Annons
Annons

Håkan Hellström: ”Ängslighet är jätteskadligt, det finns inget nytt som springer ur det”

Exklusiv intervju med Håkan Hellström! Fredrik Wikingsson åker jorden runt och ringer upp Håkan från fem kontinenter.

Fredrik Wikingsson
Foto: Sören Håkanlind
Dela (1.27k)
Tweeta
Annons
hakan-hellstrom-intervju-cafe-3

Foto: Sören Håkanlind

1. Plats: Fiket Sweeter Coffee på flygplatsen i Walvis Bay, Namibia.

 

Hej Håkan, var är du nu?

– Jag går runt, runt längs avsparkscirkeln på fotbollsplanen vid Karl Johansgatan i Göteborg. Pratar jag högt?

Det låter helt normalt.

– Folk tittar på mig här, jag tror de tycker att jag pratar högt. Var är du?

I Namibia. Afrikas västkust, nästan längst ner.

– Vad gör du där?

Jag och Filip spelar in tv. Det är så vackert i Namibia. Enda platsen i världen där öknen liksom går hela vägen fram till havet. Det ser helt otroligt ut. Har du varit här någon gång?

– Inte i Namibia. Enda gången jag besökt Afrika var jag i Ghana. Det var faddergala och vi var ute i bushen med hela gänget av Carolina Klüft, Laleh, Robyn, Darin och så där. De byggde upp en scen fast det inte fanns någon el, det satt nakna kvinnor längst fram och kollade. Det gjorde ett extremt intryck på mig. Jag blev pinknödig i den där byn men hittade ingen toa så jag stack lite avsides till en bäck och slog en drill där i godan ro. Och sedan knäppte jag gylfen och knallade uppför kullen och någon i crewet kom springande mot mig helt likblek och skrek med fasa i rösten: ”Du pissade väl inte i bäcken? Bäcken är deras gud, ingen får gå i närheten av bäcken!” Där har du ett minne från Afrika.

Det är lätt att börja tänka på Tintin när man är på så kallade exotiska platser.

– Underbart! Jag älskar Tintin.

Filips favoritkaraktär är Professor Kalkyl, ”för att han är så tragisk”. Det får stå för honom.

– Många gillar ju Kapten Haddock, men det är lite uppenbart. Jag tycker nog Tintin är grymmast. Han är så bisarr på något sätt. Han är alltid ute och reser men han ligger aldrig med någon och han felar aldrig, blir aldrig packad. Han är så ren! Trots att han sysslar med smutsen hela tiden. Han kan bli nerslagen bakifrån med en batong tre gånger i varje album men han får aldrig några hjärnskador. Och de där bisarra figurerna i Blå Lotus som ville skära huvudet av honom hela tiden! Ändå är han så obefläckad. Hur kan han vara det? Han är som Seinfeld. Allt galet avspeglar sig liksom i honom.

En kille du jobbar med som heter Joel skickade din nya skiva till mig, som ett enda spår, en 47-minuters mp3-fil.

– Oj, som en lång korv!

Ja. Det gör lyssnandet ganska annorlunda, men jag gillar det – att inte bara hoppa mellan favoritspåren utan att ta sig an skivan som en helhet.

– En enda lång sida låter ju extremt svårt att hålla liv i, måste jag säga, men annars tänker jag fortfarande ganska gammaldags när det gäller mina skivor, som att de verkligen har två sidor, första och andra halvlek, som förr, på vinyltiden.

Tom Waits har sagt att alla skivor är som levande väsen, att de har ett väder.

– Åh, vilken underbar liknelse.

Intervjuer med Tom Waits är alltid otroliga. Han kan prata i timmar om kackerlackor. Att en kackerlacka kan leva i två veckor utan huvud.

– Stämmer det verkligen?

Enligt Tom Waits stämmer det. Vad är det för väder på din skiva?

– Det är jävligt skumt väder. Den hör nog hemma på sommarhalvåret, men jag undrar om det ändå inte är… Kanske inte hagel, inte hela vägen dit, men vädret är inte helt insmickrande ändå. Du vet hur det känns i luften när det är åska på gång i augusti, det är varmt men ändå lite oroligt på något sätt.

På en av låtarna har du samplat massa citat ur Den inre hamnen, en dokumentär om hamnarbetare.

