Hemma hos seriesnillet Johan Renck i Brooklyn

Breaking bad sparkade upp dörren till Hollywood och sedan dess har Johan Renck arbetat med allt från Bowie till Bloodline. Den svenske storregissören bjöd hem Café för sin sista intervju – om de mörka knarkåren, småbarnslivet i Brooklyn och den stora kärleken.

Emil Persson | Foto Mattias Edwall  |  Publicerad 2017-04-25 10:23  |  Lästid: 19 minuter
Café möter Johan Renck i regissörens hem i Park Slope, Brooklyn: ”Mitt och min frus nya sätt att gå ut är att ha barnflicka 12–18 på lördagar, äta brunch, dricka 14 Bellini, komma hem plakatfull, somna klockan 21 och vakna nästa morgon ganska fräsch.” Kavaj, skjorta och byxa, Alexander McQueen. Skor, Gucci. Keps, Balenciaga.

Allt som glimmar är kanske inte grills men just den här lilla biten Breaking bad-memorabilia skiner både bokstavligt och bildligt.

Johan Renck räcker över en plastkub med rekvisita som, för inbitna nördar, är uppe där med Walter Whites leviterande chinos och den giftiga liljekonvaljplantan: Hector ”Tuco” Salamancas tandrad.

Mot slutet av avsnittet Breakage i säsong två går kommissarie Hank Schrader ner och kastar tandtrofén i floden för att få closure. Men avsnittets regissör Johan Renck, 50, fiskade upp souveniren och tog med den hem.

Sparar du mycket grejer från olika inspelningar?

– Nej, ganska lite. Men här borta i hallen står garderoben som David Bowie går in och dör i i Lazarus-videon. Jag tänkte att ”där finns det några Bowieatomer kvar som lever fortfarande”. Den ville jag ha.

Han slår sig ner i den Josef Frank-mönstrade soffan i vardagsrummet med William Morris-tapeterna i townhouset i Park Slope, Brooklyn. Interiörmagasinjournalister skulle kunna överhettas av mindre.

– Ibland sitter jag och Elin och kollar tapeter på internet, sedan tar hon en dusch och när hon kommer ut igen har jag redan beställt och bokat in en gubbe som ska komma och sätta upp dem. Vissa väljer tapeter i två månader, kollar närliggande alternativ och sådant, men jag är mer: ”Jag älskar den – vi kör!” Och i nio fall av tio blir det bra. Nu har jag blivit besatt av grön färg i kombination med väldigt varmt ljus. Som här till exempel. Gröna tapeter med väldigt gult, nästan bärnstensfärgat ljus. Det är en ny grej för mig.

Gult, nästan bärnstensfärgat ljus, säger du.

– Och så vill jag ha mycket mässing. Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan tidigare, men nu är jag besatt.

Johan Renck lutar sig tillbaka i soffan, nyper sig i skägget och blickar ut över rummet.

– Nu vill jag byta ut en massa lampor och grejer. För jag gillar inte nickel längre. Jag vill ha mässing.

Det är över huvud taget inte så att Breaking bad möjliggjort allt det här, men i någon mån har serien varit med och skapat den plattform som Johan Rencks mässingsneuroser kan realiseras utifrån.

Tv-serien om en kemilärare som blir knarkbaron katapulterade den svenske regissören rakt in i finrummet. Och succén sprang ur något som somliga fortfarande betraktar som kalkonen i hans karriär.

2008 var Johan Rencks första och hittills enda långfilm Downloading Nancy äntligen redo för premiärvisning. På engelska skulle filmen antagligen kunna beskrivas med den lite svåröversatta termen ”disturbing”. En mörk historia med sex och våld som de blaffigaste begreppen i ett eventuellt ordmoln.

Downloading Nancy antogs som en av 16 filmer till tävlingsklassen i Sundance i Salt Lake City, där indiefilmer paras ihop med köpstarka distributörer. Och det började bra.

– Ett av mina största ögonblick var när Alan Rickman (Titanic, Harry Potter) kom fram till mig direkt efter screeningen och sa: ”Det här är en av de bästa filmer jag någonsin sett!” Jag hann tänka: Fan, nu händer det! Och tolv timmar senare kom branschtidningen Varietys recension: ”Vem är så jävla dum i huvudet att han gör en fullständigt nihilistisk, hopplöst mörk film som ingen vill se?” Och den kritiken var befogad från en amerikansk kommersiell branschtidning. Sundance är ju till för att sälja filmer så att folk ska tjäna pengar på dem. Men det var ju det där alla svenska tidningar skrev om – ”Downloading Nancy sågas i Amerika!” – och sedan var det kört.

Mådde du piss efter den recensionen?

– Nej. Jag fattar att folk kan ha synpunkter, inte minst på den kommersiella gångbarheten. Och det som blev av den grejen är att Vince Gilligan såg Downloading Nancy, ringde mig och sa: ”Du måste komma och jobba med min tv-show som jag håller på med i New Mexico!” Jag kände: Jag tänker inte jobba på någon tv-show. Jag är filmregissör. För tv var fortfarande smutsigt då, i mina ögon.

