Förlorade 200 miljoner – men nu är The Hives back in business

The Hives har gått igenom karriärens tuffaste period – fyra år av svåra ekonomiska och fysiska prövningar. Men nu är de tillbaka i högform. Cafés Victor Johansson hänger med på succéturné i USA.

 * * *

Solen är på väg att gå ner bakom Coachellabergen och glöder i Howlin’ Pelles ögon. Längst ut på festivalens huvudscen, med mikrofonen hängande i handen som efter en förlorad pistolduell, blickar han ut över de 50 000 människorna och vrålar:

– Alla sätter sig ner! Ni på VIP-området också, sätt er ner! Så viktiga är ni inte! Jag tittar på dig, Tom Hanks! Sätt dig!

Sakta går publiken, bestående av alla från Kate Bosworth och Arctic Monkeys till Josh Homme, ner på knä i dammet.

Även David Hasselhofs blick lyser upp och får ett fokus vi inte har sett sedan han sprang med en röd flytdunk över sina livvaktarstränder i Santa Monica.

Sekunderna senare kastar sig bandet in i finallåten Tick tick boom – och budskapet till världen är tydligt: The Hives är tillbaka.

Men det här är mer än en comebackspelning. De utstrålar revanschlust, lättnad, en glädje över att finnas till.

Efter att ha tagit sig igenom karriärens svartaste period – fyra år av ekonomiska bakslag, akuta magoperationer, hjärn­skakningar och knivar i fötterna – har The Hives rest sig på nio.

Efteråt tycks kritikerna hålla med.

”The Hives returned with excited garage-rock and hilarious self-regard from singer Pelle Almqvist”, skriver Rolling Stone. ”A moment that live festivals are made for. Almqvist is still one of rock’s most engaging frontmen”, menar LA Times. ”This Swedish quintet remains one of the most riveting live rock bands of the last dozen years”, tycker Spin.

– Bara att vi är här och spelar känns som en välsignelse, säger Howlin’ Pelle Almqvist när han slår sig ner med Café i The Hives backstagetrailer. Att man får stå på scen och spela. Och att man fortfarande finns som band och alla här verkar så jävla glada att vi är tillbaka.

En aning rörd fortsätter han:

– Det verkar faktiskt som att folk har längtat lite grann.

Har musiken lättat upp i allt mörker?
– Ja, som en tröst att det finns. Och att det är något man älskar att hålla på med och som fungerar fortfarande trots alla motgångar. Men det är också väldigt jobbigt för oss att göra en skiva eftersom det är så mycket banka huvudet i väggen och kreativ panikångest. Det kanske man inte tror när man hör oss, det kanske låter sorgfritt. Men det är väldigt jobbigt att göra så att det låter så sorgfritt. Så musiken har inte lättat upp på det sättet. Men nu när den är klar är det en lättnad.

Har det varit mycket tvivel?
– Hela tiden tills vi lämnar in skivan tänker man på vad som är fel. Om man inte tvivlar på vad man håller på med blir det inte bra. Men visst har det hänt att man har släppt något man inte varit nöjd med. Och så måste man ändå ut, spela det och le som någon cirkusapa. Då får man ont i magen.

Howlin’ Pelle fotograferad av Calle Stoltz för Café i Stockholm i mars 2012. Albumet Lex Hives slutfördes inte här, utan i Los Angeles. ”Det roligaste var när Josh Homme, som producerade några b-sidor, dj:ade på en fest. Nicke fyllde 35 år och fick ett par solbrillor i guld. Vi var på inflyttningsfest hos Lykke Li också. Vi pratade mest om olika problem med management och revisorer.”

En månad tidigare vankar Howlin’ Pelle av och an i en hotellsvit på Berns i Stockholm. I vit linneskjorta och svarta jeans står han med ryggen mot Café och blickar ut över ett grått Berzelii park.

