Annons
Annons

Ur arkivet 2010: Fredrik Strage möter Håkan: ”Jag får extremt bra betalt”

Fredrik Strage möter Håkan Hellström ett decennium efter debutklassikern Känn ingen sorg för mig Göteborg. För Fredrik Strage berättar Håkan om bisarra rektalundersökningar, ”jävligt mycket” pengar, fyllekörningar, manshoror och hur man hjärntvättar schlagerälskande barn med hårdrock.

Fredrik Strage
Foto: Andreas Öhlund
Dela (4)
Tweeta
Annons
hakan-hellstrom-2010-2

Hellström fotograferad för Café på Djurgården utanför Stockholm inför releasen av plattan Två steg från Paradise (producerad av Jocke Åhlund från Teddybears). Byxor, Polo Ralph Lauren. Linne, Fifth Avenue Shoe Repair. Kavaj, Polo Ralph Lauren. Bröstnäsduk, privat. Strumpor, Herr Judit. Skor, privata. Bälte, Corneliani. Hatt, privat. Foto: Andreas Öhlund

Den här texten publicerades i Café nr 10 år 2010, vilket kan vara bra att ha i åtanke när tidsangivelser, album och andra referenser ges.

Håkan Hellström fotograferas i en glänta på Djurgården. Halmhatten, den gräddvita linnekostymen och kappsäcken full av torkade rosor får honom att likna en aristokratisk luffare. ”Se på luffarn som går där på vägen”, trallar han och slår ihop klackarna likt Rasmus på luffen. Efteråt tar han av sig skjortan och blottar en tatuering på vänster skulderblad: Baron von Münchhausen som räddas från ett sjunkande skepp genom att lifta med en fiskmås. Håkan ska just berätta varför han valde det motivet när hans mobil ringer. Han går en bit bort, vankar, och låter bekymrad.

– Nej, bongosarna får inte stjäla fokus men de måste vara med i matchen! Och mer rå feeling på rösten!

”Jag läste att min skiva ingick i rätte- gången mot Pirate Bay. Då ringde jag EMI och frågade vad i helvete de höll på med.”

Eftersom Håkan inte har tid att vara på plats under hela mixningen av sin nya skiva ger han instruktioner över telefon. Under de senaste åren har han pendlat mellan fyran i Haga i Göteborg, där han bor med sin flickvän Natalie Davet och sönerna Sigge och Julius, och tvåan vid Mariatorget på Södermalm. Håkan brukar bo i den lägenheten när han är i Stockholm och jobbar. Men han använder helst inte verbet ”jobba”.

– Att kalla musiken för ett jobb är fruktans- värt oromantiskt och opassionerat. Ibland läser jag intervjuer med artister som säger ”när jag jobbar gör jag så här”. ”Jaha, jobba på du”, tänker jag. Jag håller inte på med något jävla jobb. Jag skulle aldrig besudla musiken med ett så äckligt ord. Jag skulle aldrig säga ”älskling, nu går jag och jobbar” till Natalie. Jag har inget jobb. Jag har ingen karriär.

Vad kallar du det för då?

– Jag har inget bra ord. Det är besvärligt.

”Älskling, nu går jag och skapar”?

– Nej, det är ännu vidrigare. Man ska helst undvika att definiera det. Jag försöker hela tiden hitta nya formuleringar för att undvika ordet ”jobb”. Ibland säger jag: ”Älskling, nu går jag och kör lite.” ”Vadå? Vart ska du köra?” frågar hon. ”Ja, du vet”, säger jag. ”Jag kör lite. Håller på med gitarren och så.” Jag kanske är en idiot som stör mig på små ord men för mig har de betydelse. De flesta tycker att det är larvigt att man sitter och spelar gitarr. De säger att man borde göra något mer seriöst. Men plötsligt går det bra för en. Då kräver de att man ska kalla det jobb.

hakan-hellstrom-2010-6

Foto: Andreas Öhlund

Det kan tyckas märkligt att en artist som slitit blod, svett och tårar för sin musik ända sedan tonåren – och har ångest för att han inte hinner övervaka varje detalj under mixningen av sin nya skiva – är så allergisk mot ordet ”jobb”.

Men en viktig del av fenomenet Håkan Hellström är bilden av honom som en oskuldsfull romantiker. Vid 36 års ålder ger han fortfarande ett pojkaktigt intryck – likt en Ted Gärdestad som vuxit upp utan att drabbas av psykiska problem. Håkan arbetar hårt. Men vill inte riskera att den skolavslutningslyckliga känslan, euforin som han hyllats för sedan debuten, punkteras av professionalism. Därför tänker han så lite som möjligt på fakturor, gager, revisorer och pr-strategier. Frågar man om hans ekonomi ger han ett lätt förvirrat intryck.

– Det finns en revisor någonstans. Som heter Bengt… tror jag. Han skriver mina fakturor.

I november spelar du på Scandinavium. Biljetterna kostar 365 kronor. Om 5 000 personer kommer dit blir intäkten totalt 1 825 000 kronor. Hur stor del av den summan hamnar på ditt konto?

– Oj, säg det. Kanske 100 000 kronor efter skatt. Det är extremt bra betalt. Jag har tjänat jävligt mycket. Lägenheten i Göteborg kostade 2,7 miljoner. Den i Stockholm gick på 3,2. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är.

Du sjöng på ditt tredje album att du inte ens läste ditt första skivkontrakt. Att du sålde din själ. Är det därför du har bytt skivbolag inför den här skivan?

– Alla mina kontrakt gick ut i vintras: musikförlaget, bokningsbolaget, skivbolaget. Jag hade naturligtvis fått det sämsta skiv- kontraktet men i mina ögon var det helt fantastiskt att få vilket skivkontrakt som helst. Det var som en orgasm. Och även den sämsta orgasmen är ju underbar. Ursäkta liknelsen. En del jobbiga saker hände som fick mig att vilja byta bolag. Jag har alltid sagt att jag blir smickrad om någon laddar ner min musik från nätet. Och plötsligt läste jag i DN att min skiva ingick i rättegången mot Pirate Bay. Då ringde jag EMI och frågade vad i helvete de höll på med.

Får du mer pengar nu när du har skrivit på för Universal?

– Jag har ingen aning om hur det kontraktet ser ut.

Vem kollar igenom sånt åt dig?

– Ingen.

Är inte det lite märkligt med tanke på hur stor du är?

– I Sverige behöver man faktiskt ingen manager. Band som Teddybears behöver en eftersom de försöker slå igenom i USA. De vill någonstans. Jag är redan i mål. Jag vill bara undvika att bli blåst. Pengarna spelar egentligen ingen roll.

hakan-hellstrom-2010-3

Foto: Andreas Öhlund

Teddybears- och Ceasarsgitarristen Jocke Åhlund har producerat Håkans sjätte album Två steg från paradise. Han låg även bakom föregångaren För sent för edelweiss. Dagen före fotograferingen på Djurgården sitter de i Jockes studio Apmamman nära Norra Bantorget i Stockholm och lyssnar på några av de nya låtarna. Bäst låter den pampiga Shelley, 60-talsrockiga Saknade till havs och en ballad med arbetsnamnet Vid protesfabriken.

– Jag får fan goosebumps, säger Jocke.

– Det låter grymt, men det måste vara högre leadsång, säger Håkan.

Jockes medverkan på skivan äventyrades när han tidigt i våras ramlade nerför en trappa i studion och spräckte skallen. Han var en hårsmån från förlamning, eller död, men klarade sig med stödkrage i ett par månader. Nu syns bara ett ärr tvärs över hans panna. Jocke dricker öl och spelar lufttrummor till de nya låtarna. När de kommit överens om ett par mindre justeringar visar Jocke upp Monica Zetterlunds gamla mikrofon, som hans bror Klas använde när han producerade Robyns senaste album. ”Men den här smäller faktiskt högre”, säger han och plockar fram en brun, halvakustisk gitarr som en gång tillhörde Johnny Thunders.

– Thunders spelade på den här gitarren när han bodde i Sverige och pundade, berättar Jocke. Håkans första kommentar när han fick se den var: ”Vi slickar på den! Det kanske finns knark kvar.”

hakan-hellstrom-2010-5

Hellström säger sig vara helt ointresserad av pengar, men vännen Isse Samie menar att den bilden inte riktigt stämmer: ”Håkan har ett starkt kontrollbehov. Han har nog bättre koll på sin ekonomi än han vill erkänna.” Kavaj, Polo Ralph Lauren. Byxor, Polo Ralph Lauren. Scarf, J.Lindeberg. Linne, Fifth Avenue Shoe Repair. Foto: Andreas Öhlund

För en utomstående kan det tyckas märkligt att urnollåttan Jocke Åhlund – som förkroppsligat huvudstaden ända sedan han blev skallad av Paolo Roberto i Stockholmsnatt – har blivit den viktigaste samarbetspartnern för göteborgarnas älskade rockhelgon. Men de har gillat varandra länge. Ceasars hörde till Håkans favoritband redan på 90-talet och när Broder Daniels gitarrist Daniel Gilbert hoppade av frågade Jocke om han kunde få ta hans plats. Första gången de samarbetade var när Jocke regisserade videon till Broder Daniels I’ll be gone.

– Den är jag fortfarande stolt över, säger han. Fan vad ni trashade Europastudion! Anders (Göthberg) och Theo (Jensen) började slåss. Sedan rev ni halva dekoren. Jag gjorde Kom igen Lena-videon också där du gör armhävningar inne i snabbköpet.

– Jag ville att den skulle kännas som videon till Dexys Midnight Runners Come on Eileen, fast lite mer skämtsam, säger Håkan. Vi sjöng, dansade, vickade på hatten och gjorde överdrivna gester. Problemet är att folk fick för sig att jag var så där käck precis jämt. När jag kom till Norge hade deras version av Idol en tävling om vem som var mest lik mig. Folk steppade i randiga tröjor och hatt. De steppar fortfarande så där löjligt varje gång jag spelar Kom igen Lena i Norge.

– Man måste vara försiktig med sånt, säger Jocke. Man vet aldrig vad som fastnar så i folks medvetande. För Ozzy var det fladdermusen. För dig är det hatten.

”Jag var ett drägg som de fula tjejerna plockade upp klockan tre på morgonen. Jag förlorade inte oskulden förrän 1995.”

När Håkan och Jocke möttes i slutet av 90-talet befann sig Broder Daniel i sin mest destruktiva partyfas. Håkan kallades Ålen av de andra, eftersom han ansågs ha en und- flyende personlighet, men i bandet var han sämst på att slingra sig undan jobbiga uppdrag.

– När de andra hade slagit sönder ett hotell i Malmö blev jag tvingad att köra bilen hem, trots att jag också hade festat hela natten. Först fick jag bära ner Theo och Anders till bilen. De var nakna och målade med sprit- penna och kajal över hela kroppen. Anders hade ett hakkors på bröstet. Theos snopp hängde som en livlös säl. Jag gav honom en örfil men det hjälpte inte. När jag hade kört en bit mötte vi en polisbil som direkt gjorde en u-sväng och satte på blåljusen. De andra bara: ”Kör ifrån snuten, Håkan! Kör! Kör!”

– Bra idé, inflikar Jocke.

– Märkligt nog fick jag inte göra ett alkotest. De ville bara förhöra oss om skadorna på hotellet.

En lika stor uppoffring gjorde Håkan när Broder Daniel skulle spela på klubben Metropol i Hultsfred 1999. Ett par dagar före konserten upptäckte bokningsbolaget Luger att Theodor Jensen hade stuckit till Mallorca med sin flickvän och inte skulle komma tillbaka på en vecka.

– Om vi ställde in konserten utan ett giltigt läkarintyg skulle vi tvingas betala en massa böter, minns Håkan. ”Kan inte du fixa ett läkarintyg?” frågade vår bokare. Jag visste inte att han redan hade pratat med de andra medlemmarna som sagt att han skulle fråga mig eftersom jag var lättast att övertala. ”Säg att du har ont i magen”, föreslog han. ”Tja, det kan jag väl göra”, sa jag och gick till sjukhuset. Först väntade jag i tre timmar på akuten. Sedan fick jag träffa en äldre läkare som frågade hur jag mådde. ”Aj aj, jag har ont i magen”, sa jag. ”Vi ska spela med vårt band men jag tror inte att det går.” ”Vad spelar du?” frågade han. ”Jag spelar bas”, sa jag. ”Jaha”, sa han. ”Då får du ställa dig på alla fyra här på britsen och dra ner byxorna.” När jag hade gjort det drog han på sig en plasthandske, mjukade upp fingrarna med glidmedel och körde upp sin hand i min stjärt. ”Hur känns det här?” frågade han. ”Ömmar det?” ”Aj, aj, aj”, stönade jag.

Var det då du började fundera på att bli soloartist?

– Nej, det enda jag kunde tänka på var Theo som låg i en solstol på Mallorca och drack paraplydrinkar. I rapporten skrev läkaren: ”Rektum ömmar uppåt höger. Skickar patient Hellström till Östra för blindtarmsoperation.” Lyckligtvis upptäckte de inget fel där så jag slapp bli opererad.

hakan-hellstrom-2010

Foto: Andreas Öhlund

Håkan Hellström övervägde inte ens att hoppa av Broder Daniel när solodebuten Känn ingen sorg för mig Göteborg blev en jättehit. Det berodde inte bara på att han – trots rektala uppoffringar, trots gliringar för att han gillade Evert Taube, trots att han inte bidrog med några låtar förutom den tidiga demon Sitting out in the cold – älskade att, som han uttrycker det, ”stå där och pumpa bas”. Han ville inte heller göra om det misstag som han gjort 1994 när han slutade som trummis i Broder Daniel – några månader före bandets genombrott.

– När de åkte till Stockholm och spelade in sin första skiva i en riktig studio satt jag hemma och åt hamburgare. Jag blev tjock, hela ansiktet svällde upp, och jag hade långt, flottigt hår. Jag spelade visserligen trummor i Honey Is Cool, som också fick släppa ett album, men Broder Daniel var mycket mer omtalade. Det var en hemsk tid. Jag drog mest runt på klubbar och drack Hawaiidrinkar. Inga tjejer ville ha mig.

I tidiga intervjuer pratade du mycket om att inga tjejer ville ha dig och att du bara ville ha fula tjejer. Jag trodde att det snacket var ett raggningsknep.

– Inte alls. Jag var bottenskrapet som de fula tjejerna plockade upp klockan tre på morgonen. Ett drägg. Jag förlorade inte oskulden förrän 1995.

Till vem då?

– Hon var voluminös. Och barmhärtig som lät mig komma till skott. Det kändes som om någon öppnade himmelriket för mig. De snygga tjejerna var sällan lika snälla och smarta som de mindre populära tjejerna. När man släckte lampan värmde de tjejerna bäst. Där i mörkret fanns dessa härliga stora kroppar som vägde uppåt 150 kilo. Det var underbart att hoppa omkring där och känna sig trygg och varm.

I en tio år gammal Nöjesguiden-intervju efterlyste du ”skelögda, döva, stumma, pro- teser och defekter”. Har du döpt en ballad på nya skivan till Protesfabriken eftersom du fortfarande går igång på sådana tjejer?

– Nej, den handlar om att söka tröst. En del personer säger att livet är enkelt. Men om det är så enkelt, varför existerar något så komplicerat som en protesfabrik? Jag gillar det sorgliga och snöpliga i en protes.

Men när du träffade Natalie kan hon väl inte ha känt sig så smickrad om hon visste att du bara tände på fula brudar?

– Alltså… nu kom jag på vad jag talar om här…

Håkan tystnar och kliar besvärat sin svartlockiga kalufs. Vi sitter på en krog på Kungsholmen i Stockholm. Framför honom står en tallrik med en halväten entrecôte. Han dricker ur sitt glas rosé och spänner ögonen i mig.

– Natalie har inget att göra med den värld som jag levde i förr. Hon var som en ängel som dök ner från himlen. Jag trodde inte att jag hade en chans. Dessutom visste hon inte vem jag var när vi träffades. Hon hade bott i Brasilien i fem år och kände inte till mig. Jag var ingen rockstjärna för henne. Jag var en vanlig kille som började från scratch.

hakan-hellstrom-2010-2

Hellström fotograferad för Café på Djurgården utanför Stockholm inför releasen av plattan Två steg från Paradise (producerad av Jocke Åhlund från Teddybears). Byxor, Polo Ralph Lauren. Linne, Fifth Avenue Shoe Repair. Kavaj, Polo Ralph Lauren. Bröstnäsduk, privat. Strumpor, Herr Judit. Skor, privata. Bälte, Corneliani. Hatt, privat. Foto: Andreas Öhlund

Efter middagen tar vi en taxi till Södra teatern och klubben Sweet like banana som spelar afrikansk hiphop och soul. Håkan trummar glatt med i afrobeatsen. När vi åkt upp till teaterns sky- bar, där halva Stockholm breder ut sig, blir han smått extatisk. Det är en varm, aprikos- glödande sommarkväll och Håkan säger att han aldrig har sett något så vackert.

– Man fattar knappt hur fint det är. Titta!

– Du är söt, så entusiastisk, ler en mörk- hårig tjej som får syn på oss i trängseln.

Håkan trummar på sin ölflaska. Han är lika rosenkindat upprymd som när jag träffade honom för tio år sedan en natt i Gamla stan. Han stod utanför klubben Night- life där indieungdomarna spontant hade lyft upp honom på sina taniga armar medan de sjöng Känn ingen sorg för mig Göteborg. ”Det kändes helt otroligt”, sa han efteråt.

Kanske är det Håkans totala brist på cynism som gör att hans musik fortfarande utlöser hysteriska reaktioner. Några veckor efter vårt möte går jag på indieklubben Det är nu det händer på barbåten Styrbord Babord i Göteborg. Dj:n lägger på Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, från Håkans förra skiva, och dansgolvet gungar tills det inte längre känns som om båten ligger förtöjd vid Kungsportsbron utan träffas av en tsunami mitt på Atlanten.

Själv har Håkan tröttnat på indieklubbarna. På nya skivan sjunger han om att ha ”flytt från William it was really nothing, flytt från Boys don’t cry” – som om The Smiths och The Cure inte längre betydde något för honom. När vi träffas i Göteborg snurrar Frank Sinatra i hans bilstereo, framför allt den vemodiga låten Cycles.

– Förr ville jag ha sväng i musik. Nu tycker jag bäst om tröst. Cycles handlar om att hålla till godo med det lilla i livet när allt känns svårt. Det är egentligen det enda tema jag lystrar till nu för tiden. Och då har ändå de flesta av mina drömmar slagit in. Jag gillar Glasvegas men de flesta indiehyper klingar stumt. Det är bara gamla klichéer. Jag följer inte Morrisseys karriär. Jag har inte lyssnat på nya skivan. Tormentors eller vad den heter.

Years of refusal.

– Det säger en hel del att jag inte ens kan titeln. Morrissey har byggt stora delar av min identitet men jag behöver honom inte längre. Man måste hålla sina föräldrar i handen när man lär sig gå. Sedan släpper man taget och går själv.

Är Taube viktigare för dig nu?

– Han inspirerar på ett annat sätt. Hos Taube gillar jag det pompösa och gammal- modiga. Jag tycker inte att hans tidiga grejer är särskilt bra. Jag gillar det han gjorde mot slutet som Så skimrande var aldrig havet och Vackert så. Vem kan motstå en gammal man som inte har långt kvar, som skakar och har löständer, men ändå sjunger om livsglädje? Det är då musik är som starkast. Han försö- ker sträcka sig efter ljuset när allt blir mörkt.

Håkan stannar sin blå Ford vid ett övergångsställe. En spårvagn med ”Freddie Wadling” skrivet på sidan rullar förbi. För några år sedan fick Håkan också en spår- vagn döpt efter sig men han har bara sett den i trafik en gång.

– Mamma ringde och berättade att Håkan Hellström-spårvagnen, passande nog, hade spårat ur och lagt sig tvärs över en gata.

Vi svänger förbi Skolgatan i Haga där Håkan bor med sin familj (”egentligen är det patetiskt att vi har samma adress som Albert och Herbert”) och åker därefter till Ekebäck i västra Göteborg, villaområdet där han växte upp. Många av Håkans vänner bodde en liten bit bort i det invandrartäta, betonggrå och mindre idylliska Högsbohöjd.

– Här blev vi jagade av skinheads när vi var tolv, minns Håkan. Min bästis Fernando förklarade vad skinheads var för något medan vi sprang. Han sa att skinheads hade rakade huvuden, kängor och olika färg på strumporna. Och så hade de alltid med sig en läderpung där de förvarade vapen och knark. Jag blev livrädd.

Håkan rullar vidare upp till Masthuggs- kyrkan dit han ibland åker på morgonen efter att ha lämnat barnen på dagis. Ofta sitter han bara bakom ratten och läser tidningen. Är det inte fullt av turister stiger han ut och njuter av utsikten över hamnen och Älvsborgsbron. Med två småkillar hemma blir det allt svårare att få en stund för sig själv. Jag frågar om han och Natalie har en mer medveten föräldra- strategi eftersom hon är barnkulturvetare.

