Annons
Annons

Här är Donald Trumps väljare – så kämpar de för maktskifte

Donald Trump samlar en ohelig allians av golfhöger och arbetarklass mot minoriteter och politisk elit. ­Cafés Martin Gelin har följt den kontroversiella kampanjen inifrån och mött väljarna som kämpar för ett maktskifte i det som ses som vår tids viktigaste val.

Martin Gelin
Foto Johannes W Berg
Dela (5)
Tweeta
Annons

Roger Stone. Fort Lauderdale, Florida.

rogerstone

Han jobbade med Richard Nixon och nu stödjer han vännen Donald Trumps presidentvalskampanj. Roger Stones kontor är fyllt av litteratur om politik och bdsm.

Roger Stones solbrända rygg täcks av en halvmeter stor tatuering som föreställer Richard Nixons ansikte. Under Nixons tid i Vita huset var Stone en av presidentens närmaste vapendragare. Men om Roger Stone har en soulmate i livet så är det inte Nixon, utan Donald Trump.

Stone och Trump är två vita farbröder som rör sig genom livet med en rappares självförtroende. De pratar likadant. Lite släpigt nonchalant, med en accent som bär spår av villaförorterna i New Yorks utkanter. De har samma kroppsspråk och samma värderingar. Samma svaghet för extravagant lyx och glänsande pompösa symboler för pengar. De är två män som kan tjäna hur mycket som helst, men som ändå verkar vakna upp varje morgon med ett brinnande förakt mot den verkliga eliten i samhället.

Den här eftermiddagen har Roger Stone på sig en kostym i italienskt linne. Skräddarsydd på Upper East Side i New York. Illröda strumpor sticker fram i skarven mellan byxorna och hans svarta skinnloafers. Strumporna matchas av ett Trump-armband i rött med texten Make America great again.

Vi sitter i hans ödmjuka kontor i Fort Lauderdale, en timme norr om Miami. Det är en diskret kontorslokal i ett slående oglamoröst område, där han är granne med en grossist som säljer gräsklippare och en filmdistributör för mjukporr. Vi är omgivna av gigantiska affischer från Stones långa tid som kampanjstrateg för republikanska presidenter. Tre enorma Nixon-planscher sitter bredvid varandra på väggen, i bjärta pastellfärger, som ett mardrömslikt Warhol-konstverk.

Stone gestikulerar belåtet mot en glasmonter där det står tre bongar för att röka gräs, i porslin, var och en formade som Nixons ansikte.

– Min kollektion av Nixon-bongar, säger Stone stolt.

Inramat kampanjmaterial från republikanska guvernörer, senatorer och presidentkandidater pryder varje utrymme. När jag frågar honom vilken affisch han är mest stolt över går han och hämtar en stor tavla som pryds av en man med en välbekant, orange kalufs och en sammanbiten min. Under bilden står texten ”TRUMP 2000” i illröda bokstäver.

Folk beskrev det som en blixt från klar himmel. Men vi har snackat om det här i nästan tjugo år.

Roger Stone har försökt få Trump att ställa upp i presidentvalet i 17 år. Första gången var det inför presidentvalet år 2000, då Trump övervägde att ställa upp som fristående kandidat för det så kallade Reform Party, ett okonventionellt högerparti. Det blev en kortlivad kampanj, som aldrig tog någon officiell form. Men Stone fortsatte kämpa för att Trump skulle ställa upp i presidentvalet.

– Förra valet, 2012, var det riktigt nära att vi slog till. Vi hade ett bra team som undersökte möjligheterna för Trump att kunna vinna valet. Men vi kände till slut att det inte var riktigt rätt tajming den gången. Han ville nog egentligen ställa upp redan då, men det fanns inte tillräckligt mycket motstånd mot etablissemanget den gången. Vi valde att vänta.

Bara ett par veckor efter presidentvalet 2012, i början av december, lyckades Stone övertala Trump om att varumärkesskydda en kampanjslogan för framtiden: ”Make America great again.” Tre år senare, i juni förra sommaren, lanserades till slut Trumps första officiella presidentkampanj.

– Folk beskrev det som en blixt från klar himmel. Men han hade redan planerat kampanjen i fyra år. Och vi har snackat om det här i nästan 20 år! Men inför det här valet så klaffade allt till slut. Nu kunde vi äntligen göra det här, säger Stone.

Roger Stone är en av USA:s mest ökända kampanjstrateger. Han har under nästan fem decennier varit känd som en mästare i den mörka konsten att förgöra politiska motståndare, med brutala smutskastningskampanjer. Vid ett tillfälle besegrade Stone en republikansk motståndare genom att själv donera pengar till honom och signera checken med ”USA:s unga socialister”. Han skickade sedan en kopia av kvittot på inbetalningen till en lokaltidning, som därmed kunde ”avslöja” att kandidaten fått donationer från socialister – oförlåtligt för en republikan i USA.

I Stones värld är hederlighet ingen dygd. Huvudsaken är att man vinner val. Stone är kanske mest känd för att ha avslöjat att New Yorks en gång mycket populäre guvernör Eliot Spitzer regelbundet betalat för sex med unga prostituerade, i ett exklusivt bordellnätverk i Washington, DC. Stone upptäckte detta genom att han själv hängde på en sexklubb i Miami, där han träffade en prostituerad kvinna som sa att hon fått betalt för att ha sex med Spitzer.

Precis som Donald Trump kallar han sig konservativ, men har aldrig satt sin fot i den kristna högern.

Hans bibliotek här i Fort Lauderdale speglar hans två stora passioner i livet: amerikansk politisk historia och bdsm-sex.

Där trängs hyllmeter av biografier om Abraham Lincoln, Franklin Delano Roosevelt och Ronald Reagan med böcker som Leathersex, The complete guide to Sado-Masochism och rosaglänsande fotoböcker med bilder på nakna par som experimenterar med olika former av piskor.

På 1980-talet drev Stone en mytomspunnen lobbyfirma i Washington, DC, tillsammans med Paul Manafort, som under större delen av det här året var Donal Trumps kampanjchef. Manafort avgick tidigare i somras, efter att det avslöjats att han tagit emot stora summor i konsultarvoden från proryska grupper i Ukraina. Men innan dess var han, och Stone ett radarpar i Washingtons konsultvärld och Stone skryter nu ogenerat om hur de brukade ha sex med unga praktikanter på kontoret i Washington.

1996 arbetade han för den republikanske presidentkandidaten Bob Doles valkampanj, men fick sparken efter att det avslöjats att han satt in en kontaktannons för gruppsex i en tidning för swingersklubbsmedlemmar.

Under större delen av Donald Trumps politiska karriär har Roger Stone varit the guy behind the guy. De lärde känna varandra redan 1979, när Stone anlitade Trump för att hjälpa till med Ronald Reagans presidentkampanj, i delstaten New York. De hade presenterats för varandra av Roy Cohn, en ökänd jurist som ledde senatorn Joseph McCarthys häxjakt på kommunister under 1950-talet. Stones och Trumps möte var början på en bromance som skulle förändra amerikansk politisk historia i många decennier framöver.

De är båda två män som inte är kända för att uttrycka sig särskilt diplomatiskt. Deras vänskap har varit stormig emellanåt, då båda tycks lida av ett kroniskt behov av att förolämpa andra människor. Trump kallade nyligen Stone för en ”förlorare” och avskedade honom från en formell roll i kampanjen förra sommaren, för att han ansåg att Stone tog åt sig för mycket av äran för hans framgångar. Men de två verkar ändå vara oskiljaktiga. Stone syns nästan alltid någonstans i periferin när jag besökt ett Trump-evenemang under det senaste året. Trump är som en sol och Stone månen som bara skiner tack vare honom. Han får i dag de flesta av sina konsultuppdrag just tack vare associationerna med Trump. Affärerna verkar ärligt talat gå sådär. När Stone sitter upptagen i en radiointervju frågar hans assistent ivrigt om jag kan hjälpa honom att ordna en bokturné i Sverige, för The Clintons’ war on women, Stones senaste bok om Bill Clintons otrohetsaffärer. Det är något lite angeläget över hans framtoning. Han påminner mest av allt om en lite för gammal italiensk playboy, som glider runt på Rivieran med en dyr kostym, en halvdrucken martini och ett ansiktsuttryck som viskar om att han aldrig riktigt fick till det i livet.

Precis som Donald Trump växte Roger Stone upp i en villaförort, Lewisboro, strax utanför New York. Men medan Trump ärvde drygt 250 miljoner dollar av sin pappa, som var en av New Yorks mest förmögna fastighetsmoguler, så växte Stone upp i en lägre medelklassfamilj. Han säger att grannarna i Lewisboro var samma typ av vita förortsfamiljer som Trump ofta umgicks med i barndomen.

– Alla var vita, alla var höger. Det är de som röstade på Richard Nixon och Ronald Reagan, säger Stone.

Det var också de som skulle bli Donald Trumps väljargrupp många år senare. En kombination av vit arbetarklass och vit golfhöger, i storstädernas utkanter och på landsbygden, som enats i ett gemensamt förakt för den politiska eliten och en tilltagande panik över invandring och etniska minoriteter i allmänhet.

När Stone nu tittar tillbaka på uppväxten ser han just den högerpopulistiska väljarkår som Donald Trump attraherar i dag.