– Skivan har tagit flera år att göra klar. Man går till replokalen, spelar två låtar och får 25 mail och samtal om en astråkig rättsprocess där folk ljuger hej vilt. Då tappar man sugen. I stället för att spela stirrar man in i väggen i fyra timmar, äter en pizza och åker hem. Vi hade några år av såna dagar.
Han har fått frågan om Tambourine­härvan, tvisten mellan Hives, Cardigans, Timbuktu och The Ark. De använde Malmö­studion Tambourine som redovisningsbyrå, men hävdar nu att detta uppdrag misskötts – att banden tillåtits låna pengar av varandra utan deras vetskap. Sedan 2010 har stämningarna mellan artisterna och studion haglat.

The Hives hävdar att alla deras tillgångar, svindlande 200 miljoner kronor, är borta.

Bandets advokat Monica Crusner – vd på Crusner advokatbyrå, med golfstjärnan Jesper Parnevik bland sina tidigare klienter – har jobbat ”mer än heltid” med ärendet under snart två och ett halvt års tid.

– Kreativt har det lamslagit bandet totalt, säger hon. Att pengarna har visat sig sig ha tagit slut, och framför allt den oreda som deras ekonomi visat sig vara i, har gjort dem deprimerade. Artister har ju, precis som idrottsstjärnor, en viss livslängd. För ett rockband är det cirka tio år. Då gäller det att tjäna in pengar för framtiden. Efter­som artister vanligtvis är aktiva i yngre år så offrar de ofta sin chans till utbildning.

Även bandets interna räkenskaper har rörts ihop. Crusner påstår att olika stora summor pengar förts över till olika medlemmars konton utan deras vetskap.

– Det har blivit obalans i ekonomin mellan medlemmarna. Det är ingen konflikt dem emellan, men det blir spänt. Det är inte roligt att sitta och repa med någon du är skyldig pengar. Två i bandet har tvingats sälja sina hus för att tillrättalägga detta. En har tvingats leva på existensminimum.

När jag ber The Hives kommentera Crusners uppgifter tystnar de. Knäppta händer och blickarna sänkta i mattan.

– Nästa fråga. Vi skyddar varandra, säger Howlin’ Pelle.

Men det måste ha varit jättetungt?
– Läs allt om Greklands ekonomi och varje gång det står ”Grekland” tänker du ”Hives”. Tambourines ekonomiavdelning har för oss varit lika effektiv som regalskeppet Vasa var för Sveriges stridsmakt. Och efter en sån krasch blir det efterspel där folk ska stå till svars.

Ni har fått stämningsansökningar från både The Cardigans, The Ark och Timbuktu. Varför stämmer ni inte dem?
– Vissa band tror inte alls på en mytoman i sammanhanget och andra litar blint på en mytoman.

Mytomanen är Tambourine, menar ni?
– Ja.

Två i bandet, som stått som mottagare på två av kontona, har även fått personliga stämningsansökningar mot sig. Alla bandmedlemmarna, sånär som på en, har blivit stämda i sina individuellt ägda bolag. Hur kändes det?
– Jag tog det riktigt personligt. Jag blev skitförbannad. Jag tyckte det kändes som ett påhopp på mig, säger Howlin’ Pelle.

Gitarristen Nicholaus Arson fyller i:

– För tio år sedan blev vi stämda av vårt dåvarande skivbolag. Det var svinjobbigt. Jag tog det extremt personligt, mådde illa i ett halvår och ville lägga av. Men inte nu. Vi är det bästa rockbandet i dag. Om inte vi finns – vad finns det då för hopp för rocken? Och vad skulle vi annars göra? Vad kan vara roligare, mer givande och vilka skulle annars vara Hives om inte vi är det?

Bandet brister ut i skratt.

– Det är roligare att vara Hives och stämd än att inte vara Hives alls, säger Arson. Och skulle vi lägga ner Hives skulle vi fort­farande vara stämda.