”Min son ville höra Manboy. Men jag laddade ner Kiss också. Det funkade! Nu älskar han videon där Gene Simmons slickar på stora bröst.”

– Inte mer än att jag ger Sigge lite rosa plagg och föreslår andra lekar än krig ibland. All kunskap luckras upp när man får barn. All pedagogik rämnar. Till slut gäller bara tricks och mutor för att få dem dit man vill.

Hur gör man för att barn ska utveckla en god musiksmak?

– På dagis fick Sigge höra låtarna från Melodifestivalen. Sedan kom han hem och ville höra Manboy med Eric Saade. Vad ska man göra? Jag lät honom titta på Youtube, men passade på att ladda ner lite Kiss också. Jag tänkte att han kanske skulle uppskatta Kiss eftersom han skrattar åt kiss och bajs. Och det funkade! Sedan klickade han sig vidare till Kiss 80-talsgrejer. Nu gillar han videon till Heaven’s on fire där Gene Simmons slickar på tjejer med tangatrosor och stora bröst. Förra veckan ville han att vi skulle mima till Kom med Timoteij. De där blonda, ariska tjejerna i Melodifesti- valen, du vet. Först vägrade jag, med ett snett förvridet leende, men till slut ställde jag upp.

Du måste ha tackat nej till att medverka i Melodifestivalen många gånger.

– Det är inte min kopp te. Skulle jag självmant tävla mot någon som sjunger Manboy och åka på däng? Jag klarar mig utan det. Schlagerartister sjunger först en känslig kärleksballad, sedan skriker de ett aggressivt ”huh”. Som Patrik Sjöberg efter att ha hoppat 2,42. Musiken blir en idrottsgren där man ska pricka varje ton korrekt och utföra rörelserna som man repat tusen gånger. Det känns krampaktigt. Men hemma slipper jag inte Melodifestivalen. Där mimar vi till Timoteij.

Varför uppträder du i Allsång på Skansen som är precis lika folkligt?

– Där kan man inte bli utröstad och förnedrad. Där sitter en massa rullstols- burna pensionärer och äter mackor. Det är en trevlig sångstund. Vissa tycker att popmusik bara hör hemma på indie- klubbar men var framträder egentligen mina låtar tydligast? Var når jag en ny publik? Givetvis på Skansen.

Samtidigt är det ditt fel att begåvade artister förnedrar sig i Melodifestivalen. Ditt framträdande på Allsång på Skansen 2001 gjorde det okej för indieartister att vara superfolkliga.

– Jag bryr mig inte om det. Nu känns det ålderdomligt när artister tackar nej till allsången. Att vara rebellisk på det gamla sättet, mot tanter och farbröder, är inte speciellt rebelliskt längre.

Vi kör genom Rosenlund, området vid saluhallen Fiskekyrkan, känt för sina pro- stituerade. En gång parkerade Håkan där och satt kvar i några minuter för att lyssna klart på en låt. Då hoppade en 60-årig man in i bilen och erbjöd sexuella tjänster. ”Jag ska bara lyssna klart på låten”, sa Håkan. ”Förlåt, förlåt”, sa mannen och skyndade därifrån.

I Tro och tvivel från förra skivan sjunger Håkan att hans ”lille son ler åt manshororna när vi går förbi hand i hand vid fiskekyrkan”.

I River en vacker dröm på nya skivan skildrar han samma plats: ”Hur många morgnar bakom kyrkan har jag inte mött Boubacan, det gambianska fyllot? Jag hoppas du fick pengarna jag skickade för när jag var väck var du alltid där för mig.”

Håkan lever numera ett stillsamt pappa- liv med föräldrakooperativ och fredagsmys (”vi testade det i våras, åt en påse chips och en ananas och tittade på tv”) men han är fortfarande fascinerad av trasiga själar. När vi möts har han just morsat på en lokal park- bänkscelebritet. ”Det sägs att han en gång sög av en älg”, rapporterar Håkan. Men han vill inte berätta om sina ekonomiska före- havanden med gambianska alkoholister.