– Jag älskar dokumentärer, de är ofta grymmare än fiction, tycker jag. Dokumentärer kan handla om de där lite tråkigare figurerna men det blir roligt ändå på något vis. Framför allt om människorna inte har bråttom. Jag gillar den där trollbindande tick-tock-tick-tock-känslan i tomma rum som finns i en del dokumentärer. Det behöver inte hända så mycket. Som i filmatiseringarna av Astrid Lindgren-böckerna. Man följer några barn på en äng, de går omkring, sätter sig på huk och plockar upp någon liten pinne och så går de vidare. Det tar fem minuter och inget händer. Det är underbart.

Du messade mig i går och frågade om vi kunde prata efter att du ”varit hos frissan”.

– Hahaha.

Vem fan säger ”frissan” i dag?

– Inte så många, nej.

Det känns som att dina texter limmar med det på något sätt, att de liksom är lyfta ur tiden. Som en Astrid Lindgren-filmatisering eller vad du vill. Inte ett enda ord på skivan känns ”modernt” eller ”typiskt 2016”. Alla texter skulle kunna ha varit skrivna 1974.

– Det var då folk sa ”frissan”, va? 1974?

Är det för att ge låtarna mer livslängd?

– Jag gillar tanken på att hoppa framåt eller bakåt bland decennierna. Då sparkar man liksom bort ramarna. Den bästa musiken har inga ramar. På så sätt är väl Du gamla du fria en ganska passande titel.

Många andra som gillar gamla grejer och Du gamla du fria kan man hitta långt åt höger på den politiska skalan. Tänker du mycket på SD-Sverige?

– Det är läskigt nu. Som i början av 90-talet ungefär. Undergångskänslan är nära liksom. I hela Europa. Jag har inga politiska ambitioner, jag vill hitta på låtar och så där, men det är möjligt att min oro ändå finns där som små skärvor i musiken. Det vore ju konstigt annars. Men det som är grymt med att skriva låtar är att man inte behöver stå i en talarstol och motivera och svara på följdfrågor. Man kan komma undan med en syrlig kommentar som rimmar och så släpper man ämnet och så tycker somliga ändå att man är en skarp analytiker. Men jag har verkligen ingen koll på läget. Jag har inte läst tidningen på flera månader.

Bokstavligt talat?

– Ja, på riktigt. Jag vet inget. Zlatan gick till Manchester United, det vet jag. Inget annat. Jag bara la av med tidningen en dag. Det står så mycket elände att jag bara blev illa berörd. Tidningen blev som den sjunde koppen kaffe som man dricker fast man bara får ont i magen. Jag kände att jag behövde bli ren.

Stackars Göteborgs-Posten som det går så dåligt för.

– Ja, herregud, de investerade i något nytt tryckeri, la massa miljoner på det och så går det ändå åt pipan, och jag bidrar till fallet.

Har du ändå aldrig varit frestad att göra scenen till talarstol och säga några sanningens ord? Statistiskt sett var det ju ändå typ 30 000 sverigedemokrater på Ullevi i somras?

– Det är svårt, det där med politisk tillhörighet, varför man blir som man blir och var man hamnar politiskt. Alla är förvirrade bara. Det handlar om uppväxt och förmåga. Hade jag varit i ett annat läge, kommit från andra omständigheter så hade jag kanske tyckt och agerat annorlunda också. Så jag tror inte på att mästra, på att vara hatisk. Jag tror att tiderna letar sig in i mina låtar på ett mer omedvetet plan.

Du är nog den artist i Sverige som folk har mest åsikter kring. Framför allt då när det gäller vad du borde skriva låtar om.

– Det är fullkomligt absurt. Det känns som att jag har stått på en liten klippavsats i alla år och sjungit utan att en enda människa stått där nedanför och lyssnat. Och runtomkring mig har det stått andra människor på andra klippavsatser och vrålat ut sina åsikter om ditt och datt. Men plötsligt börjar det samlas folk under min klippavsats, ganska många människor faktiskt, och människorna på de andra avsatserna märker det och klättrar ner från sina avsatser och tränger sig fram genom folksamlingen och försöker klättra upp på min avsats för det är där under folk har hamnat. Men det är ju jag som står där uppe och försöker blåsa i min trumpet. Så jag trampar på deras fingrar så att de ramlar ner igen. De får återvända till sina egna avsatser och blåsa i sina tubor eller säckpipor.

hakan-hellstrom-intervju-cafe

Foto: Sören Håkanlind

2. Plats: En hotellobby i Santiago, Chile.

 

Var är du nu?

