Annons
Annons

Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Skådespelaren Gustaf Skarsgård ger sällan intervjuer – i stället satsar han allt på sina oförglömliga rollprestationer. Men för Cafés Emil Persson berättade han om sin uppväxt i en av Sveriges mest kända familjer. Om lovorden från idolen Daniel Day-Lewis. Om tunnhårigheten och hur han länge avfärdade sin bror Alexander som en bimbo. Om drickandet, drogerna och hur kärleken till skådespeleriet blev hans räddning.

Emil Persson
Dela (80)
Tweeta
Annons

Gustaf Skarsgård hinner knappt sätta sig förrän kyparen är framme och sprinklar charkuterier, oliver och nybakt ciabatta över bordet.

När servitören knäpper upp två flaskor Peroni säger han dock ifrån. Ingen alkohol i kväll.

– Jag mår så mycket bättre av det. Har inte druckit på tre månader.

Gustaf är nyligen hemkommen från Irland och inspelningen av Vikings, en samproduktion mellan History Channel och HBO som visas på TV4 i Sverige. Första säsongen har gått utmärkt i USA och premiäravsnittet drog sex miljoner tittare. Alla utomhusscener spelas in i natursköna Wicklow några mil utanför Dublin. Resten filmas i studion Ashford, som är landets största med sina 3 000 kvadratmeter och också ligger i området.

Hur var det på Irland?

– Tja, det är Dublin, liksom. Man jobbar hårt på veckorna, festar hårt på helgerna.

Var det där du slutade dricka?

– Nej, det var där jag drack.

Han slukar en bit tryffelsalami med medeltidsaptiten intakt. Om två dagar ska Gustaf Skarsgård resa vidare till Los Angeles. Ha möten, gå på auditions, knyta kontakter. Han väntade betydligt längre än många andra svenska skådespelare med att åka över och jaga drömmen, men nu gör också han slutligen sin satsning mot världens största filmmarknad.

– Allt är bara politik där. Jag vet inte hur många roller jag missat för att jag inte har nog med name value. Roller som gått till någon Gregory Johnson man aldrig hört talas om men som gjort en tv-serie i Omaha som setts av fyra miljoner människor. Trots att producenterna hellre velat ha mig.

Låter frustrerande.

– Det är så världen ser ut där borta. Vissa är bättre på att tänka karriärmässigt, men jag vill inte ha den inställningen till mitt yrke. För mig är skådespeleriet inte a means to an end. Det går inte ut på att nå någonstans. Jag vill alltid komma längre karriärmässigt, men det handlar inte om att tjäna miljoner dollar eller att göra de där magasinomslagen. Och de kan liksom inte ens föreställa sig det där borta. De klappar en på huvudet: ”Jaja, du är jätteduktig och jättepolitisk och jätteäkta – men ta nu en titt på det här manuset för här kan du tjäna pengar.”

Påverkas du av det?

– I början blev jag förvirrad och trodde att jag också kanske bara var ute efter pengar och fitta. Men livet är ingen repstege, det handlar inte om att klättra högst. Den staden är så fixerad vid det. Folk är alltid nyfikna på hur avundsjuk jag är på Alex och så där. Jag är inte avundsjuk på hans pengar. Men nu när han ska spela Tarzan blir jag avundsjuk på att han får göra en så asfet, fysisk roll. Det blir jag avundsjuk på.

Gustaf beställer in en spaghetti vongole och en alkoholfri öl.

– Första gången jag var över provfilmade jag för en massa skit jag ändå aldrig skulle göra. Så att castarna skulle lära känna mig. Men för mig är allt på blodigt allvar så jag försökte verkligen göra mitt bästa med uselt material – och fick ändå inte rollerna! Det blev något slags trippelförnedring. Kvart i fem-ragget, liksom. ”Okej, fuck it, jag kör på den tjejen” – och så nobbar hon också en.

Är du lite ambivalent inför Los Angeles?

– Inte ett dugg. Jag skulle jättegärna jobba där. Jag vill också vinna en Oscar. Däremot måste det ske mer på mina villkor, annars är jag nog lyckligare hemma.

Enligt ditt synsätt måste din pappa Stellan ha haft en ganska optimal karriär. Hög status, mestadels bra roller, lång karriär.

– Han är min idol på så många sätt. Det är skönt att kunna säga det nu när man brutit sig loss och blivit sin egen. Inte i allas ögon, för det blir jag tydligen aldrig, men i alla fall i mina egna. Jag och farsan är bästa vänner. Jag är så otroligt jävla stolt över honom.

Han har ett kul citat om sin medverkan i kalkonen Deep blue sea: ”Det är inte så jävla dumt att bli hajmat emellanåt.” En popcornfilm kan gynna karriären, alltså. Hur mycket hajmat är du beredd att bli för att få mer name value?

– Det funkar inte så för mig, om vi snackar sell-out generellt. Min kvalitet är att jag är en bra skådespelare. Det är det enda jag kan i hela den här fucking världen – men det kan jag.

Full transparens: jag är på riktigt lite rädd för att ens nämna någon i din familj.

– Jag hajar det. Det kan vara så olika från dag till dag. Det är alltid bättre om jag får ta upp det själv, för det är ju ändå en del av mitt liv.

1 2 3

Annons

Dela (80)
Tweeta

Annons

Laddar