Annons
Annons
Annons

Från mitten av 1990-talet och ett decennium framåt var tv-profilerna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skrivande skjutjärnsreportrar i Cafés tjänst. Nu ger vi er deras bästa texter i repris – hela hösten.

Annons

Reportagen samlades i boken Så tar du ut sin choklad, som skickades ut tillsammans med Cafés januarinummer 2007. Restlagret gick åt förbluffande snabbt och vi har genom åren tvingats ge det tråkiga beskedet till en regelbunden ström av spekulanter. Tills nu.

Cafe.se har fiskat upp skatten ur arkiven och kommer under hela hösten att återpublicera Så tar du ut din lön i choklad, reportage för reportage. Först gav vi er dokusåpadokumentet B-kändisar till salu. Därefter Filips berättelse om en vecka på Viagra. Den här helgen följer vi med Fredrik till nyhetsankaret Claes Elfsbergs våning i Vasastan för en exklusiv intervju. Ursprungligen publicerad i Café 2/2004.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Hur är det med fingret?
– Jaha, det kände du till? Bättre, tack! Det gör inte ont längre. Hur visste du det?

En av dina SVT-kollegor berättade att du skurit dig på din diskmaskin.
– Det var oerhört klumpigt! Jag skulle laga en plastdetalj på framsidan av maskinen och skar mig på en plåtbit. Det var synnerligen smärtsamt, men jag slapp åtminstone sy.

Tack för att du bjöd in mig hit till din eleganta fyra i Vasastan. Vad är det för trevlig klassisk musik du har satt på, om jag får fråga?
– Du, det är inte jag. Det är min granne här ovanför som sitter och repeterar pianostycken. Hon är organist och har ett förflutet i Operakören. Hennes flygel är väldigt dyrbar – och tämligen ljudlig, som du noterar.

Stämmer det att du en gång kallade noshörningsungen Nelson för ”flodhästunge” i en diskret liten protest mot det vansinniga i rapporteringen kring det lilla monstret?
– Nej. Jag skulle aldrig fara med osanning i tv. Men visst, jag var emot Nelson-rapporteringen, precis som jag är emot rapportering om gulliga djur i allmänhet. Det tar nämligen bort något annat, viktigare, och lurar tittaren att tro att det som händer gulliga djur är väsentligt. Det är trist för Kolmården att de blir av med en inkomstkälla, och trist för Nelson att han är sjuk, men det har inget som helst allmänintresse.

Framför du hemliga hälsningar till vänner i rutan?
– Nej. Barn ber mig alltid vinka till dem, men då svarar jag att jag hellre blinkar till dem. Jag har lurat rätt många barn på det sättet. Men man ska inte använda nyhetsprogram till privata ändamål.

Du är ju superseriös! Tillhör du en utrotningshotad art, tror du?
– Visst, nyhetsprogrammen tappar tittare. Samtidigt tycker jag att på samma sätt som Vietnamkriget skapade ett utrikespolitiskt intresse hos min generation så har Irakkriget gjort det för dagens ungdom. Alla lockas inte av flams. Anna Järphammar gör säkert ett förträffligt jobb på TV3:s nyheter, men hon har likväl betydligt färre tittare än Rapport.

En av min tv-uppväxts höjdpunkter var ”Bosse Hanssontelefonen” – luren som programledarna lyfte upp och sa: ”Nu verkar vi ha fått bandstopp.” Saknar du den?
– Ja. Med dagens teknik behövs ingen telefon, eftersom det går att kommunicera direkt med kontrollrummet via den lilla mikrofonen på kavajslaget. Men jag är en av få programledare som kräver att ha en telefon tillgänglig. Blir något fel är det ju mycket mer pedagogiskt att ta fram telefonen och lyfta på luren. Då förstår tittarna att jag inte pratar med dem.

Har du något smeknamn?
– Människor som vill visa att de känner mig brukar säga ”Classe”, men folk som verkligen känner mig säger Claes. När jag var yngre kallades jag ”Fläskberg”. Jag var rund före puberteten, och eftersom alla avvikande barn får sin släng av mobbsleven så fick jag en hel del glåpord.

Har du någon hobby?
– Min båt. Jag har en Coronet från 1972. Vi som äger sådana hävdar med viss emfas att det är den snyggaste daycruisern. Den gör runt 38 knop och går fenomenalt bra i sjön!