– Jag vill helst inte förklara texterna. Allt är inte självupplevt. Rockmusiker har en märklig press på sig att vara självbiografiska men ingen skulle fråga Steven Spielberg: ”Den här ön med alla dinosaurier, när var du där första gången?” Sinatras låtar handlar inte om honom. Dylan luffade inte runt i amerikanska södern som han påstod. Men musiken blev ändå så jävla bra. Jag gillar artister som ljuger.

Är det därför du har mytomanen Baron von Münchhausen tatuerad på ryggen?

– Precis. Popmusik handlar om att vilja vara någon annan. Jag föredrar drömmar och lögner framför att stå i en uppkavlad jävla Bruce Springsteen-skjorta och sjunga om att jag har jobbat någonstans.

Skriver du många låtar om Natalie?

– Nästan varenda låt. Jag har bara nämnt hennes namn i Kär i en ängel på förra skivan. I en annan låt kallar jag henne ”Apache- prinsessa”. Hennes far kommer från Brasilien så hon har indianblod, fast väldigt långt till- baka. Sigge gillar att hans mamma är indian. Jag brukar säga att hon hade fjädrar i håret när jag hämtade hem henne från djungeln.

Kärleken i dina låtar är väldigt ljus och vacker. Du skriver sällan om konflikter.

– Nej, jag har aldrig hamnat där Lundell befann sig när han skrev Den vassa eggen. Jag vet inte hur det känns. Och jag ska nog vara glad över det. Springsteen och Dylan kan skriva i all oändlighet om en skilsmässa. De bästa kärlekssångerna är ändå tre minuter långa med en ganska ytlig text.

På omslaget till nya albumet balanserar Hellström på en mur med hela Göteborg i bakgrunden. Bilden är tagen ute i Lunden, ett bostadsområde öster om centrum. ”Här brukade Ebbot i Soundtrack dricka folköl på 80-talet”, säger Håkan när vi åker dit. Han har stämt träff med sin barndomskompis Fer- nando som är graffitimålare och ska göra en tavla till familjen Hellströms barnkammare.

Fernandos föräldrar skilde sig när han var elva och han flyttade till problemområdet Tynnered. Håkan och han fortsatte vara vänner trots att de bodde i olika delar av stan. Med rynkor runt ögonen, sprucken underläpp och stor blåtira (som han fick av ”en kompis som tog tre trippar och blev galen”) tycks Fernando leva ett hårdare liv än sin gamle kompis. Han spelar reggae på sin portabla mp3-mixer och säger att Tynnered är så brutalt att alla har skottsäker väst på Ica.

– Den här stan är hård. Det skjuts folk jämt. Det är fan bara Håkan som sjunger om det.

hakan-hellstrom-2010-7

Håkan Hellström har inte mycket till övers för renodlat självupplevda låttexter: ”Jag föredrar drömmar och lögner framför att stå i en uppkavlad jävla Bruce Springsteen-skjorta och sjunga om att jag har jobbat någonstans.” Kavaj, Polo Ralph Lauren. Byxor, Polo Ralph Lauren. Tröja, Paul Smith. Strumpor, Herr Judit. Skor, privata. Bälte, Corneliani. Foto: Andreas Öhlund

Innan jag hinner fråga vilka Håkan-låtar som skildrar drivebys i Göteborg visar Fernando upp ett cirkelformat sår i sin handflata.

– Kolla här. Jag byggde ett hagelgevär av två rör och tänkte inte på rekylen. Med ett sånt kan man öppna vilken dörr som helst. Eller lemlästa en människa. Jag böjer mig inte för någon, vettu. Jag har varit Håkans läro- mästare, kan man säga. Vi började lågstadiet tillsammans. Håkan brukade sitta utanför vårt hus och spionera i sin Spindelmannendräkt.

– Det var morsan som sydde den, minns Håkan. Förresten Fernando, berättade jag att vi tog bilden till nya skivan här uppe? Jag står här på muren och röker.

– Jag har lite röka med mig om du vill ha. Grapefruit. Proffsodlat.

– Nej, jag kör.

Fernando skruvar upp reggaen. Håkan böjer sig över sin Ford och trummar ett dovt beat på motorhuven. I en halv minut är han djupt försjunken i musiken. Sedan åker han iväg för att hämta Sigge på dagis.

Mer ur arkivet – intervju med Håkan från 2013: om pengar, prestationsångest och Känn ingen sorg-filmen

Annons

Dela (4)
Tweeta


Laddar