“Jag blev singel, sjuk och förlorade min kompis i cancer inom bara några månader”

Efter 14 år släpps det mest mytomspunna albumet i svensk musikhistoria.
 För Café berättar Henrik Berggren 
om åren med Broder Daniel, sin kroniska sjukdom och vad fan han egentligen 
sysslat med sedan sist.

Klas Ekman | Foto: Ellika Henrikson  |  Publicerad 2017-05-05 11:30  |  Lästid: 12 minuter

Inramningen påminner inte så lite om en av de mest klassiska intervjuerna med Henrik Berggren. I samband med att Broder Daniels debutalbum Saturday night engine släpptes våren 1995 besökte SVT den stjärnprydde sångaren i hans studentrum i Stockholm. Han låg i sin säng, rökte och drack ur en burk folköl och pratade bland annat om ett av sina få riktiga jobb, som tidningsbud för Göteborgs-Posten.

Det var uppenbarligen inte riktigt hans grej: ”När jag gick där i trappuppgångarna så tänkte jag: ’Okej, om jag klarar den här trappuppgången så har jag tjänat in tillräckligt mycket pengar för att köpa en banan, och vad ska jag med det till? Vad ska jag med en banan till?’”

Den här gången ligger Henrik Berggren i stället i en hotellsäng i hemstaden Göteborg och funderar över frågan vad han egentligen gjort de senaste 13 åren.

– Är det inte 14? Jag har läst 14.

Han har rätt, undertecknad har räknat fel. Det är mycket riktigt 14 år sedan Broder Daniels sista album släpptes.

Jag har varit sjuk i fyra och ett halvt år

Foto: Ellika Henrikson.

Redan innan Broder Daniel gjorde sin sista spelning på Way Out West för nio år sedan hade publiken alltså väntat i fem år på nytt material från Henrik Berggren. Och sedan dess har inte förväntningarna direkt minskat på hans soloalbum. Det har ryktats att det varit så gott som färdigskrivet i många år. Det har sagts att Henrik Berggren varit på väg in i studion. Det har över huvud taget sagts och ryktats väldigt mycket om Henrik Berggren.

Han ska ha varit nedgången, deprimerad och sjuk. Han ska ha knarkat ner sig.

Han ska ha levt ett normalt parliv.

Han ska ha bott i ett gammalt fiskeläge i Bohuslän.

Han ska också, enligt en källa som vi kan kalla för Håkan Hellström, kunna prata ”gammalgrekiska – flytande”!

Så en dag i mars släpptes plötsligt singeln To my brother, Johnny – tillsammans med ett egenskrivet och mycket öppenhjärtigt brev som förklarade att låten handlade om den depression som han led av under tio år – och i samma veva kom nyheten om att albumet Wolf’s heart skulle släppas i början av maj månad.

Och den här gången är Henrik Berggren beredd att skingra vissa myter.

– Jag har varit sjuk i fyra och ett halvt år, säger han som en delförklaring till all tid som gått.

–  Men då undrar man ju vad jag gjorde de tio andra åren. Jag vet inte. Jag har ju tänkt på skivan hela tiden och skrivit liksom, men när man märker att det inte kommer att gå så fort så går luften ur en, man tror inte att det ska bli något och tappar momentum. Och så … ja … Så blev det.

Henrik Berggren lider av kroniskt trötthetssyndrom. Det började med en vanlig influensa, men sedan repade han sig aldrig. Och sjukdomens namn förklarar egentligen det mesta.

– Huvudkriteriet är att om man gör en fysisk eller mental ansträngning så blir man väldigt dålig på olika saker. Man får ont och tappar även kognitiva funktioner. När jag är dålig kan jag inte minnas och har svårt att hitta ord. Jag är otroligt mycket i sängen eller soffan. Nästan hela tiden, faktiskt. Jag är socialt isolerad och lever i en sorts spökvärld. Det är som att man inte riktigt finns.

Ljuspunkten är att han kan vila sig i form något snabbare än de flesta andra drabbade. Bredvid honom på nattduksbordet ligger en enorm påse med nötter och torkad frukt så att han ska kunna hålla uppe blodsockernivån tillräckligt för att genomföra intervjun. Han har också fått vissa ”mediciner” utskrivna av läkarna.

Trots detta har han alltså lyckats spela in en ny skiva. Givetvis tillsammans med de gamla Broder Daniel-kamraterna Lars Malmros och Theodor Jensen. Producenten är Charlie Storm som bland annat jobbade med Håkan Hellström på fjolårsalbumet Du gamla du fria. Enligt Henrik Berggren är det hans enda behagliga skivinspelning någonsin. Trots omständigheterna.

