Kristofer Hivju: Jag kanske inte ser ut som en gentleman, men jag är faktiskt en

Rött skägg riskerar körkortet i en tunnel under Oslo. Kristofer Hivju – filmstjärna, wildling, innehavare av det mest omtalade ansiktshåret i norskt kulturliv sedan Ibsens dagar – har knappt sju minuter på sig om inte den här torsdagen i mitten av februari ska sluta i fullständigt haveri.

Morgon och förmiddag har ägnats åt klädprovning, fotografering och intervju för Café. Nu väntar dagens viktigaste möte: Kristofer Hivju ska hämta äldsta dottern Noor, 8, i skolan och köra henne till en pianolektion.

– Och aldrig att hon behöver vänta på mig. Aldrig i helvete! Men vi hinner. Bara jag bryter mot lagen.

Hans fru Gry Molvaer Hivju, dokumentärfilmare och makens informelle agent, nickar entusiastiskt från baksätet och återgår till mobilsamtal med en sportaffär – parets andra dotter Sylja fyller 7 och ska få en cykel. Kristofer Hivju växlar ner, svänger ut i omkörningsfilen och gasar upp i 115 samtidigt som han tar tre bilar på raken. Blicken är plötsligt mycket koncentrerad: samma gröna ögon som i de senaste tre säsongerna av Game of thrones genomborrat män och monster.

– Vi är världsmästare i extremlogistik! ropar Gry.

Några minuter senare når vi lågstadieskolan på Oslos sydvästsida. Pappa kommer i tid, sekundmarginalen hyfsat god till och med. Han lämnar bilen, en skruffig Mitsubishi Outlander från säg 2004, på tomgång, drar på sig en pälsmössa och stövlar iväg mot skolbyggnaden.

Kristofer Hivju gör det här varje dag.

För fyra år sedan visste få utanför Norges teaterkretsar vem Kristofer Hivju var. Visst, han hade spelat in en del tv och kortfilmer och haft biroller i de amerikanska storproduktionerna After earth och The thing – men Hollywood-cv:t var blygsamt.

Kristofer Hivjus föräldrar är båda berömda scenskådespelare i Norge, och det var också till teatern han själv förlagt sin karriär. Men efter närmare ett decennium på prestigescener som Nationaltheatret i Oslo och Tröndelag teater i Trondheim hade han valt att trappa ner för att koncentrera sig på pappalivet.

Så kom Tormund Giantsbane.

I en serie som Game of thrones, med tiotals huvudroller och ett myller av starka sidokaraktärer, krävs en del för att sätta individuellt avtryck – särskilt som vardagen i George RR Martins fantasyvärld oroväckande ofta tycks sluta med att en stridshammare mosar din hjärna. Men Hivju har överlevt. Mer än så: Sedan entrén i tredje säsongen av Game of thrones har han fått en mer bärande roll för varje år. I kommande säsong har Tormund Giantsbane avancerat till ledare för vildingarna, det fria folket norr om muren i Westeros.

HBO:s serie har hunnit ikapp de litterära förlagorna, Game of thrones skrivs nu parallellt i bokform och för tv. Ur det perspektivet är det frestande att se Tormunds klättring i rankerna som ett betyg även på Kristofer Hivjus insats.

I en tid då varje sänd tv-minut realtids-analyseras i sociala medier och kampen om betalande tittare samtidigt är hårdare än någonsin bör folkets kärlek inte underskattas. Rollfigurer som går obemärkt förbi kan snabbt tas av daga – medan publikfavoriter inte sällan får utökad airtime i kommande säsonger.

Och fansen älskar Tormund Giantsbane. Han har en sällsam förmåga att skilja huvuden från fienders kroppar, egentligen bara toppad av de flinka formuleringar han häver ur sig medan slakten pågår. Kanske är det ett arv från teatern: Hans komiska tajming gör Tormund till något mer än klyschan av en blodtörstig bärsärk från Norden. Det finns, inser vi, en kvick intelligens bakom den djuriska fasaden.

