Hela den omtalade intervjun! För artistkollegan och skribenten Tomas Andersson Wij berättar Plura Jonsson slutligen sanningen om den ödesdigra kokain-natten i Göteborg, sitt galna slöseri med pengar under storhetsåren och varför tre månader med fotboja låter ”som en dröm”. Foto Calle Stoltz. Tidigare publicerad i Café 2/2011.
* * * * *
Det har sina fördelar att vara en känd matperson. Sen Plura kom ut som självlärd kock hör folk av sig när det dyker upp exklusiva råvaror. Han blev precis uppringd och erbjuden att köpa in sig på ett parti löjrom. Och nyss hade han en fransk kock på hembesök, som satte en våg på köksbordet och vägde några bitar vit albatryffel.
– Dyrt, men inte lika dyrt som kokain, konstaterar Plura och häller en grabbnäve salt i pastavattnet.
Lägenheten på Kungsholmen i Stockholm var från början mjölkbutik, numera ombyggd till en fyrarummare. Det är högt i tak och breda tiljor. Ljust och ombonat. Plura bor här med sambon Maria och yngsta barnet Nils, från ett tidigare förhållande. Utanför köksfönstret reser sig Kronobergsparken. Han har varit sitt kvarter troget i ett par decennier nu, bodde bara några portar bort med sin förra sambo.
Plura frågar om det är okej att han röker. Jag kikar lite bland de böcker och skivor som ligger framme. Den nya Olof Palme-biografin, Andres Lokkos samlade artiklar, Keith Richards självbiografi, Steely Dans Gaucho på vinyl. Inglasade svartvita porträtt på Picasso och ett ungt Eldkvarn, några oljemålningar. Han häller upp ett glas vitt vin till mig och vatten till sig själv och hyvlar tryffeln försiktigt över pastan.
Första gången jag såg honom var på Ulf Lundells tv-sända nyårskonsert 1985. Jag var 13, hade aldrig hört talas om Eldkvarn och kände inget annat än förakt för den sluddrande, skumögde gästartisten med vad jag minns som en stor yllemössa nerdragen över ansiktet. Lundell, som fortfarande drack på den här tiden, framstod som pigg i jämförelse.
Många år senare skulle Plura och jag göra en duett i tv-programmet Studio Virtanen. Medan vi stämde gitarrerna berättade jag om mitt första intryck. Plura, som är rätt skumögd även till vardags, sken upp:
– Ja, just det… jag hade suttit i logen med Cornelis.
Just där, i Eldkvarns framgångsrika 80-tal, är Plura för första gången löpsedelstoff. Då som nu handlade det om det vita pulvret. Någon hade uppgett att han sålt kokain till Plura, men utredningen lades ner på grund av bristande bevisning. Hösten 2010 dömdes han som bekant till tre månaders fotboja efter ett gripande på öppen gata i Göteborg. Domen är överklagad.
Vit albatryffel doftar mer än den smakar, men det är en len och elegant pasta vi äter vid Pluras numera riksbekanta matbord. Efter programmet Mauro och Pluras kök har fler och fler ryckt i honom. Det står en inplastad blombukett från TV4 i fönstret. Programmet Så mycket bättre, där han och sex andra artister bott tillsammans i ett hus och tolkat varandras låtar, har blivit en tittarsuccé.
Plura verkar lättad. Att i förväg veta vart ett sådant program ska ta vägen är svårt, förklarar han. När han tackade ja var det helt andra gäster som nämndes, Ola Salo bland andra. Jag frågar om han bollar den här typen av förfrågningar med någon.
– Mauro brukar jag ringa. Han gnäller och skäller på mig om att jag måste ha en manager och skaffa hemligt telefonnummer. Och så Maria. Ibland pratar jag med Carla (bror och gitarrist i Eldkvarn) men han säger alltid ”nej nej nej, det är inte bra det här”. Om Carla fått bestämma hade inte hjulet och elden varit uppfunnet, men det är ganska bra för Eldkvarn med den här uppmärksamheten också. Framför allt tycker jag att det är kul att testa nya saker, alltid lär jag mig något. Jag har gjort Eldkvarn i 40 år. Musiken är fortfarande nummer ett på mitt visitkort, men som det är i dag är det ofta bättre betalt att göra tv än att spela musik. Som musiker i dag måste man vara lite mångsysslare.