– Jag har precis kommit hem. Vi har repat med bandet.

Nu? Ni har väl inga spelningar förrän i slutet av november?

– Det är så svårt att få till reptillfällen. Alla har så mycket att göra, alla musikerna är ju proffs och gör andra grejer. Och det blir inte grymt om man inte börjar jättelångt innan. Det kräver tid. Tid är hela grejen. Nästan vad som helst kan bli bra om man har tid på sig. Det kommer alltid en kass period i skapandet när man tror att man är hemma. Den måste man över och förbi, man måste låta det vekna igen och så blir det ännu bättre till slut.

Har du flugit över bergskedjan Anderna någon gång?

– Nej, aldrig. Men det var där som det där fotbollslaget kraschade, va? De som åt varandra för att överleva? Som de gjorde filmen (Alive) om?

Precis. När vi närmade oss bergen sa kaptenen med ett skratt i högtalarna: ”Well you know the drill, it’s gonna be very bumpy!” Det var som ett skämt för honom. Och runt om mig satt det chilenare som väl hade flugit där förut och var helt… ja, det är inte meningen som en ordvits men de var helt… chill. Fy fan, jag är helt skakig fortfarande. Är du flygrädd?

– Nej, inte längre. Jag är ganska bra på att koppla bort det som händer. Det är för sjukt att det är tio tusen meter luft precis under golvet. Man kan inte tänka på det.

Har du varit i Sydamerika?

– Jag har varit i Brasilien… fyra gånger. Bästa resan var när min son Sigge var ett år. Vi luffade runt i tre månader, lilla familjen, och hamnade i många märkliga sammanhang. Guldgrävarbyar där folk hade tappat greppet om tillvaron. De hade inte hittat något guld utan supit ner sig i stället. Det var som att uppleva de sista dagarna på jorden.

Björn Olsson har varit med och skrivit alla låtarna på skivan, han känns viktig för dig?

– Han är grym. Ingen har sådant sinne för vackra melodier som Björn, och så är han alltid brutalt ärlig när han slår ner på dåliga grejer. Ibland går det åt det obarmhärtiga hållet. Jag kommer ihåg när vi hade spelat in Gårdakvarnar och skit, lagt en hel dag på att sätta den, och till slut tyckte alla i studion att den var perfekt. Björn var inte med i diskussionerna, han låg och sov på en soffa. Han tar ju tupplurar hela tiden. Men så vaknade han och vi spelade upp den för honom och jag tänkte att nu jävlar ska väl Björn bli imponerad. Men han gäspade och sa till slut: ”Jag vet inte… Refrängen där… Texten är ju så dålig att den nästan blir bra igen. Men inte riktigt.” Det var ju hemskt att höra. Jag sa det: ”Fan Björn, det där var hårt.” Men sen gick jag hem och skrev om refrängen i texten så den blev som den blev på skivan till slut. Det är asviktigt att ha folk omkring sig som pushar och säger nej.

Hur träffades ni?

– Han gav mig faktiskt en videokassett nyligen, som fångar våra första tio minuter tillsammans. Det var när jag skulle spela in min första låt, Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag älskade Soundtrack Of Our Lives och tyckte det kändes helt otroligt att ha självaste Björn Olsson på plats i studion. Han var en sådan stjärna för mig. Men han tog sig friheter med unge herr Hellström, det gjorde han. På filmen kan man se hur han puttar in mig i en skrubb och låser dörren utifrån. Först är det helt tyst i några sekunder, helt stilla, sedan ser man hur handtaget försiktigt börjar röra sig när den där lille kisen försiktigt, försiktigt försöker ta sig ut från skrubben utan att lyckas. Då var man inte stor.

Det finns en annan historia om dig från den här tiden som fan är fem plus, från när du spelade in din första skiva. Jag tänker på den ibland och liksom ömmar för dig. Allt gick så bra efter detta, men det visste du ju inte då? I det där fikarummet?

