen.

En stund tidigare hade vi talat om hans umgänge på touren och Robin Söderling sa:

– Av spelarna är det väl… någon svensk. Och så Magnus. Jag ser tennisen som ett jobb. Jag vill inte ha några ovänner, men jag är inte där för att skaffa vänner heller.

CHRISTOFER BRASK

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:08