– Det är en viss typ av New York-höger. En arbetarhöger. Djupt patriotisk. För ett starkt försvar, lag och ordning, för polisen. Budgetkonservativa. Starkt emot skatter. Den här högern har alltid funnits, men den har blivit starkare nu, på grund av alla politiska misslyckanden de senaste 30 åren. Bush, Clinton, Bush, Clinton, Obama! Det spelar ingen roll, det är samma kombination av statligt slöseri, krig, frihandelsavtal som krossar den amerikanska arbetsmarknaden och en öppen invandringspolitik som gör hela landet otryggt. Trump är den första genuina populisten som har en chans att bli president, eftersom den politiska eliten misslyckats så totalt.

Stone arbetade formellt för Trumps presidentkampanj fram till i höstas, då han fick avgå efter en rad dispyter med bland andra CNN, där han uttryckt sig rasistiskt och sexistiskt om två av kanalens medarbetare. Nu är Stone en av många kontroversiella röster på högerkanten som förblir ett slags informella rådgivare till Trump. Han säger att de ses eller pratas vid ett par gånger i veckan. Stone skiljer sig dock på ett markant sätt från Trump. Han är som en lite mer intellektuell, nedtonad version av sin bombastiske vän. Medan Trump, enligt en nära medarbetare, aldrig i sitt liv orkat läsa ut en hel bok till sista sidan, är Stone en litterär man, som världsvant citerar författare och historiker.

Han har stulit ett av sina motton i livet från den berömde författaren och journalisten Gore Vidal: ”Never miss an opportunity to have sex or be on television.”

Han verkar aldrig tacka nej till en intervju. Samma dag som Trumps kampanjchef Paul Manafort avgår i augusti – en av Stones äldsta vänner och kollegor – tar sig Stone tid att äta lunch med Financial Times. Man kan förstå varför han och Trump kommer överens.

– Det briljanta med Trump är att han förstår hur man skapar publicitet. Det var därför han var en rikskändis långt innan han hade en nationellt syndikerad tv-show. Han har alltid förstått att om man bara får tillräckligt mycket gratis media så behöver man aldrig slösa pengar på reklam. Han är en mästare på att hantera nyhetscykeln i USA. Det går inte 15 minuter utan att han skapar en nyhet.

Enligt Stone lyssnar Trump inte på några konsulter, strateger eller rådgivare. Sedan han kickade igång sin presidentkampanj i juni förra sommaren har han fattat alla de avgörande besluten helt på egen hand.

– Han skötte allt själv. Han hade inga talskrivare. Inga mediebyråer som sa åt honom var han skulle köpa annonser. Inga fokusgrupper. Inga opinionsmätningar. Han formulerade sina egna budskap, baserat på känsla och instinkt. Han var sin egen kampanj.

_JWB0800

Nu har det förändrats i viss mån.  Efter att Paul Manafort avgick tillträdde två personer som fungerar som ett slags ”good cop, bad cop” för Trumps nya kampanj. Dels Kellyanne Conway, en slug och erfaren strateg från republikanernas etablissemang, och dels Stephen Bannon, en ilsken vildhjärna som är mest känd från den radikala och högljudda högersajten Breitbart. Conway har fått det otacksamma uppdraget att tämja Trump, medan Bannon snarare verkar göra det motsatta.

Men enligt Roger Stone präglas kampanjen fortfarande mest av allt av ett av Stones egna motton, som han lärde sig under tiden hos Nixon i Vita huset.

– ”Attack, never defend”, säger Stone, följt av en dramatisk konstpaus.

Trumps kampanj ska alltid attackera, aldrig vara defensiv. Stone tillbringar nu hösten med att mata Trumps kampanj, eller oftare de amerikanska medier som fortfarande står ut med honom, med nyhetsmaterial om Bill och Hillary Clinton, med blandad framgång. Han har outtröttligt försökt få ut en story om att Bill Clinton är en våldtäktsman och att Hillary regelbundet arbetat för att täcka upp hans brott. De enda som nappat på storyn är skvallerblaskan National Enquirer, som Donald Trump visserligen berömmer för ”en hög nivå på journalistiken”, men som ingen annan i amerikansk media tar på allvar.

Stones främsta plattform för att få ut sina nyheter och skandaler har i stället blivit Infowars, det medienätverk som drivs av Alex Jones, en svettig, frustande konspirationsteoretiker som är känd för att bland annat ha påstått att George W Bush låg bakom terrorattackerna 2001, att terroristattentatet i Oklahoma City var en konspiration av den amerikanska regeringen och att Barack Obama fejkade massakern på 20 barn i Newtown i Connecticut för två år sedan.

Roger Stone, Alex Jones och Donald Trump har tillsammans börjat skapa en ny verklighet, där allt som är falskt är sant och allt som är sant är falskt.

Fem decenniers strategiskt arbete har börjat bära frukt för Roger Stone.

– För mig känns det här som ett erkännande av de idéer jag kämpat för sedan 1960-talet. Vi behöver en president som pratar om lag och ordning igen, säger han.

