”Fyraåringen vinner kampen vid middagsbordet – såklart”
”Jag är besegrad. Och dessutom har jag skämt ut mig”. Cafés dryckesredaktör ser den mysiga söndagsmiddagen förvandlas till The Grudge.
Jag ser framför mig en stimmig, sorlig och stojig söndagsmiddag med mycket skratt och högt i tak. Som i en italiensk långfilm ungefär, tänker jag. Att samlas kring maten, diskutera, doppa bröd i tallriken. Bullra gemytligt. Se varandra.
Jag har krattat manegen på alla sätt jag kan: jag har gett äldsta dottern små matlagningsuppgifter så att hon ska känna sig delaktig, jag gör barnvänlig mat formulär 1A – lasagne – och givetvis gör jag även två olika varianter; en mustig, kryddig och rejält ostrinnig åt oss vuxna och en mer mild och torr åt de små. Jag tänker helt enkelt ”det här kan ju bara inte gå fel, äntligen ska vi ha en harmonisk, mysig och fridfull söndagsmiddag”. My ass.
Jag lägger självsäkert upp maten på tallrikarna och vi sätter oss till bords. Och genast lutar äldstingen huvudet i händerna och suckar djupt.
– Jag vill inte ha, lasagne är äckligt, säger hon.
– Men, men, men… på dagis äter du ju tre portioner så fort det är lasagne? Och jag har ju gjort den precis som du säger att du gillar den? försöker jag.
– Nä, den här lasagnen är äcklig. Den är inte alls som på dagis.
Vet inte vilken känsla som kommer först – irritationen, frustrationen besvikelsen eller ledsenheten – men jag ser hur min inte italienska långfilm snabbt börjar förvandlas till skräckfilmen The Grudge.
– Men vaf… du har ju inte ens smakat, hur kan du säga att det är äckligt då??? Ta en tugga nu!
– NÄ, JAG VILL INTE HA, LASAGNE ÄR ÄCKLIGT, skriker dottern.
– SLUTA SKRIKA, OCH ÄT DIN MAT, skriker jag tillbaka.
Min röst forcerad, onödigt ansträngd och uppskruvad. Jag känner mig som en karikatyr på en småbarnsfarsa. Som Alfons pappa i Gunilla Bergströms briljanta sagor. Och jag inser ju att det här är ett slag jag aldrig någonsin kommer att vinna. Ändå kastar jag mig in i striden som en dåre.
Stämningen eskalerar blixtsnabbt, tills jag säger (eller ok då, skriker) åt den gråtande dottern att lämna bordet. Vilket hon såklart inte heller gör. Och det hela slutar med att jag stormar ut ur köket, tonårigt slänger igen dörren och stänger in mig i sovrummet medan tårarna svider bakom ögonen och ilskan bränner i bröstet.
Vad i helvete håller jag på med? Jag veeeet ju att det handlar om mina egna högt uppskruvade förväntningar i kombination med en längtan efter en stilla måltid utan gnissel, tjat och jidder. Men vad hade jag väntat mig? Dottern är fyra och ett halvt, det där med logik och vuxnas förväntningar skiter väl hon fullständigt i.
Jag är besegrad, och dessutom har jag skämt ut mig och betett mig som en barnslig fåntratt. Den svarta ilskan byts ut mot skam.
Så, vad göra?
Kapitulera fullständigt givetvis. Så i kväll blir det, för tredje gången på en vecka, grönt karamellfärgad spagetti à la SVT:s Labyrint och köttbullar – frysta och färdiga såklart, absolut inte hemlagade.