Har du varit konsekvent i din stil?
– Ganska. Jag var mer färggrann när jag var ung i slutet av 60- och början av 70-talet. Men stilcirkeln börjar slutas. Jag köpte en rödbrun rock i manchester häromsistens, från Madro Uomo, och den kunde lika gärna ha tillverkats i början av 70-talet.

Hur väljer du dina kläder?
– I jobbet vill jag vara ”mitt i modet”. Ligger man i modets framkant blir kläderna ett distraktionsmoment, de får tittarna att tänka ”där sitter han och ser lattjo ut”. Privat klär jag mig bekvämt: udda byxor, en skjorta och en tröja. Jag bär alltmer sällan slips.

Vad lyssnar du på för musik?
– Mycket opera. Helst Puccini och hans La Bohème. Annars är det mycket rock från uppväxten – Beatles och Stones. Runt 1967 var jag nästan osunt besatt av Beatles. Jag kunde varenda ton och vartenda ord till alla deras låtar.

Har andra tv-kanaler dragit i dig?
– Ja. Jag valde dock att stanna även om erbjudandet handlade om helt andra pengar än de jag tjänar i dag. Programmets innehåll lockade mig inte så mycket.

Så om TV3 ringer och ber dig att leda en ny omgång av Jakten på ökenguldet för 150 papp i månaden så blir det ”no way José”?
– Jag tror inte att man är bra på allt bara för att man är känd från tv. Jag tror inte jag skulle göra Jakten på ökenguldet så där rasande bra, och jag tror heller inte att jag skulle trivas speciellt med att göra det. Så no way José!

Vad är det bästa med TV3?
– Det bästa är nog Robert Aschberg, när han är bra. Nu gör han ju en massa skit också, men han garvar nog åt alltihop eftersom han tjänar så mycket pengar.

Varför blir jag förvånad när jag ser dig på vimmelbilder från Spy Bars ettårsfest?
– Inte vet jag. Jag har varit där tre, fyra gånger och alltid haft kul. Man kan ju inte vara så jävla rigid att man bara sitter hemma!

Ena dagen gratisdrinkar, och nästa rapporterar du om Systembolagets muthärva…
– Man kan ju fråga sig vad som är en muta och vad som inte är det. Jag tror det blir en muta om den har ett värde på ett par hundra, och det har ju nästan ingen drink i världen.

Vad dricker du helst?
– Jag är väldigt bra på att skaka till en klassisk Margarita. Jag tänker inte avslöja alla mina knep, men jag använder citron i stället för lime och undviker saltranden på glaset.

Är du en bra farsa?
– Jag har skilt mig två gånger, så alla mina barn är skilsmässobarn. Men vi umgås ändå mycket. Det blir roligare ju äldre, uppkäftigare och klokare de blir.

Vilken dokumentärfilm skulle du ta med dig till en öde ö?
– Vem fan tar med sig en dokumentärfilm till en öde ö?

Fair point. Vad ser du helst på tv?
– Jag tittar väldigt gärna på Vita huset. Första och andra säsongen var enastående!

Hur länge blir du kvar på SVT?
– Ingen aning. Jag gillar mitt jobb och tycker att det är alldeles för lite tid, tolv år, till pensionen. Men herregud, om tolv år är det ju långt ifrån säkert att SVT finns kvar.

Har du provat narkotika?
– Nej. Men jag växte upp i Stockholm på 60-talet, så det fanns mycket droger runt omkring mig. Hasch, lim och tyngre grejer. LSD var populärt just då. Men jag har alltid tyckt att alkohol är ett trevligt berusningsmedel. Jag gillar att ha koll.

Så du drabbas aldrig av tvångstankar under sändning?
– Det är många som tror det: ”Får du aldrig för dig att slänga av dig kläderna, säga ’pitt’ eller så?” Men nej. Folk kallar mig ”han som aldrig gör fel”. Det stämmer inte. Jag gör fel, men jag är väldigt bra på att rätta till dem.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

FREDRIK MINNS INTERVJUN:
”Claes hade en snygg och värdig lägenhet. Men av någon anledning fick den mig att känna: ‘Ingen vet var jag är. Om Elfsberg vill stycka mig nu och lägga mig i sin toppmatade frys kan han göra det.’ Gillar verkligen Elfsberg, dock.”

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar