Håkan Hellström

Håkan Hellström slår ihop klackarna som om han skulle
göra givakt. Sedan bockar han och ber om ursäkt för att han tvingat mig
att åka ända till Göteborg.

– Det beror på min son. Jag vill helst inte vara från honom så länge, förklarar han nästan överdrivet artigt.

Som om inte chocken av att träffa en rockstjärna som håller en avtalad tid skulle räcka.

Klockan
är nio en grå onsdagsmorgon i en fotostudio i Majorna i västra
Göteborg. Hellström ska sminkas, stylas och plåtas på förmiddagen.
Eftermiddagen är vikt till vår intervju. Han är på gott humör, eftersom
han äntligen är klar med sitt femte album, För sent för Edelweiss. I
vanliga fall brukar han vara rejält nervös inför en nya skiva.

– Men den här gången känns det annorlunda, säger han och knackar snabbt i frukostbufféns träbord.

Fotograferingen
kan börja. Nivån på Håkan Hellströms modeintresse är lite oklar. När
han slog igenom år 2000 var det hatt och brynja som gällde. Men nu vill
han gärna se ut som ”en lodis som försöker klä upp sig” eller ”en
hallick från 1974”.

Stilförebilderna är Frank Sinatra, Errol Flynn
och gangsters i största allmänhet. Hellström har i ett svt-program
nyligen avslöjat att han anlitar en egen skräddare (troligen för att
impa på idolen Sven-Bertil Taube). Samtidigt har han inte någon riktig
koll på de exklusiva märken som Cafés stylist Lars-Fredrik Svedberg
hänger på honom.

– Jag vill mycket hellre se ut som Elvis Costello än Daniel Westling, mumlar Hellström när han testar olika glasögon.

Men mest påminner han om Buddy Holly.

Intresset att klä upp – och ut – sig har han haft sedan barndomen.

–
På mina önskelistor stod det att jag ville ha dräkter med Musse Pigg,
Stålmannen och Spindelmannen. Dagens ungar har tur, det finns skitfina
dräkter att få tag på. När jag var liten sydde morsan om ett par blå
lång­kalsonger med hängrumpa, berättar Håkan och tillägger nöjt att
sonen Sigge redan är en riktig ”dräktmarodör”.

Hurtiga utrop i
stil med ”jösses” och ”genialt” gör att Håkan Hellström ibland låter
som en grabbhalva som rest i tiden från en journalfilm anno 1957. Efter
tre skandalfria framträdanden i Allsång på Skansen är han själva
sinnebilden av en välartad ung man.

En sådan som låter gamla damer få hans plats på spårvagnen.

Troligen
skulle tanterna bli rätt chockade om de visste att svärmorsdrömmen
gärna krökar ner sig med den svenska artisteliten. Eller att
småbarnspappan tycker man ska ta seden dit man kommer i länder där folk
knarkar i hängmattan.

Fast kanske smyggillar tanterna när den käcka gossen citerar textrader som ”slicka
fitta på en gammal dam när den luktar gam”?

Vi
får återkomma till det senare. Efter ett par timmars plåtning börjar
Hellström nu spela ut hela pajasregistret framför kameran.

–
Passa er för Hellströms klor! Ser det ut som jag har en extremt lång
penis nu? Jag vet vad tjejer vill ha, pipskriker han och jabbar med
vänstern mot fotografen.

Alla i studion – inklusive den tjuvtittande a-lagaren utanför fönstret – skrattar.

Håkan Hellström verkar trivas bättre i elegant Corneliani-kostym än med sin gamla hatt-och-brynja-stil.
Fast då ska man veta att vi inte hade någon Spindelmannendräkt i storlek 46.

*      *      *

Hellström pekar och gestikulerar entusiastiskt mellan tuggorna
på räkmackan.

–
Vid den där hållplatsen stod jag och väntade samma tid varje dag. Jag
smygtittade alltid på bussens snyggaste tjej i flera år. Och där borta
köpte man smågodis.

Vi äter en snabb lunch i ett elegant hotell
med nyputsat panoramafönster. Rummet ligger fem våningar upp och har en
magnifik utsikt över folkmyllret på Kungsportsplatsen.

–
Tidigare har jag tyckt att det har varit skitjobbigt att bli plåtad i
studio. Det är inget jag är bekväm med egentligen. Så jag försöker bara
leverera det som jag vet att de vill ha, så fort som möjligt. Fast det
var rätt kul i dag, det var råsnygga kläder och jag var på gott humör.

Du gillar byxor med hög midja.
– Det är den där Frank Sinatra-stilen jag är ute efter. John Lennon och Bee Gees
har ju också haft högt skurna brallor. Det är coolt! Lite disko. Jag
gillar när man kan se en pungkula i ett byxveck. Även om jag inte vill
bjuda på min egen pungkula i en bild, haha.