Till protokollet ska föras att Vince Gilligan – skapare av och showrunner för Breaking bad – vid tillfället inte var något supernamn i branschen; Breaking bad började inte dra riktigt stor publik förrän de sista två säsongerna.

– Jag hade aldrig hört talas om honom och det enda jag fick veta var att han jobbat på Arkiv X i 10 000 år. Jag hade aldrig känt mig mindre intresserad av något i mitt liv. Men så skickade han i alla fall första säsongen och jag såg tre, fyra avsnitt och tyckte att det var lite larvigt – vilket det ju också är. Breaking bad blir inte bra förrän darkness hits, liksom.

Det var Johan Rencks första utskällda långfilm Downloading Nancy som ledde fram till Breaking bad. ”Vince Gilligan ringde mig och sa: ’Du måste komma och jobba med min tv-show som jag håller på med i New Mexico!’ Jag hade aldrig känt mig mindre intresserad av något i hela mitt liv. Jag var filmregissör”, säger Johan Renck till Café. Kavaj, Jeffrey Rudes. Skjorta, Alexander McQueen.

”Många tror att jag tycker att jag är cool – vilket jag aldrig tyckt”

Johan Renck måste beskrivas som helt i samklang med sitt väsen när han gör entré på Soho House i Meatpacking District iklädd svart rock, Oscar Jacobson-solglasögon och keps. Oavsett hur mycket egenvärde man vill tillskriva det specifika faktumet går det inte att förneka att Johan Renck bottnar i sammanhanget på ett sätt som ytterst få andra svenskar gör.

Soho House är en medlemsorienterad hotell- och restaurangkedja med filialer i alla världens mäktigaste städer. Det är rätt att prata om medlemslistan som ett ängslighetens Illuminati. Ingen i världen är för framgångsrik eller välmående för att motstå Soho House-imperiets härskarringska attraktionskraft.

Mytbildningen missgynnas inte exakt heller av att man bara kan bli medlem genom att bli inbjuden av en annan, redan befintlig, medlem. Den i Stockholm så utbredda ”hojta för lista”-kulturen är här helt tagen ur spel.

– Jag minns knappt vem som fixade in mig, det var så längesedan, säger Johan. Någon agent som skulle fjäska för mig för att jag skulle gå med i hans firma eller någonting.

Han betonar att han vanligtvis hellre hade setts på det kontor han i flera år annekterat på Bowery, men det är under renovering och kommer kanske att beslagtas av den ordinarie hyresvärden igen. Inte minst har han gillat att lokalen tidigare tillhörde den legendariske amerikanske konstnären Mark Rothko.

– Det var den sista ateljé han hade innan han tog livet av sig. Det är fortfarande färg på golvet från hans målningar. Ett skithäftigt ställe på säkert 500 kvadrat och femton meter i tak som jag delat med en kille som aldrig är där.

Johan Renck flyttade till New York 2008, i efterdyningarna av finanskrisen.

– Jag hade varit tillsammans med en tjej i New York en stund och började känna: Fan vad jag älskar New York, varför bor jag inte här? Relationen tog slut, men under sommaren bestämde jag mig för att flytta ändå. Jag drog hit i en vecka och tittade på typ 17 lägenheter och bara köpte en – boom! – och flyttade med allt jag ägde och hade tre dagar senare.

Misstänker att det blev en ganska bra affär tajmningmässigt?

– Ja, det var ett klipp, men det fattade ingen då. Jag var chockad och tänkte: Detta är ju Stockholmspriser! Jag trodde att det skulle vara dyrt, men jag kunde köpa en lägenhet på 200 kvadrat i Tribeca. Jag trodde att jag skulle köpa en lägenhet på 60 kvadrat i fucking Midtown någonstans.

Vad kostade den?

– Det säger jag inte.

Jag insisterar.

– Okej, strax under två miljoner dollar. Och dollarn var skitlåg då. När jag och min fru Elin blev ihop så bodde vi i den tillsammans, den var stor och bra och cool, men sedan började vi få massa barn så i vintras kände vi båda plötsligt: ”Vi kan inte bo här längre.” Och köpte i Brooklyn i stället.

Vad blev det för vinst på din gamla
lägenhet?

– Ja, det blev ju bra vinst, förstås.

Till slut tänkte Johan Renck om med Breaking bad. Han försökte se positivt på det, möblerade förargumenten så att de skymde motargumenten, valde glädjen.

Vince Gilligan verkade trots allt rätt soft och något skulle han väl alltid lära sig av upplevelsen. Om inte annat hade han aldrig varit i Albuquerque, New Mexico tidigare.

