Annons
Annons

”Har Johnny Depps talang varit en myt hela tiden?”

Skådespelaren Johnny Depp och Tim Burton borde inte ens få vistas på samma kontinent, skriver Cafés nöjesredaktör Emil Persson.

Emil Persson
Dela (71)
Tweeta
Annons
depp2

Illustration: Lars Rehnberg

En liten propå till USA:s nästa president, vem du än är: vänligen addera ett tjugoåttonde tillägg till konstitutionen. Låt det fokusera helt och hållet på Johnny Depp. Hans karriär måste regleras, hans valfrihet bör inskränkas. Här är några snabba paragrafförslag.

* Johnny Depp får aldrig filma mot Helena Bonham Carter igen.

* Johnny Depp får över huvud taget inte vistas på samma kontinent som regissören Tim Burton.

* Johnny Depp får bära max två scarfar ­samtidigt – eventuell övertrassering av scarf­kontot innebär deportering.

* Johnny Depp får aldrig färdas genom en gothisk skog.

* Johnny Depp får inte himla med ögonen på ett sätt som antyder förvirring eller berusning eller både och.

* Johnny Depp får under inga omständigheter ha käpp (inte ens i händelse av invalidisering).

* Johnny Depp får inte vidröra projekt som har med Hunter S Thompson eller Keith Richards att göra.

* Johnny Depp får inte ha tvinnad mustasch eller pipskägg – för säkerhets skull: förbjud ansiktsbehåring altogether.

Där är en plattform att utgå ifrån. Det ­kanske inte gör Amerika great igen – men mycket tyder på att det skulle göra världen till en lite behagligare plats.

För knappt ett och ett halvt år sedan intervjuade jag Colin Farrell i Los Angeles. Med True detective-­mustaschen glittrande över läppen var känslan att irländaren – efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio box office-floppar – skulle få karriären på rätt köl igen. En McConaissance stod för dörren.

När jag påtalade att Farrell varit involverad i en hel del skräp konstaterade han sakligt:

– Man kan inte bedöma en skådespelares förmåga utifrån hans val, men man kan bedöma en skådespelares karriär utifrån hans val.

Det är förstås enda möjliga förhållningssättet för någon med Alexander på sitt samvete, men också nyttig föda för tanken. Jag tänker mycket på de orden när marknadsföringen av Alice i Spegellandet (25 maj) nu ökar i vindstyrka.

Där är han på affischerna igen, Depp, i rollen som Mad Hatter. Nygräddad sminkkaka i ansiktet, peruk på skallen, rullad i tjära och rekvisita. Samma procedur som varje film.

Det är förstås lätt att peka på Jack Sparrow som vändpunkten. Efter den första Pirates of the Carribean-filmen 2003 har Johnny Depp (utöver fyra uppföljare, nästa års Pirates of the Carribean: Dead men tell no tales inkluderad) gjort ett antal roller som bara är mer av samma spattiga vara. Kalle och chokladfabriken. Sweeney Todd. The imaginarium of Doctor Parnassus. Alice i Underlandet. Dark shadows. The lone ranger. Mortdecai.

Kan någon ens hålla isär karaktärerna längre? Vem är barberaren? Vem har en död kråka på huvudet? Vem besitter en (ärligt talat inte okinky) hattfetisch? Vem har slut på rom? Inte ens Lisbet Palme skulle vid en vittneskonfrontation kunna skilja Jack Sparrow, Tonto, Mad Hatter, Willy Wonka och Sweeney Todd från varandra.

Även om Johnny Depp alltid tagit sig teatraliska friheter är det rätt att tala om en helomläggning av karriären. Fram till Disneys Pirates of the Carribean hade han gjort sig kreddig genom smala och smarta val. Etablerat sig som eterisk skådespelare med något slags Mona Lisa-mystik. En i högsta grad tänkande varelse.

Han genererade också bra prestationer och filmer, som Gilbert Grape, Donnie ­Brasco och Blow. De första Tim Burton-­samarbetena (de är nio stycken nu) Edward Scissorhands och Ed Wood har kultkvaliteter. Och 2004 imponerade Depp i Finding Neverland.

Men efter en strid ström sminkkakor känns de där insatserna väldigt långt borta. Frågan är om man inte tänker fel när man hela tiden tillåter sig att bli besviken på nytt. Kanske borde man vara tacksam för att han ändå fick in några lyckträffar på 90-talet och sluta vänta på att den riktige Johnny Depp ska ställa sig upp. Tänk om den riktige Johnny Depp redan står?

Jag inser att det här låter som ett lustmord. Det är det inte nödvändigtvis. Det går definitivt att gilla dåliga skådespelare, men då är det absolut essentiellt att de är dåliga på rätt sätt. Som Keanu Reeves och Nicolas Cage är dåliga.

På samma sätt finns det utrymme att bli pajig med åren. Marlon Brando tappade det mot slutet. Eddie Murphy drog på sig några fatsuits för mycket. Robert De Niro har fockat upp sitt cv rejält.

Men det här är fantastiska skådisar som inte behöver bevisa något och som har förtjänat rätten att vara pajiga. Johnny Depp har inte gjort det på samma sätt – faktum är att han fortfarande inte spelat in en enda regelrätt klassiker. Därför är det smått frapperande att hans lyskraft och, i brist på mindre vämjeliga ord, varumärke fortfarande är så starkt.

Subjektivt? Så klart. Men bara delvis.

Varje år sammanställer Forbes en lista över världens mest överbetalda skådisar, baserad på lönen kontra filmstudions ekonomiska utväxling. 2014 kom Johnny Depp tvåa efter Adam Sandler. Förra året toppade han listan. För varje dollar Depp tog emot gav han 1,20 dollar tillbaka i avkastning, detta efter superfloppar som Mortdecai och Transcendence. Om du inte känner till filmerna är det bara att gratulera.

Så. Hur tar man sin konstnärlighet vidare från ett sådant moras? Man startar, visar det sig, ett rockband. Johnny Depp gillar att spela gitarr och har genom åren gästat artister som Oasis, Marilyn Manson, Keith Richards och Ryan Adams på scen. Det är inga nyheter. Nyheter uppstod just därför när han förra året avfärdade skådisar som tror att de är musiker.

– The whole idea for me is sickening. I hate the idea ’come see me play the guitar because you’ve seen me in 12 movies’. You won’t be hearing the Johnny Depp Band. That won’t ever exist.

Man får ge honom rätt: det blev inte Johnny Depp Band. Det blev, emellertid, Hollywood Vampires. En grupp han startat med Alice Cooper och Aerosmiths Joe Perry. Den 30 maj spelar de på Gröna Lund och nöjesfältet kommer att fyllas av människor som vill se honom spela gitarr eftersom de sett honom i tolv filmer.

För att travestera Ronny och Ragge – två karaktärer med lika mycket dynamik som Mad Hatter – fortsätter Depps karriär att gå i moll och inte i dur.

– Man kan inte bedöma en skådespelares förmåga utifrån hans val, men man kan bedöma en skådespelares karriär utifrån hans val.

Tja. Kanske det. Men Johnny Depp har radat upp usla insatser i likaledes usla filmer över så lång tid nu att frågan inte längre kan vara när han blev en dålig skådespelare, utan snarare huruvida han någonsin var särskilt begåvad i första läget.

Annons

Dela (71)
Tweeta


Laddar