Telefonen ringer igen på kontoret i Florida. Roger Stones assistent kommer förbi och säger att Alex Jones vill göra en intervju till, och Stone måste ursäkta sig och går ut till parkeringsplatsen bredvid kontoret.  Han sätter på sig den vita linnekavajen och bränner i väg i sin Alfa Romeo.

Nick Laterra. Waltersboro, South Carolina.

När 2008 började var jag god för sex miljoner dollar. Två år senare sålde jag mina möbler.

Nick LaTerra är 62 år gammal och arbetslös. Han har sökt jobb i fem år. Det bästa erbjudandet han fick var att städa toaletterna på ett enormt köttslakteri, som låg fem mil bort från hans bostad.

– De erbjöd mig minimilön på sju dollar i timmen. Jag skulle ha gått back på bensinkostnaderna för att pendla dit varje dag.

Han jobbade som byggarbetare i många år. Sparade pengar tills han hade råd att starta eget. En firma som renoverade hus. Det var goda tider under byggboomen de första åren av 2000-talet. 2006 bestämde han sig för att göra ett försök att få den lilla firman att växa till ett nationellt omfattande byggföretag. Äntligen skulle han kunna dra in så mycket pengar att hans barn skulle kunna känna sig trygga.

Han flyttade till Charlotte i North Carolina, en stad med attraktivt företagsklimat och en blomstrande byggindustri. Han tog ett stort lån och rekryterade en dyr konsultfirma från Atlanta, som utvecklade en ambitiös landsomfattande affärsplan för att få byggfirman att expandera. I början av 2008 var strategin färdig och Nick lanserade stolt sitt nya företag: Help-U Build. Bara några månader senare kollapsade investmentbankerna Bear Stearns och Lehman Brothers och snart följde hela världsekonomin efter ner i avgrunden. Byggvågen i den amerikanska Södern förvandlades i stället till en historisk kris. Villaförorterna i North Carolina fylldes av övergivna hus, halvfärdiga byggställningar. Motellen i omgivningen blev överfulla av familjer som vräkts från sina bostäder. Arbetslösheten rusade snart upp till 10 procent. Mer än 100 000 amerikaner förlorade jobbet varje månad. Ingen i USA var intresserad av Help-U Build.

Företaget gick i konkurs samma år. Strax därpå fick hans fru veta att hon led av allvarlig cancer. Hon avled bara ett par månader senare.

Inom loppet av ett år hade Nick förlorat sin fru, sin förmögenhet, sitt företag och sitt jobb. I stället hade han nu lån på nästan en miljon dollar.

– När 2008 började var jag god för sex miljoner dollar. Två år senare fick jag sälja mina möbler för att ha råd att köpa mat för dagen, säger han.

Han tillbringade 2009 pendlande mellan sin frus dödsbädd och en rad förnedrande jobbintervjuer som inte ledde någonvart.

– Det fanns absolut ingen som var intresserad av att anställa en 60-årig man. Jag skickade ut 50 jobbansökningar det första året. Vet du hur många svar jag fick? Ett enda svar. Städjobbet på köttfabriken.

Nick LaTerra är tyst en stund och blickar ut över landskapet omkring oss.
Vi åker runt i hans bil, i ett industriområde strax utanför Charleston, vid South Carolinas kust. Vi ser nedlagda fabriker och ödsliga industrilokaler. Det ser ut som Ed Ruscha-målningar, med vitmålade fabrikshus utan någonting inuti. Under de vita fasadernas falnade målarfärg anar man solblekta logotyper från företag som inte längre finns.

– Det var många gånger de senaste åren då jag funderade på att bara checka ut.

Han menar att ta sitt liv.

– Men jag har tre härliga ungar. Så det går bara inte. Det var ungarna som fick mig att fortsätta.

_JWB1758

Nick LaTerras livskris präglar även hans syn på USA. Allt går åt skogen här just nu, tycker han. Demokraterna, Barack Obama och Hillary Clinton har förstört det här landet.

Donald Trump verkar däremot okej. Nick tilltalas av Trumps djupa pessimism och hans alarmistiska tonläge. Han delar Trumps antielitistiska instinkter och hans förakt för det politiska etablissemanget.

Samma vecka som vi ses i Charleston håller Donald Trump ett kampanjtal strax utanför staden. Han berättar, som så ofta under kampanjen, om ett land i akut kris.

”USA håller på att gå sönder. De kör med oss som om vi vore bebisar! USA håller på att dö. Det håller på att dö!” säger Trump.

I själva verket går USA överlag ganska bra. Enligt The Economist är den amerikanska ekonomin starkast i världen år 2016. Arbetslösheten har halverats från 10 till 5 procent under Obamas tid i Vita huset. Invandringen, som Trump klagar på, har inte gjort USA otryggt och fattigt, utan tvärtom bidragit till att man inte alls har samma demografiska problem med en åldrande befolkning som exempelvis Spanien eller Japan. Under 2015 ökade medelklassens löner i USA med drygt 5 procent, den största ökningen under 2000-talet.

