Hanna Fridén

För ett år sen? För ett år sen hade du ingen aning om vem Hanna Fridén var. Men 65 000 Googleträffar senare, efter programledar-rollen på ZTV Presenterar, efter hennes Metro-blogg med 150 000 besökare i månaden, så är det svårt att inte veta.

Om den nya mediegenerationens motto är ”Syns du inte så finns du inte” så är Hanna Fridén det mest tidsenliga barnet av vår tid.

Som programledare tar hon rentav självdokumentationen till nya nivåer genom att låta programmen helt kretsa kring sig själv: i ett avsnitt bjuder hon in sina ex-pojkvänner som studio­gäster för att diskutera Hanna Fridén, och i ett inslag som ”Styling­duellen” agerar hon såväl kvinnlig som manlig modell.

– I början var det mer av ett vanligt studioprogram, men tittarresponsen vi fick tyckte det var mer intressant när det handlade om mig.

Så vi ändrade helt enkelt inriktning på programmet mitt under säsongen.

Det måste ses som väldigt provocerande i ett land där det är fult att prata om sig själv.
– Det är klart man får träffa mycket dårar, särskilt när man är ute på krogen. Häromkvällen kom det fram en tjej och sa: ”Jag läser din blogg och tycker du är dum i huvudet, och så dansar du dåligt också!”

Som alla intressanta bloggare saknar Hanna Fridén passagen mellan tanken och tangentbordet, vilket gör att hon inte duckar för att skriva om obekväma saker som ätstörningar (”allt jag åt var en tallrik soppa – i veckan”), sina tarmproblem, eller att snyta sig på främmande människor. Men hon är sällan elak mot andra än sig själv.

– Det har hänt att jag kommit hem från krogen och skrivit något ovärdigt inlägg om till exempel min familj. Men jag har alltid raderat dem i efterhand.

Är det obekvämt att dina för­äldrar får en sådan inblick i ditt liv?
– Pappa är för självupptagen för att läsa bloggen, haha. Och mamma är lugn, hon brukar aldrig ifrågasätta det jag skriver. Det fina med att blogga så öppet är att man inser att ens föräldrar är individer. Att det här är saker de också tänker och känner, när man skriver om, till exempel, sex. Man får en relation till sina föräldrar som gör dem mänskliga och inte som distanserade objekt.

Vad skryter du om när du är full?
– Att jag får plats med min knytnäve i munnen. Och att jag kan böja benen bakom huvudet.

På din blogg satte du ut en annons och berättade du sökte en pojkvän för sommaren, en ”sommarkatt” som du skrev. Hur gick det med det?
– Själva inlägget skrev jag mest på skämt, men nöjeschefen på Metros hemsida tyckte det var roligt och gjorde en artikel om det. Så det är ett tjugotal personer som hört av sig, men jag har inte svarat för de verkar vara psykfall allihop.

Hade du förväntat dig något annat?
– Nej.

Kristofer Ahlström