Foto: Ellika Henrikson.

Theodor Jensen ringer. Det diskuteras skivbolag, kontrakt och procent.

Efteråt suckar Henrik Berggren som om han fått lägga onödig energi på något genuint ointressant.

– Broder Daniels backkatalog är till salu och vi får ju bestämma bolag. Tidigare var alltid vår filosofi att skita i allt sådant och skriva på utan att ens titta på kontrakten, men nu vill ”Theo” börja förstå och begripa sådana där grejer.

Han tar en klunk vatten som också fungerar som en konstpaus.

– Själv kör jag ännu hårdare på vår gamla filosofi. Faktum är att jag nästan håller ännu hårdare på den i dag.

Albumet Wolf’s heart är en tillbakablick på livet och hur och varför det blev som det blev, med texter skrivna av en synnerligen vuxen Henrik Berggren. Alltså är det på sin plats med en rekapitulation av hans historia.

Han är född 1974 och uppvuxen i Västra Frölunda och gick i halvprivata Samskolan. Mamma och pappa är fortfarande gifta, och det finns även en äldre bror som är ekonom.

– Han jobbar på ett större företag och gör någonting där som inte jag begriper, säger Henrik Berggren i dag och sträcker ut sig på sängen.

– Om man frågar honom om vad han gör och inte är inne i den sortens företagsvärld så får man inte ett svar man kan förstå. Han tycker inte om samma musik. Han hatar till exempel The Smiths. ”Sätt inte på den igen, den där – där han sjunger så där. Vad som helst – inte den.” Så lät det hela uppväxten.

Han skrattar sitt lite kluckande (och väldigt smittande) skratt.

I åttonde klass hände något. Henrik Berggren gick in i någon sorts depression, missnöjd med allt från status och allmänna livsmöjligheter till att han inte hade någon tjej. Så långt ganska normalt, men han blev mer självdestruktiv än de flesta. Och destruktiv rent allmänt.

– Jag blev skickad till en psykolog i åttan eller nian efter att jag hade vandaliserat en massa saker och blivit arresterad och dömd i domstol. I dag kan jag i och för sig se att han även kom fram till en del freudianska grejer som var totalt onödiga att ta upp, men psykologens generella inflytande som medmänniska och vuxen person var… positivt. Han fick mig att inse elementära grejer. Du vet, tonåringar går ofta omkring och tror att det finns en publik omkring dem, men han fick mig att förstå att ingen faktiskt brydde sig det minsta och att det var bättre att arbeta konstruktivt med vad jag ville göra i stället för att bara förstöra för mig själv och min egen framtid.

Beteendet fortsatte till viss grad. Saker gick ganska ofta sönder på Broder Daniels tidiga spelningar. Men genom att bilda bandet skaffade sig Henrik Berggren i alla fall snabbt en publik som uppskattade hans destruktiva utbrott.

– Broder Daniel och musiken hjälpte mig genom många problem, men det har också grundmurat ett slags utanförskap. Inte minst eftersom vi upplevde så mycket motstånd under hela vår existens. Förutom kanske lite just då på slutet, när vi plötsligt var ett stort band.

När Broder Daniel debuterade våren 1995 med singeln Cadillac och albumet Saturday night engine var de av någon anledning oerhört debatterade. I musikerkretsar till stor del på grund av den enorma hajp som Linda Skugge dragit igång på helt egen hand genom återkommande krönikor om Göteborgsbandet i Expressen Fredag. Andra blev vansinniga över Henrik Berggrens ickesång, överdrivna ”yeah”:n och att killen dessutom hade stjärnor klistrade i ansiktet.

– Jag tyckte att det var idiotiskt att Broder Daniel provocerade. Varför gjorde vi det, jämfört med exempelvis Sex Pistols? Hur kunde vi ens provocera när de redan funnits?

Anledningen till motståndet tror han var att folk tyckte att framgången var oförtjänt. Att folk i allmänhet inte tyckte att de kunde sjunga eller spela. Sedan bröts motståndet till Broder Daniel ner bit för bit. Först med andra albumet som bara hette Broder Daniel och som hade otroligt bra låtar och var mer konventionellt producerat. Tredje albumet Broder Daniel forever fick ny fart efter Lukas Moodyssons Fucking Åmål och sedan slog basisten Håkan Hellström igenom på ett sätt som nästan saknade motstycke i svensk musikhistoria. Och det ökade suget efter nytt material från Broder Daniel.