Men för många av Trumps väljare är det absurt att prata om ekonomisk återhämtning. De ser inga ljuspunkter i omgivningen. De ser bara förnedrande jobb i serviceyrken som betalar sämre än sommarjobben deras egna barn hade för tio år sedan.

Att arbetslösheten minskat i USA handlar i många fall om att tidigare medelklassjobb ersatts av sämre betalda jobb i serviceindustrin. I stället för att jobba på fabrik eller kontor med vettig lön och generösa förmåner, som sjukförsäkring för hela familjen, jobbar man nu som hamburgerkock eller hotellstädare, för minimilönen på 7,25 dollar i timmen.

2015 kom en rapport från två ekonomer på Princeton University som visade att medellivslängden för lågutbildade vita amerikaner har minskat, vilket gör USA unikt bland de 38 länderna i OECD. I rapportens försök att förklara varför just vita män börjat dö tidigare nämndes en kraftig ökning av alkohol- och drogmissbruk, vilket väckte större frågor om varför det tycks finnas en så utbredd förtvivlan och hopplöshet i just den här gruppen.

”De må vara privilegierade på grund av sin hudfärg, men det är också det enda privilegium de haft i sina liv”, sa Anne Case, som var ansvarig för Princeton-
rapporten. Liknande studier av bland
andra Massachusetts Institute of Technology och Brookings Institution visade samma resultat. USA var det enda rika landet i världen där dödligheten ökade bland en väsentlig grupp invånare.

I en studie av Washington Post kom man fram till att Donald Trumps väljarstöd var som starkast i just de valdistrikt där dödligheten bland vita ökat.

Donald Trumps kampanj har haft en imponerande förmåga att hitta just de platser i varje delstat där den vita frustrationen var som starkast. Trump besökte konsekvent just de avkrokar av delstater dit presidentkandidater sällan orkar resa. Bortglömda, övergivna fabriksstäder. Platser där den ekonomiska återhämtningen aldrig märktes. Ritar man en karta över Donald Trumps kampanjmöten blir det en karta över amerikansk förtvivlan år 2016: Wheeling, West Virginia. Youngstown, Ohio. Waltersboro, South Carolina. I just de små städer där Trump är som mest populär har alkoholism, drogmissbruk, medicinmissbruk, sjuklig övervikt och självmord ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen och Obamas tillträde som president. Det har skapat bördig mark för Trumps alarmistiska budskap.

– Trump vore en frisk fläkt. Han skulle återbygga militären och infrastrukturen i USA. Tänk hur många jobb det skulle skapa!  Jag tror att han skulle vara bra för medelklassen. Just nu är medelklassen svag. Jag är inte den enda 60-åringen som kämpar just nu, säger Nick LaTerra.

Han växte upp i nordöstra USA, precis som Donald Trump. Född i Connecticut och uppvuxen i en småstad i Massachusetts. Lägre medelklass, med stränga katolska föräldrar som övertygade honom om att det enda sättet att komma någon vart i USA är att slita väldigt hårt. Farfar flyttade till USA från Sicilien i slutet av 1800-talet, i en våg av miljontals italienska invandrare.

Nick har ett vänligt ansikte, men med något lätt jagat i blicken. Det syns att han har haft sina motgångar. Han har en hes och intensiv röst, som en birollsinnehavare i en Martin Scorsese-film. Han ser ut lite som en mer storvuxen Joe Pesci.

Precis som många andra italiensk-amerikanska, katolska familjer i nordöstra USA röstade hans familj länge på demokraterna. Han minns att familjen hade John F Kennedy inramad på köksväggen när han var liten. Nick fortsatte lojalt att rösta på demokraterna ända fram till presidentvalet 1980, då han bytte sida för att rösta på Ronald
Reagan. Sedan dess har han aldrig återvänt. Han var en del av en våg av miljontals så kallade ”Reagan-demokrater”, som bytte parti på 1980-talet. Till stor del var det just vita familjer från den lägre medelklassen, bosatta på landsbygden eller i villaförorterna i utkanten av storstadsområden i nordöstra USA. Traditionellt hade de röstat på demokraterna, som länge var det logiska valet för låginkomsttagare. Ofta hade Reagan-demokraterna, precis som Nicks familj, en bakgrund i syd- eller östeuropeiska länder. De hade kommit hit utan några tillgångar, i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, och de ansåg att de tvingats slita hårt för sitt välstånd och kunde inte förstå varför andra människor tycktes få allt gratis, genom bidrag och statlig hjälp. Ofta tycktes dessa andra människor vara svarta eller latinamerikaner.