Hur är det när ni springer in i de andra Tambourinebanden nu?

– Timbuktu har man sprungit in i mycket eftersom han är aktiv. De andra är mindre aktiva. Men relationen med honom är bra. Vi är kompisar nu. Han var en av få det gick att prata med. Vi har haft en öppen kommunikation och det har vi inte haft med alla de andra.

Man måste ändå fråga: Ni tjänade 200 miljoner kronor – varför lät ni en studio i Skåne ha hand om pengarna?

– Det var ingen av oss som hade haft 200 miljoner förut så vi visste inte vart vi skulle göra av dem. Man vänder sig till folk som man tror vet saker och ting. Om skit i allmänhet. Och så tar man råd därifrån. Ibland blir det bra, ibland blir det sämre, säger Chris Dangerous.

– Ibland blir det helt jävla värdelöst, flikar Howlin’ Pelle in. Det fanns två företag i Sverige som förstod sig på utländsk artistskatt. Tambourine var det enda som även hade band med utlandskarriär.

Samtidigt understryker han att de nu återhämtat sig ekonomiskt.

– Vi är fine. Direkt när vi upptäckte att pengarna var borta gav vi oss ut på turné och tjänade nya pengar.

Café kontaktar Tambourine Studios, som väljer att bemöta Monica Crusners och The Hives uppgifter i ett mail:

Hives har under fyra år spridit lögnen att vi skulle ha förskingrat deras pengar. Det finns inte ett enda bevis för att så skulle ha skett. De säger att 200 miljoner är borta. 200 miljoner är vad Hives totalt omsatte under den perioden som vi jobbade med dem. Menar de att de inte hade några utgifter? De säger själva i intervjuer att de grundar anklagelsen på ”en känsla” av att de skulle ha haft mer pengar. Varken artister, myndigheter, revisorer eller polisen tror på dem längre.

Ett par månader efter vårt möte med The Hives på Berns inleds nästa kapitel i härvan: I maj 2012 stämmer The Hives sin förre revisor och det revisionsbolag han arbetar åt på 192 miljoner kronor.

– Revisorn har i sitt utförande och brist på utförande orsakat The Hives bolag stor skada då han inte utfört uppdragen i enlighet med god revisionssed.

Revisionsbyrån har också fakturerat för visst arbete två gånger samt fakturerat för arbete som inte beställts, säger Monica Crusner till Café.

Revisionsbyrån och revisorn meddelar i Svenska Dagbladet via sin advokat att de nekar till anklagelserna.

Motgångarna har inte stannat vid ekonomiska problem. The Hives senaste turné avslutades abrupt på en festivalspelning i Schweiz förra året när Howlin’ Pelle föll fyra meter från scen och landade på ett betonggolv. Resultatet: en hjärnskakning.

– Jag klättrade upp i ljusriggen och skulle hoppa ner på scenen. Jag hoppar liksom runt en pelare ner på scen och fastnar. Jag minns inte så mycket, bara att jag vaknar på marken och hela publiken ser ut som fågelholkar. Vigilante rycker mig upp på fötter, skakar om mig och säger: ”Är du okej?” Men vi fortsatte spelningen och lirade en timme till. Sedan åkte jag till sjukhus. Där kopplade de in en massa slangar i mig. Doktorn sa att jag hade varit avsvimmad. Men det måste ha varit väldigt kort för jag minns var låten var när jag ramlade och var den var när jag vaknade.

I höstas, mitt under inspelningen av den nya skivan Lex Hives, tvingades han dessutom göra en akut magoperation.

– Jag vill helst inte prata om det. Men jag opererade magen och var tvungen att göra det fort eftersom vi skulle göra klart skivan. Inte problem med matsmältningen då alltså, men i bålen.