Vad har du inspirerats av modemässigt?
–
I tonåren lyssnade jag mycket på The Jam, det gjorde att jag kom in på
de där korta cigarettbyxorna. Då trodde jag att det var The Jams
grundare Paul Weller som hade uppfunnit själva
stilen. Jag fattade inte att det där bara var en del i en kultur som
hade sitt ursprung i 1960-talet. Det var den grejen
som gjorde att jag började gilla punk och spela i band.

Hur många randiga tröjor äger du?
– Två.

Det känns som om du har fler.
–
Eller hur? Men det är bara två. En med ett påsytt ankare och en annan
som jag har fått av en kompis. Så egentligen har jag bara en randig
tröja. Fast jag hade den på mig väldigt ofta år 2002.

Hur känns matroslooken i dag?
– Den är odödlig, för evigt och tidlös.

Och lite gay, va?
–
Så gay att den tog mig till förstasidan på tidningen qx. Det känns
grymt att jag kunde nå ända dit! Att jag började med stilen över huvud
taget var mest en slump.  Jag visste inte vad jag skulle ha på mig före
en spelning och min kompis Ola slängde åt mig den där matros­överdelen.
Sedan använde jag den igen dagen efter på en annan spelning. Efter ett
tag växte den liksom ihop med musiken. Det var helt oplanerat.

Det
har gått åtta år sedan genombrottet med Känn ingen sorg för mig
Göteborg. När Håkan Hellström porträtterades i Café år 2000 bar han
stentvättade jeans (han gillar dem fortfarande) och tog sig utmanande i
skrevet på bilderna.

Texten avslöjade bland annat att den
blyge rockstjärnan fortfarande bodde kvar hemma i pojkrummet och att
han verkligen längtade efter att träffa tjejen med stort T. Och han
tänkte aldrig lämna Broder Daniel.
Fem år senare var det dags för
ett nytt stort personporträtt. Då hade Hellström, med sitt tredje album
Ett kolikbarns bekännelser, visat kritikerna att han hade kommit för
att stanna. Sedan ett par år var han stadgad med Natalie Davet. Han
hade hoppat av Broder Daniel och ville ”hämnas” på sina forna
bandkollegor.

När det nu är dags för den tredje stora
Café­-intervjun är det en avslappnad lattefarsa vi möter. Han skrattar
åt de gamla bilderna och den självupptagne vilsne bohem han var kring
sekelskiftet. Och beskriver medlemmarna i Broder Daniel som sina bästa
och äldsta vänner.

Numera bor Hellström med familjen i en
lägenhet i centrala Göteborg, fast de har kvar lyan nära Mariatorget på
Södermalm i Stockholm. Under hösten har han bott ensam i lägenheten
under de perioder han jobbat i Stockholm. Kanske är det det som nya
låten Exile on Wollmar Yxkullsgatan handlar om.
För sent för
Edelweiss spelades in vid två tillfällen i klassiska Atlantisstudion,
samt vid en inspelning i Göteborg. Mixning, pålägg och småpill har
Håkan och producenten Jocke Åhlund fixat med i bröderna Åhlunds studio
Apmamman nära Norra Bantorget i Stockholm. Hellström öser beröm över
sin ”fenomenale” producent som har gett honom en tuffare och coolare
ljudbild som är ”50 gånger bättre” än allt annat som görs i Sverige.

När
jag träffar Caesars och Teddybears Jocke Åhlund i Apmamman ett par
veckor tidigare säger han att han har haft ett lätt jobb. Dels är
Håkans material ruggigt bra, dels är ju mannen så älskad av alla att
han kan göra precis vad som helst och ändå få bra kritik.Hellström
skakar leende på huvudet när han hör vad Åhlund sagt.

– Läget är
snarare tvärtom! Många väntar nog bara på att jag ska göra ett
snedsteg. Du vet, det som åker upp måste komma ner någon gång… Men just
den här gången är jag faktiskt inte så orolig. Jag lägger ner otroligt
mycket tid och energi på hantverket. Än så länge hörs det. Den dag man
slutar att vara omsorgsfull i det man gör så åker man dit.

Fast han håller med Jocke Åhlund om att de svenska texterna gör att han ibland kommer undan med ”värsta Chuck Berry-riffen”.

–
Det är intressant att det är så. Men han har helt rätt! Texten stjäl
fokus från musiken. Jag gillar att Jocke är så ärlig och inte är rädd
att trampa mig på tårna.

Däremot blir Hellström lite orolig när
jag berättar att en del av hans musiker är osäkra på om deras insatser
kommer att komma med på plattan

– Är det sant? Nej! Vem säger det?!

Björn Olsson, Jocke Åhlund och ”Svålen” (Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives).
–
Alla gjorde grymt bra grejer, ”Svålens” gitarrer är fantastiska.
Riktiga The Who-artade saker. De kommer absolut med! Nu handlar det
mest om att bestämma vilka instrument som ska ligga i fokus i
mixningen. Det är svårt att välja eftersom alla gör så grymt bra
grejer. Du har hört en snabb grovmixning av några låtar, det blir
bättre. Än så länge låter det så bra som jag hoppats.

