Den 56-årige man som lever i David Bowies kropp i dag är en stadgad och stilig herre som vill bli omtyckt av alla. Han verkar jättesympatisk med ett trevligt och beläst leende inramat av en lättskött men ändå smakfull frisyr.
År 2003 har David Bowie sedan länge landat på vår planet igen. Han har ju gång på gång visat prov på ett så mänskligt karaktärsdrag som bristande omdöme. När jag tänker efter är Bowies liv som taget ur mytologiernas värld. Den osårbara och av gudarna upphöjda Dorian Gray kunde plötsligt göra misstag som vore han en av oss – Tin Machine, reggaeduetter med Tina Turner, roller mot muppar i Jim Henson-filmer – och känna smärta.
Det var bara några år sedan som en avsevärt mycket visare och ödmjukare David Bowie lämnade in sina leasade vingar för gott, bokade en klipptid och börsnoterade sig själv. Nu sitter han bekvämt i gästfåtöljen hos David Letterman och småpratar om dentalhygien, samarbetar med Pet Shop Boys och turnerar med Moby. Att flyga för nära solen ingår inte i hans yrkesbeskrivning längre.
TIDSKLIPP TILL 1976: David Bowie har just gett ut Station to station, hans egna europeiska motreaktion mot sitt förra drag – soulalbumet Young Americans. Betraktare och kritiker älskar vad de hör men noterar att han behandlar sin karriär som ett utdraget parti schack med sig själv som motståndare.
Den självutnämnda grevens hår är orange. Det hänger ända ner till mungiporna i en nonchalant bena. Han är otidsenligt minimalistiskt klädd. I svarta byxor, svart väst och nystruken vit skjorta är det bara glimten av ett paket Gitanes i västfickan och flam- morna i håret som hindrar den blekt litterära uppenbarelsen från att dödförklaras.
Ändå fortsätter en röst från en helt egen klangvärld att i låt efter låt klättra upp ur den kritvita Nosferatus strupe. Som hade den en helt egen vilja, fullständigt oberörd av yttre omständigheter. Kroppen den bodde i kunde göra vad den ville – tyna bort, krypa tillbaka ner i kryptan, vad som helst. Rösten hade inte en tanke på att följa – som Klas Östergren en gång kallade honom – sin andalusiske husse ner i kryptan.
Den bara fortsatte sjunga. ”Sweet thing.” ”Wild is the wind.” ”Word on a wing.” ”Who can I be now?” ”It’s gonna be me.”
Just där och då var David Bowie den bästa sångaren av dem alla.
Ingen artist, varken död eller levande, har utnyttjat gängse normer, intellektualiserat sin egen plats i både nuet och den i allra högsta grad levande pophistorien som Den Tunna Vita Duken.
Han duellerade innan solen gått upp.
Alltid lika ensam.
Hur skulle han annars ha gått ur varje strid som segrare?
David Bowie hade bara en värdig motståndare – David Bowie.
Vapnet han valde var alltid kontexten. Ingenting var viktigare än sammanhanget. Det kan ha varit kokainets förtjänst. En första rusch av tvärsäker kreativitet, ett gudabenådat självförtroende, så här vill jag alltid känna och – pow! – tusen ovärderliga idéer snurrar i huvudet, fram och tillbaka över näthinnan, måste skriva ner, måste skriva ner, antecka, komma ihåg. Hittar ingen penna. Kan någon ge mig en jävla penna?
Och så ner i paranoia och ångest. Måste genast upp igen.
Till varje pris.
I samma ögonblick som den en gång så kontroversiella seriefiguren Ziggy Stardust blev en vedertagen norm tog Bowie på sig sin allra största Great Gatsby-hatt, satte sig på första plan till Philadelphia och började sjunga soul med Luther Vandross. Vad annars?
Någonstans där, i brytpunkten mellan Diamond dogs (1974) orwellskt konceptuella glamrester, ett eskalerande kokainmissbruk och det mästerliga soulalbumet Young Americans (1975) blev David Bowie på allvar David Bowie.
Innan det var han bara en prototyp. I min bok finns det ju bara en David Bowie. Det är inte den som påstod sig vara en tiger på vaselin.
Den sanna Bowie är den nästintill hyperventilation-ängsliga 27-åring som 1974 vågade ta steget fullt ut för att följa de instinkter som tidigare bara stannat vid minutiösa anteckningar och studier av sin egen roll i samtiden. Kokainet gjorde omvärlden överflödig. Jag tror faktiskt David Bowie aldrig hade blivit David Bowie utan den emotionella exil kokainet erbjöd.
Friheten att under dygnets alla vakna timmar kunna verka bakom kritvita skygglappar med sin artificiella självgodhet som bollplank må ha förvandlat honom till en oerhört ensam människa, men som artist gjorde det honom unik.
Att gå mot strömmen, att vägra passa in, blev ett självändamål.
Desperation och paranoia är underskattade drivkrafter.
När normen sade London, Sex Pistols och Vivienne Westwood valde Bowie och hans apelsinfärgade mittbena att ta tåget till Moskva och fördjupa sig i tysk krautrock och elektronisk musik. Europa var hans nya lekplats, USA hans älskarinna och kokainet hans enda vän. England var ärkefienden. Självklart var det så. Självklart blev den mest urbrittiska av alla 70-talets rocksångare tvungen att utse sitt älskade England till sin ärkefiende. England var hans väderkvarnar.
Inte för att han hade något otalt med England i sig. Men en speedad Don Quixote krävde låtsasfiender för att tvinga sig själv framåt. England och dess popkultur var det enda han vägrade låta sig inspireras av. Om England gjorde si gjorde Bowie så.
”There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie” stod det över europeiska reklampelare när punken på allvar inlett sin sanering av popmusikens dinosaurier.
När Bowie två år senare ställde sig på scen igen möttes han av ett hav av apelsinfärgade soulboy-mittbenor under ett dimhölje av Gitanes-rök. Klonerna slutade aldrig anfalla. Bowie själv hade klippt håret kort och flyttat till Berlin – heroinets huvudstad – med Iggy Pop. För honom var det fullkomligt logiskt, knappast för någon annan.
Phillysoulen från Young Americans och funken på Station to station hade han lämnat bakom sig. Det borde de väl ändå ha förstått?
Bowie hade skaffat nya vänner. Långsamma elektroniska vänner från Östeuropa, ljusår från Major Tom, Ziggy Stardust och The Thin White Duke. De flesta av dem var instrumentala.
70-talets vackraste röst hade till slut löst hur han skulle komma vidare. Tystnaden var ju det enda som återstod. Det var den slutgiltiga utmaningen, den allra sista punkten på agendan.
På Berlin-trilogins sista album, 1979 års Lodger, stod hans röst åter i centrum. Men han behandlade den för första gången som bara ett instrument i mängden.
För att visa vem som bestämde drog han den genom effektmaskiner, spöade den med spotunnelocken i gränden utanför studion och speedade upp den ända till Kalle Anka och hela vägen ner till Barry White.
David Bowie hade återfått kontrollen. Han skulle aldrig göra lika omvälvande musik igen.
Andres Lokkos text om David Bowie publicerades i Café nummer 10/2003.
Mer läsning om David Bowie:
10 odödliga låtar av David Bowie som alla borde höra >
Fina hyllningarna till en av världens största artister genom tiderna >