Var det akut?
– Det blev akut för jag inte kunde sjunga. Jag fick privatsjukvårda mig, betala mig förbi vårdkön för att vi skulle kunna spela in skivan. Så jag har inte belastat det statliga. Men nu mår jag bra, och de påstår att det inte ska komma tillbaka.

Var det läskigt?
– Det har varit så mycket konstiga motgångar och overkliga grejer. Saker som har hänt med folks familjer och så. Men man kan inte oroa sig, för det händer för mycket. Man är helt likgiltig och så löser man det bara med nollställda ögon och går vidare.

Och där vänder oturen? Nej, i december 2011 ska Pelle laga middag och tappar en kniv rakt i foten och träffar en sena.

– De sydde ihop foten utan att laga senan. Efter att jag tog ut stygnen kunde jag inte röra den. Så jag fick åka tillbaka till sjukhuset och säga att foten inte funkade. När de väckte mig sa de: ”Du har skurit av en sena som inga andra människor har, vi har aldrig sett den här senan förut.” Min stortå är uppbyggd som en tumme så jag kan tydligen göra saker med min stortå som inga andra kan. Det är nästa eller förra steget i evolutionen. Jag antar att det är förra, så jag är lite mer apa än genomsnittet.

Vad hackade du?
– Lök. Jag skulle laga en lins- och spenatsoppa. Jag har gjort det igen faktiskt, men med fötterna väldigt långt ifrån varandra.

Det är ett mindre mirakel att nya albumet Lex Hives blivit klart.  Vilket också hörs. Borta är det så mekaniska rocksoundet. Det väloljade maskineriet låter mänskligare, svängigare och själfullare.

Ett stycke musik av kött och blod med ett stort bultande hjärta.

– Det är mer klassisk rock’n’roll, säger Howlin’ Pelle. Förra skivan var mer modern. På den här ville vi använda i stort sett så omoderna grejer som möjligt. Planen var att vi skulle spela in live så mycket som möjligt, att alla ska spela samtidigt och det inte ska fixas så mycket i efterhand. Förra skivan var mycket mer producerad. Den här är producerad av oss, vilket i princip betyder att den inte är producerad alls.

Hur har ni tänkt med texterna nu?
– Jag har varit fascinerad av rocktexter, säger Pelle. Det handlar såklart om grejer, men det är mer att man vill att det ska vara larger than life, lite fånigt nästan.

När rocktexter är som bäst är de lika inspirerande som de är pinsamma. ”Like a tiger breaking out of the zoo.”

– Precis! Inget är väl häftigare än det? Det blir inte fränare än så. Känner man sig som en ”tiger breaking out of the zoo” finns det inget mer att förklara.

Första singeln Go right ahead har samma riff som ELO:s Don’t bring me down. Hur tänkte ni där?
– Vi gjorde Go right ahead och kom på i efterhand att den lät väldigt likt Don’t bring me down. Men vi tyckte den var så bra och det var inte med flit. Så vi kontaktade Jeff Lynne och frågade om han ville ha en bit av kakan. Så nu har vi skrivit en låt med Jeff Lynne, det är ju skitgrymt.

Är det något The Hives har lyckats hålla mer hemligt än musiken och rättstvister så är det privatlivet. Chris Dangerous, 33, håller sig gömd i området kring Kolmården. Vigilante Carlstroem, 34, bor i Rättvik, Dr. Matt Destruction, 34, och Nicholaus Arson, 35, bor kvar i Fagersta, och Howlin’ Pelle, 33, bor på Södermalm i Stockholm.

– Vi försöker att inte ha för många fans i närområdet, skämtar Howlin’ Pelle.

Vilka har familj?

– Alla har barn och familj utom jag, säger Howlin’ Pelle. Men det är lugnt för mig. I Stockholm är förstfödslarna kring 45 år eller något. Alla mina kompisar är över 40 och barnlösa så jag känner mig helt normal.

