Annons
Annons

Café träffar Henrik Lundqvist i New York: ”Jag hade sån jävla tur”

LÅNGLÄSNING. Knät sätter stopp för VM-spel - men Henrik Lundqvist har annars få anledningar att klaga på tillvaron. I Café 4/2010 besökte vi honom på Manhattan för en exklusiv intervju om livet i New York, framtiden, krogrundorna med Caroline Winberg och vad som egentligen hände när han kvaddade sin Lamborghini.

Anders Modig
Dela (0)
Tweeta



LÅNGLÄSNING. Knät sätter stopp för VM-spel – men Henrik Lundqvist har annars få anledningar att klaga på tillvaron. I Café 4/2010 besökte vi honom på Manhattan för en exklusiv intervju om livet i New York, framtiden, krogrundorna med Caroline Winberg och vad som egentligen hände när han kvaddade sin Lamborghini.

Annons

Text Albin Wiberg  Foto Tobias Lundkvist  Styling

Stefan Wiklund

* * *

Henrik Lundqvist gör en mjuk inbromsning i sin blankpolerade svarta Maserati. Med plockhanden kvar på ratten sträcker han ut högernäven och hälsar genom rutan. Det känns som att greppa en färsk argentinsk oxfilé, ett stycke alldeles lagom mör muskelmassa.

Att han kör sin Maserati i dag är ingen slump.

Lamborghinin totalkvaddade han bara två veckor innan vårt möte.

Lundqvist ler lite chockat generat, som om minnesbilderna fortfarande hemsöker honom, när jag för kraschen på tal.

– Jag hade en jävla tur. Det blev bara skrot kvar av bilen, säger han och gör en gest med armarna för att understryka att det verkligen inte var mycket till bil han lämnade efter sig där på motorvägen.

Henrik Lundqvist kommer direkt från förmiddagsträningen i MSG Training Center i Tarrytown, en halvtimmes bilväg bort. Det var där, på den trefiliga motorvägen Saw Mill River Parkway, som olyckan inträffade.

Enligt tidningarna fick Lundqvist vattenplaning – ”asfalten bara sög tag i bilen” – och Lamborghinin dånade in i skyddsräcket till höger om vägen.

När Expressen ringde upp honom efter kraschen fick han frågan om han missade träningen han var på väg till.

– Nej, svarade Lundqvist, jag kom väl några minuter sent men körde ett pass i gymmet.

Det är 24 år sedan Philadelphia Flyers målvakt Pelle Lindbergh – av många fortfarande ansedd som den bästa svenska NHL-keepern genom tiderna – dog efter att ha kört rakt in i en stenmur med sin röda Porsche.

Handen på hjärtat, var det verkligen vattenplaning som orsakade kraschen?
– Ja, jag körde inte fort alls, säger Lundqvist med ett snett leende, som om jag får tolka svaret som jag vill.

henkefarg

Lundqvists skämt åsido: Ledningen i New York Rangers hade redan tidigare varit på sin svenske guldklimp om att han kanske borde lätta lite på gasen. Det lär inte bli mindre tjat nu. Ingen ny sportbil heller, för den delen.

– Nä, nu kör jag Maseratin ett tag så får vi se. Morsan, farsan och Therese (Andersson, Lundqvists flickvän sedan åtta år) verkar inte så pigga på att jag köper en ny Lamborghini. De vill att jag ska börja köra stadsjeep till träningarna i stället…

Är bilar ett stort intresse?
– Jag gillar bilar, men jag kan absolut ingenting. När jag köpt bilar har jag typ gått in och knackat på huven. Jag går helt och hållet på utseende och känsla.

Sedan du kom till New York för fyra år sedan har du ändå gått från en grabbig Hummer…
– …till en Maserati och sedan en Lamborghini. Grejen var att jag tänkt köpa en Ferrari, en silvrig, men det visade sig att den enda Ferrari de hade inne var en 360 Modena, och den kändes inte rätt. Men bredvid stod en silvrig Lamborghini. Jag var lite tveksam till en början, men så fick jag provköra den och blev helt såld.