När gruppen framförde nya låten Shoreline på Hultsfredsfestivalen 2001 och senare samma år i Sen kväll med Luuk blev den mytomspunnen. Demoversionen läckte och blev spelad på nästan alla landets indieklubbar ett par år innan den släpptes. Först 2003 kom Cruel town, bandets fjärde och sista skiva. Då var läget annorlunda. Henrik Berggren stack inte längre riktigt lika mycket i folks ögon.

– Jag har funderat många gånger över om jag skulle ha blivit provocerad av mig själv om jag inte varit Henrik Berggren. Hade jag stört mig på mig då? Det kan mycket väl hända att jag hade gjort det, men jag tror inte det ändå – och anledningen är att jag inte störde mig på Turbonegro. Vilket jag kände många som gjorde. De sa ”de är bara på skämt” och sådana grejer, men jag tyckte mig se på en gång att de inte var på skämt. Turbonegro är det enda samtida bandet som verkligen kunde konkurrera med oss.

Annars lyssnar han mest på Bach och – något överraskande – den tyska åttiotals-
artisten Fancy.

– Slice me nice har jag varit helt galen i sedan jag hörde den första gången på åttio-
talet. Jag tycker att den är underbar!

Foto: Ellika Henrikson.

När Henrik Berggren funderat över andra vägar i livet finns det framför allt en väg som faktiskt skulle kunna vara ett alternativ. En annan sorts karriär hade definitivt varit möjlig, har uppmuntrats och är faktiskt påbörjad.

Men innan han berättar om den måste han försvinna in på toaletten en stund.

– Jag har fått amfetamin utskrivet, säger han när han satt sig på sängen igen.

Det har med hans sjukdom att göra.

Han skrattar återigen sitt kluckande skratt.

– Det är så ironiskt, liksom. Jag som lagt alla sådna saker bakom mig, nu subventionerar staten detta för mig. Jag hade aldrig tagit amfetamin nykter förut, så jag hade inte riktigt uppskattat hur bra det är. Det är en otrolig drog … Men det finns absolut baksidor också. Jag blir nedstämd emellanåt och instabil humörmässigt. Men om man ligger på låg dos så ska väl det där inte vara några problem, har jag förstått. Men jag är inte så där jätteduktig på att följa den där låga dosen.

Det är onekligen ironiskt. De rykten om knark och dåligheter som omgav Broder Daniel har aldrig förnekats av Henrik Berggren. Redan 2003 inför Cruel town-releasen oroade han sig för att hela gruppen skulle få ett återfall och återvända till sina gamla vanor.

– Jag var tvungen att bli hälsosammare. Jag var ju så illa ute i slutet av 90-talet och början av 00-talet. Jag var tvungen att ta kontrollen över det där.

Vad ”det där” är säger han aldrig rakt ut.

– Men ja, jag hade väl olika beroenden. Drickandet var ett jätteproblem ett tag. Det var ett större problem än droger, skulle jag säga – och omöjligt att komma ur innan jag hamnat i en situation där jag hade lite social trygghet. Det var väl mitt dåvarande förhållande då…

Han säger att det här hände innan Cruel town, men samtidigt har turnéerna efter den skivan blivit smått mytomspunna i musiker- och mediekretsar.

– Jojo, det blev jätteproblem där, säger Henrik Berggren. Vi hade ju skapat en sorts kaoskultur i Broder Daniel, en uppochnervänd värld. Sedan blev det väl svårt för gänget att bryta med det där. Men ibland hade vi jätteroligt och det var en fantastisk känsla att vara i ett gäng där det bara var vi – och vi inte behövde bry oss om alla andra.

Han gör en paus och försvinner för några sekunder in i minnena.

– Det fanns underbara stunder där, säger han.

Parallellt med det dekadenta liv han beskriver lyckades Henrik Berggren dessutom – nästan – att göra en akademisk karriär.

Han har varit inskriven på universitetet sedan han gick ut gymnasiet. Efter Broder Daniel foreverkände han att musiklivet var så ohälsosamt att han behövde någonting annat. Då började han ta studierna mer på allvar.

– Jag har hållit på med det mesta inom humaniora. Egentligen är jag inte så språk-
intresserad, men det gick inte att komma runt latin och gammalgrekiska om man är intresserad av poesi och så.

Sedan nittiotalet har Henrik Berggren även läst psykologi, filosofi, engelska, franska och litteraturvetenskap – ”det är det jag kan komma på”.