Jag hörde att ni tar ut månadslön?
– Ja, den kommer den 25. Så man känner igen sig. Enda skillnaden är väl att lönen inte tar slut. Vi har testat alla varianter. Ett tag fick man alla pengar medan man tjänade dem, säger Nicholaus Arson.

Tänker du: ”Yes, nu är det den 25!”
– Jag brukar tänka så ibland. Jag gillar att ha vanlig vardag som andra människor. Då är det schyst att ha en månadslön för det känns som en del i det livet. Det är ganska många grejer vi gör för att leka vanligt folk. Vi gick till exempel över till att bara ha champagne i logen på fredagar för att få känna fredagspirret. Det är det vi är mest avundsjuka på våra polare med vanligt jobb: fredagspirret.

Fler sätt?
– Tacos! Och romantiska komedier. De veckor man är hemma vill man att det ska vara ganska vanligt. Vi har varit runt världen tusen varv och insett att det vanliga svenne­bananlivet är bäst. Bara man slipper gå till kontoret nio till fem.

Ni brukar tystna och stå blick stilla på scen under ett par minuter när ni spelar Tick tick boom. Kastar folk grejer ibland?
– Allt möjligt, säger Nicholaus Arson. Plastflaskor fyllda med urin är jobbigast. Ibland fryser vi ju till på scen och då flyttar man inte på sig vad som än händer. Man är en lätt måltavla. Men träffar den under käkhöjd är det bara att ta den. I ansiktet vill man inte ha något. Men under kroppen
klarar man det. Man ser det komma och tänker bara: ”Jag gick här innan i dag – var flaskorna av glas eller plast på den här festivalen?” Och: ”Är det urin eller öl i den?” Det snyggaste är när man fångat en flaska öl och tagit en klunk. Man känner på temperaturen vad som är vilket…

– Jag fick en stålklocka som kom i full kareta mot mig och slog upp en spricka i gitarren. Demoskivor brukade folk kasta också, men inte nu längre, flikar Vigilante Carlstroem in.

Vad är det nu – adresser med Soundcloudlänkar?
– Det är det! Internetadresser! Och det gör inte lika ont, säger Howlin’ Pelle. Men en gång på en klubb fick jag en rejäl, saftig vaktmästarnyckelknippa i ansiktet. Den vägde ett och ett halvt kilo och var vass åt alla möjliga håll. Det gjorde jävligt ont. Det visade sig att det var en polare som kastade den, han trodde vi ville ha tillbaka dem.

Vilken är er bästa konsertanekdot?
– Vi spelar på festivalen Pink Pop i Holland och det börjar regna och åska, säger Chris Dangerous. De vill ha av oss från scenen i slutet av spelningen men vi fortsätter. På absolut sista slaget på instrumenten och skriket i micken så slår blixten ned och smäller ut hela scenen. Hela skiten är kolsvart och det bara dånar.

Vad har ni köpt för era pengar?
– Jag har haft jättemånga, jättesnabba bilar. Mest italienska: Lamborghini Ferrari, Maserati, säger Chris.

– Dyra hus, dyra bilar, dyra gitarrer, dyra skinnjackor. Vi har gått igenom hela den grejen. Det har varit mycket snack om att köpa en gitarr för en miljon, men det är inte ens dumt. Det är helt i sin ordning tycker jag, säger Howlin’ Pelle, hämtar en Ramlösa, sätter sig på soffryggen och förklarar vidare:

– Hux flux är man rockstjärna med en massa pengar. Vad gör man då? Man testar lite. Tycker jag det här är kul? Jag
köper ett hus i New York – är det roligt? Ja, det var ganska skoj. Jag köper en skitdyr klocka – var det skoj? Ja, lite. Man provar sig fram. Men det absolut bästa är att man har kunnat döda den drömmen som alla andra går runt med: att tro att ens liv blir helt annorlunda om man vinner på Lotto. Jag har haft känslan av att ha mer pengar än vad jag kan göra av med. Och vad gjorde jag? Inte så jävla mycket alltså.