Samtidigt betraktades många av dessa vita familjer själva som etniska minoriteter i USA. De var andra generationens invandrare från enkla förhållanden i Italien och Irland, katoliker som växte upp utanför den protestantiska elitens institutioner. De var ofta de första i sin släkt som haft tillräckligt stabila finanser för att investera i en egen bostad. Sedan ville de kanske inte erkänna att detta i många fall hade möjliggjorts av inte bara hårt arbete, som i den amerikanska myten, utan även genom just den diskriminerande bostadspolitik och skolpolitik som gynnade vita och skadade många svarta. Det var först när demokraterna började införa politiska åtgärder för att expandera dessa stöd till just svarta som Reagan-demokraterna fick nog.

– Demokraterna brukade ju gå samma väg som den katolska kyrkan. Men nu går de åt motsatta hållet, säger Nick.

Han säger att han blev republikan på grund av först och främst kulturella värderingsfrågor, som abort, synen på äktenskap, synen på brott och straff, lag och ordning, vem som har auktoriteten i samhället. Men den största skillnaden mellan republikaner och demokrater handlar om synen på militären, tycker han. Hans pappa var flygsoldat i andra världskriget.

– Republikanerna har mycket mer respekt för militären. De vet att det handlar om folk som är redo att offra sina liv för Amerika. Ingen demokrat är redo att offra sitt liv för Amerika.

I dag ser Nick LaTerra demokraterna som ett parti som under Obamas och Hillary Clintons ledning håller på att krossa hela den amerikanska idén. Han säger att de är ”socialister” som vill ”utplåna den amerikanska medelklassen”. Han beskriver demokraterna i Washington som om de vore den världsfrånvända eliten i Hungerspelen, som lever i vulgär dekadens medan massorna svälter. Ett sådant samhälle tycks för honom vara slutmålet för demokraternas politik och en oundviklig framtid om Hillary Clinton blir president. Hela hans världsbild präglas av en akut känsla av att något håller på att tas ifrån honom.

– Hillary vill till exempel ta alla vapen från medborgarna. Det kommer att bli slutet för det USA jag älskar. Jag måste kunna försvara min familj. Jag var aldrig själv i militären, men jag är redo att dö för mitt land.

Robert Franklin. Charleston, South Carolina.

Unknown-1

Robert och Harriet Franklin.

I vägrenen längs motorvägen I-26, som leder norrut från hamnstaden Charleston, har Trump-kampanjen satt upp skyltarna framför alla andra kandidaters skyltar, så att man bara ser Trump- skyltarna. Det är dålig etikett att göra så i kampanjer, men Trump bryr sig inte om etikett.

Min über-chaufför är en svart man från Barbados, som frågar om det är okej att släppa av mig ett par kvarter från evenemanget, ”bara för att vara säker”. Han blir lite nervös av Trumps anhängare.

På parkeringsplatsen utanför påminner stämningen om en fotbollsmatch i den amerikanska Södern, med horder av unga grabbgäng som står vid flaken på sina pickuptruckar och har en så kallad tailgate-
ceremoni, där man grillar korv och dricker öl från bakluckan på bilarna.

Inne på ett gigantiskt konventcenter, med rum för flera tusen personer, ska Trump snart tala. Där träffar jag Robert Franklin och hans fru Harriet, som sitter i matchande Make America Great Again-kepsar, en bit från scenen. Robert sticker ut för att han är mer tjusigt klädd än de flesta på arenan, i mörk kashmirrock och en illröd Trump-knapp på slaget. Han bor i Richmond, Virginia, en anrik gammal stad, full av den amerikanska Söderns äldsta och mest förmögna familjer. Han har rest hela vägen hit för att se Trump, nästan 100 mil. Det visar sig att han och Harriet är så hängivna Trump-anhängare att de följt hans turné i Södern. Den här kvällen ser de Trump för femte gången på en dryg vecka. Kvällen innan såg de Trump i Myrtle Beach, vid South Carolinas nordöstra kust.

– Jag gillar allt han står för. Jag kan faktiskt inte säga tillräckligt mycket gott om honom, säger Robert Franklin.

Hans utseende ser liksom gammaldags ut. Ansiktet är fårat och avlångt. En häpnadsväckande, isblå blick. Han påminner faktiskt lite om Abrahm Lincoln, i ett visst ljus. Så talar han också med en gammaldags sydstatsaccent, som en godsägare från Virginias aristokrati. Det visar sig att hans släkt har anor i Virginia sedan 1600-talet. Han är döpt efter Robert S Lee, generalen som ledde sydstaternas trupper i det amerikanska inbördeskriget, 1861–1865. Det var ett krig som handlade om slaveriet som ekonomisk institution. Sydstaterna och Robert S Lee försvarade slaveriet. Lincolns armé stred emot sydstaternas självständighet, för att hålla ihop nationen.