– Det var så jävla obehagligt. Jag var väldigt sårbar då, när jag spelade in mina första låtar. Jag hade nätt och jämnt vågat ta klivet ut ur det trygga bandet för att göra de här svenska sångerna. Med det här namnet dessutom, Håkan Hellström, som kändes så otympligt i rocksammanhang. Allt var fel bara. Och ingen sa något om låtarna när jag spelade upp mina demos för skivbolaget. Inte ett ord. Jo, de tyckte att Uppsnärjd i det blå hade ”för många ord”. Det var standardkritiken. ”För många ord, det här är inte ens B-sidor.” Så jag kände mig rätt nedstämd. Men jag tänkte ändå att jag måste göra klart skivan, på mitt sätt, precis som jag ville ha den, sedan kunde jag dra mig tillbaka under min sten med min bas, och så kanske världen bara kunde glömma allt det här.

Sen hamnade du i fikarummet?

– Ja. Usch. Fan, en av de inblandade personerna i den här historien har uttryckt visst missnöje med att jag berättar det här, och menar att jag bara inbillade mig alltihopa, men jag vet ju hur jag upplevde det. Det var en av de sista dagarna… Vi höll på att mixa låtarna. Det var mycket tuffa musiker på plats i studion, snubbar från andra band och så där. Han, mixaren, hade mixat Kent och hela skiten tidigare. Jag hade varit ute en sväng och kom tillbaka till studion och gick direkt till fikarummet. Det fanns en högtalare där inne, någon internkommunikation, så jag kunde höra vad de satt och pratade om i kontrollrummet, utan att de visste om det. De hade väl glömt att stänga av någon mikrofon. Och jag hörde när de garvade åt mig och de här låtarna, sa att det lät som han Martin, eller som ett andra klassens Gyllene Tider. En del av mig tänkte ändå positivt, att Gyllene Tider var ändå Gyllene Tider och jag var hellre andra klassens Gyllene Tider än tredje klassens Gyllene Tider. Det är inte helt värdelöst. Men samtidigt hörde jag ju hur raljerande de var, att de bara satt och skrattade åt det jag har gjort. Så jag stod där, helt stilla i fikarummet, och kände mig så jävla ensam.

hakan-hellstrom-intervju-cafe-4

Foto: Sören Håkanlind

3. Plats: Restaurangen Beit Romano i Tel Aviv.

 

Vad gör du?

– Jag ska snart hämta på skolan så jag sitter i bilen utanför och… Hej! Hej, hej, hej på er! Nu trycker ungarna ansiktena mot bilrutan här utanför. Hej, hej, hej, barn, hej på er! Är du i Tel Aviv? Jag har hört att det ska vara helt galet där?

Det är fantastiskt. De säger att i Jerusalem väntar folk på domedagen, och i Tel Aviv väntar folk på nästa party.

– Det är mycket ljud i bakgrunden!

Ja, vi är ute och käkar. Guiden tog med oss till en rivningskåk, kanske utbombad, kanske bara gammal och sliten, jag minns inte vad han sa, men det låg asbest i luften, helt mörkt var det i trapphuset och jag tänkte: Okej nu blir vi väl rånade då, skit samma, det går ju att spärra korten, och så kom vi upp på tredje våningen, in genom ett dammigt valv, och vips så fanns det en innergård där med typ åtta restauranger, hundratals människor, kulörta lyktor, satan i gatan, vad magiskt det är här. Var Pååls bageri ditt sista ”riktiga jobb”?

– Nej, jag var flyttgubbe också, några somrar.

Vår guide var headhunter tidigare och han sa att man kan lära känna folk rätt bra genom att ställa typiska frågor från anställningsintervjuer till dem. Kan jag bränna av ett par?

– Jajamän.

Trivdes du på ditt förra jobb?

– Det var grymt att vara flyttgubbe. Jag hade hoppat av Broder Daniel då, var lite styrsellös, och så blev det så att vi var ett kompisgäng som jobbade ihop, bar grejer och skojade hela tiden. Jobbet var helt sekundärt, det viktiga var att vi hängde.

Om jag skulle prata med din förra chef, hur skulle han eller hon beskriva dig då?

– Sista gången jag hade en vanlig chef var på Pååls. Hon skulle nog beskriva mig som ”slashasig”. Jag kommer ihåg att hon blev så jävla irriterad på mig för att jag inte hade gjort lumpen så hon gav mig det sämsta jobbet – att komma dit fem på morgonen och städa bakgården.

Vilka är dina styrkor?