Chris Dangerous fortsätter:

– Kolla Yngwie Malmsteen, han har flera klockor på varje arm. Och sedan har han riktiga och fejk i samma låda eftersom han tycker det är lika coolt, säger han och brister ut i ett skratt.

Howlin’ Pelle:

– Men det roligaste var att Vigilante köpte en värstingpenna för tusen spänn i Japan. Man får tänka: vad kostar en vanlig och vad kostar en dyr? En Ferrari kostar några Volvos, det är skillnaden. Det är roligare att köpa en penna för fyra, fem tusen när en vanlig kostar fyra kronor.  Det är ett påslag med 100 000 procent, haha.

Samtliga medlemmar i The Hives har barn utom Howlin’ Pelle. Men han känner ingen stress inför att bilda familj: ”I Stockholm är alla förstfödslar kring 45 år. Alla mina kompisar är över 40 och barnlösa så jag känner mig helt normal.”

Pierce Brosnan ser konfunderad ut. ”Förlåt, men vad är det som händer här?” tycks den förre James Bond-skådisen tänka där han står på Coachellas golfgreenartade gräsmatta.

Umgänget mellan kändisar och besökare är normalt ganska relaxat, banden kan röra sig ostört bland publiken med sina plastglas i hand, men nu har det plötsligt uppstått en folksamling. De annars så lugna hipsterkidsen har börjat riva och slita i kampen om foton och autografer.

I mitten av kaoset står ett gäng överrumplade Fagerstakillar i matchande skinnjackor och poserar snällt.

– We gotta go! No time for this! skriker bandets manager Cyndy Villano och leder bort dem med Blackberryn i luften.

Väl i säkerhet i bandets trailer, granne med Dr Dre och First Aid Kit på backstageområdet, pustar Howlin’ Pelle ut.

– Så här är det hela tiden här, det är okej, alla är så snälla. Men nu har vi lite tider att passa och då kan det bli lite tjatigt. Står man still för länge kan det uppstå någon slags kritisk massa. Det är därför vi rör oss hela tiden. En halvtimme, ungefär, sedan blir det för mycket. Som en haj måste man hålla sig i rörelse, säger Pelle samtidigt som han söker igenom trailern efter något att dricka.

Den är sparsamt inredd med en hög frottéhanddukar och ett kylskåp fyllt med öl och kokosvatten.

– Vi spelade här för nio år sedan och hade precis samma tid. Vi uppträdde klockan 18.00 på söndagen. Jag antar att det betyder att vi har hållit oss precis lika populära under de här nio åren, säger Howlin’ Pelle och skrattar.

Vad har ni hunnit göra än så länge?
– Allt är en golfbana här. Så alla bor på en golfbana och så åker man till en golfbana där någon radiostation har något hus. Amerikanska radiointervjuer är ju inga frågor heller. Det är lite speciellt. De pratar bara om att man är där. ”Tänker du inte att er nya låt är perfekt att åka nedcabbat till nedför en motorväg en varm sommardag?” ”Jo”, svarar man och så rabblar de upp lite sponsorer och så är det reklam.

Berätta om ditt hus i Brooklyn!– Det är ett Cosby-hus med fyra våningar och trädgård. Det ligger i Bed Stuy, Notorious B.I.G:s gamla kvarter. Det var rough när vi köpte det, men nu är det fler fik där det sitter vita män med laptops.

Har du varit nära att hamna i trubbel?
– På nyårsafton small det ganska mycket, fattigmansfyrverkerier. Inte bara pistoler, utan automateld också. Lite scary.