Och ja, vi måste förstås tala om skägget. Hivjus väldiga rödburr är synonymt inte bara med Tormund Giantsbane – det är svårt att komma på någon annan skådespelare i Norden (världen?!) som just nu är så intimt förknippat med sitt skägg. På Youtube finns klipp som ”Kristofer Hivju’s beard revolution”, där han guidar unga män till den perfekta ansiktsbehåringen. Och när Hivju gästade Skavlan tidigare i år passade han på att gnugga skägget mot SVT:s norske programledare – för att bevisa hur mjukt och hälsosamt det är.

– Det kom någon ”forskningsrapport” förra året som slog ner som en bomb i hipsterhelvetet, det skulle finnas mer bakterier i skägg än i en toalett påstods det. Men när jag var hos Skavlan senast satt ju er professor, Agnes Wold, och försvarade mig. Tydligen har Fredrik Skavlan mer bakterier i ansiktet än jag. Mitt skägg är som en mur, skrockar Kristofer Hivju.

Vi har åkt till familjen Hivju–Molvaers hemkvarter. De bor i ett så kallat svenskehus – ursprungligen tvåfamiljsvillor som byggdes med svenskt stöd när Norge var i nöd efter andra världskriget. Kristofer Hivju växte upp i kåken bredvid, där hans föräldrar fortfarande bor kvar.

Vi fräser förbi och parkerar lite längre bort: Noors pianolärare är både vän och granne. Nu sitter vi i en vindskupa medan dottern klinkar fram Coldplays Viva La Vida en våning ner.

Förlåt, jag kan inte släppa skägget riktigt. Hur lång tid tar det att odla ut?

– Fyra månader. Det är nödvändigt att ta hand om skägget hela tiden. Du ska bada det i öl. Och dricka mycket öl samtidigt, för proteinerna. Och det här måste du skriva, det censurerades när jag berättade det i en annan intervju. Hästsperma är jätteviktigt! Bästa inpackningen ett skägg kan få. Det är sant!

Jag tror dig.

– Okej, jag skojar. Men att jag har skägget är faktiskt lite av en slump. Jag hade bara stubb när jag fick rollen i Game of thrones, men inspelningen blev framflyttad på grund av sjukdom. När jag kom till setet första gången stod de och väntade med ett skitstort lösskägg, men jag hade ju låtit mitt eget växa i flera månader, säger Kristofer Hivju.

Du var en Game of thrones-älskare redan innan du fick rollen, eller hur?

– Ja, jag satt mitt i säsong två när agenten ringde. ”Du har två dygn på dig, sedan vill de ha en audition-tejp”, meddelade hon. Jag hade inte ens tänkt tanken att jag skulle kunna vara aktuell för en HBO-serie. För många år sedan var det bara jag och en annan skådis kvar i uttagningen till rollen som Erik Northman i True blood. Och så vann Alexander Skarsgård. Jag minns att jag tänkte att fan också, där rök min chans. Svensken fick den. Game of thrones tänkte jag inte missa.

Så han förberedda sig noga. Vände och vred på det fåtal repliker han skulle göra, provade ansiktsuttryck och rörelsemönster. Det tog något dygn, sedan hade han Tormund Giantsbane ”i sig” säger Kristofer Hivju:

– Han är en no bullshit kind of guy, willing to kill and die for his people. En man det är skoj att dricka mjöd med men som du inte vill hamna i slagsmål med efteråt. Den där auditionen satt, alltså. När de sa att jag fått rollen var det som att gå med i Beatles.

Tiotalet är den popkulturella megafranschisens era. När säsong sex av Game of thrones har global premiär den 25 april är det en märkesdag av samma dignitet som nästa Hunger games-film eller en ny bok i Millennium-serien.

Fans världen över har värmt upp sedan inspelningen startade i Nordirland i slutet av sommaren. I kölvattnet av varje Game of thrones-skådespelare som landat på Belfast flygplats skvalpar tusentals retweetade mobilkamerabilder. Varenda läckt detalj från produktionen leder till nya spekulationer. Över-
lever Tyrion Lannister sin dödsdom? Och vad händer egentligen med Jon Snow? Säsong fem avslutades med att han låg dödligt sårad i Nattväktarnas fästning vid muren, men vad gör Kit Harington i Belfast om karaktären han spelar är död?