– Mina svagheter är nog mina styrkor. Inom konsten är det viktigt att kunna vara svag och framför allt att kunna ta vara på sina svaga sidor. Och jag är nog ganska bra på det. Jag har väldigt långa känselspröt, det är min största kvalitet. Det är det enda området jag har någon begåvning på, att jag har så mycket känslor. Jag är inte bra på något annat, men jag känner mycket. Och om jag känner att något är bra så utvecklar jag det i rätt riktning.

När gör ditt nuvarande jobb dig som lyckligast?

– Det är en ständig förmån att få göra det här. Framför allt stunderna med Björn. När jag och Björn sitter och får ihop det, då är det som roligast. Då är det inte ett jobb. Då är det möjligen sysselsättning, men jobb är det inte.

Jag orkar inte ta anställningsintervju-greppet längre. Men apropå ditt jobb så undrar jag ibland hur andra artister mår när de läser om att du säljer ut Ullevi i ett nafs, att dina kommande jättekonserter i vinter också har sålt slut och så där. Hur hade du känt om du läst om Håkan Hellström om du inte varit Håkan Hellström?

– Åh… Jag hade nog inte blivit arg, för det blir jag inte på sådana grejer. Men jag hade nog undrat vad det där är för en snubbe, vad är det folk är så jävla angelägna att se egentligen? Det undrar ju även jag, trots att jag är jag.

Är du inte sugen på att ge dig ut på en annan sorts turné, i stället för arenorna? Konserthus, källare, pizzerior? Du kan ju göra vad som helst?

– Hahaha, du har tagit dig in i mina tankar, din jävel! Jag kan inte säga så mycket ännu, men jag och Isse (Samie, som gav Håkan skivkontrakt) är ju professorer i pop och rock, och det finns otroligt många grejer att inspireras av.

Det låter lovande.

– Ja, man kan vrida på konsertformatet hur mycket som helst. Jag lovar att återkomma om detta.

Du gör Globen i vinter. Jag och Filip har publikrekordet där. Kan du ge fan i det?

– Okej, jag ber dem stoppa biljettförsäljningen när vi är en biljett under er.

Jag är okej med att vi delar på det.

– Nej, nej. Jag ber dem stanna.

Jag älskar dig.

hakan-hellstrom-intervju-cafe-2

Foto: Sören Håkanlind

4. Plats: Baren Oslo i Lissabon.

 

– Jag älskar Lissabon! Var är ni?

En bar som heter Oslo. Det kan vara råironiskt, hela det här stället, jag vet inte. De spelar bara Journey, tror jag, i högtalarna, det är mosaik på väggarna och drinkglasen ser ut som provrör, fast i plast.

– Lissabon är den stad i världen jag varit mest i. Ute i världen alltså. Det är ett sådant vackert förfall där.

Hur menar du?

– Det var ju diktatur på 70-talet, Portugal, och då tog staten över alla privatägda hus. Alla som ägde de där fastigheterna flydde. Sedan avskaffades diktaturen och ingen visste längre vem som hade rätt till husen, vilket gjorde att de förföll rätt snabbt. Alltså pampiga kåkar, sådana som ser ut som vår riksdag eller Kungliga slottet, sådana hus har krossade rutor i Lissabon, det är raveparty på andra våningen och någon Afrikaklubb på första våningen. Det händer något läckert när de där gamla vackra kåkarna möter alternativa grejer.

Andas du lite friare när du går på gatorna i andra länder?

– Det kan absolut vara skönt att vara lite anonym så där, men jag kommer aldrig att klaga en sekund. Det är så tråkigt med offentliga personer som gör det, man hör dem gnälla och man vill bara plocka ner dem från hyllan, lämna plats då för fan, till någon annan!

Vad är mest ansträngande för dig, att spela på ett fullsatt Ullevi eller att ta en promenad genom ett folktätt Göteborg en lördag?

– Hehehe, ja… Njae… Det är klart det händer att man får lite tillrop. I går var det en äldre gubbe och hans fru som tutade med bilen, stannade, vevade ner rutan och frågade om jag var jag. Det mesta är positivt.

Du är åtminstone inte Anders Eriksson i Galenskaparna. Han berättade någonstans att hans liv blev ett helvete i tio år efter Macken eftersom alla som mötte honom på stan ville att han skulle säga: ”Hej då. macken, vi ses i mörrn!” Om han någon gång avböjde fick han höra att han blivit ett svin.