– Och jag fick ett sådant gehör direkt. Jag minns att jag bara hittade på något drogdealarmontage i mitt första avsnitt som Vince verkligen älskade. Han var så jävla cool, uppmuntrade mig att göra vad jag ville, det fanns inga regler. Och då ska det ändå sägas att jag hatade hur Breaking bad såg ut! Jag hatade färgerna och vidvinkelgrejerna, det var som en bullshitmusikvideo för tio år sedan, typ ”vi stoppar en kamera i toaletten och filmar när någon kräks ner i den”, det värsta jag vet. Men på samma gång var det också intressant och befriande att ta sig an någon annans estetik, man lär sig mycket av den utmaningen.

Vince Gilligan erbjöd omedelbart Johan att bli en fast del av regissörsteamet, men han ville inte ställa upp på ett sådant commitment. Däremot återvände han för att regissera ytterligare tre avsnitt de kommande säsongerna.

– Jag gillade att vara i Albuquerque, hade blivit kompis med konstiga människor i crewet och träffade någon tjej där. Men när de ringde inför sista säsongen tackade jag nej och Vince blev lite sur. Jag hade gjort en del andra tv-serier däremellan, The walking dead och sådant. Så vi var lite ovänner fram till alldeles nyligen, faktiskt. De har frågat om jag vill regissera (den Vince Gilligan-rattade spin-offen) Better call Saul och jag tackade nej till det också. Game of thrones och Homeland har jag också avböjt. Jag har tagit ett principbeslut om att inte göra tv-serieavsnitt längre. Förut kunde jag åtminstone tänka mig att göra piloter, som till Bloodline och Vikings, men det gör jag inte heller längre.

Varför?

– Jag har gjort det nu. Och som ren avsnittsregissör har man kanske bara 25 procent av utrymmet att göra det man vill göra. Det finns två tv-grejer som jag fortfarande går med på att göra, det ena är tv-serier där varje avsnitt är en separat enhet, som Black mirror, och det andra är miniserier där man får göra alla avsnitt, som jag gjorde med The last panthers. Men jag är förstås jätteglad att Breaking bad hände, det var väldigt lärorikt och spännande och nytt. Plus att den ju fått en sådan enorm status – folk ringer mig fortfarande på grund av den.

Tycker du att det är en bra tv-serie?

– Jag har inte sett den. Jag kollar aldrig på mina egna grejer, det gör mig illa mods på något sätt, too close to home. Alltså, jag kollar ju på det eftersom jag klipper det, men utöver piloten och de följande två avsnitten, som jag regisserade, har jag till exempel inte sett en ruta av Vikings heller. Det är skitjobbigt, för Travis Fimmel, som spelar huvudrollen, var hemma hos mig förra veckan och hälsade på och började prata om serien. Han började: ”Du vet det där som händer i säsong fyra när…” Och jag bara: ”Absolut!”

Huruvida Breaking Bad är bra tv kan inte Johan Renck svara på – han kollar aldrig på sina egna grejer. ”Det gör mig illa mods på något sätt, too close to home. Jag har inte sett en ruta av Vikings heller.” Kostym, Melet Mercantile vintage. Skjorta, Maison Margiela.

Game of thrones och Homeland har jag tackat nej till. Jag gör inte tv-serieavsnitt längre.”

Han har köpt ett radhus på 420 meter i gentrifieringskokpunkten Park Slope. Det är ett townhouse med det som inte minst förstagångsturister gillar att referera till som ”typiska New York-trappor” och till grannarna hör författaren Paul Auster och skådespelarna Chloë Sevigny och John Turturro.

Just nu är det tyst som natten. Johans fru Elin är iväg och tränar och barnen Jack, 4, Harriet, 2, och Max, fem månader, är på förskola eller med barnflickan.

Trots att Johans liv alltid har präglats av oförutsägbarhet hade han ändå haft extremt svårt att kunna visualisera just den här livssituationen så sent som för bara fem år sedan. Då trodde han nämligen att han knäckt koden och formulerat nyckeln till lycka i livet: inga fler relationer. Kärlek hade dittills bara gjort honom olycklig.

– Jag tänkte: Det här är skitbra! Nu ska jag jobba med bra grejer, sedan ska jag ha tillfälliga och lustfyllda relationer med kvinnor – och så fort det blir någon form av jobbiga känslor så lägger vi ner.

Hög på sin relationsfria approach drog han till Irland för att filma de första Vikings-avsnitten och allt gick planenligt. Men några veckor in i produktionen flög han till Stockholm för att designa en flaska för Absolut Vodka, ett uppdrag som varit inbokat länge.

På lördagskvällen åt han middag på Teatergrillen med sin bror Martin och i stället för att gå raka spåret hem hände det som hänt så många i liknande situationer: sällskapet tog en okynnesrunda förbi systerkrogen Riche för att se om det fanns vad man inom vissa kulturer skulle kalla för känningar där.