Det började med att Plura bloggade inför skivan Svart blogg. Han skrev personligt, vackert och roligt om sitt liv, sitt band – och om mat. Folk älskade att läsa hans texter om svensk husmanskost. Och Plura älskade att skriva dem. Svart blogg blev en nytändning, bloggen blev en självbiografi som ynglade av sig till en kokbok, som gjorde honom till matrecensent. Och så hörde tv av sig.
Här någonstans gick Plura över den korta spång som skiljer föredettingen från ikonen. Från att ha slitit hund i medial och publik radioskugga framstod Plura plötsligt som klippt och skuren för breda medier. En disträ och lagom skandaliserad rockfarbror som bjuder på sig själv och sin stora mage, som både kan dra en låt och laga god mat. I dag är Plura mer känd än sina sånger. Det är ett faktum som skulle få många artister att oroa sig. Eller är det så att fler kommer hitta till Eldkvarns låtskatt tack vare Mauro och Pluras kök och Så mycket bättre?
Du tycker inte att du kör din Chevrolet i skogen när du är med överallt?
– Risken finns, för man flyttar nog fram sina gränser utan att man märker det. Men jag tackar nej till ganska mycket. Jag tackade nej till Så mycket bättre två gånger, men sen erbjöd de så mycket pengar att jag inte kunde tacka nej. Tack och lov blev programmet bra, även om det klipptes lite väl snällt.
När du lagade mat i tv med bar överkropp kände jag att du låg och pressade mot den där gränsen.
– Det var faktiskt Mauros idé, för han vet att jag alltid lagar mat i bar överkropp. Jag hade bar överkropp innan du kom hit i dag. Mauro tyckte att det skulle vara som det brukar i mitt kök. Jag var tveksam men tv-teamet sa: ”Ja men Plura, det är skitbra!” Okej, tänkte jag, allt för konsten… För tio, tjugo år sen hade jag tyckt att allt det här med kokböcker och laga mat i tv var helt otänkbart. Men nu har jag gjort musik så länge, jag vet vem jag är och vad jag kan och oroar mig inte för vad andra ska tycka.
Om du hade varit lite mer om dig och kring dig med pengar på 80-talet hade du kunnat tacka nej till allt i dag, eller hur?
– Ja, kanske, om jag hade lyssnat på Mauro. Vi sålde ju mellan 40 000 och 60 000 skivor på den tiden och turnerade mycket, men jag brände det mesta på festande och krogen. Man var lite dum helt enkelt.
Stämmer det att du tog en taxi från Café Opera till ett gig i nån småstad, lät taxin vänta och sen åkte tillbaka till Café Opera?
– Ja, till Köping. Jag drack en flaska whisky under resan. Chauffören undrade om han skulle vänta utanför spelstället och det tyckte jag var en jättebra idé. De andra hade redan börjat konserten. Och som de sa efteråt: ”Tyvärr kom du.” För jag raglade ur taxin och upp på scen. När jag sen klev in i bilen igen blev jag plåtad av Köpings Allehanda eller vad de heter, och de smällde upp det på mittuppslaget. Ja, sånt kostar pengar.
Eldkvarn hade ganska många år av framgång, men det började dala rejält i början av 90-talet. Jag minns Expressens recension av skivan Lyckliga tider och rubriken ”Eldkvarn behövs inte längre”.
– Vi var inte värda vatten i en del kretsar på 90-talet, bland journalister och så. Men jag levde ett rätt välordnat liv.
Du hade en rätt uppstyrd sambo då?
– Ja, henne var det ordning och reda på. Då hade man sommarställe och bil och höll på med inredning, köpte soffor för 60 000.
Vad var det för pengar?
– Ja, var fan kom de pengarna ifrån? Det var i den vevan man började skriva förlagsavtal. Jag fick så där 500 000 per år i förskott. Skivor sålde fortfarande förhållandevis bra. Sen dog morsan och farsan 1997 och 1999, så jag ärvde en del pengar också.