Uppenbart är i alla fall att Kristofer Hivju får en större roll. Mance Rayder, vildingarnas ledare, avrättades i säsong fem. Tormund är hans naturliga efterträdare.

– Jag säger inte ett knyst om vad som händer, men det roliga med att göra en karaktär säsong efter säsong är att du får möjligheten att dyka in i rollen från nya vinklar. Jag trodde aldrig att Tormund skulle gråta, till exempel. Men han gör det i slutet av episoden Hardhome i säsong fem, när stora delar av hans folk dör.

Hur stor möjlighet har du att själv påverka manuset?

– Det är extremt genomarbetat på förhand, jag kan inte gå in och förändra repliker i grunden. Däremot kan vi komma fram till att en scen kan lösas annorlunda. Eller att jag haft tankar om hur min karaktär ska uttrycka sig. När vi spelade in första säsongen hade jag ett annat röstläge när jag gjorde Tormund, hans stämma låg närmare min vanliga röst. Jag skulle in i studion för att göra eftersynk på någon replik, och då insåg jag att den stämman inte alls passade karaktären. Det slutade med att jag fick övertyga producenterna om att jag skulle läsa in alla mina repliker i hela säsongen på nytt, säger Kristofer Hivju.

– Men annars, när kameran väl går, är det min show.

Ni har en gigantisk fanbas. Åker du på Comic-Con och sådana mässor? 

– Jag har gjort lite sånt. Ville jag ha det som jobb skulle jag ha gjort ett decent living bara på att åka runt på sådana events. Som vi säger på inspelningen: ”That’s our pension”.

Med megafranchise kommer megabudget. Inför säsong sex har det skrivits ymnigt i branschmedier om skådespelarnas nya kontrakt: de fem huvudrollsinnehavarna i Game of thrones tjänar enligt uppgifter i amerikansk press 300 000 dollar per avsnitt – över 20 miljoner svenska kronor per person för hela säsongen. HBO sägs dela upp ensemblen i tre lönekategorier, och eftersom Tormund Giantsbane i säsong sex har en mer bärande roll än tidigare är det mycket möjligt att Kristofer Hivju numera räknas in i kategori två. Det skulle, om vi ska tro samma branschrapporter, ge honom en lön på åtminstone ett par hundratusen kronor per avsnitt. Överlever han hela säsongen, tio episoder, blir det ett par goda miljoner på banken.

Frågan måste ställas. Hur mycket tjänar han?

– Jag kanske inte ser ut som en gentleman, men jag är faktiskt en. Och en gentleman pratar aldrig om pengar. Självklart är jag nöjd med lönen HBO betalar, jag kan unna mig att äta mycket god mat. Men annars är jag helt ointresserad av lyx.

Game of thrones har en spännande ensemble. Inledningsvis var det egentligen bara Sean Bean som var känd hos en bredare publik, och hans karaktär Ned Stark dör tidigt i serien. Nu har många av skådespelarna i serien blivit stjärnor. Blir folk på inspelningen divigare för varje säsong som går?

– Det har varit intressant att följa varandra. När jag kom in var Game of thrones på väg att bli en global succé, men den hade inte nått de dimensionerna den har nu. Men ingen av kollegorna har förändrat sig på vägen. Vi sitter alla i samma kalla tält, det är som ett maraton, 12 timmars inspelning per dag och några timmar i sminkvagnen före och efter det. Ingen har blivit star struck vad jag sett. Vi är som en sorts familj, vi skojar och leker.

Vem är roligast?

– Han som spelar Ser Davos Seaworth, Liam Cunningham, är en fantastisk kille. Det är en seriös roll, men Liam är en vandrande cirkus. Britter och irländare har ju alltid jävligt bra humor.

Varför har Game of thrones fått sådant genomslag? Fantasygenren i sig är förstås en förklaring, George RR Martins böcker hade en bred läsekrets redan före tv-serien enbart i egenskap av att vara en fantastisk saga. Men det finns också något unikt i George RR Martins författarskap, ovanligt för litteratur som annars lite slentrianmässigt brukar förknippas med drakar och demoner. Martins berättelser må utspela sig i en annan värld än vår. Men de problem hans karaktärer brottas med är djupt mänskliga – och har ofta starka beröringspunkter med dagens samhällsdebatt. Se till exempel hur han speglar frågor om jämställdhet: Sällan har patriarkatet och den underordning som kvinnor tvingas leva med som konsekvens gestaltats så starkt om i Game of thrones. George RR Martins böcker är särpräglade inte bara som fantasy, utan också som litteratur i allmänhet.