– Direkt när jag kom in såg jag en snygg tjej som var jättefull och kollade på mig. Det allra första hon sa till mig var: ”Jag är väldigt fertil!”

En helt ny typ av raggningsreplik.

– En ung tjej som ser en lite äldre gubbe och tänker: Han vill säkert ha barn snart.Det stämde i och för sig inte, men det var sjukt roligt sagt. Vi hade värsta kul kvällen och sjöng The Smiths-låtar på Nybrokajen, sedan följde hon med till mitt hotell utan att något otillbörligt egentligen hände. Jag var 46, hon var 27 och hade ingen aning om vem jag var. Jag fick hennes nummer och textade direkt dagen efter: ”Du har ett väldigt befriande sätt.” Och nu är vi gifta och har tre barn.

Du snabbspolar ändå lite här, kan jag känna.

– Ja, jag textade henne igen när jag kom till Stockholm nästa gång och sa: ”Kom igen, nu gör vi något!” Och då spelade Kent på Cirkus, tror jag. Vi hängde den helgen också. Sedan sa jag till henne: ”Ska du inte komma till Irland och hälsa på?” Så hon kom över och tillbringade en helg i Irland. Och då skapades Jack.

Typ tredje gången ni sågs?

– Ja.

Var det ett aktivt val att skapa Jack?

– Nej. Eller…

Det var inte ett aktivt val att inte skapa Jack.

– Exakt. Och sedan har jag inte ångrat en sekund av det. Vi har varit ihop i fem år. Vi har aldrig bråkat, kanske argumenterat två gånger. Det är bara helt fantastiskt. Jag som trodde att relationer skulle vara lava, eldar, bråk, passionerade försoningssamlag och sådana grejer.

Vad är det som gör att den här relationen funkar?

– För att jag tycker om henne genuint. Hon är min bästis och jag är kär i henne.

Johan Renck föddes i Uppsala 1966, men hade en ambulerande uppväxt. Mamma Marina var sjuksköterska, pappa Hans var läkare och professor och kryssade mellan tjänster på universitet i Miami, Uppsala, Malmö, Tromsö och Kuwait. Familjen flyttade alltid med.

Den enda riktigt fasta punkten i Johans liv var familjens sommarhus i skånska Torekov, där han fortfarande tillbringar sina somrar.

Efter lumpen jobbade Johan Renck en kort period på Leif Mannerströms och Victor Waldenströms kosmopolitiska krog O’Yes i Malmö, sedan gick flyttlasset för första gången på riktigt till Stockholm. Han hade blivit antagen till Handelshögskolan.

– Och nästan det första som hände var att jag blev ihop med Camilla Henemark och direkt inswooshad i hippaste nischen av Stockholm i slutet av 80-talet. Jag var 22 år och en jävla tönt från vischan, hon var 24 och hade varit Jean-Paul Gaultiers musa, hade band med en massa galna människor (Army Of Lovers) och var polare med gang­sters och kändisar: Frank Andersson, Björn Borg och… vad fan hette han som jag blev så bra polare med? Dragan Joksovic! Den näst högsta juggemaffiabossen som blev mördad på Solvalla för 20 år sedan.

Han lyfter glaset med mineralvatten och snurrar det så att isbitarna skallrar.

– Men min och Camillas relation var, från början till slut, totalt kataklysmiskt kaosartad.

Hur länge körde ni?

– Säg att vi blev ihop 1989 och gjorde slut 1994. Hon var ju helt skogstokig och jag var nog inte helt jävla lätt att ha att göra med heller. Camilla är en briljant människa, jävligt intelligent, men också troubled som fan.

Har ni någon kontakt?

– Ja, vi pratar fortfarande i telefon en gång i månaden. Vi är som dysfunktionella familjemedlemmar och kommer alltid att hålla kontakt. Men den relationen kastade mig in i Stockholm med full kraft. Jag hade parallellexistenser: Handels på dagarna och därefter hela Stockholmsnatten vid mina fötter.

Johan Rencks musikkarriär blev framgångsrik – med hiten Here we go som stort utropstecken – men till hans stora förtret var det inte där hans sanna begåvning låg: ”Jag hade ingen riktig sångröst och var bara helt okej på att skriva låtar.” Kostym, Prada. Skjorta, Maison Margiela.

”Jag hade en period i mitten av 90-talet med fullständigt bananas hedonism. Mycket knark och självdestruktivitet. Jag var väldigt olycklig.”

Pappa Hans var saxofonist och jazzmusiker och Johan spelade själv musik under hela sin uppväxt. När han flyttade till Stockholm startade han band med en barndomsvän han träffat i Torekov, sedermera Sveriges andra riktigt stora musikvideoregissör Jonas Åkerlund.

Bandet kompletterades av Patrik Arve (sångare i Teddybears) och Pontus Djanaieff (programledare och kläddesigner). De kallade sig för Stakka Homes Bomboclat.