– Ibland har jag inte brytt mig om att ta så många poäng. Först och främst har det handlat om nyfikenhet men också om att få slut på det där främlingskapet som man … jag … känner för vår kultur. Jag hade en jättelång period då jag bara var intresserad av antika författare. Jag vet inte varför, det är som en sjukdom som drabbar en och jag har sett det hända med andra.

Vad humaniorastudenterna tänker när de ser Henrik Berggren i den bruna tegelbyggnaden uppe vid Näckrosdammen (några kast med liten boll från Poseidonstatyn längst upp på Avenyn) har han ingen aning om.
– Ofta blir jag inte igenkänd om jag inte har smink och så där. Men ibland, på tentor och så, kan de hända att de hälsar eller skickar någonting till mig. Ofta får jag inte eller veta om att jag varit igenkänd, först efteråt visar det sig att alla, på exempelvis vissa kurser, visste vem jag var.

Det är också i universitetsvärlden han hade kunnat få en möjlig karriär. Ett alternativ som onekligen skulle vara värdigt.

– Professorn här ville helst att jag skulle doktorera i grekiska, säger Henrik Berggren. Jag var så att säga ”groomed” för det.

Han sträcker sig efter några nötter.

– Men jag ville läsa annat i stället. Nu 
orkar jag inte läsa grekiska. Det är så jobbigt. Man kan läsa grekiska i tio år utan att bli särskilt bra på det. Gammalgrekiskan är så uråldrig att jag inte kan göra mig förstådd om jag skulle åka dit på semester. Det vore som om någon skulle komma hit och vilja prata fornnordiska.

Foto: Ellika Henrikson.

Han tvingas, trots amfetaminet, att ta en paus och vila sig i tjugo minuter.

Sjukdomen är ytterst påtaglig. Det är bara en handfull turnédatum inbokade 
i sommar. Han är osäker på hur många fler han klarar av. Och om Henrik Berggren förr var en väldigt rapp och rolig intervjuperson så märks det att själva farten är en annan. Han får söka efter orden på ett sätt som han inte behövde göra tidigare.

– Jag försökte fråga min läkare om framtidsutsikterna, säger han när han vaknat till igen. Men han sa bara att jag nog fick utgå ifrån att det är så här det är nu. Och det kändes viktigt att ge upp, för det gör ont att att hela tiden hoppas och tro att man blir bättre. Då fördubblar man sitt lidande. Men resultatet blir att man är halvt död.

Under det senaste året har han lagt all sin energi på skivan. Något socialt liv att tala om har han inte. Och ingen tjej.

– Nej, jag är singel. Det lustiga är att jag blev singel, sjuk och förlorade min kompis Kevin Williams i cancer inom bara några månader. Och han var min bästa vän efter Anders. Vissa rader i Run, Andy, run handlar även om honom. Speciellt den sista, som man inte riktigt hör, där jag sjunger: ”Now reality won’t heal because you made the world unreal.” Det är så, att när vissa människor dör så kommer man inte över det. Allt känns overkligt och verkligheten återhämtar sig inte.

I dag är han ensam större delen av tiden.

– Jag vet inte om jag valt bort att umgås med folk. Samtidigt blir jag trött av det och trivs bättre hemma i min egen värld med mina böcker i alla fall.

Det knackar på dörren. Room service kommer med två portioner sotad torsk. Henrik Berggren sätter sig upp i sängen. Bordet i rummet är minimalt så han sätter ner tallriken på överkastet.

Foto: Ellika Henrikson.

Dagen vi träffas är det exakt nio år sedan Broder Daniels gitarrist Anders Göthberg hoppade från Västerbron i Stockholm, något Henrik Berggren alltså aldrig kommit över. Vilket är fullt begripligt. Deras vänskapsband var starkare än de flesta andra.

Tidigare under dagen släpptes den nya hyllningslåten Run, Andy, run.

– Jag var lite emot att släppa den låten just den här dagen. Jag ville ju inte att det skulle kännas osmakligt, som att man försöker tjäna pengar eller få uppmärksamhet på grund av en persons död. Men det finns ingen anledning att se på det på det där sättet om man inte vill tänka så och ge en illvillig tolkning av det.

Faktum är att låten har hyllats under förmid­dagen i sociala medier, precis som singeln To my brother, Johnny. Den förr så provo­cerande frontmannen för Broder
Daniel verkar, så här 22 år efter debutalbumet, faktiskt ha blivit folklig. Vilket i och för sig hela ”Spela Shoreline”-företeelsen har
antytt. Bandets allra bästa låt har ju blivit något av en svensk motsvarighet till amerikanernas ständiga gastande efter Lynyrd Skynyrds Free bird i tid och otid, oavsett sammanhang.