Kristofer Hivju är inne på något liknande:

– Grejen med Game of thrones är de psykologiska aspekterna. Du förstår vad karaktärerna vill, och de har väldigt skilda sätt att ta sig dit. Det här med drakarna och allt det där andra är egentligen inte fokus – det handlar om människorna och hur de förhåller sig till varandra. Om du placerat Game of thrones i vår samtid och sagt att det handlat om presidenter och tjänstemän hade du antagligen haft en lika bra serie. Det är spännande karaktärer som vill spännande saker.

Vem hade Tormund Giantsbane varit i den serien?

– Han hade kommit från ett amerikanskt ghetto.

Kristofer Hivju tar upp en gitarr som står lutad mot väggen. ”När jag var liten hade jag inte en tanke på att bli skådespelare, jag ville spela rock’n’roll!” förklarar han och river av en sång han skrev i tonåren. Inte dum alls, den gulliga refrängen om en ”svart framtid” som väntar ifall vi inte gör något åt miljöförstöringen sätter sig direkt. Han hade ett band, Wax, med några polare. I slutet av 90-talet vann de norska rockmästerskapen – och begav sig ut på sommartågluff. Budgeten: 100 kronor om dagen, planen var att spela in alla pengarna på gator och torg. Paris och Prag avverkades, och eftersom ungdomar är intelligenta varelser styrde de sedan kosan mot italienska ön Capri: en av de dyraste platserna i Europa.

– Vi tog in på ett svindyrt hotell, vi hade fått ihop en del pengar på vägen så vi hade råd med en natt. Dagen efter var vi panka men sprang på en snubbe som hade kopplingar till maffian. Han skickade ner oss till piren i hamnen. Vi fattade inte vad vi skulle göra där, det fanns ju inget folk. Men så kom det in ett gigantiskt kryssningsskepp, och vi började spela. När båten lagt till var det två familjer som möttes för att göra business och du vet… det luktade diamanter. Vi spelade på, och efteråt kom någon som var typ deras betjänt fram. Han dumpade en påse med cash framför oss. Sedan levde vi som kungar på Capri i en vecka. När pengarna tog slut spelade vi på restaurangerna för mat och vin.

Varför bestämde du dig för att bli skådespelare?

– Jag gick en linje som hette Musik-Dans-Drama, med musikinriktning, på gymnasiet. Min lärare – vad fan hette han… Pelle! – sa till mig att om han inte hade hört mig spela gitarr utan bara sett mig hade han trott att jag var en klassisk gitarrist. För inlevelsen. ”Det är mer spännande att se dig spela än att höra dig spela, Kristofer.” Han var som en mentor för mig, en fantastisk man. Skolan skulle sätta upp Hamlet, jag hade aldrig stått på en teaterscen i mitt liv men tack vare Pelle bestämde jag mig för att prova. Och så var det bara ”åh fan vad detta är fett!”. Efter föreställningen rusade jag upp till rektorn och sa att jag ville byta från musik till drama.

Dina föräldrar är skådespelare. Tyckte de att det var en bra idé?

– De tyckte att det var en förfärligt dålig idé. Min far Erik är väldigt känd i Norge, och ha sa till mig att ett skådespelarliv är ett liv under lupp: ”Du kan bli stor. Men det kan också bli väldigt varmt när du får allt ljus kastat på dig. Det kan bli så varmt att allt du gör blir förstorat och allt fokus är på dig och det är inte alltid särskilt trevligt.“ Så de gav mig bara massa motstånd. Men det var för att testa om jag var redo. Och jag kände att skådespeleriet inte var något som gick att stoppa.