– Oj då… Ja, i och för sig, ett par timmar före det gamla fina paret med bilen så var det en kille som stod och viftade på andra sidan gatan, innan han ropade ut: ”Håkan! Bög!”

Kort och koncist!

– Det är faktiskt andra gången jag får exakt det tillropet. ”Håkan! Bög!”

Är du en omtyckt granne?

– Det tror jag nog. Jag är med på gårdsstädningar och så där. Tar alltid på mig den värsta uppgiften. De frågar: ”Jaha… Vem ska rensa avloppet nu då?” Och jag sträcker upp handen upp i himlen och skriker: ”Jag gör det!” Och så ner med handen i avloppet och rensa. Det är bara att köra, så man slipper höra någon skit sedan. Man vill inte vara den som står tyst och gömmer sig längst bak. Framför allt inte om man är offentlig. Då får man jobba dubbelt så hårt.

Är du med i bostadsrättsstyrelsen?

– Nej, den har jag lyckats undvika i hela mitt liv, mest för att jag skulle stjälpa hela skiten om jag fick något viktigt ansvar, som inköp och sådant. Det skulle inte leda till något bra.

Är du romantisk?

– Otroligt romantisk. Men jag är ingen praktisk romantiker som förbereder levande ljus-middagar i hemlighet på någon hemlig plats. Du vet, jag är romantisk på så sätt att allting är förhöjt för mig. Är det vackert väder så är det så jävla vackert. Är något dåligt så är det väldigt illa, då öppnar sig helvetets portar rakt ner i mörkret. Jag använder stora ord och är väldigt känslig.

Vad tror du dina barn uppskattar mest hos dig?

– Jag tror de tycker att det är roligt med musiken, på ett ytligt plan då, att man lirar musik och rock’n’roll och att de kan vara med på spelningarna. Men jag hoppas ju att de uppskattar att jag pussar och kramar och skojar med dem också.

Stämmer det att du samlar på bongar?

– Hahahaaaaaa, är det någon som har sagt det?! Fan, vad lustigt hur saker sprider sig. Nej, det är inte bongar, det är vattenpipor.

Gillar du vattenpipor?

– Verkligen. Men det är inget imperium av vattenpipor jag har byggt upp, jag har bara två stycken. Men oj vad fina de är, mina vattenpipor!

Vi var ute i Göteborg en sväng för några år sen, du, jag och Filip, det var någon gång efter midnatt och vi strosade mellan krogarna när vi såg två unga killar i slagsmål på marken. Jag blev väldigt överraskad när du utan att tveka kastade dig in i det där och bröt upp det.

– Gjorde jag?

Ja.

– Det borde jag ju komma ihåg. Ett sådant rättspatos alltså… Var kom det ifrån? Jag är ju en ganska rädd person egentligen. Otroligt rädd för att få stryk i ansiktet. Men det är klart, det finns ju vissa stunder när det bara brinner till och jag tänker utan att handla. Jag pratade om feghet och rädsla med min kompis Jens för ett tag sen och jag beklagade mig över att så fort det blir bråk så lägger jag benen på ryggen och springer upp i skogen över stock och sten för att inte få spö, men då sa han att vi varit på fotboll en gång och då hade jag tydligen rusat fram och käftat med några Djurgårdshuliganer som vrålade rasistiska grejer. Men jag har inget minne av det heller.

Rättspatoset slår ut närminnet.

– Så måste det vara. Då kommer blackouten.

Den där kvällen i Göteborg fortsatte ju i våldets tecken. På Avenyn hamnade vi plötsligt mitt mellan två gäng som skulle göra upp.

– Det kommer jag ihåg. Mitt i en fighting-situation. Och sedan sprang vi in i Oldsberg!

Ja, han kom från någon slutfest, tror jag. Det var inget fel på hans humör om man säger så!

– Nej det var det inte. Vi strosade lite med honom minns jag, kom fram till Bältesspännarparken, och han drog in mig i skuggorna där, under något träd, och började recitera något nyårstal han hade hållit. En femminutersrecitation i skuggorna klockan tre på natten. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Fan, kan det bli mer Göteborg än så här?

Du ser tight ut på bilderna från de senaste åren, hur håller du dig i form?