När Henrik Lundqvist berättar om sitt senaste bilköp i miljonklassen får han det verkligen att låta som om han varit i snabbköpet på hörnet och handlat smågodis. Men så skrev han också på ett sexårskontrakt i februari 2008 som ger honom bortåt 50 miljoner kronor i årslön och gör honom till NHL:s bäst betalde målvakt.

De svarta solglasögonen från Armani sitter med andra ord säkert på den markerade näsan när Henrik Lundqvist fyrar av sitt miljondollarleende och ser sådär okonstlat magnetisk ut som alla flickvänner önskar att deras pojkvänner gjorde.

Han parkerar sin italienska skönhet utanför 24 Hour Studio på Manhattan, där han ska fotograferas för Café. Han kliver ur och tar sig en sväng runt bilen för att försäkra sig om att bilen inte skymmer garageutfarten intill.

Han har varit med förr.

– I New York får du inte böter. Här forslar de bort bilen direkt, förklarar han och sätter sig på huk i höjd med bakljusen för att vara hundra procent säker på att hans parkering är okej.

Förklaringen till hans smått neurotiska beteende ligger ett par år tillbaka i tiden.

– Jag parkerade bilen på gatan och missade att trottoaren gick ner en aning precis där jag ställde mig. På morgonen tittade jag ut genom fönstret, och då var bilen borta! Jag tittade fyra gånger innan jag fattade att bilen verkligen var försvunnen. Jag utgick ifrån att den var stulen, men så ringde jag vår säkerhetskille i Rangers och det tog honom en halvtimme att luska fram var den tagit vägen. Den hade blivit bortbogserad och fanns att hämta vid pir 71!

Det är alltså precis som i Seinfeld-avsnittet där Kramer får sin bil bortforslad och tvingas lägga en hel dag på att hämta ut den?
– Javisst, men får stå i kö i ett par timmar och skämmas tillsammans med alla andra som felparkerat…

När jag berättar för Lundqvist att svenska supermodellen Caroline Winberg just nu fotograferas i studion är han på väg att stövla in för att hälsa, men hejdas i sista stund av en kortklippt, medelålders man med plockade ögonbryn som förklarar att det inte passar sig eftersom Caroline, ehum, inte är fullt påklädd för tillfället.

Känner du och Caroline varandra?
– Ja, vi har träffats några gånger. New York är inte så stort som man kan tro. Vi har gemensamma vänner och springer på varandra ibland.

När ni är ute och slår runt?
– Haha, ja, det händer.

När krökade du senast?
– Efter bortamatchen mot Calgary i förrgår blev det lite fest. Det var sista matchen på en sju dagar lång roadtrip i Kanada, och nu har vi ledigt några dagar, så det passade bra.

Finns det inga uttalade regler för hur ni spelare bör uppföra er utanför rinken?
– Det är inget dagis det här, utan allt man gör sker under eget ansvar. Men man får ju välja sina tillfällen. Det är kanske inte så smart att gå ut och festa skallen av sig två dagar före match, men det är klart att man kan ta sig några glas även under säsong. Personligen spelar jag bättre om jag gör grejer på fritiden än om jag bara sitter hemma och stirrar i taket.

Hur handskas New York Rangers bad boy och din polare, Sean Avery, med det ansvaret?
– Haha, bra, åtminstone när han är med mig…

Sean Avery blev avstängd från spel – och tvingades gå på anger management för att lära sig att kontrollera sitt humör – efter att ha uttalat sig nedlåtande om skådespelerskan och före detta flickvännen Elisha Cuthbert, som han kallade ”my sloppy leftovers” framför tv-kamerorna.

– Och jag tycker faktiskt att han blivit lugnare, säger Lundqvist. Mer avslappnad, även om han fortfarande är… annorlunda.

Galen, menar du?
– Haha, Sean är… one of a kind! Det är kul att ha lite olika personligheter omkring sig. Och vid sidan av isen närmar vi oss varandra. Jag blir lite mer utåtriktad och han lite lugnare. Det är sällan spelare som är galna på isen är galna vid sidan av, även om det just i det här fallet inte är långt borta.