Det räcker med några timmar i Kristofer Hivjus sällskap för att förstå vad han pratar om. Samma driv som tog honom och hans band till maffialand kickstartade karriären som skådis. Redan på gymnasiet startade han en fri teatergrupp. Något år efter studenten engagerades han av Nationaltheatret, Norges tyngsta teaterscen. Somrarna tillbringade han tillsammans med andra unga kulturarbetare hos Odd Nerdrum – en av Norges mest erkända men också skandalomsusade konstnärer, vars gård utanför Stavern söder om Oslo i flera decennier varit ett informellt nav för de mer frisinnade delarna av norskt kulturliv.

– Jag mötte Nerdrum på Kunstnernes Hus i Oslo. Det första han berättade för mig var att han just opererat handen. Utan bedövning. Mycket macho, en excentrisk och fantastisk man. Så vi bondade. Det var elever från hela världen på hans gård, massor av målare och ett gäng skådespelare, fest hela tiden men aldrig på bekostnad av kreativiteten. Vi drack äkta absint och blev helt sjuka i huvudet. Men samtidigt målade vi och spelade teater dygnet runt. Ett år byggde jag och min halvsvenska vän Erik en halmhydda som vi bodde i hela sommaren.

I Sverige är Nerdrum kanske mest omtalad för att SL strax efter millennieskiftet stoppade annonserna för hans utställning på Kulturhuset i Stockholm – Nerdrum hade målat ett porträtt av sig själv med ett gigantiskt stånd, ej lämpligt för tunnelbanan.

– Jag minns den där utställningen, för jag var nämligen med själv! Vi satte upp en föreställning i Kulturhuset som Nerdrum skrivit. Jag spelade Odd som ung, han var Edward Munch och klädde av sig naken samtidigt som jag piskade honom. Det var en fin tid.

För Kristofer Hivju blev Odd Nerdrum ytterligare en mentor. Och den första som gav honom konkret karriärcoachning.

– ”Det syns att du är deprimerad, Kristofer. Du måste dra till Hollywood.” Det här var för 10–15 år sen, och skulle någon annan sagt det till mig då hade jag trott att det var ironiskt. Men han menade det. Han såg mig tidigt och gav mig mod att göra saker jag aldrig provat förut.

Förra året fick Kristofer Hivju en guldbagge för sin roll i Ruben Östlunds fina dramakomedi Turist. Hivju spelar Mats, en frejdig vän till den svensk-norska medelklassfamilj vars vardag kraschar under en skidsemester i franska alperna.

I Turist vill Östlund bryta ner den moderna mansrollen. Vad händer när en med samtidens mått framgångsrik pappa plötsligt misslyckas med att leva upp till manligt kodade fundamenta som styrka och mod?

Kristofer Hivjus Mats tar i filmen på sig rollen som parterapeut och försöker rädda Tomas relation med frun Ebba (Lisa Loven Kongsli). Tomas är ”ett offer för sin instinkt” och kan inte klandras bara för att han räddade sig själv– och inte sin familj – när en lavin närmade sig.

Från svenskt perspektiv är det lätt att se Kristofer Hivjus karaktär som en norsk nationalstereotyp: en frispråkig karlakarl i viss kontakt med sitt inre, här kontrasterad mot en mycket välgroomad men känslomässigt hämmad stockholmare.

Men att Mats blev norrman är helt och hållet Kristofer Hivjus förtjänst, förklarar regissören Ruben Östlund när jag ringer upp honom:

– Vi castade i Oslo och Kristofer gjorde en improvisation som var så jävla bra. Hans uttryck är extremt starkt. Men om något blev det snarare ett problem, vi hade redan Lisa Loven Kongsli i en av huvudrollerna och ville egentligen inte ha fler norska skådisar. Vi började leta efter en svensk motsvarighet till Kristofer, men det finns ju inte! Så det fick bli han som spelade Mats.

Kristofer Hivjus energi är ”helt otrolig”, enligt Ruben Östlund, han har en förmåga att engagera alla runtomkring sig i det han gör:

– Under Turist-inspelningen skulle han göra en audition för en skurkroll i någon Hollywoodfilm. Det var inte så att han bara satte sig framför en webbkamera. Nej, han fick Fredrik Wenzel, vår filmfotograf, att ljussätta ett helt rum och övertalade Lisa och Johannes Bah Kuhnke att vara med som motspelare. Sedan började Fredrik regissera honom. Han antydde att Kristofer spelade över, ”ta ner det lite kanske, du vill ju inte göra en rysk gangsterkliché?”. Kristofer lyssnade noga och tonade ner spelet. Sedan kom hans fru Gry förbi: ”Du måste dra på mer Kristofer, mer rysk gangster.” Och då gjorde han självklart som hon sa i stället.