Det finns en väldigt stark låt på Lyckliga tider, Jag är bättre än dej, som jag alltid har tolkat som en uppgörelse med musikbranschen och konjunkturkurvorna man åker i som artist.
– Ja, det är en uppgörelse. En underdog-låt. En känga till alla som gav en goda råd och klappade en på huvudet medan man låg med ena foten i branschens skitiga rännsten och den andra i medievärldens frysbox.
Eldkvarn hade varit topdog ett tag. Minns du hur det kändes att inte längre vara det?
– Inte var det kul. Man känner att man inte är intressant för någon längre, att tidningar och journalister har förutfattade meningar, att de har bestämt sig för att det man gör inte är bra. Men samtidigt kan det bero på en själv att karriären dalar. Det går inte att alltid vara fokuserad och bra. Man kan inte göra den bästa låten i hela världen varje år. Vi hade lagt ner blod, svett och tårar i så många år och levt ut hänsynslöst. Till slut orkar man inte. Det är då man börjar köpa soffor, gör mysiga grejer hemma och är på landet hela sommaren i stället för att turnera. Och då märker folk det, att de här låtarna är inte lika vassa. Det var också svårt att veta åt vilket håll jag skulle gå som textförfattare, från 80-talet som var ett enda långt party till att vara småbarnspappa och gå på dagismöten. Det tog några år innan jag kom underfund med vad jag skulle skriva om.
I de lägena kan jag tänka mig att bandgemenskapen är en styrka?
– Som grupp är det lättare att snacka om det och slå fast att den där recensenten är en idiot som inte fattat någonting. Men alltså, det har ju varit fantastiskt, den här resan med Eldkvarn, från Tonys (Thorén, bandets basist) sovrum på Bråddgatan i Norrköping fram till nu. När man tänker på det så är det fantastiskt att vi har kunnat hålla ihop. Vi var ingen over night sensation utan fick kämpa, och då är det lättare att ta motgångar sen. Har man börjat från botten och burit grejerna själv är det lättare att avstå fyra så kallade roddare när den tiden kommer.
När du skriver om motgångarna i din bok Resa genom ensamheten verkar det ändå som att du har skakat av dig dem rätt lätt?
– Så är det nog. Jag är ganska bra på att bara gå vidare. Om ett förhållande har tagit slut kan jag bara… (knäpper med fingrarna). När Kajsa (Grytt, svensk punkikon på 70- och 80-talet) och jag gjorde slut så söp jag i en vecka och sen var det bra med det liksom. Sen träffade jag min nästa sambo och så var det nya grejer på gång. Jag är inte så ältande och intellektualiserande, jag är mer en känslomänniska som gör saker. Jag tittar aldrig bakåt och ner i avgrunden, utom när jag skriver låtar. Det är som att låtskrivandet är mitt sätt att hantera det jag har varit med om.
Du åker ut till en ö, skriver låtar, har ångest – och sen tillbaka till fastlandet…
– …och fortsätter med skiten, som om inget har hänt. Ja, det är faktiskt lite så. De jag varit ihop med har ofta sagt, när vi träffats många år senare, att ”vi har ju aldrig talat ut”. Men jag fattar inte vad det är vi ska tala ut om. Shit happens all the time, det är inget unikt att man gör slut, det lönar sig väl inte att gräva i det?
Det är det många som inte skulle hålla med om.
– Nä, jag hörde hur dumt det lät.
Du har aldrig gått i terapi?
– Jag gick i familjeterapi några gånger med en tidigare sambo. Det var inte mitt förslag, men jag gick med på det. Och jag tyckte det var rätt kul. Det är ju kul att att bara sitta och prata om sig själv, det är ungefär som att göra en intervju.
Jag kan tänka mig att din exsambo skulle bli rätt sårad om hon hörde det där, att er familjeterapi var ”kul”.
– Du ser, jag tänker inte så mycket. ”Kul” är väl fel ord, det var intressant. Det var väldigt intressant. Och jag skulle säkert behöva terapi. Men å andra sidan verkar det inte funka för nån. Har du gått i terapi?
