Dave Grohl står och kedjeröker i baren på nattklubben Odeon i Amsterdam. Foo Fighters nya album Echoes, silence, patience and grace spelas upp i högtalarna. Under tiden går bandet runt och småsnackar med de inbjudna journalisterna.
– Det är ingen idé vara ett rövhål, säger Grohl till mig om den informella atmosfären.
– Att flyga runt, spela musik, ta ett par glas och prata med folk är inte direkt tortyr. På punktiden turnerade jag i en van och spelade i ockuperade kåkar. Betedde du dig som ett svin blev du utsparkad, utan mat eller sovplats.
”The nicest man in rock” har talat. Att Foo Fighters väljer att möta pressen just i drogdimmiga Amsterdam är dock en aning paradoxalt. Efter 2005 års In your honor tog trummisen Taylor Hawkins en ”timeout”. Underförstått: Han hade knarkproblem.
– Heroin, förtydligar Dave Grohl. Och det förändrade oss verkligen. Visst kan det vara spännande att se rockband självantända, explodera och försvinna, men fuck, man, jag vill inte att någon ska dö!
Den nya plattan – bandets sjätte – präglas generellt av uppgörelser med gamla demoner, delvis en frukt av att Grohl nu är småbarnsfar.
– Förr hällde jag i mig whisky innan ett gig. Nu pussar jag min dotter och går ut och levererar.
Albumet innehåller bland annat The Ballad of the Beaconsfield miners, tillägnad de gruvarbetare som stängdes in i ett schakt i Tasmanien 2006. När de blev räddade bad den ene överlevande om en iPod laddad med Foo Fighters.
– Att någon i det läget bara vill ha vatten och en Foo Fighters-skiva… Jag blev så djupt berörd av det att jag skrev låten och bjöd dem till vår konsert på Sydneys operahus. Vi blev dyngraka, jag lovade att den skulle få vara med på skivan och så blev det.
MATS RYDSTRÖM
Echoes, silence, patience and grace finns ute nu.