Att Kristofer Hivju tar regi av Gry är ingen tillfällighet. Tvärtom: Familjen Molvaer–Hivju gör det mesta som team, tillsammans. Grundstrukturen är att vårarna tillhör mamma och höstarna, då Game of thrones spelas in, pappa. Gry Molvaer Hivju är dokumentärfilmare, och har bland annat regisserat uppmärksammade BIT – Ballerina Bulldog. Hon och maken är delägare i ett produktionsbolag, och när Kristofer inte filmar själv assisterar han Gry i hennes projekt:

– Kristofer har gjort allt, burit kameror på fjälltoppar, varit dramaturg och inspelningsledare, agerat vindmaskin. Beslut om jobb fattar vi gemensamt. Vi bollar saker hela tiden men har också officiella ”möten” där vi planerar framåt. Vi hade ett i förrgår. Vad tackar vi ja och nej till? säger Gry Molvaer Hivju

– Barnen går alltid först, så länge de är trygga och tycker det är roligt kör vi på så här. När Kristofer filmade Beck i Stockholm förra året hyrde vi en lägenhet på Söder och flyttade dit allihop. Jag satt och klippte en dokumentär på dagarna, ungarna hade en jättebra barnvakt och kunde sköta skolan. Sen får vi se vad barnen säger när de blir tonåringar. Då anpassar vi oss efter det.

Noors pianolektion är över, Hivju lastar in oss i bilen igen och så bär det av hemåt. Jag är orolig för att missa flyget tillbaka till Stockholm, men Kristofer Hivju skakar på huvudet.

– Du tar bussen vid hållplatsen där borta ner till Centralstationen, du är där inom en kvart. Sen går tågen till flygplatsen Gardermoen var tionde minut och tar tolv minuter. Så vi har åtminstone 43 minuter på oss. Vi sätter oss på kaféet här bredvid. Let’s go!

Turist är en film som ställer frågor om de förväntningar män har på sig själva att vara ”manliga”. Hur mycket av dina egna tankar kring detta speglas i din karaktär där?

– Turist sätter mansrollen på spel. Jämställdhet är självklart när det gäller mål: man delar ansvaret för barn och hem, man försöker se till att bägge parter är i arbete. Men i dagens feministiska debatt handlar mycket om att allt är sociala konstruktioner och att det egentligen inte finns några skillnader mellan kvinnor och män. Det tror jag inte en sekund på, säger Kristofer Hivju.

– Vi har olika fysiska förutsättningar, och så länge samhället krävde kroppsarbete styrde det också hur vi levde våra liv. Numera är det inte så, det finns inget som heter ”kvinnoarbete längre”, husliga plikter och att ta hand om barnen delar vi på. Däremot finns mansarbetet kvar. En sorts underförstått löfte om att alltid packa bilen, klippa gräset och så vidare. Och framför allt, att försvara familjen om olyckan är framme. Det är vad Turist handlar om.

Kristofer Hivju berättar om en semester i Spanien i vintras. Han tog med sig fru, barn och halva släkten till solkusten och hyrde ett stort hus. En natt vaknade han av att Gry skakade honom i sängen.

– Det stod en inbrottstjuv och tittade på oss. En man i mask. ”Drömmer jag?” frågade Gry. ”Nej” sa jag. 999 människor hade blivit hysteriska, men hon väckte mig helt lugnt. Tjuven, däremot, fick panik och sprang iväg. Jag rusade efter. Jag var tvungen att hitta något vapen, det fick bli en eldgaffel, ett imaginary svärd. Barnen sov i rummet bredvid. De sekunderna på väg dit gick jag på ren rovdjursinstinkt. ”Tänk om han försöker kidnappa mina ungar? Tänk om han har kumpaner med pistol?” Jag lät barnen sova, och sedan tassade jag runt där med eldgaffeln. Huset var nästan ett palats, det var en jävla massa rum att gå igenom, minst 50 stycken.