I två vändor.
– Var det bra eller?
Jag skulle inte vilja vara utan det. Har alltid tyckt att det är läskigt att inte förstå varför man gör vissa grejer om och om igen.
– Samtidigt kan man ju vara lite rädd för det, att inse att man bara gör om samma misstag. Vissa saker är väldigt intressanta med människans psyke. Jag skrev i Resa genom ensamheten att jag inte kommer ihåg min storasyster, som dog. Jag kommer inte ihåg ett enda ord, kommer inte ihåg hennes röst. Jag kommer ihåg mammas och pappas röster och farbror Nisses röst, och pappas bröders röster. Men med Eva kommer jag inte ihåg någonting. Förmodligen har jag bara stängt av det, kanske för att jag hamnade i en chock. Carla kommer ihåg massor av henne, och han är ändå yngre än jag.
Jag antar att många människor börjar i terapi i medelåldern för att de tycker det kostar för mycket att göra om samma misstag hela tiden. Du har inte tänkt så?
– Nej, av den anledningen skulle jag nog inte gå i terapi, för det är lite för sent. Det skulle jag ha gjort för 15, 20 år sen. Och jag har det ganska bra nu. Jag har ett bra förhållande, så det känns inte aktuellt.
Av banden jag växte upp med är Eldkvarn ett av de få jag fortfarande lyssnar på. Men det går i perioder och efter Svart blogg, 2007, tappade de mig ett tag. Inför den här intervjun började jag lyssna igen, från början och hela vägen fram till senaste studioalbumet, Hunger hotell. Det finns en låt där, Vägen till paradiset, som är som en ouvertyr till allt Plura har skrivit om. Där finns hans stora teman. Om att komma från botten, om att mönstra på m/s Alkohol och leva ute på kanten, med förgiftat blod, om att alltid längta hem och långt bort.
Två spår löper över varandra i Pluras sånger: det romantiska fiktionaliserandet och behovet av att riva illusionerna, acceptera tillvaron för vad den är. Generationskamraten Ulf Lundell har fått ta emot mycket pisk från unga journalister för sitt ältande av de här ämnena. Men frågan är om inte Plura har romantiserat ännu mer. Jag tror att han har klarat sig undan den offentliga skändningen för att han saknar Ulf Lundells grandiosa anspråksfullhet. Plura har aldrig utmanat jante, han har alltid varit ödmjuk, en av grabbarna. Lundell är en världsman, Plura genuint småstadssvensk.
– Ja, säger Plura, jag är rätt romantisk, på alla plan. Allt ska romantiseras, från sprit till mat eller vad som helst. Men jag tycker att min och Lundells romantik är ganska olika, inte minst romantiserandet av kvinnan.
Du romantiserar alkohol mer och mer.
– Jag har nog druckit mer alkohol de sista åren. När vi var klara med Svart blogg upptäckte jag att det var sprit i varje låt. Och så kom Carla med en låt: Ett litet finger sprit, hette den, ha ha. Äh, det är den här gamla myten om den manlige konstnären med ett glas sprit, det är myten jag har växt upp med. Det har varit Hemingway, Humphrey Bogart… den typen av hjältar. Det är kanske dags att lämna det.
I låten Bröllopssång beskriver du ruset som ett hem. Är det så?
– Det kan man ju säga. Ett hem som man återvänder till, eller flyr till. Ett skyddsrum. Det är väl därför folk dricker. Jag tror i och för sig inte att jag är en människa som dricker för att fly, möjligen för att lätta på trycket. Jag känner folk som är alkoholister och måste dricka jämt. Jag har liksom ingen missbrukartalang, jag har för stark överlevnadsinstinkt. Folk som blir missbrukare släpper ju självrespekten och tappar allting. Men ruset i den låten är också en bild för döden och Gud.
Du kommer från en arbetarklassmiljö med stor respekt för arbete. Har det spelat in?
– Mamma och pappa var arbetarklass, men pappa jobbade sig upp och blev medelklass. Och man såg klyftorna tydligt där på vägen i Hageby där vi bodde. I början av vägen fanns höghusen och socialgrupp botten. Lite längre upp kedjehusen och längst upp villor. Där bodde vi. Det var så enkelt att se hur det gick för folk. De som bodde i början av vägen lever inte i dag. Hemma hos oss fanns böcker att läsa. Vi hade lantställe, vi seglade och plockade svamp i skogen. Man satt och rökte brass på höghustaken, men till skillnad från de som bodde där klarade jag mig. Jag tänker ofta på det och varför det blev så. Jag tror att svaret finns i morsans mantra: ”Man gör inte så, Per! Vad ska grannarna säga?” En sorts socialt skyddsnät.
Och det kan inte vara så att du använder din arbetsmoral som en ursäkt för att supa mycket? ”Inte kan väl jag vara alkoholist? Jag har ju gjort en skiva, två turnéer och en kokbok i år!”
– Det argumentet har jag använt genom åren när jag blivit trängd mot väggen: ”Ska du säga, vad har du gjort egentligen? Se vad jag har gjort!” Men jag vet ganska väl vem jag är och när jag dricker för mycket. Det är inte så att jag går och ljuger för mig själv.
Dricker du varje dag?
– Nä… I perioder gör jag det. Men jag har också perioder när jag inte dricker alls. Jag dricker inte när jag jobbar, och det gör jag ju nästan jämt, och jag dricker inte särskilt mycket längre. Jag orkar inte. Jag somnar. På det sättet är jag självreglerande.
Vad dricker du?
– Vin, nästan bara vitt. När jag började träna för att gå ner i vikt så började jag med GI. Och då slutade jag med öl och sprit.
Hur hanterar du baksmällan?
– Om jag druckit en flaska vin somnar jag tidigt. Så jag är inte speciellt bakfull när jag vaknar.
”Hela tiden har jag betalat priset” sjunger du i låten Vägen till paradiset. Vad är priset?
– Priset är förhållanden som går sönder, droger, sprit, försummade barn, gå upp klockan tre på natten för att vara med i tv4:s morgonsoffa. Men alla betalar ett pris. Den som jobbar på fabriksgolvet betalar också ett pris. Jag klagar inte, jag har valt det här livet.
Om du ser tillbaka, kan du se att du kanske omedvetet har ställt till det ibland, för att få bränsle till nya låtar?
– Det är möjligt att man gör det omedvetet. Till exempel det som hände i Göteborg, när jag köpte kokain. Det var ju jävligt klumpigt av mig. Och jag borde insett att en sån risk, att köpa knark på öppen gata, borde jag inte utsätta mig för. Men jag hade varit inne i ett sånt kör, det var matprogram och böcker och allt jag gjorde tyckte alla var skitbra. Jag var med i Skavlan precis efter gripandet och Gro Harlem Brundtland var där. Skavlan frågade henne som läkare vad hon trodde om mig och hon sa att jag (Plura på norska) ”nog hade fått en släng av hybris”. Vilket är helt sant. Man tror plötsligt att man kan göra vad som helst.
Att fyra civilsnutar sitter och käkar och ser dig köpa kokain… det låter nästan osannolikt. Tänkte du någon gång att det här kunde vara riggat?
– De såg mig inte köpa, det vara bara en rutinkontroll de gjorde. De satt och käkade och såg mig på gatan och tyckte att jag verkade misstänkt. Det finns hur många teorier som helst om vad som hände den kvällen, men tydligen var det så där det gick till, de har inga andra bevis.
Hur mycket hade du druckit för att inte reflektera över att du stod på Göteborgs största flanörstråk?
– Jag hade suttit på balkongen på mitt hotellrum och druckit en och en halv flaska vin typ. Sen gick jag för att möta de övriga i Eldkvarn och Kotte, vår bokare. Vi skulle käka middag på en restaurang i närheten, det var på vägen dit som jag stötte ihop med den här killen som jag kände ytligt från 80-talet och det ena ledde till det andra.
Hur mycket köpte du?
– Jag gav honom det jag hade i plånboken, typ 2 500 kronor, och frågade vad jag fick för det. Han tryckte ett antal paket i handen på mig och sa att jag fick lite extra för att han gillade mitt matprogram så jävla mycket. Snacka om björntjänst. Det visade sig sen att det var fem paket. Senare gav jag ett gram till Kotte, under bordet på restaurangen, som tack för att han betalat middagen. Och det är det som anses vara det grova brottet, det kallas överlåtelse. Mitt stora misstag var att jag i förhöret, för att rädda min polares skinn, höll mig till sanningen och sa som det var, att det grammet hade han fått av mig. Kotte själv hade sagt att han hittat det på kontoret, att det hade legat där en massa år. Det var en jävla tabbe av mig.
Var du så packad att en knarkaffär plötsligt framstod som helt naturlig?
– Precis. Även om adrenalinet började jobba och jag såg mig omkring lite nervöst. Men just när det dök upp var det bara: ”Skitkul, vi har ju en ledig kväll!” Jag köpte grejerna, sen gick vi och käkade och när vi kom ut på gatan igen så greps vi. Hur känns det att bli arresterad så där? – Det känns ingenting, det blir stumt, man stänger av på nåt sätt, bara konstaterar att det har hänt. Och så tror man att det ordnar sig nog, man tänker att de släpper mig snart.
Kände polisen igen dig?
– Det var först när han frågade vad jag gjorde i Göteborg och tittade i mitt leg som han sa: ”Ja, men det är ju du.” Han hade suttit och käkat kebab på andra sidan gatan och hans kollega tyckte att jag såg skum ut, narkotikapåverkad. I domen stod det: ”Jonsson och Olsson hade uppträtt narkotikapåverkat.” Vilket vi alltså inte var. Kotte hade inte tagit någonting, jag hade tagit skitlite bara för att kolla hur starkt det var. Hur som helst, polisen sa att jag var tvungen att följa med till stationen. ”Men vadå”, sa jag, ”jag har ju erkänt.” ”Nä, men det här är mycket”, sa han. Så de tog in mig, klädde av mig, visiterade mig och ledde mig till en cell. Och då kom alla tankarna – om vad folk ska säga, vad barnen ska säga, vad grannarna ska säga.
Du tänkte på grannarna?
– Det är morsan som sitter i: ”Vad ska grannarna säga?” Jag sa det till Mauro, att det är jobbigt med grannarna. Han fattade ingenting. ”Det ska väl de skita i”, tyckte han. Man har lite olika inställning till det där. Det far en massa tankar genom huvudet när man ligger på en sån där brits, men det är ingen mening att börja tänka. Jag började memorera texter i stället. Vi skulle ha en konsertmässa i Annedalskyrkan dagen efter. Jag memorerade texter och försökte somna.
Lyckades du somna i cellen?
– Ja faktiskt. Men först stod jag och bankade i vad som kändes som en evighet för att få gå och pissa. Sen somnade jag. En halvtimme senare blev jag väckt för förhör. Förhör hölls, och jag hade bestämt mig för att säga precis som det var, inte veckla in mig i snåriga lögner och ursäkter. Så jag erkände och sen fick jag gå tillbaka till cellen igen, och somnade om. Någon timme senare blev jag väckt igen, fick mina grejer och kunde gå. Då var klockan ett på natten. Tjejerna som hade hand om kläderna sa att min kompis också skulle släppas strax. Så jag väntade och när han dök upp skämtade vi lite om vilken festlig kväll i Göteborg det blev. Sen gick vi till mitt hotellrum, rökte på balkongen och tömde minibaren.
När började journalisterna att ringa?
– Redan klockan två på natten. ”Ja, hej, det är från Göteborgs-Posten. Som du vet, vi har kontakter inom polisen…” Poliserna ringer alltså själva. Sen vet jag inte vad de får för det, om de får pengar eller middagar. Jag sa att jag vill inte prata om det här förrän jag har pratat med min familj. Och det förstod han. Han sa: ”Vi kommer ju inte lämna ut dit namn, bla bla bla…” Och så ringde jag familjen på morgonen och berättade vad som hänt. Sen började jag beta av journalisterna. Han från GP ringde igen och sa att chefredaktören bestämt att de inte kunde hålla mitt namn. Det hade jag inte trott heller.