– Det var någon jävla fusion mellan Rage Against The Machine och hård dancehall. Jonas spelade trummor och vi andra sjöng. Väldigt studentikost: vi hade varsin blå tröja med en bokstav på, jag stod i mitten med ett ”U” och de andra på kanterna med varsitt ”K”. Någon gång hade vi en levande ko på scenen, en annan gång minns jag att ryska gymnaster hoppade över en plint hela giget.

Martin Eriksson besökte en av konserterna, vilket så småningom ledde till att duon E-Type + Stakka B började släppa musik ihop. Men det var när Johan Renck gick solo som Stakka Bo i allmänhet, och släppte hitsingeln Here we go från albumet Supermarket (1993) i synnerhet, som saker började hända.

– Jag ville att Jean-Paul Goude skulle göra musikvideon, men vi hade ju 10 000 kronor i budget så skivbolaget bara skrattade åt mig. Då kände jag: Fuck it, jag gör den själv. Den var speciell för sin tid eftersom alla andra satsade jättemycket på sina musikvideor – och så kom vi: några jättekonstiga snubbar mot brun bakgrund. Enligt uppgift var det den mest spelade musikvideon på MTV Europe 1993.

Trots att Here we go sjösatte en riktig artistkarriär hade Johan svårt att hitta harmoni.

– Jag märkte väldigt tidigt att jag fick kämpa i motvind med musiken. Jag hade ingen riktig sångröst, var bara helt okej på att skriva låtar; jag är ganska begåvad på trummor men har spelat gitarr i 30 år nu och skulle fortfarande aldrig kunna jamma med något annat band. Jag har ingen aning om hur man gör.

Frustrationen frammanade också en livs­stil som inte nödvändigtvis får beskrivas som sund.

– Jag hade en period i mitten av 90-talet med fullständigt bananas hedonism. Mycket knark och självdestruktivitet. Jag var väldigt olycklig och visste inte vart livet var på väg. Det var geggigt.

Stakka Bo-karriären fortsatte med albumen The great blondino (1995) och Jr. (2001), men allt eftersom började Johan Renck ställa om fokus. Och efter att ha gjort ett gäng musikvideor till sig själv började han anlitas av andra artister, som Papa Dee, Titiyo och Cardigans.

Brytpunkten kom när han fick i uppdrag att göra en video åt Baxter med Nina Ramsby (i dag Nino Ramsby) på sång. De låg på skivbolaget Maverick – vilket även Madonna gjorde.

Hon såg Johan Rencks arbete och frågade om han kunde tänka sig att göra videon till singeln Nothing really matters från Ray of light (1998). Hjul, möt rörelse. De kommande åren regisserade Johan Renck videor åt artister som Kylie Minogue, New Order, Robbie Williams, Suede, Beyoncé, Libertines och All Saints.

Parallellt började han få många och bra
reklamjobb, inte minst tack vare att han tidigt landade en stor reklamfilm för Nike som öppnade dörrar på vulgärt vid gavel.

Från utsidan kan det kännas logiskt att flyttlasset gick till Los Angeles i början av 2000-talet. Men lyckosamt blev det inte.

– Jag hatade stan. Bodde där med min dåvarande fru och plötsligt en natt efter två år kände jag bara: Jag måste härifrån nu. Och drog typ nästa dag.

Varför hatar du Los Angeles?

– Det är en chimär, lite som nöjesfältstaden i Pinocchio som alla luras in i. LA är inte en riktig existens, det är limbo före helvetet. Människor som inte åldras, som går omkring med fejkade leenden, fejkade solbrännor och säger ”I love your work” till höger och vänster, men ingenting betyder någonting och ingenting förändras, vädret är konstant, trafiken är konstant, allting är konstant… Efter att ha varit ordningsam ett tag så började jag med ett smutsigt leverne där igen. I LA fick jag en ny dipp och partajade lite väl hårt, vilket var jävligt olyckligt.

Hur gick det yrkesmässigt?

– Jag tjänade en massa pengar, köpte skitmånga dyra skinnpajer och åkte privatjet till Las Vegas, men märkte samtidigt efter ett par år att jag inte gjort en enda piece of work som jag var stolt över. Jag ville ju göra långfilm, men allt alla sa var: ”Nu gör vi de här tjugo reklamfilmerna för GAP, det är enorma summor, det största jobbet i Amerika just nu! Efter det ska du få en film av mig.” Och jag var bara 35 då, fortfarande rätt lättlurad. Så jag flyttade hem igen och det var först ett par år efter det som jag äntligen kunde börja göra Downloading Nancy.

Johan Renck måste beskrivas som helt i samklang med sitt väsen också när han går igenom konstsamlingen i sitt hem med kolsyrad entusiasm. Eftersom paret Renck inte hunnit få upp allt på väggarna än har olika konstföremål placerats i travar, alternativt lutats mot väggar.