Hur är det?
–
Som om vi skjuter från höften och att låtarna blev till i ett rus av
inspiration! Det är nästan sant också. Ingen av musikerna hade hört
låtarna när vi sågs, sedan satte vi sex spår på två dagar.

Du
kommer med en platta vart tredje år. Samtidigt tar det bara två dagar
att spela in halva albumet. Borde du inte ge ut fler skivor?
–
Jo, det blir en lite märklig obalans. Jag jobbar extremt mycket med att
hitta rätt formuleringar och melodislingor. Fast jag vill egentligen
inte använda det trista ordet ”jobba” om något som jag älskar så
mycket… Och när man sedan ska få ned det på skiva måste det leva. Det
får inte vara dött! Det är nog därför jag spelar in mina låtar ganska
snabbt.

Jocke Åhlund påstår att du har blivit duktig på att spela gitarr. Du kan svåra ackord.
–
Ibland använder jag så kallade ”sjuackord”. Det är det han menar. Det
är väldigt typiskt för brasiliansk musik. Man lägger helt enkelt till
en ton till i ett ackord. Resultatet blir ofta vackert. Det här är
kanske jättetråkigt att läsa om. Men jag tycker att det är intressant.

Är du solobra?
–
Nä. Men eftersom jag är trummis i grunden så kan jag göra ganska
avancerade rytmiska figurer med högerhanden. Det kan bli ett särskilt
sväng! Jag tippar att Jocke hört det.

Håkan visar exakt vad han
menar genom att skaka spastiskt med hela kroppen. Om du har sett Ian
Curtis få epileptiska anfall i filmen Control förstår du ungefär.

–
Fast jag spelar lite sologitarr på plattan! Jag ligger kvar på en ton
och liksom bara darrar. Det kan bli mycket mer ös med bara en ton än
med något trist hårdrockssolo. Bland entonssolisterna är det inte många
som slår mig!

*      *      *

Under de två första plattorna var Timo Räisänen Hellströms
högra hand. När Räisänen satsade på en solokarriär togs rollen över av
Björn Olsson, före detta gitarrist i Soundtrack of Our Lives. Hellström
och Olsson har jobbat tätt ihop med att skriva låtar sedan ett Ett
kolikbarns bekännelser. Olsson verkar också vara en av få personer som
vågar ge Hellström offentlig kritik. Till exempel tycker han att
Hellström i sin iver att vara alla till lags kan uppfattas som
konflikträdd. Och att andra plattan var ”en upprepning” av debuten.

Jocke Åhlund tycker att du ska tuffa till dig. Dina egna låtar är minst lika bra som Björns.
–
På de två första skivorna hade jag bara med mina egna låtar. Men på Ett
kolikbarns bekännelser började vi blanda mycket. Jag vill inte spela in
låtar bara för att de är mina, jag bryr mig inte om sånt. En del
personer vill gärna pusha för sig själva, jag är inte sådan. Det
handlar väl lite om att jag ser upp till Björn också. För mig är hans
låtar också mina, jag lägger till ganska mycket. Sedan tycker jag att
det är roligare att arbeta tillsammans med någon. Och kan jag göra det
med den bäste så ska jag inte klaga. Utan Björn hade några av mina
bästa låtar inte funnits.

Han kallar dig ”egenföretagare i rock”.
–
Sa han det?! Björn är en otrolig retsticka! En expert på att hitta alla
människors svaga punkt. Han syftar väl på att när man är själv – som
jag – så får man hålla reda på allt från musik till ekonomi och en
massa praktiska saker själv. Björn har sett det och vet att jag avskyr
det. Sedan tycker han att jag har ett ålbeteende. Att det ligger i min
karaktär att likt en ål slingra mig ur alla konflikter.

Han
berättade att folk beter sig konstigt mot dig efter alla dina
framgångar. Att du egentligen bara är en ”idiot från Göteborg”.
–
Det har han ju rätt i. I alla fall det sista. Att folk svassar för mig
ser han nog bättre än jag. Visst, det finns säkert några uppenbara
exempel. Men jag försöker verkligen att inte bry mig om sånt. Mitt liv
är inte så glamoröst som en del kanske tror. Jag gör precis samma saker
som alla andra. Mest sliter jag med något som jag älskar. Och ibland
hatar.

Hellström berättar att han efter varje platta har börjat
arbeta allt mer metodiskt. De första skivorna gjorde han med
inspiration och ren vilja. Den här gången har han köpt ett par pärmar
för att kunna samla alla texterna på ett ställe. I stället för att
jobba när inspirationen dyker upp så har han ställt väckarklockan.
Skisserna till låtarna spelar han in på en för­historisk diktafon.

–
Den ser precis ut som din bandspelare. Det är nog inte en så bra metod,
egentligen. Man kan inte göra pålägg. Så jag pratar in på bandet hur
jag vill ha låtarna: ”Den här melodin tänkte jag som slinga på
introackorden”, kan jag säga. Det är primitivt.