– Vältränad eller hur då?

Ofet.

– Det var väldigt roligt att höra. Jag är i bra form. Faktiskt. Spelningarna numera är över tre timmar långa och då går det inte att rasa in direkt från efterfesten, som man kunde förr. Jag är ganska hälsosam. Joggar lite inför turnéer. Så spelar jag mycket fotboll med barnen på skolgården, jag är uppe på planen i kvarteret nästan varje dag efter skolan. Dessutom spänner jag mig hela tiden, oavbrutet. Jag är så nervig av mig att jag spänner mig och det har gett mig en helt otrolig muskulatur.

Det var någon som sa att du spelar fotboll på riktigt i typ division sju eller något?

– Ja, jag spelade i Kortedala Old Boys fram till september förra året då jag skadade knät. Det är några polare från Gais som blivit äldre och bildat lag. Sen spelade jag ett par matcher i ett lag med yngre spelare också, FC Linné. De är grymma, gick upp i fyran i höstas. De satte mig som mittfältare, för de tänkte väl att jag skulle göra minst skada där.

Har du haft någon tjockperiod?

– Jag hade det precis efter att jag hoppat av Broder Daniel.

Det måste varit vidrigt för dig då – du hoppade av precis innan de slog igenom?

– Jag var djupt olycklig! Jag svällde upp! Jag käkade McDonald’s varje dag. Orkade inte bry mig. Två Big Mac och extra majonnäs och så doppade jag hamburgarna i majonnäsen, vräkte i mig på nolltid och så rullade jag bort till sängen och däckade framför tv:n. Sen var det mycket röda drinkar också. Paraplydrinkar. Jag är ju svag för dem. McDonald’s på dagarna och röda, sockriga drinkar på nätterna.

Har du varit nära att gå in i väggen?

– Inte psykakutennivå, men jag kan ju känna igen mig i känslan av att jag borde varva ner lite. Jag har en förmåga att bli överentusiastisk inför grejer, och då blir jag liksom ostoppbar. Allt ska göras, allt ska fullföljas. Men jag har folk omkring mig, Natalie och morsan, de är bra på att se när jag är i farozonen.

Har du maniska drag kanske?

– Jag har aldrig fått någon diagnos. Morsan och farsan sa tidigt att ”hans motor funkar, han blev som han blev, det verkar fungera”. Jag är i grunden en rätt glad person, försöker se saker ur positiva perspektiv. Det går att göra något bra av nästan allt dåligt.

I sprickorna kommer ljuset in, sjunger du på skivan.

– Ja, det är en positiv idé. Även när det krackelerar kan det vara början på något nytt.

hakan-hellstrom-cafe-intervju

Foto: Sören Håkanlind

5. Plats: Michael Boltons garageuppfart i Connecticut, USA.

 

Vad gör du?

– Åh, nu är jag hemma, men den här dagen försvann fort. Jag upptäckte en liten, liten grej… Åh, det är så fånigt, man borde aldrig prata om sådan här för det låter fånigt.

Vad?

– Det finns en sekvens på skivan, precis där låten Du gamla går över i Din tid kommer. Tanken är att Din tid kommer liksom ska avbryta Du gamla. Den ska dra igång som en smäll innan Du gamla riktigt hinner avslutas. Så låter det på cd:n och på vinylen, men på Spotify fanns det en liten, liten tystnad mellan spåren. Ett glapp på en millisekund. Och då går hela idén förlorad. Så jag satte mig i bilen och åkte till mastringsstudion i Kungälv och så fixade vi det. Och där gick den dagen. Det är fånigt. Vi är fåniga, vi som håller på med det här. Men jag älskar det här så mycket att jag inte står ut med tanken på att… Usch, man ska inte prata om det här, en skiva ska låta lätt, det ska kännas friktionsfritt, man vill inte höra något äckligt gnäll om jobbet bakom den. Skit samma. Var är ni nu?

Norr om New York. Jag och Filip vilar i gräset medan vår fotograf tar stockbilder på Michael Boltons hus. Närbilder på guldskivor och fotografier där Bolton står och kramar Bill Clinton eller Quincy Jones.

– Vad gör ni hos Michael Bolton?

