”Ge apan en Oscar” – Så bra är 3D-tekniken i nya Apornas planet

Johan Hedberg | Publicerad 2014-07-17 11:35 | Lästid: 2 minuter

På fredag är det premiär för Apornas planet: Uppgörelsen, och kombinationen av 3D-animationer och skådespelare är snyggare än någonsin. Cafés Andrev Walden förklarar varför Andy “Gollum” Serkis borde få en Oscar för sin schimpansroll.

* * *

Andy Serkis har kallats ”the leading man who wasn’t there”. Ett fyndigt smeknamn på skådespelaren som blivit motion capture-teknikens poster boy. Men inte alldeles rättvist. Inte nu längre.

För den där tekniken – som från början mest handlade om att en kille i våtdräkt försåg animatörerna med rimliga kroppsrörelser – har utvecklats ordenligt sedan begynnelsen i Peter Jacksons Sagan om de två tornen (2002) där Serkis för första gången gav liv åt den vanställda hobbiten Gollum. Skådespelarens själ börjar lysa igenom den animerade legeringen och ”the uncanny valley”-problemet är besegrat.

The uncanny vad, undrar vän av ordning? Jo, 3D-animatörer måste (liksom läkare som sysslar med rekonstruktiv kirurgi) förhålla sig till hypotesen om ”the uncanny valley”, ett begrepp som myntades av robotteknikern Masahiro Mori på 1970-talet.

Hypotesen handlar om det djupa obehag vi upplever när vi betraktar någonting som nästan – men inte exakt – ser ut som och/eller rör sig som en människa. (Googla ”the uncanny valley”, det är spännande!)

Den tidiga motion capture-tekniken hade stora problem med det här. Om du någon gång sett en död människa (eller Tom Hanks i filmen Polarexpressen från 2004) vet du exakt hur obehagligt det kan kännas.

Det var regissören och oppfinnarjocken James Cameron som löste problemet 2009. Avatar blev en game changer. Cameron byggde en bro över ”the uncanny valley” genom att montera en kamera på skådespelarens huvud och registrera alla muskelrörelser i ansiktet.

Andy Serkis fick chansen att agera med den nya tekniken två år senare i rollen som den frihetstörstande schimpansen Caesar i Apornas planet: r(evolution). Resultatet var häpnadsväckande.

Och i nya Apornas planet: Uppgörelsen (18 juli) har tekniken förädlats ytterligare. Det finns inte längre något rimligt sätt att definiera gränsen mellan motion capture och traditionellt skådespeleri. Begåvningen (eller bristen på den) speglas omedelbart i skådespelarens avatar.

Andy Serkis är apan och han är begåvad.

Jag tror faktiskt att Oscarsakademien, som konsekvent vägrat nominera animerade roller, bryter mönstret nu. Det är Andy Serkis tur.

Muren är redan riven. Vi väntar bara på att branschens högsta instans ska godkänna den nya verkligheten.

Andrev Walden