På den tiden var demokraterna partiet för vita i Södern. Lincoln var republikan. Men under 1900-talet skulle de två partierna byta plats. De konservativa vita populisterna i Södern skulle börja rösta på republikanerna och de liberala och progressiva i norr skulle byta parti till demokraterna.

Precis som under inbördeskriget var relationen mellan vita och svarta avgörande. Precis hundra år efter inbördeskrigets slut omfamnade demokraternas president, Lyndon B Johnson, den svarta medborgarrättsrörelsen och Martin Luther Kings krav på jämlikhet i Södern, då han skrev under de så kallade medborgarrättslagarna. Republikanerna hade nu blivit det parti som protesterade mot svartas rättigheter. De vita i Södern tyckte att demokraternas beteende var oacceptabelt. Miljontals av dem övergav därmed demokraterna och bytte parti till republikanerna. Robert Franklin var en av dem.

– Jag har varit republikan sedan 1964, säger han.

Vi bryr oss om samma saker. Gränserna, invandringen. Folk gråter när Trump håller tal.

Det var just det året då Johnson skrev under medborgarrättslagarna.

Robert Franklin är öppen med att det var just därför han bytte parti. Han har ingen sympati för svarta amerikaners kamp för frigörelse. Det var ett slag som var över när slaveriet avskaffades, tycker han. Sedan dess har det bara varit oreda i den amerikanska Södern. Han talar nostalgiskt om en diffus, främmande period i USA:s förflutna, då lag och ordning gällde.

Jag frågar honom varför han tycker om Donald Trump. Han funderar en stund.

– Låt mig säga så här: han är en riktig amerikan.  Jag har väntat så länge på en kandidat som Trump. Jag har aldrig sett något liknande.

Han tittar förväntansfullt omkring sig i rummet, som håller på att fyllas av publik, och berättar om de politiska frågorna som engagerar honom mest.

– Gränsbevakningen, utan tvekan. Invandringen. Muren mot Mexiko. Jobben och ekonomin. Jag känner en stark gemenskap med alla de här människorna, säger han och gestikulerar omkring sig. Ett hav av vita Trump-anhängare.

– Vi bryr oss om samma saker. Gränserna, invandringen. Jag ser folk som ställer sig upp och gråter när Trump håller tal, för att de här frågorna är så viktiga för dem. De är så rädda för vad som håller på att hända med det här landet.

På hans kepsen står Donald Trumps slogan. ”Make America great again.”

– Det handlar om att återvända till politiken som styrde oss under de tidiga åren. Mina farföräldrar kom hit 1607. Jag är släkt med Ben Franklin i rakt nedstigande led. Så min släkt är riktiga amerikaner. Min farfars far slogs i inbördeskriget, för sydstaterna. Han var vän med Robert Lee, så det är därför jag döptes efter honom.

Han är bekymrad över det som händer omkring oss, i den amerikanska Södern. Här har historieskrivningen om inbördeskriget, sent omsider, börjat korrigeras. De gamla glamourösa myterna om sydstaternas ädla motiv har kollapsat. Det USA han växte upp med håller på att tyna bort.

– Min farfars far, William Franklin, var med i slagen vid Appomattox och Gettysburg. Han överlevde på något mirakulöst sätt. Men nu är jag den sista kvar i min släkt. The last of the Mohicans.

Det finns inte längre några seriösa historiker i USA som ifrågasätter att inbördeskriget handlade om slaveriet. Om att upprätthålla en hierarki mellan vita och svarta. En ny generation har därmed börjat protestera mot Söderns förlegade myter och sagor. På college och universitet har unga studenter börjat demonstrera mot statyerna över sydstatsgeneraler som står överallt. Mot de torg och vägar och minnesplatser över hela den amerikanska Södern som hedrar sydstaternas roll i kriget. I så gott som varje storstad i den amerikanska Södern hittar man avenyer och torg döpta efter rasistiska politiker som försvarade slaveriet eller segregationen som följde efter inbördeskriget. Det räcker att korsa floden Potomac i Washington, DC, så hamnar man på Jefferson Davis Highway i Virginia, döpt efter sydstaternas kortvariga president, som var en ihärdig försvarare av slaveriet och övertygad om att den vita rasen är överlägsen alla andra.

Sydstatsflaggan, som är den mest synliga symbolen för Söderns kvardröjande nostalgi över sydstaternas roll inbördeskriget, har också börjat ifrågasättas.

Förra sommaren, i kölvattnet av den högerextreme 21-åringen Dylann Roofs massaker på en svart kyrka i Charleston, uppstod en landsomfattande backlash mot sydstatsflaggan. Roof hade själv fotograferats insvept i flaggan och var tydlig med att attentatet mot kyrkan var en hämnd på svarta. I South Carolinas huvudstad, Columbia, reagerade man genom att plocka ner en sydstatsflagga som fladdrade från en kupol på delstatens pampiga huvudbyggnad.