– Jag fattar ju att det där inte har med låten att göra egentligen, men jag kan absolut ta åt mig av det. Jag blir glad. Jag har inga problem att suga till mig det där som en form av uppskattning.

Häromdagen besökte han för första gången ”Spela Shoreline”-stenen i Slottsskogen som restes till minne av gruppens sista spelning på ungefär samma plats.

– Det var SVT som tog med mig. Det är till ett avsnitt av Hitlåtens historia som kommer i höst. Tror jag.

Så hur ser han på sin status i dag?

– Det är väl lättare att gilla någon, eller ett band, som inte finns längre. För då är man inte längre en konkurrent. Jag har uppenbarligen varit en sådan där person som man var tvungen att förhålla sig till och då blir man i princip ändå som en konkurrent, även för folk som inte alls ägnar sig åt musik till exempel. Verkar det som.

Allt detta låter förvånansvärt nedtonat och ödmjukt för att komma från Henrik Berggren. Inför Broder Daniels sista spelning på Way Out West intervjuades han i Aftonbladet där han konstaterade att fansen såg honom ”som den enda sanna rösten i ett hav av lögner”.

På följdfrågan om han höll med sina fans svarade han: ”Jag kan nog inte säga annat än att jag faktiskt gör det. Jag har alltid känt så och det har alltid varit mitt mål att försöka vara det. Jag är stolt över att andra tycker likadant.”

Det sista citatet är han fortfarande väldigt nöjd med.

– Det var jävligt bra sagt. Men ja, jag håller fortfarande med faktiskt. Jag tycker att man hör något i tilltalet, något som säger att det är sant.

Foto: Ellika Henrikson.

Det är, med tanke på att han numera ligger på samma skivbolag som Håkan Hellström, svårt att inte fråga om relationen dem emellan. Periodvis har den bäst kunnat beskrivas som sårig och infekterad.

– I dag har vi en god relation. Vi messar en del. Men han har ju familj och mycket omkring sig och så där och jag är ju sjuk … Så vi träffas inte så mycket. Vi pratade en gång, efter att jag spelat med Anna Ternheim på Way Out West, och sedan dess har allt varit coolt. Ingen av oss hade någon anledning att vara sur på den andre, det är lätt att man inbillar sig saker om man inte talar med en annan person.

Det där var en av de positiva vändningarna i Henrik Berggrens liv efter att Broder Daniel la ner. Ett tag kändes det som att hans liv var på väg in i en helt ny, mycket mer positiv fas.

– Den här tiden, de här åren, skulle ju vara de bästa för mig – trodde jag. För jag hade kommit över så mycket av mina tidigare bekymmer och problem. Detta att jag levde så destruktivt, att jag var så hatisk mot allting och alltid hamnade utanför i alla sammanhang. Att jag hade så mycket meningslös stolthet, som bland annat förstörde mina relationer. Allt sådant där … Det var mycket bättre, liksom. Och dessutom var jag någorlunda respekterad av omgivningen. Det var ett mycket bättre läge än vad jag hade varit i förut. Men så fick jag det här i stället då. Den här sjukdomen.

Skivan är egentligen tänkt att bli hans sista. Han har svårt att se en långsiktig karriär på grund av det kroniska trötthetssyndromet. Och nu börjar han bli så trött att han tvingas packa ihop och lägga ner sin nötpåse i en matkasse. Men han konstaterar med viss glädje att det på sistone ändå börjat komma en massa låtar.

– Det har börjat komma en massa melodier faktiskt. Och det finns ju fortfarande ljusa stunder. Folk ropar snälla saker efter mig och i går, eller om det var i förrgår, så ringde jag taxi. Det sista telefonisten sa efter att han tagit namn och adress var: ”Den är fin, den där sista låten.” ”Va?” sa jag, för jag hörde knappt. ”Hej hej, ha det så bra”, sa han då och la på. Men han sa faktiskt det där. Något sådant har aldrig hänt mig förut, att en telefonist sagt något sådant där.

Foto: Ellika Henrikson.

Få mer av Café i ditt flöde – klicka på ”Gilla” nedan!

[socializer-facebooklikeshare href="https://www.facebook.com/tidningencafe" layout="standard" action="like" showfaces="true" share="false" width="320"]

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 09:08