Hellström och
Björn Olsson ses inte särskilt ofta trots att de skriver låtarna
tillsammans. I stället mailar Olsson låtar som Hellström sedan snickrar
vidare på.

– Ibland fattas refrängen, ibland versen. Eller så
skulle melodin må bra av ett annat ackord på ett visst ställe. Björn
kunde tyvärr inte vara med så mycket när vi spelade in plattan den här
gången (han arbetade med Mando Diaos nya platta). När han fick höra ett par av ”sina” låtar kände han inte ens igen dem, haha.

Det finns en upphovsrättslig aspekt här. Du skulle ju kunna skriva låtarna helt själv och tjäna mer pengar. Skiter du i det?
– Ja, jösses! Att inte använda det material som är bäst för låten vore ett brott! Ett brott i konstens namn.

Jag
hörde en rolig skröna om Björn Olsson. Soundtrack of Our Lives hade
skrivit en låt utan honom som skivbolaget trodde mycket på. Efter det
lär Björn ha lagt till en ny brygga i låten så att han skulle bli
medkompositör.
– Haha! Fan, undrar om det kan vara
Never­more? Där finns det en brygga som jag har hört att Björn gjort i
efterhand. Den bryggan är ju helt genial, den gör stora delar av låten.

Var står du i fildelningsdebatten?

Hellström suckar och ser lätt bekymrad ut.
–
Jag har pratat om det förr och då har folk ryckt saker ur sitt
sammanhang. Man kan ha olika perspektiv på fildelningen. Jag vill nå ut
med min musik och blir smickrad när någon vill höra det jag gjort. Det
är väl mitt personliga perspektiv. Men jag förstår även skivbolagen som
jobbar stenhårt för att det ska funka, för att man ska kunna ge ut
plattor i framtiden. Samtidigt känner jag med alla ungdomar som inte
har råd att köpa skivor. Och det vore trist om alla gamla fina
skivaffärer måste slå igen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag har
ingen åsikt…

Jo, det har du. Det hörs tydligt.
– Okej, det kanske jag har. Men jag vill inte uttala den åsikten så tydligt.

Det är dina inkomster vi pratar om.
–
Fast det skiter jag i! Det enda jag bryr mig om är att skivbolaget drar
in tillräckligt för att kunna fortsätta ge ut skivor. Jag behöver inget
mer. Jag har det bättre nu än jag någonsin haft.

*      *      *
Efter
intervjun gör jag en granskning av Håkans ekonomi för att få veta vad
”bättre än någonsin” egentligen betyder. Resultatet: Han har de två
senaste åren redovisat drygt 1,2 miljoner kronor i taxerad inkomst. Han
har inga betalningsanmärkningar och bokföringen sköts enligt god
revisionssed.

Hans företag Håkan Hellström i Göteborg ab sysslar med ”litterär, artistisk och konstnärlig verksamhet”.

Det välmående bolaget har totala tillgångar som är värda 11 miljoner kronor.

Pappa
Björn, som arrangerar mässor, äger enligt årsredovisningen hälften av
företagets 2 000 aktier. Storbrodern och professorn Tomas är suppleant
till styrelsen. Under sin karriär har Håkan Hellström sålt runt 400 000
plattor, vilket enligt bransch­experter betyder att försäljningen varit
värd 28 miljoner kronor för skivbolaget (en mycket hög summa i
fildelningstider). Av detta får Håkan uppskattningsvis minst 5 miljoner
kronor. Skivbolaget har troligen tjänat runt 10–12 miljoner kronor.
Resterande 11 miljoner består till största delen av skatt, inspelnings-
och distributionskostnader samt marknads­föring. Som upphovsman och
artist får Håkan ersättning från låtskrivarorganisationen Stim och från
musikernas dito Sami, även det ger mångmiljoninkomster. En annan stor
intäkt kommer från turnéer samt försäljning av t-shirts och liknande.
Rockentreprenören Hellström ålar sig dock helst ur frågorna om ekonomi.
Att följa Robyns exempel och ge ut musiken på ett
eget skivbolag har han ”inte ens tänkt på”. Trots att alla hans
förlags- och skivkontrakt går ut efter nya plattan.

– Det är min a&r (ett slags manager) ”Isse”,
som sköter allt sånt där. Han har skitbra smak när det gäller
skivbolag. Personligen stannar jag gärna kvar på emi, de som jobbar på
mitt skivbolag är mina vänner. Jag skulle aldrig kunna arbeta för en
koncern som producerar till exempel tv-programmet Idol.

Varför inte?
–
Därför att jag inte gillar hur de behandlar musik. Att de ser
artisterna som en produkt som bara ska kränga så mycket som möjligt på
så kort tid som möjligt. Det skulle säkert gå att göra Idol bra, men
jag tycker att det är osmakliga människor som sätter tonen för det.

Du menar juryn?
–
Jag gillar inte att de gör sig lustiga och framhäver sig själva på
bekostnad av unga nervösa människor och deras drömmar. Just att de vill
marknadsföra sig själva och sina ansikten på bekostnad av andra är så
osmakligt. Det borde straffas för brott mot fn:s stadgar om brott mot
mänskligheten! En dröm är det sista en människa har. För mig är det här
ett känsligt ämne. Jag blir illa berörd bara jag tänker på det.

Hur hade det gått för dig?
– Det är väl enkelt att lista ut?! Jag hade säkert varit en av dem som juryn skrattat åt. Jag hade åkt ut tidigt.

Håkan Hellström påpekar att det också finns en skillnad i attityd hos musikbranschen i Stockholm och Göteborg.
– Här nere gav man ”freaksen” en klapp på axeln och ett skivkontrakt, haha. Jag tänker till exempel på Ebbot i Soundtrack, Henrik Berggren i Broder Daniel, Karin Dreijer i the Knife, Simon Olsson
i Silverbullit och kanske jag själv. Det visar att det finns en annan
väg att gå. Lyssna på vad som sägs i Idol. Sedan gör du precis tvärtom!
Det är mitt recept för att nå framgång.

Bröderna Åhlund säljer sin musik till reklamfilmer. Kan du kränga en låt till Apple?
–
Jag känner inte den minsta lockelse. Hade det varit en
antimobbningskampanj eller något annat jag kan relatera till så hade
jag kanske varit intresserad. Men det kan inte vara vilken god sak som
helst, jag är ingen välgörenhetsorganisation. Och om jag hade ställt
upp hade jag inte krävt en krona i betalning.

Får du mycket förfrågningar?
– Hela tiden. Alla de här bolagen som gör reklam i tv frågar mig också.

Du skulle kunna köpa en fin villa i Örgryte.
–
Det funkar inte så för mig. Jag förstår att andra kan vara intresserade
av pengar. Och jag ser inget fel i att folk säljer sin musik för
pengar. För mig finns det ingen poäng med reklam bara.

Man anar ibland en politisk ståndpunkt hos dig.
– Jag vill inte att min musik ska kännas skitig. Inte att folks upplevelse av musiken
ska
bli smutsig. Det är inte politik för mig. Om jag hade behövt fixa
pengar för att kunna ge mitt barn mat hade jag inte tvekat en sekund.
Och min egen inställning till musik och artister som varit med
reklamfilmer påverkas inte alls.

Du kan leva med José González smutsiga gitarrplock?
–
Ja! Allt jag bryr mig om är vackra fraser och melodier. Men samtidigt
vet jag att reklam kan påverka andra. Eftersom jag inte behöver
pengarna så är det lugnt. Jag är inte girig. Fast jag inser givetvis
att massor av artister har svårt att leva på sitt arbete. Jag brukar
fråga musiker jag träffar hur de får ihop det. De spelar på mässor,
invigningar och företagsgig. Det är imponerande!

Ur det perspektivet är du privilegierad.
–
Skojar du?! Många av de här musikerna är betydligt skickligare än jag.
De behärskar sina instrument till fulländning. Att skriva egna låtar,
som jag gör, är en helt annan del av musiken. Min styrka är att jag har
långa känselspröt och kan fånga upp en viss känsla i saker.

Alla kan öva mycket på ett instrument, men det krävs mod för att våga blotta sina känslor.
–
Det krävs ett visst självförtroende. Inget för fegisar. Man måste palla
att spela upp sina patetiska låtar och texter framför ett gäng musiker
som sitter tysta med veckade pannor. Det låter ju skit många gånger.
Men jag har koll på exakt vad jag vill göra och är inte alls en ”fjäder
i vinden”, även om en del säkert tror det.

Varför skulle någon tro det?
–
Så här: Då vi går in i studion i två dagar säger jag till musikerna att
de får göra vad de vill med mina låtar. Dra iväg med dem! Spela hur fan
ni vill! Då kan kanske någon tycka att ”han skiter ju i hur det
låter!”. Då har jag suttit och filat på de låtarna i ett år. Men för
att få ut det bästa av musikerna kan jag inte vara en diktator som
säger att de måste spela just så eller så. Jag måste ge bort mina egna
låtar!

Håkan återkommer flera gånger till att det är många från
kretsen kring Broder Daniel som fått göra skivor. Och att han verkligen
gläds med alla. Verkligen. Men att det nog förvånade de flesta att det
var just han – som var trummis och basist – som till slut skulle vara
den i det gamla kompisgänget som
nådde längst.

– Jag är nog den som är mest överraskad. Det känns som om jag halkade in på det här på ett bananskal

Är det verkligen sant?
– Inte helt och hållet. Men att jag nått så långt förvånar mig.

Jag tror att alla som når dina framgångar har en enormt stark vilja och drivkraft.
– Jo, det har jag också. Det är som Liza Minnelli
sjunger i New York, New York. Att man jagar en dröm som man till slut
lyckas att uppnå från ingenting. Det är rätt coolt att det kan funka
så! Men det tror inte är unikt för mig. De flesta som spelar in skivor
och uppträder inför publik tror jag har ungefär samma erfarenhet.

*      *      *

Brasilien
har länge haft en speciell plats i Håkan Hellströms hjärta. Dels för
att han sedan tonåren influerats av sambamusik – men framför allt för
att han träffade sambon Natalie Davet i Rio de Janeiro för sex år sedan.

Ett
enkelt resereportage till tv4:s När och fjärran slutade med att
Sveriges kanske mest eftertraktade ungkarl blev blixtförälskad i
tv-teamets vackra guide. I våras återvände paret till landet där de
träffades.

– Vi hade länge tänkt göra resan, men så fick vi barn. Och då kände vi att antingen kan man sluta sig hemma eller också får Sigge helt enkelt hänga med bara. Så fick det bli.

Vi luffade runt med bil i tre månader och letade efter vackra platser att hänga på.
Alla som har varit i Brasilien har historier om hur farligt landet kan vara. Håkan Hellström är inget undantag.

–
Bitvis var det faktiskt rätt krisartat. Jag vågar nästan inte tänka på
det. Värst var när jag frågade efter vägen och fick anvisningen att
köra rakt fram på en uppfart till motor­vägen. Jag kände direkt att
något var fel så jag svängde av på en lite grusplätt efter 200 meter.
Två sekunder senare svischar det förbi en galen brasse i 300 knyck! Det
visade sig att vi kört på motorvägen från fel håll, mot trafiken. Men
jag kunde inte fundera mer på det, i så fall hade jag kollapsat
psykiskt.

– Sedan hörde man ju om folk som man träffat eller
sett och som sen råkade illa ut. Första gången jag var där för några år
sedan gick jag förbi en människa som nyss blivit dödad… Men samtidigt
tycker jag inte att man ska sprida en för negativ bild av Brasilien. Om
man bara lär sig vissa saker och är försiktig så går det bra. Det är
ett fantastiskt folk med en enormt positiv livsåskådning. Som
istidsmänniska blir man inspirerad!

Familjen luffade runt på landsbygden som drabbats av en guldrusch ”i Lucky Luke-stil”.

–
Det var otroligt att se. Det var som vilda västern. Sedan hittade vi
ett ställe efter kusten, Trancoso, som vi trivdes bra på. Det är ett
slags hippie- eller backpackerstad, kan man säga.

Folk rökte gräs och badade?
–
Det röktes en hel del gräs där av en massa människor. Det är klart att
man tar seden dit man kommer. Det är både en helt annan kultur och
legalt där. Men jag ska inte prata mer om såna saker, det tar fel skruv
i Sverige. Det är meningslöst. Men där, i hängmattan, började jag i
alla fall skriva på skivan. Det mesta blev nog gjort där.

Liksom
i fallet med fildelningen anar man att Håkan Hellström har en liberal
åsikt om droger som han inte riktigt vill eller kanske törs stå för.
Fast han kan ändå inte låta bli att antyda vad han tycker. Till
musiktidningen Sonic sa han nyligen att han skrev låtar i Brasilien
”med vissa hjälpmedel, får jag väl lov att säga. Det finns mycket i
Trancoso som hjälper till. Som får en att bli… bättre”.

Till mig säger han att resandet i sig inspi­rerar honom:

–
Det är något med att resa som blåser liv i hjärnan. Man lyfter blicken
och ser saker som man inte sett tidigare. Hemma går hjärnan på
autopilot, när man åker bort ser man färger som man inte är van vid.

En naiv teori, möjligen, men det är nog nyttigt att skiljas från sina skivor och böcker.

– Så är det absolut. Man mår inte bra av att ha för många alternativ. När man kan välja mellan allt blir det inget alls.

Om du hade tagit med en annan bok på resan hade du fått andra idéer.
–
Då hade just de textrader jag skrev säkert sett annorlunda ut. Den där
tanken har slagit mig med! Att det bara är en enda slumpgenerator som
styr vad som hamnar i låtarna…

Kanske köpte du boken av misstag?
–
Man blir nästan rädd när man tänker på det. När jag skrev låtar till
plattan läste jag biografin om Freddie Wadling, plötsligt påmindes jag
då om att Göteborg har en cool historia. Och delar av den historien har
Nationalteatern skildrat skitbra. Då blir jag sugen på att lyssna på
Nationalteatern, som jag ju har i Ipoden. Efter att ha lyssnat ett tag
känner jag att jag vill skriva något i den stilen för det låter så
jävla grymt! Sedan är jag kvar i det flowet när jag skriver en låt.

Ett spår som du mailade till mig lät mycket Nationalteatern.
–
Just det, Zigenarliv dreamin’, det är den! Jag älskar verkligen
Nationalteaterns ljudbild. En del är så grymt, Kolla kolla är en av de
bästa låtarna jag vet.

*      *      *

En av Håkan
Hellströms största musikaliska förebilder är gruppen Eldkvarn. Sedan
han för några år sedan presenterat sig för sångaren Plura i garderobskön på en tillställning för branschorganisationen Ifpi har Hellström umgåtts flitigt med bröderna Plura och Carla Jonsson. De spelar ofta på varandras konserter
och
skivor. Första gången som de uppträdde tillsammans var på Nalen i
Stockholm. Plura ropade då upp en lite motvillig Hellström på scenen
och frågade:

– Vilka Eldkvarn-låtar kan du?

– Ta vilken du vill. Jag kan alla, svarade Hellström.

Jag
vill inte förlora igen blev första låten.Sedan har vänskapen utvecklats
vidare. Att de festar ihop verkar inte vara ovanligt. Båda verkar vårda
sina gemensamma festminnen varsamt. När jag talar med Plura Jonsson
inför intervjun känns det som om han och Hellström närmast har ett
far-och-son-för­hållande. Plura säger sig älska energin som kommer från
”Broder Daniel-falangen”.

– Det beror på att vi vuxit upp
tillsammans och liksom format varandra, säger Hellström. Plura hajar ju
det! Hade han varit i vår ålder och bott i Göteborg hade han varit med
i vårt gäng. Fast han hade såklart bildat ett eget band.

Plura berättade att du och Lars Winnerbäck dök upp en natt hemma hos honom för ett tag sedan. Rejält dragna.
–
Det var för ett par veckor sedan. Vi hade varit hemma hos Lars först
och spelat gitarr. Sedan var vi på en barrunda, vi var nog rejält
fulla. Jag var det i alla fall. Plura öppnade i morgonrock och dunkade
ner en flaska whisky på bordet. Jag fick ledas i trapporna ner till
taxin efteråt. Jag åkte hem med gamnacke. Att bara sitta och prata med
Plura är nog bland det bästa jag vet. Han är så… fin!

På ett sätt har han väl redan levt ditt liv. Han slog igenom tidigt. Han hade en del vilda år med…
– … kokain…

… och vilda turnéer. Ni har säkert mycket att prata om.
– Man har hört en del. Hehe!

På 80-talet började Eldkvarn oväntat nog att spela ofta i Sollefteå. Det visade sig att deras langare bodde där.
– Jag kan tänka mig det! Det är nog lika bra att jag inte kommenterar den saken.

Du och Winnerbäck känns som ett rätt otippat par. Vad gör ni när ni ses?
–
Vi super och leder varandra hem! Vi turnerade ihop 2003. Lars är precis
som jag, en bonnlurk. En Svenne banan-kille. Det är inte mer med det,
vi förstår varandra.

Lirar ni alltid gitarr efter fyra öl?
– Det har nog aldrig hänt.

Du sa nyss att ni spelade när ni sågs.
–
Jo. Det har nog hänt varenda gång. Nu när jag tänker efter är det nog
på det viset. Haha! Fast jag spelar så himla krattigt att jag hellre
sitter och kvider med i kören när någon annan spelar. Så har det alltid
varit. Det är inte så att jag sitter och spelar upp mina nya låtar på
fyllan. Mitt självförtroende är inte så stort att jag kan bli en sån
trubadur som Uggla sjunger om.

Både Uggla och Plura är flitiga bloggare. Har det lockat dig?
–
Nej, inte alls. Den lilla tid jag har vill jag använda till andra
saker. Den enda blogg jag kollat lite på är Pluras. Men jag vet ju att
det är en slags dagbok på nätet.

På tal om förebilder vet jag att du gillar raggarrockaren Eddie Meduza.
– Tja… förebild vet jag inte. Men han har faktiskt gjort en del bra grejer.

Du tänker på låten Mera brännvin?
–
Mera brännvin är ganska bra! Han gör en del 50-talsgrejer som är
väldigt stilrena. Kan man bara tänka bort de där runka-texterna så är
det grym musik. Han sjunger bra också. Men visst, jag fattar att man
blir distraherad av låten Slicka fitta.

Den måste jag ha missat.
–
”Slicka fitta på en gammal dam, slicka fitta när den luktar gam…” En
del kanske tycker att den texten bara gör låten ännu bättre. Jag vill
flagga för att det finns något bortom snusket.

Ett extranummer? Tänk dig tjejerna längst fram när de sjunger med…
–
Haha! Jag vill verkligen inte sända ut den typen av signaler till dem.
De behöver inte sexualiseras så tidigt utan ska få slippa sånt. Jag
måste verkligen få poängtera att jag inte brinner supermycket för Eddie
Meduza. Det är inte ”köp allt!”-läge, direkt. Om man hårdgranskar det
han har gjort är det säkert väldigt lite som är bra på riktigt.

*      *      *

Jag
och Håkan Hellström är från samma generation och har troligen liknande
70-talsminnen från rökfyllda bilbaksäten med föräldrarnas smöriga
dansband i kassettbandspelaren. Alf Robertson var på den tiden en ruffare och skitigare version av Christer Sjögren. Med skyhögt högre Johnny Cash- och rock’n’roll-faktor.

