Helgläsning: Maffiamord smakar bäst

joel  |  Publicerad 2008-08-09 16:27  |  Lästid: 2 minuter


Inte många har uppmärksammat det, men Martin Scorsese gästspelar som sig själv i ett avsnitt av Sopranos. Regissören syns i bild i bara kanske fem sekunder. Christopher får syn på Martin Scorsese i vimlet utanför en nattklubb och ropar: ”Hey! Kundun, I liked it!”

Det är väldigt roligt av flera anledningar: Buddha-skildringen Kundun är den av alla Scorseses filmer som det är minst sanno­likt att någon från Sopranos-klanen skulle gilla.

Alla som älskar Scorsese går i stället hela tiden och hoppas att han ska göra en ny Maffiabröder. Eller en ny Mean streets. Eller till exempel en ny Casino. Eller vad som helst, så länge det innehåller blod och pasta. Två ingredienser som populärkulturen aldrig får nog av.

Och just nu är det precis en sådan rätt som Martin Scorsese håller på och tillreder.
Han har gjort upp med den amerikanska kabelkanalen HBO om att göra en tv-serie av Nelson Johnsons historiebok Boardwalk empire: The birth, high times and corruption of Atlantic City.

Spelhålan Atlantic City ligger i New Jersey och är den amerikanska östkustens svar på Las Vegas. Eller, rättare sagt, drömmer om att vara det.

I slutänden framstår Atlantic City aldrig som något annat än Las Vegas neddekade och hopplöst optimistiska kusin. Städernas motsvarighet till Christopher Moltisanti.

Titeln på Martin Scorseses kommande serie blir Boardwalk. Manusförfattare blir Terence Winter, som var en av nyckel­figurerna bakom Sopranos – med 25 avsnitt på sin meritlista, bland annat mästerverket Pine barrens där Paulie och Christopher går vilse i skogen.

Det är många cirklar som sluts: vid sidan av Francis Ford Coppolas Gudfadern-trilogi var det Martin Scorseses nämnda filmer om italiensk-amerikansk kultur som användes som blåkopia till Sopranos.

En stor del av ensemblen i Sopranos kom till och med från Maffiabröder. Lorraine ”Dr Melfi” Bracco, Tony ”Paulie Walnuts” Sirico och Vincent ”Big Pussy” Pastore medverkar alla i Scorseses film från 1990.

Tittar man riktigt noga kan man även se att det faktiskt är Michael ”Christopher” Imperioli som spelar den unge kypare i Maffiabröder som Joe Pesci skjuter i foten.

Så varför får vi aldrig nog av maffiaskildringar? Det är en fascination som både är morbid, juvenil och moraliskt grumlig. Förmodligen är det bara någon som aldrig varit i närheten av dessa människor som kan romantisera dem.

Men samtidigt är denna fascination spridd över hela världen och förblir lika stark decennium efter decennium. Det är precis samma sak som med italiensk mat.

Vi tröttnar aldrig på det.

Upplägget i alla dessa skildringar om korrumperade Italienättlingar är också precis detsamma som i Disneyfilmen om Lady & Lufsen på julafton. Dämpad belysning. Spaghetti. Kärlek. Tvättlinor i gränderna. O sole mio. Naken kvinnlig huvud­person med dyrt halsband.

Det enda som saknas är att Lufsen efter spaghettin går in på toaletten, plockar ned en pistol som han tejpat fast bakom toaletten, och sedan skjuter dragspelsmannen i pannan. Och en hel nation tindrar med ögonen och myser i soffan.

Det är ju faktiskt exakt detta vi vill se på tv.

Jan Gradvall

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:11