Du är alltid så smal och fin – är det Atkins eller GI?
– Cheeseburgarmetoden. Jag käkar cheeseburgare varje dag och ser ut så här. Testa. Det är viktigt att se bra ut på scen. Fan, alla vill ju ha snygga människor.
Köper du fortfarande dina polotröjor på Åhléns eller har du börjat tjäna stålar?
– Jag har aldrig tänkt på vad det är för märke på kläderna jag köper. Jag har ett sjätte sinne för stil. Jag tar det jag gillar – och sen är det inte så konstigt att jag är snyggt klädd. En sån som Pontus Gårdinger kan ju ha hur snygga kläder som helst på sig men ändå se för jävlig ut – för han har aldrig producerat något kreativt. Då blir kläderna ändå fula. Så är det inte med mig.
Vad gör du mellan maskinerna när du tvättar?
– Jag har fan aldrig tvättat i hela mitt liv. Jag köper nytt.
Hur hanterar du din 30-årskris?
– Ja, just fan, jag är 25. Jag är död snart. Tupac dog när han var 25. Och då hade han typ släppt 20 plattor. Jag har i alla fall börjat fatta reglerna i det här spelet. På gott och ont. Rutin ska komma själv, det är ingen jävel som ska komma och lära mig vad jag ska göra och inte göra. Folk har försökt, men det ska de ge fan i.
Du känns lugnare numera.
– Jag känner mig lugnare – och mer framgångsrik. Jag kan bocka av grejer och känna mig mer säker nu. Jag har blivit blåst några gånger och jag har liksom blåst folk tillbaka.
Du har alltid beskrivit dig själv som mer ungdom än yrkesman – bottnar det i att du är en bortskämd slacker?
– I helvete. Jag blir jävligt provocerad av slackers. Fy fan för människor som inte gör någonting av sina liv. Jag har sagt så för att jag har gjort väldigt mycket ungdomliga misstag – misstag som inte gagnat mitt privatliv men som har gjort konsten bättre.
Gjorde ditt livs första fylla ”konsten bättre”?
– Ja, jag umgicks med trasiga människor som visade mig alkohol första gången när jag var tolv år. Där var en tjej som höll på att knarka ihjäl sig och jag skrev en låt om det. Fester och vimsiga kvällar är skitbra för låtskrivandet. Så har jag alltid känt. Alla idéer har alltid kommit från nån natt på nåt ställe där jag inte vet var jag är. När allt är surrealistiskt blir det mer poetiskt. Jag skrev låtar som barn på precis samma sätt som jag gör nu.
Varifrån kommer dina låtars aggressiva energi?
– Jag slogs ofta när jag var yngre. Då skrev jag en låt om det och sen tänkte jag att om det här blir världens största låt så kommer fan alla tycka att jag är en idiot för att jag sjunger det. Och därför har jag alltid känt att det här måste bli stort, det måste bli världsstort. Hämnden mot alla idioter blir så mycket mer då. Därför har jag aldrig velat vara nån liten jävla pluttig indiepojke. Jag nöjer mig inte med 5 000 sålda ex.
Hur känns det att vara Borlänges näst mest kända band efter Hjalle och Heavy?
– Det finns värre kända människor än Hjalle och Heavy, människor som står i tv-rutan och babblar men som inte har skapat ett enda konstverk. Aldrig ens skrivit en dikt. De åker omkring på dåliga barer och kranar öl i stället. Fy fan.
Vilket är ditt största professionella nederlag så här långt?
– Det är svårt att analysera en karriär som hela tiden har gått uppåt. Det enda nederlag jag kan se är att det här med Mando Diao inte har gått lika snabbt som jag trodde från början.
När förstod du på allvar att musik var din grej?
– Anledningen till att jag alltid uppfattats som arrogant är att jag fattade allting så jävla tidigt. När jag var typ tio år var jag helt på det klara med att lägga ner skolan, jobba tio timmar om dagen, repa fem dagar i veckan, skriva världens bästa låtar och vara med i världens största band. Det är som när småungar säger att de ska bli fotbollsproffs. Men innan jag hann växa upp och vakna ur drömmen om att vilja bli Ronaldinho så hade jag redan blivit honom.
Slösar du bort dina stålar?
– Jag är hemsk. Jag har till exempel svårt att förstå mig på skatter och försäkringar och sånt där. Sånt ligger bara i feta pappershögar hemma. Jag kommer att åka på så feta skattesmällar… men det spelar ingen roll.
Gillar du pengar?
– Jag gillar att tjacka grejer och flasha med blingbling. Jag köpte precis en fåtölj för 55 000, den var så jävla snygg och såg ut som nånting Ozzy Osbourne suttit i på nåt gammalt Black Sabbath-omslag. En idiotisk investering. Men den var grym – och du, vad fan ska jag annars göra med 55 000 kronor? Jag kan bara skriva en ny låt och tjäna lika mycket på det.
Vilket är det största belopp du fått svart i handen?
– Oh shit. Jag har ingen koll på när vi får svart och när vi får vitt. Vi kanske tjänar svart hela tiden, men jag tror inte det. Vi har killar som sköter sånt där och som ska se till så att vi inte hamnar i trubbel.
Brukar ni fejka era namn när ni checkar in på hotell?
– Vi har såklart redan tjatat ut ”Mr Knurra”, som förstås blir ”Mr Knulla” i Japan. Senast vi var där hette jag ”Narre Barrong”. Det är jävligt kul när japanerna frågar efter ”Mr Nalle Ballong”. En skämtklassiker.
Berätta nåt kul om er nya skiva.
– Hela skivan handlar om konstiga freaks som vi mött de senaste åren. Vi träffar allt från prostituerade till palestinska band som säger att de är självmordsbombare. När vi går av en spelning är klockan typ två på natten, så vår fritid är mellan två och typ sju på morgonen. Och var man än spelar i världen så ligger ju rockklubbarna i ”red light districts”, så vare sig vi vill eller inte så dricker vi alltid sprit med olika freaks. Vi hamnar alltid på strippklubbar med skrålande sjömän.
Daniel Kjellsson