Wöööuuwwwåååhh!
– Haha, jag förstår vad du menar. Det är rätt många som påpekar att jag låter så när det kommer rejäla målchanser.
Du lät inte så från början.
– Nej, det var helt annorlunda för 20 år sen när jag började. Då var instruktionen från SVT att jag inte skulle prata ”för mycket” så en gång sa jag inte ett ord mellan 12:e och 28:e minuten. Nu går allt så mycket snabbare – och när jag började jobba med engelsk fotboll påverkades jag av stämningen och ljudet runt matcherna. Jag känner mig mycket mer som mig själv när jag kommenterar som jag gör nu.
En gång träffades vi på Arlanda och då sa du att din allra första semesterresa var med alla spelare i IFK Göteborg, till Trinidad & Tobago. Berätta.
– Ja, herrejösses. Jag är ju uppväxt vid havet och vi hade inget överflöd av pengar, direkt, så det blev att man ändå var hemmavid när man hade ledigt. Vid det här tillfället gjorde jag lumpen och betalade 2 000 till en kille som tog min plats på en militärövning i Norrland så jag kunde åka med. Vi var i Miami också.
Finns det några bra historier från resan?
– Eh, ja.
Jag förstår. En kompis till mig har sagt att du har en utstrålning som är ”en blandning mellan Gérard Depardieu och Per Morberg”, på ett positivt sätt. Är du med på vad hon menar?
– Nej, jag har väl aldrig tittat i spegeln och känt mig särskilt speciell. Däremot har jag en annan typ av utstrålning, eller, nej, förresten…
Jo, vadå?
– Alltså, tekniska prylar och sånt reagerar på mig.
Vad pratar du om?
– Folk tror mig givetvis aldrig, men fråga min familj så får du se! Tv:n här hemma stängs av ibland om jag går förbi, samma med datorn. Köper jag en ny bil så börjar alla varningslampor att lysa nästan med en gång, men när jag åker till verkstaden är det inget fel på den. En gång skulle jag betala med kort på Supermercadon där vi bor och då slogs alla kassor och kortmaskiner ut så alla bakom oss i kön fick betala med kontanter och check. När jag går ut och handlar nu har jag alltid cash med mig.
Jobbigt.
– Förut tyckte jag att det var fascinerande, men nu är jag rätt så trött på det. Det har dock aldrig hänt något kring tv-sändningarna, vad jag vet. Men jag har ofta funderat på det när jag ska ut och åka flygplan.
Vad tror du att det beror på?
– Jag vet inte alls. En kvinna som hörde talas om mig och den här åkomman, eller vad man ska kalla det, blev oerhört engagerad och tog kontakt och frågade om exakt vilken sekund jag föddes och så vidare, men jag tror inte att vi kom fram till någonting. Det är som det är.
Det finns en ascool bild på dig och Maradona när ni hälsar på varandra som lagkaptener innan en ligamatch. Är det på något sätt höjdpunkten i karriären, att ha varit jämbördig med Maradona?
– Nej, jag vann ju UEFA-cupen med Blåvitt. Men visst, det är förstås roligt med Maradona också – han var symbolen för vad Serie A var på den tiden. Alla världens bästa spelare var i Italien då, så det jag är stolt över är att jag var där under den tiden och att vi ändå kunde slå deras klubbar lite då och då.
Man får intrycket av att han är en störig jävel som inte är riktigt klok.
– Nej, så var det inte alls. Han var egentligen som vem som helst, hur mycket man nu kan vara det när man är Maradona.
Det här med kastruller och pasta och korv och kläder som du säljer numera, hur blev det så?
– Det började egentligen med lite balsamvinäger när några jag känner fick in mig på det spåret; jag blev fascinerad när jag var på besök i Reggio Emilia-området för att hitta bra produkter. De ägnade så mycket tid och kärlek åt sin balsamvinäger och höll på med gamla krus och specialversioner att jag fastnade.
Men allt det andra då?
– Det har kommit vartefter. Matgrejerna är ju rätt logiska, för det finns så otroligt många producenter här. Man känner någon som känner någon som känner någon och så tillverkar han en fantastisk skinka eller korv eller vad det nu är.
Värsta entreprenören! Den känslan hade man kanske inte att du var den typen, eller?
– Njae, entreprenör är jag nog inte, jag gillar mer att fixa grejer. Jag började arrangera fotbollsturneringar mellan kvarter och områden i Kungsbacka med omnejd redan när jag var tio eller elva. Farsan var domare. Lagen fick inte välja sina egna namn, för det skulle jag bestämma! Så är det med maten och kläderna också, jag vill vara där, prova, välja grejerna, ha sista ordet.
Det finns en allmän sanning kring dig att du är kung i Bergamo, att du kan göra precis vad du vill. Är det så?
– Nej… eller, alltså… jo. Eller… De har adopterat mig här. Det finns inte så många andra stora i Atalantas historia, och jag var lagkapten och följde med ner i Serie B när vi åkte ur, så jag har fått en speciell status här. När jag fortfarande spelade fick jag alltid stanna och prata med folk i minst fem minuter, så det gick inte att gå ut. Nu är det mer att de hälsar och visar sin uppskattning i tio sekunder.
Men mer vardagligt, har du blivit nekad ett bord på en restaurang för att det har varit fullt någon gång?
– Nej, nej.
Kommer du att bli president i Atalanta någon gång i livet?
– Nuvarande presidenten har gått ut offentligt och sagt att jag får jobbet, med hans pengar, precis när jag vill. Så om jag skulle säga att jag vill kan han inte backa, men jag vet inte. Jag har det rätt bra som det är.