Hur var det att ringa familjen?
– Inte roligt. Man hör sig själv utifrån, en röst som säger: ”Jag har åkt dit för kokaininnehav.” Det är som i en dröm. Mina två äldsta barn är ju lite vana och tar det väl inte så hårt. Det är klart de tycker det är jobbigt men… Min yngsta son är bara 15 och jag vet inte om han begriper vidden av en sån här grej, men det är klart att det är jobbigt för alla.
Du hade alltså en spelning i en kyrka den här kvällen, ett gäng präster hade skrivit en mässa utifrån dina texter.
– Just det. På förmiddagen börjar jag promenera mot kyrkan. På vägen dit ringer prästen Mikael Ringlander med väldigt myndig röst: ”Jag hörde vad som hände, stämmer det?” Han ville höra min version, för kyrkan var tvungen att komma med ett ställningstagande gentemot pressen. Han skulle prata med KG Hammar (Sveriges förre ärkebiskop), som hade del i det här arrangemanget. De skrev ihop något om att det jag gjort inte är försvarbart men att det inte förringar min gärning som låtskrivare och artist.
Hade medierna hunnit före till kyrkan?
– Ja det var helt hysteriskt där utanför. Men då var KG Hammar och Ringlander stenhårda: Här kommer ingen in. Och KG pratade med mig, sa att jag förstår att det är tufft för dig nu men att du kan känna dig trygg här i kyrkan. Han sa att de stod bakom mig. Det kändes jäkligt bra. Han hade inte behövt säga nånting.
Hur var det att göra konserten sen?
– Det blev en väldigt bra konsert. En besjälad konsert. Det var som det vi pratade om tidigare, att när ens värld ruckas och allt ställs på sin spets så skriver man bättre sånger.
Det råder nolltolerans mot knark i Sverige, vad tycker du om det?
– Sverige är lite Iran när det kommer till knark. Hade det här hänt i England vore det ingenting. Men varje land har sina tabun. I England är otrohet och sex den stora grejen. Så jag har kommit fram till att jag borde ha varit otrogen i stället. Jag ska vara det nästa gång jag kommer till Göteborg. Jag tycker att mitt straff är för hårt. Tre månaders fängelse för en engångsföreteelse. Jag vet att jag gjort fel, att jag brutit mot lagen, så något straff ska jag ha. Åklagaren säger att jag får mitt straff som ett avskräckande exempel. Men jag vet inte om det funkar så, jag tror inte det.
Du säger engångsföreteelse, men både du och jag vet ju att det inte var första gången du köpte kokain.
– Nej, och det har jag ju varit öppen med, men det var på 80-talet. Jag vet inte ens hur man får tag på kokain i dag. Så det var en engångsföreteelse. Som jag ser det. Kvaliteten på kokain är dessutom så oändligt mycket sämre i dag än på 80-talet, det är så utblandat att man kan undra om det verkligen är kokain man tar.
Alltid när sånt här händer går artisten ut och säger att det här var jättedumt och jag ska aldrig göra om det – och det har du också gjort. Finns det inte en sida av dig som bara vill säga: Skit i det ni, jag är 59 år, ingen ska säga åt mig vad jag ska göra?
– Jo, helst skulle man bara vilja vara tyst. Men det funkar inte så. Det tar två sekunder och sen är det ute på internet. Och i det läget är det ändå bättre att gå ut och snacka om det och göra avbön, så att man får slut på det.
Hur är det att se sitt namn på löpsedlarna?
– När vi skulle åka hem från Göteborg dagen efter konserten och gick av för att köpa kaffe på en mack såg jag att jag både var på löpen och på förstasidorna, med bild. Alla stod och tittade på mig inne på macken. Det är klart att det inte är kul. Sen när det blev rättegång började det om. Efter rättegången skulle jag direkt iväg för att vara med i ett avsnitt av Solsidan, och då var det massor av fotografer där också. Johan Rehborg hade twittrat: ”Det är papparazziläge här på inspelningen. Plura är het. Det är som om Lady Gaga vore här.” Till slut kan man bara skratta åt eländet, då trivs man nästan med det. Lite som den där snubben i Monty Python, som de hugger av armar och ben på: ”Kom igen då! Har ni inget mer?”