– Kanske 25? säger Gry.

– Okej, 25 då. Hur som helst, tjuven var försvunnen. Men polisen tog honom senare.

Hur påverkades du av att bli pappa?

– Nu är det bara att glömma karriären, tänkte jag när vi fick vår första dotter. Och sen kom en till nästan direkt och då var det verkligen att glömma karriären. Jag hade inte hunnit uträtta något stort som skådespelare, men jag gav fan i alla ambitioner jag hade. Och av det kom plötsligt möjligheter, säger Kristofer Hivju.

– För att kunna försörja familjen valde jag att bara spela barnteater. För mig passade det bra, barnteater spelas ju på dagarna så jag var färdig på kvällen och kunde gå hem till ungarna. Men med tiden kom även en insikt. När du spelar barnteater är det inte tjusigt att vara pretentiös, du ska bara vara en clown som gör publiken, alltså barnen, glada. Tidigare hade jag en helt annan inställning, jag ville vara skicklig. Men i och med barnteatern blev det totalt sekundärt. Jag ville ha kul, och jag ville att kidsen skulle ha kul. Grejen är att det gjorde mig till en mycket bättre skådespelare. Eller rättare sagt, det var först på barnteatern som jag blev en bra skådespelare.

För att du släppte garden?

– Ja. Jag sket i allt. I dag jobbar jag enbart utifrån glädje. Vem fan vill vara skicklig?

I både Game of thrones och Turist spelar du machomän. Är du rädd för att typecastas?

– Nej, jag gör annat också. Det är ett av skälen till att det var fantastiskt att spela Steinar i Beck. Efter att ha gått runt mycket med svärd och kostym fick jag komma ut ur allt det där och spela en människa från vår tid.

Med de tre Beck-filmer som Kristofer Hivju medverkar i under våren är serien nu uppe i 34 stycken – enbart med Peter Haber i rollen som kriminalkommissarie Martin Beck. Mikael Persbrandt har spelat Gunvald Larsson i nätta 20 år. Till slut fick han nog, och i Gunvald som hade premiär på C More på nyårsdagen mötte hans cyniske snut slutligen sin skapare i form av ett kulregn under ett illa planerat tillslag.

Entré Steinar Hovland, levande legend inom Oslopolisen och ”mordutredningarnas Petter Northug” enligt chefen för Riksmordskommissionen.

Går det att ersätta Mikael Persbrandt? Manusförfattarna och Kristofer Hivju löser det genom att göra Steinar Hovland till något helt annat än sin företrädare. Mer modern om man så vill:

– Steinar är en polis som anser att människor i grund och botten är goda, men också tror på det rättfärdiga och ser som sin mission att sätta dem som begår brott i fängelse. Han är tvetydig, har ett mörker inom sig och är väldigt skarp psykologiskt. Jag älskar hans metod. Det finns en förhörsscen i första filmen jag gjorde där han förvandlas från good cop till bad cop inom loppet av någon minut. Han blir god vän med en misstänkt och sedan slår han till: Boom! Den hårda och kompromisslösa snuten känns lite förlegad, säger Kristofer Hivju.

Styrkan i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker har, förutom snillrikt konstruerade mordintriger, alltid varit samhällskritiken. Vid utgivningen på 60-talet var de banbrytande som deckarlitteratur med politiskt patos – utan Sjöwall–Wahlöö knappast någon Mankell, Guillou eller Stieg Larsson. När Beck-filmerna är som bäst för de denna
pionjärinsats vidare. Steinar, den första filmen i serien med Kristofer Hivju, landar kusligt väl i samtiden. Den inleds med en mordbrand på en husvagnscamping, offret är en respekterad läkare vilket leder till uppmärksamhet. Annars bebos den ruffiga campingen av vinddrivna själar, eller ”pack” som ledaren för det lokala grannsamverkanslaget säger. Samtidigt som filmen hade premiär i början av februari drog självutnämnda medborgargarden med högerextremister runt på Stockholms central och attackerade personer med invandrarbakgrund. De senaste åren har flera mordbränder drabbat flera platser i Stockholmsområdet där romska EU-migranter slagit sig ner.