Robert Franklin kan inte förstå varför allt detta händer.

– Det känns inte alls bra. Jag kan respektera de som säger att det är diskriminerande med sydstatsflaggan, men du måste ju även respektera folket här i Södern, som slogs för våra värderingar. Flaggan är en del av vårt kulturella arv. I Richmond har vi Monument Avenue, där sydstatsgeneralerna står på rad i vackra statyer. Om de börjar plocka ner de statyerna vet jag inte vad jag kommer att göra. Det skulle få mig att börja gråta.

För personer som Robert Franklin är alla dessa nostalgiska symboler en kvarleva från en annan tid. Men det är i sig en revisionism. Det man behöver förstå om sydstatsflaggan på South Carolinas delstatsbyggnad är att den inte hissades 1861, när inbördeskriget började här. Det är inte en kvarleva från den tiden. Flaggan hissades först 100 år senare, 1961, just när medborgarrättsrörelsen gjorde sina framsteg här. Just när Martin Luther King och John Lewis och andra svarta aktivister började marschera i Södern och de idealistiska antirasister som kallade sig Freedom riders tog Greyhound-bussar ner hit från delstaterna i norr. Sydstatsflaggan var en modern markering. Man hissade den för att svarta i Södern skulle påminnas om sin plats.

Likadant är det med statyerna som Robert Franklin tycker så mycket om, längs Monument Avenue i Richmond. Det är en anmärkningsvärd plats i amerikansk historia. En flera kilometer lång aveny, med de vackraste herrgårdarna i Virginia, och en liten cirkelformad park vid slutet på varje kvarter där man rest monument över sydstaternas generaler, militärer och politiska ledare. Men dessa statyer restes inte heller direkt efter inbördeskriget, då sydstaterna fortfarande var skamsna över sitt nederlag. De restes i stället i början av 1900-talet, då en ny våg av krav på svartas rättigheter, som exempelvis en verklig rösträtt, svepte över Södern.

Precis som sydstatsflaggan i Columbia var statyerna en signal till svarta i Södern att det förflutna aldrig var särskilt långt borta. Att de skulle veta att de gamla hierarkierna fortfarande existerar.

val

Trumpsupportrar under ett av presidentkandidatens massmöten som är kända för sin hysteriska stämning.

På 2000-talet har USA präglats av en ny våg av framsteg för svarta amerikaner. 2008 blev Barack Obama landets första svarta president. En ny generation av svarta aktivister har skapat den landsomfattande rörelsen som kallar sig Black Lives Matter, där man ordnar enorma demonstrationer mot polisvåld mot svarta.

Precis som under andra perioder av svart rättighetskamp föder även detta en -backlash. Precis som att man en gång -började resa statyer över sydstaternas generaler här i Södern, eller hissa sydstatsflaggor på offentliga byggnader, så samlas man nu för att lyssna på Donald Trumps nostalgiska budskap.

Här i Charleston hissar Trump en symbolisk sydstatsflagga över konventbyggnaden när han påminner sin vita publik om att de fortfarande bestämmer i USA.

För Robert Franklin är det en djupt känlomässig upplevelse. Trump är det efterlängtade svaret på en längtan han känt ända sedan 1960-talet, efter en politisk ledare som påminner honom om den gamla Södern. Trump får honom att känna ett hopp om att han, på ålderns höst, ska kunna se ett USA där allt som hans släktingar en gång stred för inte ska gå förlorat.

– Jag grundade den första republikanska föreningen i Richmond, 1964, i reaktion mot att demokraterna omfamnade medborgarrättslagarna. Men vi var så få republikaner i Richmond att vi var tvungna att ha hemliga möten. De såg på oss som om vi vore Ku Klux Klan, bara för att vi inte var för de svarta medborgarrättslagarna, säger han.

Då var det Barry Goldwater som var republikanernas presidentkandiat. En excentrisk senator från Arizona, som fick sitt nationella genombrott just för att han protesterade mot medborgarrättslagarna. Nu känner Franklin hopp om att Trump kan bli en ny Goldwater.

– Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att gå till hans hemsida och se hur hans kampanjschema ser ut. Sedan -planerar jag mina resor utifrån det. Jag känner sådant hopp för Trump. Han slåss mot hela etablissemanget.

Under de fem Trump-tal han sett de senaste veckorna är det en fråga som alltid får publiken att jubla allra högst.

– Invandringen. Trump är ju så tuff där. Han påminner mig om Clint Eastwood och John Wayne. Det är det vi behöver nu. Den där tuffheten! Det är så uppenbart att han inte ställer upp för att han vill bli känd eller rik, för det är han ju redan. Han gör det här för att han tror på dessa idéer.

Annons

Dela (5)
Tweeta


Laddar