– Det här är Larry Clark, omslaget till Tulsa-boken, vintage print, går inte att få tag på någon annanstans. Och det här är Jack Smith, ett av väldigt få foton som finns som han tog själv när han gjorde Flaming creatures-filmen och som han framkallat i sitt kök på 70-talet. Går inte heller att få tag på någon annanstans. Jag har en förkärlek för obskyra konstnärer och unika objekt som framstår som hittade under en sten, snarare än sådant som är del av serier.

Det som också sätter sin prägel på vardagsrummet är ett stort antal uppstoppade djur.

– Jag var helt jävla besatt av uppstoppade djur när jag var liten och kommer alltid att vilja ha det runt mig. Min farbror brukade bjuda mig på en Stockholmsresa en gång om året och då gick jag på Biologiska Museet och tittade på tittskåp. Det sitter kvar.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin sett en uppstoppad katt tidigare.

– Jag har en svart korp här borta också. Och en svart get. Alla satansdjuren. Jag skulle även vilja ha en svart hund, men det känns svårare.

Han plockar upp ett utskrivet fotografi och stryker försiktigt med handen över utskriften.

– Den här fick jag i födelsedagspresent av Jimmy King, som var Bowies stylist och assistent under de sista 30 åren. Han tog den sista bilden ever på David. Den här.

Johan Rencks  nästa stora projekt är filmatiseringen av Johan Heltnes roman Det finns inget att vara rädd för. Inspelningarna inleds i slutet av 2017. Byxa, Valentino. Skjorta, Alexander McQueen. Hatt, Worth & Worth.

”David Bowie sa: ’Jag har en grej som jag måste berätta. Jag är sjuk och kommer att dö.’”

Ar 2015 regisserade Johan Renck The last panthers för HBO, en miniserie i sex delar om en liga som drog runt och rånade juvelbutiker i Europa i början av 2000-talet – och om en skiftande världsdel i Bosnienkrigets eftermatematik.

När han funderade på vem som skulle få uppdraget att tonsätta serien fingrade han omedelbart på ärbara namn som Martin Gore (Depeche Mode) och Karl Bartos (Kraftwerk). Men det visade sig att ribban skulle skickas upp ännu lite högre.

Till slut samlade Johan mod att, via en gemensam bekant, skicka iväg en förfrågan till David Bowie.

– Då hade vi aldrig någonsin haft någon kontakt tidigare, men redan nästa dag fick jag svar om att han var intresserad och ville veta mer. Då visste jag att vi hade honom. Ytterligare tre veckor senare skickade han en första demo till mig – faktiskt den låt som senare skulle komma att bli Blackstar – fast i en helt annan tappning. Han ringde på Skype och frågade: ”Vad tycker du?” Och jag hörde mig själv säga: ”Svinbra, men jag gillar verkligen inte gitarren. Kan du lägga på modulerad synthmatta i stället för en rock’n’roll-gitarr?” Han bara: ”Okej, jag ringer om två timmar med ett nytt förslag.” Jag la på och sa till Elin: ”Jag tror att Stakka Bo just sågade David Bowies produktion.”

Duons samarbete stannade inte vid The last panthers. När Bowie skulle göra musikvideor till singlarna Blackstar och Lazarus från det som skulle komma att bli hans allra sista album valde han Johan Renck som regissör.

– Jag minns att vi skajpade i juli 2015, när jag var i Torekov, och att han sa: ”Jag har en grej som jag måste berätta för dig. Jag är sjuk och kommer att dö. Jag vet inte vet om jag kan vara med i videon.”

Så jävla märklig information att sitta och trycka på i ett halvår.

– Jävligt konstigt. Och det blev ännu konstigare sedan, för han sa att jag inte fick säga det till någon: ”Det är typ fem personer på hela jorden som vet, min doktor, min fru, mina barn och min producent Tony.” Genom allt detta var han en oerhört charmig, sympatisk och intelligent man och jag är otroligt glad att jag fick lära känna honom.

Innan David Bowie hörde av sig hade Johan inte regisserat en musikvideo på sju år och i grund och botten betraktar han sig som helt pensionerad från genren. Däremot gör han fortfarande ett par reklamfilmer om året, framför allt för att det är lukrativt.

– Många i film- och tv-branschen måste ta sämre film- och tv-jobb för att betala räkningarna. Jag åker iväg två veckor och gör en reklamfilm och kan i princip leva på det ett helt år. Så det går ingen nöd. Samtidigt har jag en väldigt hög kostnadsbild: hus i New York, hus i Skåne, lägenhet i Stockholm, hela den där skiten. Det är som ett svart hål det skyfflas ner pengar i.

Nästa stora projekt är filmatiseringen av Johan Heltnes roman Det finns inget att vara rädd för (med den internationella titeln There is nothing to be afraid of) och tanken är att inspelningen ska börja mot slutet av 2017.