Du vill sjunga duett med Alf Robertson, har jag hört.
–
Nja. Jag har aldrig träffat honom. Men det fanns vissa planer ett tag,
absolut. Det går inte att förneka Alfs storhet. Björn älskar verkligen Alf Robertson och kom nog på idén om ett samarbete för att få en anledning att komma i kontakt med honom.

”Hundar och ungar och…
–
…hembryggt äppelvin!” Den är fin! Det finns något väldigt starkt i det
Alf Robertsson gör. Han skildrar dansbandsverkligheten rakt upp och
ner. Det där är något jag har försökt att ta efter, att inte berätta
saker för krångligt.

Jag blir mer gripen av Alf Robertson än Kents gymnasiereferenser till Gunnar Ekelöf.
–
Absolut, jag med. När det gäller att berätta en historia är Alf
Robertson mästaren. Man liksom sugs in i berättelserna, historierna går
från a till ö. I varje vers går han vidare med storyn. Alf verkar i ett
slags amerikansk berättartradition som kan vara väldigt fängslande. Det
är kanske inte så konstigt eftersom han översatte mycket amerikanska
grejer.

Dina texter är uppbyggda på ett annat sätt.
–
Jag har inte de här långa sjoken som just Alf Robertson har. Grejen är
väl att alla gör det som just de är bra på. Det blir nya variationer på
det man kan.

Som alla andra 30-plusföräldrar verkar inte
Hellström ha järnkoll på ny musik. Hypade svenska gruppen Pascal har
han aldrig hört talas om. Ber man honom om ett musiktips nämner han
samma artist som han tipsade om i Café för åtta år sedan: afrikanske Remmy Ongala.

–
Det blir inte att jag lyssnar så mycket på specifika grupper. Jag är
mer intresserad av bra låtar och fina melodier. Jag brukar få lite
blandband av polare.

Cornelis Vreeswijk, har skapat en egen mytologisk värld med återkommande karaktärer. Du har lite av det också.
–
Liksom Evert Taube och många andra. Fast det är inget medvetet. Jag
skriver ganska ofta om mina kompisar. Jag vet inte vad jag skulle
sjunga om annars… Det jag uttrycker måste på något sätt baseras på mina
erfarenheter, även om jag såklart hittar på en hel del. Däremot kan man
försöka att göra livet finare än vad det egentligen är. Man kan måla en
annars grå och daskig vardag i pastellfärger!

Pip-pip-pip!
Håkans mobillarm går igång. Vi får runda av den tre timmar långa
intervjun, om en kvart ska han hämta Sigge på dagis.

Du har varit hemma mycket med din son.
–
Ja, ända sedan han föddes, han är två och ett halvt år nu. Jag behöver
liksom inte vara på ett kontor klockan nio på morgonen. Så jag har
hängt med Sigge.

Hur har det påverkat dig?
–
Det har säkert påverkat mig, hur är svårt att säga. Jag försöker att
göra de saker jag gjorde förr, rätt barnsliga grejer. Rock’n’roll och
sånt. Barn älskar att stå framför spegeln och göra rockposer. Och det
passar ju perfekt. Det första ordet som Sigge lärde sig säga var
faktiskt ”Yeah!”.

Har du nått stadiet när du inte märker att din unge stör andra?
–
Jo, det har jag nog. Det gick ganska snabbt, vilket jag inte trodde
eftersom jag inte direkt var van vid barnskrik innan jag själv fick
barn.

Vad har du för syn på barnuppfostran? Kör du på känsla?
–
Bara känsla! Jag har inte tid att sitta och läsa en massa böcker om
barnuppfostran. Det funkar nog bra med att köra på känsla om man inte
är helt knäpp i huvudet.

Jag skulle aldrig palla en föräldrakurs.
–
Inte jag heller! Tänk att bli hopföst med massa folk man inte känner.
Sitta i en ring och hålla handen och berätta personliga saker om sig
själv för andra. Aldrig.

Just i dag ska Hellström rusa direkt hem från dagis. Annars ingår han egentligen i föräldrakooperativets personalstyrka.

–
Jag torkar piss och städar toaletter. Kanske inte det bästa jag vet,
men jag har inga problem med det heller. Det kan vara bra att veta för
alla som tror att jag lever ett glamouröst liv. Förmodligen gör jag
snuskigare saker än de!

Fast att få veta vad det är för snusk rock­entreprenör Hellström egentligen syftar på måste man nog heta Plura Jonsson och dunka ner en 75:a Jameson på köksbordet klockan fyra på natten.
Kanske håller Hellström och Plura varandra i handen och berättar personliga saker medan Lars Winnerbäck i bakgrunden skrålar Om du lämnade mig nu till ostämt gitarrplink.
Ja jösses. Vi slutar med den bilden på näthinnan.

Johan Såthe