När jag och mina barndomskamrater blev gamla nog att uppskatta porr fanns det bara ett sätt att få tag på det: att ha tur. Vi hade hört talas om ett annat sätt, att helt enkelt gå till tobakshandlaren och köpa nya numret av Cats, men det var en annan sorts människa som gjorde sånt.
En sådan som hade träskor till mjukisbyxor och körde en Opel Ascona med spoilers och bakrutejalusi.
Jag minns en varm sommarkväll när jag stod i kö för att köpa läsk och killen framför mig köpte en Fib-Aktuellt och en påse Gott och blandat. Det var det sorgligaste jag någonsin sett. Att köpa porr så där på en lördagkväll var patetiskt, tänkte jag, och att kombinera det med lördagsgodis gav mig en känsla av identifikation som gjorde det hela ännu mer obehagligt.
Så i stället gjorde jag som en normal person och letade efter min porr på soptippen.
Jo, det fanns andra sätt: pappersinsamlingar, såklart, om man bodde i en tätort eller den så kallade skogsporren, uppblötta porrtidningar i skogsgläntor som föll isär när man försökte bläddra i dem med en pinne.
Jag och mina kamrater föredrog soptippen. Även om fynden skedde mer sällan så var de i regel hela, torra och rikliga, ofta hela kassar fulla, och vintertid slapp man, som skogsporrletarna, tina upp det ihopfrusna exemplar av Censur man hittat i en ormbunke.
Den torra porren förvarade vi sedan i vår mysiga porrkoja.
Kojan var nu inte riktigt den välbyggda trädkoja med sinnrika liftsystem och hängbroar som man tänker sig från de traditionella uppväxtberättelserna, utan mer ett gammalt utedass lutat mot några stockar. För att göra det mysigt hade vi satt upp snygga posters runtom: Fantomen i kragstövlar som i triumf lyfte en musköt framför en röd måne, 80-talsbaben Gigi Hamilton från popbandet Freestyle i vita skinnbyxor, två airbrushade delfiner som hoppade framför en solnedgång och bildade formen av ett hjärta, samt en bild på en kille som hade så lång balle att han kunde slänga upp den på axeln.
Vi inrättade också ordningsregler: knacka alltid, städa efter dig, berätta inte om kojan för någon och, viktigast av allt, låtsas aldrig om att du faktiskt använder porren till något. Vårt porrintresse var, åtminstone inför varandra, rent akademiskt. Det var jakten, spänningen och brödraskapet som var det viktiga. När vi hittat en färsk porrkasse studerade vi innehållet som om vi var upptäcktsresande som hittat en helt ny art exotiska svärmarfjärilar.
– Kolla labia på den här, kunde någon säga och ta av sig sina glasögon, suga på skalmen, luta på huvudet och fortsätta,
– En sådan djuplila rodnad har jag nog aldrig sett innan. Mycket intressant.
Är du född före 1990 är chansen stor att du har samma erfarenhet av att hitta porr som jag. Vare sig du kallade det ”hitteporr”, ”buskporr”, ”ormbunksporr” eller, som i Bohuslän, ”granitporr” eller ”bergskrevsporr”.
Samlingsuttrycket ”skogsporr” kom ursprungligen från en en känd forumtråd på sajten Flashback kallad ”Vem dumpar porr i skogen?”. I över 350 000 tecken, alltså längre än en normal roman, delar nostalgiska män med sig av sina skogsporrsanekdoter samtidigt som de oroar sig över vad Internet- och torrentporrens explosionsartade lättillgänglighet egentligen kommer att innebära för den unga generationen.
Och det, tycker jag, är en bra fråga.
För att ens börja förstå detta måste man nog titta på vad som hänt de senaste åren. Som alla vet lever vi en kultur som hela tiden accelererar. För att mäta hur snabbt detta går använder forskarna något kallat ”The theory of information doubling”.
Denna teori går ut på att uppskatta mänsklighetens samlade information för att sedan se hur snabbt denna fördubblas. Den första av dessa perioder sägs ha skett från cirka 50 000 år före Kristus till år noll. Nästa gång den mänskliga informationen fördubblades antas ha skett runt renässansen, cirka 1 500 år senare. Att dubbla igen tog ett par hundra år. Sedan gick det snabbare. Mellan 1960 och 1970 skedde en ny dubbling och i dag, med Internets intåg, antas det inträffa ungefär var artonde månad.
Var artonde månad har vi med andra ord ackumulerat mer information än hela den tidigare mänskliga historien tillsammans.
Ingen vet säkert vad denna information består av, men siffror mellan 1,1 och 40 procent nämns när man uppskattar hur stor del av Internet som egentligen består av porr. Man behöver numera alltså bara kunna googla för att omedelbart uppfylla sina djupaste önskningar och mörkaste begär.