– Det är en kärlekshistoria som utspelar sig på 90-talet och handlar om ungdomar i en Livets ord-miljö. Så det är kärlek under dogm. En sann, skitfin berättelse av en kille som skrivit om sitt liv och sina issues. Han utvecklade någon form av epilepsi som egentligen inte var epilepsi, utan en fysisk motreaktion mot sin situation.

Din andra långfilm någonsin, alltså.

– Ja, så blir det ju. Jag har radat upp en massa långfilmer nu när jag inte vill göra tv på det sätt som jag gjort tidigare och insett att jag bara vill göra det som verkligen intresserar mig. Just nu finns det tre, fyra långfilmer som jag är med och utvecklar och som alla har ganska god chans att bli av. Men det är inget jag kan prata om.

Johan sätter sig i vardagsrummet igen och börjar bläddra bland fotografier från den 50-årsfest och maskerad han anordnade på New York-klubben The Box i december. Klas Åhlund, Måns Herngren och Anna Ternheim i mer eller mindre raffinerade utstyrslar flimrar förbi.

– Här är Jonna Bergh som Turbojugend. Sedan var det några arroganta lökar som kom outklädda. Typ Sigge Eklund.

Johan ler snett men spricker snart upp.

– Och här är jag och Elin.

Elin Renck är utbildad sjuksköterska men har varit konstant mammaledig sedan hon flyttade till New York. Hon driver en blogg hos det digitala lifestylemagasinet The Way We Play.

– Elin är utbildad operationssjuksköterska. Det är en ganska komplex specialisering så om hon vill jobba här måste hon ta en särskild licens, vilket är en jättegrej, nästan som att göra om hela utbildningen. Hon vet inte riktigt om hon är sugen på det. Men hennes lycka är precis lika viktig som min. Nu tror jag att hon älskar att vara här, men skulle hon någon gång känna att hon vill flytta hem och jobba igen så får vi ta ställning till det.

Du är inte världens yngste pappa.

– När vi började med barnen sa jag lite på skämt och lite på allvar: ”Du får hur många barn du vill tills jag är 50.” Och nu fyllde jag ju 50 i december. Enkel matematik: jag kommer att vara 70 när barnen är 20. Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Och till vilken nytta ska jag vara som 70-åring? Det blir tvärtom, de här stackars barnen får ta hand om mig. Men nu känner jag inte att det där är lika viktigt längre, min fru är ung och de får väl ta hand om varandra då om jag trillar av pinn.

Hur är det att uppfostra barn i Brooklyn?

– Man frågar: ”Vad har du gjort i förskolan i dag, Jack?” Och han svarar: ”Jo, först hade vi yoga…” Väldigt New York. Det är svårt, för jag har alltid känt att mina barn ska gå i public schools. Man behöver gå på dåliga, allmänna skolor och utsättas för tråkiga grejer och dåliga lärare för att förstå vad som är viktigt i livet. Men här finns inte det för så små barn så då kör vi privat. Och det är ju grymt, ultrapedagogiskt, en lärare på tre elever. Jag är kluven kring det där.

Du står till supervänster politiskt, va?

– Ja! Oh ja, verkligen. Alltså, väldigt mycket.

Vad röstade du på?

– Det handlar ju om någon sorts taktikröstning nuförtiden, med Sverigedemokrater och sådant, så jag röstar på Socialdemokraterna. Jag tror på rättvisa och solidaritet, att de starka hjälper de svaga. Jag tror på att vi inte ska ta välfärden för given utan inse att den är ett privilegium. Jag tror på att världen är under förändring, den är inte konstant. Idiotiska sverigedemokrater som vill ”tillbaka till Sverige när det var bra” fattar inte det.

Eller ”Make America great again”-lobbyn, för att dra en lokal parallell.

– Precis. De vet inte vad de pratar om. Tänk en person som fötts år 1900 och dör 2000 – fatta världen den människan levt i! Förändringarna, gränserna, politiken, allt. För mig är det obegripligt att tycka att vi inte ska ta emot fler flyktingar, att vårt system ”inte orkar”. Då får vi ändra vårt system. Vi kan ju inte låta folk brinna i husruiner för att andra ska ha råd att köpa en platt-tv. Sveriges yta skulle kunna ha en befolkning på 30–40 miljoner. Då säger folk att vår infrastruktur inte klarar av det – nej, det är klart den inte gör! Vi har aldrig haft en så här stor flyktingkatastrof förut. Nu får vi bara tugga i oss detta. Och så sägs det att nyanlända begår brott. Ja, de har ju flytt från sitt hem och sin familj och tappat all trygghet, de är i en tillvaro som nästan inte går att förstå. Det är väl klart att det kommer att finnas en liten minoritet som begår konstiga handlingar. Det finns liksom inget rim och reson i tänket.

Johan Renck, 50, fotograferad exklusivt för Café i Brooklyn, New York, januari 2017. Kostym, Melet Mercantile Vintage. Skjorta, Maison Margiela.