För en vecka sedan träffade vi en liten 85-årig tant i en by i Namibiaöknen och nu har vi flackat runt för att nå fram till Bolton via sex kompissteg. Hon skickade oss till en vän som skickade oss till en annan vän och så vidare hela vägen fram till någon som till slut kände Bolton. Det är lika otroligt varje gång det funkar.

– Är han trevlig, Michael Bolton?

Väldigt. Har du varit mycket i USA?

– Bara i New York. Jag vill se LA också.

Hur var det att spela på Manhattan i våras?

– När vi väl körde igång kändes det som Sundsvall eller något. Det var liksom den storleken på klubben. Ett jävla röj. Det verkligt coola var ju att när man stövlade runt på stan före och efter giget så var det i drömmarnas stad.

Apropå Bolton så har jag alltid haft hans muskliga version av Lean on me som en guilty pleasure. Musik man älskar fast man tänker att man inte borde.

– Jag har aldrig fattat det där.

Jag kan tänka mig det. Jag minns att när jag och Filip intervjuade dig för vår podcast för några år sedan så frågade vi vad du hade lyssnat på under dagen. Du tog fram telefonen och öppnade Spotify och senast spelade låten var Diggiloo diggiley med Herreys.

– Ängslighet är jätteskadligt. På alla sätt alltså. Det finns inget nytt som springer ur ängslighet. Den ängslige blir ledd i s­­vansen. Jag har alltid känt att jag har seglat fritt. Bottnat i det jag gjort. Även i Broder Daniel. Det var mäktigt att få vara med och göra deras grej, sedan kunde jag alltid gå iväg till kammaren och spela samba för mig själv.

Du, jag och Sigge Eklund har en väldigt oregelbunden sms-tråd där vi skickar Bob Dylan-klipp till varandra. Det handlar både om stora, mäktiga stunder (liveversionen av Isis från 1975) och om ögonblick när han har varit en parodi på sig själv (skådespelarinsatsen i filmen Hearts of fire). Vad är roligast med Bob tycker du?

– De dråpliga klippen är alltid härligast! Jag tycker om när han är ogenomtänkt och obekväm, det händer något när legenden blir pajas. Han är ju så enorm, men det går att skratta ändå.

Vad tror du dina fans tycker är komiskt med dig?

– Åh, det är ju omöjligt att svara på, jag ser inte det där. Däremot har jag sprungit över sketcher på tv när någon skojar om en, försöker göra en parodi och hitta det lustiga med mig. Och jag försöker verkligen av hela mitt hjärta att frambringa ett genuint skratt, men det går inte, jag tror aldrig jag har riktigt förstått vad de menar. Då älskar jag ändå imitationer, igenkänningen, satt och vek mig dubbel åt Bosse Parnevik när jag var liten, kände en skitmärklig lycka åt det där, men när jag ska skratta åt mig själv så blir det krampaktigt. Jag förstår inte fullt ut vad det är som är roligt med mig.

 

Cafés nya nummer – med Håkan Hellström på omslaget!

Intervjun är hämtad från nya numret av Café som finns ute i butik nu! Om du köper numret i butik får du förutom intervjun med Håkan även:

Stor intervju med Tove Lo – om bilkrascher, bongar och karriärkaos.

Den totala kostymguidenhöstens snyggaste kostymer plus 119 skjortor, skor, klockor och väskor.

Jonas Cramby lär dig laga Pokeårets hetaste mat

Intervju med Bojan Djordjicom självkärleken, sin lite skeva spelarkarriär och relationen till David Beckham.

Reportage från krigets BurundiAfrikas bortglömda konflikt.

Stilsäkert modehöstens nyheter och de starkaste trenderna.

En vandring i en av världens vackraste vildmarker – Cafés chefredaktör trängs med instagrammande hipsters längs kungsleden.

TräningstipsSkorna, klockorna och prylarna som hjälper dig att bli av med din sommarkilon.

Sista ordet med Camilla Kvartoftom när hon blev av med jobbet under mammaledigheten, framgången med Veckans brott och hennes värsta drogupplevelse.

OCH så klart – mycket mer! Nya numret av Café finns i butik nu och kostar inte mer än en kall öl på nästa after work. Mycket nöje!

hakan-hellstrom-cafe-omslag

Teckna miniprenumeration på Café och få produkter från Rituals – för endast 119 kr!

CAF1608_Banner_Samurai_700x700px_TH

Annons

Dela (1.27k)
Tweeta

Annons

Laddar