Så lätt var det inte för mig och mina barndomskamrater. Vi gjorde bara ett större fynd i halvåret, så vi var tvungna att ständigt ha porradarn påslagen. För att koppla av kollade vi de senaste videovåldsfilmerna som Hem och skola varnade våra föräldrar för. Dessa hittade vi hos en primitiv form av Pirate Bay som kallades Esset.
Esset jobbade som montör, hade mörkt hår och svarta plastglasögon med så tjocka linser att han såg ut som en karaktär i tv-programmet Tårtan. Han pratade med så utpräglade sche-ljud att det garanterat honom ett smeknamn. När man frågade honom om det sa han alltid: ”Eschet, det är högschta kortet i leken. Preschisch som jag: bäscht!”
Esset bodde ovanför konditoriet tillsammans med sin pappa och hans verksamhet gick ut på att hyra och kopiera videofilmer från storstäderna i kranskommunerna. Sedan förde han in titel, spellängd och genre med en trubbig blyertspenna i ljusblå glosböcker och hyrde ut dem till oss småungar för några kronor. I dag inser jag att han antagligen inte gjorde det för pengarna, utan för respekten.
Esset hade inte så många vuxna vänner.
En gång kom jag upp till honom. Han sa: ”Vill du se något coolt?” Innan jag hann svara gick han fram till en dubbeldörr på andra sidan rummet och slog upp den. Det som mötte mig har präglat min attityd till porr sedan dess.
För 15–20 år sedan fanns knappt några valmöjligheter när det kom till porr, det mesta såg likadant ut (stort hår och köpetänder). Men i dag har en specialisering börjat uppstå. Det finns något för alla, vare sig man gillar glasögonprydda sekreterare med bubblebutts eller gifta medelklassmuslimer med hästsvans, burkha och minivan. Konsumenterna har utvecklat en porrsmak.
På en av nätets största porrvarianter av YouTube, Pornhub.com, kan man i dag som första val välja om man vill ha sin porr serverad ”Homemade” eller ”Professional” innan man letar sig ner genom subgenrerna. Och där har vi den andra stora förändringen. Efter att videoporren konkurrerade ut den lyxiga biografditon på 80-talet verkar det som om videoporren i dag fått konkurrens av en förorättad före detta pojkvän med en mobilkamera.
Nätet svämmar över av genren ”revenge porn” – alltså hemmafilmer utlagda av ett argt ex. Eller, som det förmodligen är i de allra flesta fall, ett företag som försöker efterlikna detta arga ex.
Den gammaldags, professionella porren har däremot blivit en slags motsvarighet till klassisk musik.
Sexunderhållning för dig som föredrar gott hantverk och välkomponerade bilder. Medan homemadegenren är porrens punkrörelse. Skakigt, dåligt utfört men med illusionen av äkta känslor.
Och den här utvecklingen lär inte sakta ner.
Det kommer en tid, menar forskare, runt 2015, då den samlade mänskliga informationen kommer att dubbleras var tusendels sekund. Och det är då vi, som serieskaparen Alan Moore säger i dokumentären The mindscape of Alan Moore, går från en flytande kultur till en kultur av ånga.
En liknande acceleration av mina egna porr-erfarenheter upplevde jag när jag släpptes in i det bakre rummet hemma hos Esset.
Jag såg mig runt. I mitten av rummet fanns en stor vattensäng med svarta satinlakan. Ovanför, i taket, hängde en enorm spegel och längs väggarna stod Billybokhyllor fulla av porrtidningar och originalporr på vhs-kassetter. Jag kände mig ”skum”, som man sa på den tiden. Upphetsad antar jag, men också generad.
– Jag har samlat länge nu, berättade Esset. Medan mina klasskamrater letade porr i pappersinsamlingen beställde jag vhs-kassetter från de där små annonserna i slutet på kvällstidningarna du vet.
Jag skrattade nervöst.
– I början hade jag ju problem med att gömma allt. Tills jag kom på hur man gör.
– Hur då? sa jag.
– Man gömmer dem fullt synligt, sa Esset. Jag stoppade filmerna i vanliga omslag, märkte dem Hårdrock 3 och förvarade dem i morsans bokhylla. Hon misstänkte ingenting. När hon dog fick jag det här rummet och då var det bara att köra på. Farsan har ju ingen koll. Det är perfekt.
Esset tittade sig runt i rummet, inspekterade sina ägor. Han kollade på mig som om han bara stod och väntade på att jag skulle säga något. Jag visste inte vad, så jag bara nickade långsamt.
Esset hade allt man kunde önska sig men, slog det mig, kanske är det inte något man någonsin vill ha.
– Ja, du har haft en jävla tur, sa jag till slut.
Jonas Cramby
Ilustration: Jonas Bergstrand