”Jag är färdig med den sidan av mig själv nu. Det här känns som min sista intervju någonsin.”

Johan Renck har ätit upp sin laxsallad och precis beställt in en kaffe. Tre timmar på Soho House börjar lida mot sitt slut.

Har du någonsin fixat medlemskap åt någon annan?

– Nej, jag vet faktiskt inte hur det funkar. Min fru och jag brukar gå hit på helgerna och så sitter vi här och dricker fjorton Bellini och äter brunch. Det är vårt nya sätt att gå ut: på lördagar har vi barnflicka 12–18 och så kommer man hem plakatfull och somnar klockan 21 och vaknar nästa morgon och är ganska fräsch.

Går du ut mycket i New York?

– Jag gjorde ju det, det var en av anledningarna till att jag flyttade hit. Men nu har jag tre barn.

Vilken har varit din drug of choice genom åren?

– Kola. Men det var också självmedicinering, jag blev ju sent i livet diagnostiserad med adhd. Jag blev liksom inte kungen av jorden på kola, jag blev bara normal. Men min självdestruktivitet har aldrig gått för långt. Det är ingen som behövt vara orolig för mig.

Har du slutat helt med partydroger i dag?

– Ja, det var längesedan jag tog droger. Jag bestämde mig nyårsafton 2001 när jag körde någon bil från Venice till Hollywood med både det ena och andra i kroppen. Jag stannade upp och tänkte: Vad fan håller jag på med? Äventyrar mitt eget liv och andras. Då var jag väldigt binär och sa: ”Nu är det slut.” Enkelt, jag älskar den typen av beslut. På eller av.

Du känns ganska ovelig som person?

– Jag är totalt ovelig. Noll velig.

Måste vara lite av en välsignelse?

– Jag vet inget annat. Jag litar väldigt mycket på mina instinkter. En annan grej är också att jag gillar att ta risker och sedan leva med konsekvenserna. Jag kan se något på menyn och säga: ”Jag tar den här jävla buffelpungen!” Den kanske är skitäcklig men jag kommer att äta 10 000 middagar till i mitt liv. Whatever, liksom. I mitt jobb är en av de viktigaste grejerna att ta risker.

Apropå det sa du i någon intervju, att du filmat med en Oscarsbelönad skådis som varit otrevlig mot dig och att du därför tvingat hen att göra om en tagning 50 gånger bara för att jävlas?

– Ja, det var Sam Shepard.

Vad hände?

– Han är inte en speciellt sympatisk person. Jag jobbade med honom på Bloodline och han gick runt och var otrevlig mot hela crewet. Droppen var när han innan en stor scen drog ett skämt på min bekostnad. Inför hela casten och 100 statister.

I scenen finns en liten sekvens där hans karaktär håller tal och man ska se att han darrar på handen – hans son ska inse att pappa inte är odödlig, att den här patriarken har svagheter – och den närbilden på darret tvingade jag honom att ta om 50 gånger efter det. Typ: ”Darra! Nej, det där ser inte trovärdigt ut, darra igen! Nej, nu ser det bara ut som att du försöker darra. Darra!”

Till slut, som spiken i kistan, sa jag: ”Nej, det blir inget bra det här, vi går vidare och gör det där senare med någon stand-in i stället.” Så jag avslutade med att, trots alla tagningar, ändå inte bli nöjd. Han var så jävla förbannad. Men jag kollade honom rätt in i ögonen med en blick som sa: ”Du fuckar inte med mig på det där sättet.” Efter det fanns en viss respekt, faktiskt. Det är en ledarskapsgrej också: alla måste lita på att jag vet vad jag gör.

Är det viktigt för dig att framstå som cool?

– Nej.

Är det inte ett ord som många associerar dig med?

– Det finns många misconceptions som jag har lärt mig att leva med. Många tror att jag är dryg och många tror att jag tycker att jag är cool, vilket jag aldrig någonsin gjort.

Vad tror du det beror på?

– Kanske för att jag inte är så generös med mig själv. Jag är inte med i På spåret eller Skavlan. Jag delar inte med mig så där jättemycket.

Och det lilla folk får är väl kurerat från mitt håll och sammanhangen är väl valda. Café i stället för någon skittidning. Folk uppfattar kanske det som någon form av snobbism. Men jag sitter ju just nu och undrar: Vad fan gör jag det här för?

Varför du sitter här med mig? Undrar du det?

– Jaja, givetvis. Och jag vet att i slutändan så finns det vissa molekyler av bekräftelsebehov och fåfänga som gör att jag trots allt ställer upp. Men jag tror att jag är färdig med den sidan av mig själv nu. Det här känns som min sista intervju någonsin.

Foto: Mattias Edwall/Skarp Agent Stylist: Elin Svahn/Streeters Hår: Tomo Jidai/Streeters Make up: Maki Ryoke/Streeters Stylistassistent: Kristina Koelle Fotografassistent: Casey Mathewson

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 00:32