Är du trots allt lite nöjd över att få en fängelsedom, för att det ger dig något saftigt att skriva om?
– Nä… Jo, kanske undermedvetet. Det tog bara ett par dagar innan jag satte mig med en gitarr och började på den låten. Är man låtskrivare tar man ju varje tillfälle. När jag separerade från en av mina kvinnor åkte jag ut till landet för att hämta ett par nycklar. Det var en varm sommardag, hela familjen låg på stranden tillsammans med alla andra familjer. Och mitt i den sommaridyllen började min sambo skrika ”din jävla horbock” och kasta sten på mig. Jag lommade iväg till bilen och redan ute på vägen började jag göra låten om det. Då är man miljöskadad, och kanske cynisk. Eller så är det sunt, att i stället för att deppa ihop så vänder man det till en styrka.
Vilka konstnärskap betyder mest för dig i dag?
– De vanliga. Bob Dylan, Picasso, Slas. Det har väl inte tillkommit så många nya. Balzac, Strindberg, Shakespeare.
Sitter du och läser Shakespeare?
– Nej, men ett tag visades det mycket Shakespeare på tv. Hamlet och de där. Fantastisk språkbehandling. Jag läser ganska mycket, det har jag alltid gjort. Just nu är jag sugen på att läsa om Kafka, jag var för ung när jag läste hans böcker.
Hur är du som pappa?
– Mina äldsta barn är ju vuxna nu. Sebastian är 36 och Lisa 32. Sebastian ringde i dag och sa: ”Pappa, jag har faktiskt aldrig ätit gåsmiddag, kan vi inte göra det?” Så det ska vi göra. Axel har flyttat till Östersund för att gå en folkhögskola som är jazzinriktad, han spelar gitarr. Och Nils är 15. Jag har inte träffat honom så mycket på senaste tiden. Jag gjorde 39 spelningar i somras, tror jag var hemma två dagar. Han ringde för ett par veckor sen: ”Pappa, kan inte jag få nya iPhone?” Och då har jag lite dåligt samvete så jag går och köper den.
Plura ställer fram en kopp med Skavlans logga på och häller upp bryggkaffe. Till en början stod Skavlankoppen längst in i skåpet, den var bara förknippad med dåligheter. Numera nyttjas den som gästkopp. Plura berättar att det är en stor Eldkvarn-box på gång, men först släpps konsertmässan från Göteborg på skiva och så blir det turné.
Nu har det gått en tid sen domen, hur känns det i dag?
– Precis när det hade hänt gick jag på rent adrenalin, jag kämpade för livet. Sen lugnade det sig. Då kom eftertanken och känslorna, och då var jag rätt ledsen. Men man kommer ur det också. Det är klart att jag skulle vilja ha det ogjort, men samtidigt är det en erfarenhet som jag går starkare ur. Jag har lärt mig att hantera den här typen av situationer med medierna. Och jag har lärt mig att inte försätta mig i såna här situationer. På det sättet har jag statuerat ett exempel för mig själv. Jag har börjat fatta att när allt är på topp och man är inne i hybrisköret, när man liksom glider fram och alla dunkar en i ryggen, då kommer livet som en jävla knytnäve. Pang, så ligger man där. Det går alltid så, för alla. Högmod går före fall och regnar det mycket blir det översvämning. Men jag såg det inte komma.
Du ska överklaga domen nu, men om du får fotboja, hur funkar den då? Finns det risk att den börjar pipa fem meter från din stamkrog Mäster Anders bardisk?
– Jag vet inte riktigt, men jag får inte dricka alkohol. Kommer de på mig påverkad är det raka vägen in i finkan. Så egentligen passar det perfekt. Sitta hemma, måla tavlor och leva sunt i tre månader. Det är ju som en dröm.
TOMAS ANDERSSON WIJ