Göran Hägglund: ”Bra att Jimmie Åkesson kommit till insikt åtminstone på något område”

Vad befriande det hade varit om du nu inte tog ett toppjobb inom näringslivet och inte började föreläsa för hutlösa – hutlösa, säger jag – gage, utan i stället köpte en condo på Gran Canaria, la på dig några kilon, blev malignt brun och började grogga vid lunch varje dag.

– Det är ett högaktuellt alternativ, men jag har inte landat definitivt än. Antingen ska jag ägna mig åt något fullt ut eller också plockar jag ihop lite olika uppgifter och gör något spännande av det. Däremellan finns lite olika vägar.

En vänsterväljande vän till mig tycker det är extremt skönt att du avgått för att hen nu kan ”återgå till att helhjärtat förakta KD igen”.

– Det är ett kul uttalande, men jag tror att det är viktigt att kunna skilja på sak och person.

Du måste ändå vara medveten om din blocköverskridande likeability? Din svärfarspotential? Folk älskar Göran Hägglund!

– Då har du inte hört hur det låter på partimötena.

Jimmie Åkesson hade ju länge gräsliga glasögon – som säkert spelat väl mot SD-väljarkårens icke-kulturelitistiska agenda – men dök upp hos Skavlan i ett par väldigt Hägglundska bågar.

– Det är väl bra om han kommit till insikt åtminstone på något område. Jag noterade detta, men man har aldrig monopol på en stil och jag är ju inte den första som har hyggligt runda glasögon.

Är det en dålig idé att heta kristdemokraterna i världens mest sekulariserade land?

– 10 000-kronorsfrågan som diskuterats i partiet under alla mina år. Det finns de som tror att det är ett hinder, men jag tycker att vi ska behålla namnet: det visar en ideologisk hemvist och jag tror det är krångligare att börja fylla ett nytt namn med innehåll än att fortsätta ge innehåll till det vi har.

Ber du till Gud?

– Ja, några gånger i veckan.

Det är ju nästan lite laddat att vara öppet religiös i Sverige i dag. Varför?

– Vi lever i en tid där rationalitet och modernitet gäller – men vi måste alla medge att det finns tusen gånger fler frågor än svar. Varför finns vi? Vad är syftet med den här tillvaron? Ändå har det kommit att bli så att om man tror på gud så ses man som en liten vidskeplig, icke-tillräknelig rackare – trots att ett betydande mått av världens största tänkare och förståsigpåare på olika håll har en religiös övertygelse. Allt går inte att förklara rationellt.

När Marcus Allbäck gick direkt från att vara spelare till players manager i landslaget sa Zlatan: ”Jag vet inte om det är seriöst.” Kunde man känna samma grej när Lars Adaktusson skulle in i KD?

– Så kunde säkert en och annan tänka. Det är ett väldigt annorlunda sammanhang än programlederi, men samtidigt hade han väldigt mycket med sig i form av kunnande inom olika områden. Så, jo, det är seriöst.

När Marcus Birro skulle sno ditt jobb då? Seriöst?

– Jag tror att han har en begränsad insikt i vad det handlar om att vara partiledare. I det här fallet ska man då leda ett parti med 22 000 medlemmar och Marcus Birro tycks ju ha svårigheter att ens leda sig själv. Han gör sig nog bäst som ett enmansparti – och också då tycker jag det är svårt att riktigt ta ut kursen på hans insats.

Vilken har varit din roligaste oneliner?

– I en debatt med Gustav Fridolin fick jag frågan: ”Vad anser du om miljöpartiets krav på sex timmars arbetsdag?” Och jag sa då: ”Fråga Gustav först, han måste snart gå hem.” Först blev det tyst och jag hann tänka att jag överskattat publiken, men sedan hörde man nästan hur polletten trillade ner och det blev ett asgarv. Jag älskar det där när man kan kombinera innehåll med en humoristisk twist, det är för lite sånt i politiken.

Berätta något som ingen vet om mötena som ledde fram till decemberöverenskommelsen.

– Det tog tolv timmar att förhandla huruvida det skulle vara ett eller två språkrör på scenen under den efterföljande presskonferensen. Och kompromissen blev att det fick vara två – men bara det ena fick prata. Gustav tvingades stå bredvid.

Får du erbjudanden av kvinnor?

– Det händer att det kommer sånt som någon kanske skulle betrakta som kärleksbrev i pappersform eller i mail.

Med bilder?

– Nej, tyvärr.

Nu ljuger du ju.

– Okej, det kanske har hänt.

Vi är ju båda enorma fans av den amerikanske countryartisten Eric Church – och såg hans konsert på Nalen förra året.

– Det var kul för det kom fram några killar som, ja, de hade tagit ett par öl. Och en kille hade tagit någon öl ytterligare. Han sluddrade: ”Du… jag känner igen dig. Fan. Vad är det du heter nu igen?” ”Nädå, det gör du nog inte.” Jo! Jag är säker, jag känner igen dig! Tala om vad du heter!” Till sist sa jag: ”Ja, okej: Jan Björklund.” Hans kompisar fattade grejen, men inte han. Varje gång han såg mig i baren skrek han: ”Wöööh! Björklund! Björkluuund!” Till och med mellan låtarna: ”Wöööh! Björklund!” Och det allra sista jag hörde innan jag stängde dörren till statsrådsbilen på gatan efteråt var: ”Wöööh! Björklund! Björkluuund!”

Vem är mest Frank Underwood inom svensk politik?

– Jag skulle nog svara Jan Björklund. Han är en otroligt skicklig -politiker, men beredd att byta kurs om han känner att ”det här klarar vi inte av att försvara”. Han manövrerar skickligt, på ett sätt där avsikten är att det egna partiet ska gynnas. Även om han inte, tror jag, är beredd att gå så långt som till direkt mord.