Har du någon rolig New York-story?
– Jag och Mark Ronson åkte en gång i en taxi utan dörrar över Brooklynbron för vi skulle kolla in inspelningen av (tv-serien) Flight of the conchords. Vi hoppade in i en taxi och så visade det sig att det inte var någon dörr. Så vi fick hålla i oss för att inte ramla ur. Det var lite läskigt, men man är luttrad. Vår första turné var så här: Man är 18 år gammal i Schweiz, det är knivslagsmål på parkeringen, man spelar i ett ockuperat hus och det första de frågar är: ”What kind of drugs do you want?” Har ens liv varit så i 15 år är det okej att åka taxi utan dörrar.

Ni kommer från Fagersta, hade du haft ett bruksjobb om du inte spelat i band?
– Grejen är att man får det bara om man har släkt som jobbar på fabriken. Annars är det omöjligt. Och det finns inte en chans att jag skulle få det, för mina föräldrar jobbade inte på industrin och då får man inte vara med. Så jag kunde inte ens få ett bruksjobb.

Vad gör dina föräldrar?
– Mina föräldrar är doktor och lärare. Så i lärarbristens 90-tal kunde jag få lärarvik. Jag var klassföreståndare i en sjätteklass en termin när jag var 19 år. Men innan vi började turnera pluggade jag psykologi, så jag kanske hade varit psykolog.

Vilken är din jobbigaste tullupplevelse?
– På vår första turné blev vi utslitna i kalsongerna i snön av slovenska vakter med k-pist. Tre timmar efter att vi lagt oss efter att ha varit ute och festat blev vi utdragna. Det var hemskt. En annan gång blev vi stoppade av tulltjänstemän i Frankrike mitt i landet. Då hade någon, på skämt, ritat ett cannabislöv på vår merchandisekilles pärm. När de hittade ”cannabispärmen”, med streck för enheter i, blev det ett jävla liv.

Vad gör du med alla scenkostymer?
– Jag har sparat nästan alla. Det är säkert 20 stycken. Den första eldade vi upp i ett ceremoniellt bål. Vi lurade dem vi köpte dem av att vi skulle öppna en affär så vi fick köpa dem till grossistpriser. Men efter ett tag dök det upp gröna prickar på dem så vi fick elda upp dem. De jag har kvar hänger på vinden.

Hur kommer det sig att ni har ninjor som råddare numera?
– Eftersom vi har uniform blir det konstigt om det springer ut en kille i jeans och t-shirt. De smälter in på scenen. Någon voltar in och lagar en gitarr. Men det är svårt att anställa ninjor på heltid. Man får leta rätt på dem i ett tibetanskt kloster. Och betalar man för lite får man betala i blod.

Du var gitarrist åt Iggy Pop?
– Jag och Vigilante spelade tre Stooges-låtar med honom på en prisutdelning i LA. Det var bland det roligaste jag har gjort. Men vi var på väg att tacka nej. Det var då vi lärde oss att livet blir mycket roligare om man bara säger ja till lite grejer.

Hur var det att vara gitarrist?
– Det var otroligt kul. Jag är inte super- bra på gitarr men Stooges-låtarna är ganska basic. Jag spelade som på skiva för jag var lite irriterad på att hans hårdrocksgitarrister spelade som de ville när det var solo. Efteråt sa Iggy: ”Hey man, the way you played that solo is probably more close to the original spirit than with my guys.”

Man ska bara kunna tre ackord om man ska spela de där låtarna.
– Exakt. Det låter bättre om man är sämre.

Hur är det att spela rockmusik när man passerat 30-strecket?
– Att spela rockmusik på hög nivå är ungdomens källa. Det är något med frekvensomfånget i 10 000 människor som skriker som gör att man föryngras. Jag har inte åldrats fysiskt eller mentalt en minut de senaste tio åren. Någon undrade vad min dröm är och jag svarade att jag vill bara ha mer av samma dröm. Jag vet att jag är på rätt ställe och gör rätt sak. Det är bara att jag vill göra det mycket mer.

Victor Johansson

Tidigare publicerad i Café 7/2012.

The Hives och Cafés Nöjesredaktör Victor Johansson.