– Steinar tar upp något som finns i samhället och sätter in det i enskilda karaktärer, inte sant? Det är ett sätt att berätta om destruktiva samhällsrörelser, säger Kristofer Hivju.

– Det fantastiska med Beck-serien är att den, i stället för att skildra människor som alltigenom onda, förklarar vad som är bevekelsegrunderna till att någon begår ett brott. I regel är det en väldigt sammansatt bild, väldigt få gör något ont bara för att de gillar att göra onda saker.

Hivju berättar om en kollega som nyligen besökte ett fängelse för att hålla ett föredrag.

– Där mötte han en man som hade dödat sin far och sin bror med yxa. ”Varför gjorde du det?” frågade min kollega. Mördaren såg på honom och sa: ”Men vad skulle jag gjort då?” Det visade sig att han blivit trakasserad ett helt liv av den här fadern och brodern. Till slut rann bägaren över. Man ska själv- klart inte hugga ihjäl folk med yxa, det ska man bara göra på film. Poängen är bara att det sällan finns något svart eller vitt när det gäller brott. Utifrån den vetskapen är det väldigt spännande att spela en karaktär som Steinar Hovland. Till honom har man hämtat mycket inspiration från Kollberg i böckerna, han var kommunist och ansåg att det var samhällets fel när individer begick brott.

Var du står du själv politiskt?

– Det är inget jag vill gå ut med. Jag snackar gärna om mitt liv och mitt arbete, men politik är något annat. Jag vill inte att folk ska se mig i ljuset av mina politiska ståndpunkter, de kan stå i motsättning till en karaktär jag spelar och göra honom mindre trovärdig. Jag måste kunna gå in och spela en nynazist, och jag måste kunna spela en feminist. Förlåt, förfärlig jämförelse, jag menar inte att de är motpoler men du fattar min poäng. Så här: Vi kan alla enas om att krig är dumt. Men om jag står på barrikaderna och snackar om hur dumt krig är och samtidigt krigar som en galning i Game of thrones, då vet jag inte riktigt hur trovärdig jag blir i den rollen?

Samtidigt verkar du inte vara rädd för att ta ställning i frågor som du brinner för. När Odd Nerdrum dömdes till fängelse för skattefusk sa du att domen var ett brott mot världshistorien.

– Odd Nerdrum är en av världshistoriens bäste målare, så det menar jag. Myndigheterna har drivit en agenda mot honom som är fullständigt orättfärdig, från deras sida handlar det bara om att statuera exempel. Jag vill inte gå så långt som att påstå att rättssystemet i Norge suger. Men för mig är det viktigt att försvara en vän.

Det är dags att åka mot flygplatsen. Vi betalar kaffet, killen i kassan tittar storögt efter Kristofer Hivju medan vi traskar mot bussen. Jag frågar om sådant påverkar honom, svaret blir kort:

– Nej, människor har alltid sett mig. Jag var radikal skejtare när jag var ung. Och höll på en massa med klättring, som junior tillhörde jag nästan Norgeeliten. Så jag tänker inte på det.

Skidåkning då? Jag älskar ju Martin Johnsrud Sundby, men du är lite mer för Petter Northug antar jag?

– Ja, det måste jag väl erkänna. Petter är min man.

Jag föreslår att han ska visa sin kommande film Birkebeinerne för producenterna på HBO. En storproduktion som skildrar 1200-talssagan om upprorsmännen Birkebeinarna som tvingas eskortera Norges tronarvinge över fjället – ett norskt nationalepos med samma tyngd i grannlandet som Gustav Vasas 1500-talsäventyr i Dalarna har hos oss. Lite skidaction vore ett trevligt nytt inslag i Game of thrones. Kristofer Hivju skrattar.

– När vintern äntligen kommer kanske det finns möjligheter till det.

Game of thrones sjätte säsong har premiär på HBO Nordic den 25 april. Beck-filmerna Steinar, Vägs ände och Sista dagen visas på C More. Birkebeinerne har planerad Sverigepremiär i höst.

Fotograf Björn Terring/Cameralink. Stylist Julia Stridh. Grooming Pari Damani/Hall&Lundgren. Fotografassistent Martin Wichardt. Location samt all konst Helene Knoop Atelier www.heleneknoop.com