Sean Avery är väldigt modeintresserad och har bland annat praktiserat på amerikanska Vogue. Du verkar också rätt mån om vad du tar på dig?
– Det är klart att jag gillar schysta kläder, men jag är inte så intresserad att jag skulle praktisera på Vogue under min semester!

Går du och Avery ut och shoppar ihop?
– Haha… det har väl hänt.

Hur går du tillväga, syr du upp fem kostymer inför varje säsong eller hur funkar det?
– Lite så. Men jag gillar framför allt svenska designers, så jag brukar köpa upp mig på en del kläder när jag är hemma under sommaren och ta med mig över hit.

Du överraskade lite när du klev upp på scenen och spelade gitarr live när Sean Avery öppnade sin sportbar här i New York?
– Ja, jag träffade en kille här i stan som lirar, så jag spelade med honom några gånger och så frågade Sean om vi hade lust att ställa upp.

Svär du på att inte göra en Mats Wilander och förstöra ditt goda rykte genom att spela in en sopig låt?
– Ingen risk. Jag spelar bara för att det är kul, och för att det är ett bra sätt att koppla bort hockeyn. Jag spelade faktiskt med Jay Weinberg, son till Max Weinberg, som är trummis i E Street band, i en studio här för ett par veckor sedan. Jay var stand in för sin farsa vid Springsteens konserter på Stadion i somras. Han är löjligt bra, och så hade han med sig sångaren från sitt band.

Och du rev av några gamla Jimi Hendrix-solon med framtänderna?
– Haha, nej, jag är fruktansvärt dålig på solon. Jag är för långsam.

Hur länge har du spelat gitarr?
– Jag och Joel (Henriks tvillingbror, forward i Frölunda) började någon gång på mellanstadiet, men vi slutade ta lektioner när familjen flyttade från Åre till Båstad.

Och hur går munspelandet?
– Det var som… Är det morsan som skvallrat? Haha, jo, det rullar på.

Går du på mycket livekonserter?
– Ja, en del. Några av killarna i klubbens organisation är väldigt musikintresserade, så de brukar komma med tips. Jag var på Springsteen i Madison Square Garden i går. Helt okej, men jag har sett honom bättre!

henkegalen

Frågan är dock om Henrik Lundqvist
själv någonsin varit bättre. I hemmamatchen mot förväntade topplaget Boston Bruins en vecka innan vårt möte är han prickfri sånär som på en sällsynt utflykt ur målgården, som efter tveksam puckbehandling och ett litet missförstånd med en av backarna håller på att sluta med ett förödande baklängesmål.

– Vi har ett spelsystem där jag inte ska gå ut och stoppa några puckar, men ibland måste jag, och spelet med puck är verkligen något jag måste förbättra.

Har det resulterat i någon prakttavla?
– Ja, jag har faktiskt gett bort några mål, bland annat en gång när jag försökte göra mål i öppen kasse men la den mitt i gapet på en motståndare så att han kunde göra mål i stället. Det var inte så jävla lyckat.

Hur många mål har du gjort i karriären?
– Inget. Om man inte räknar de jag gjorde innan jag blev målvakt, men det är ju några år sedan.

Med dryga minuten kvar av matchen mot Boston leder Rangers med 1–0. Gästerna plockar ut sin målvakt Tim Thomas – fjolårets vinnare av Vezina Trophy, priset för NHL:s bäste målvakt – och parkerar slovakiska jättebacken Zdeno Chara i knät på Lundqvist.
Efter en svettig räddning på en styrning med 47 sekunder kvar av matchen ställer sig hela publiken upp och skriker:

– Hen-rik! Hen-rik! Hen-rik!

Svensken lyckas hålla säsongens första nolla och blir utsedd till matchens stjärna. Han tar några skär ut på isen och skickar upp klubban i publikhavet.

Det borde han kanske inte ha gjort.

I rulltrappan på väg ut blir jag vittne till ett litet drama när en latinamerikansk kvinna i 40-årsåldern beskyller en medelålders indisk man för att ha gett sig på hennes lille son i ett desperat försök att fånga Lundqvists klubba.

Jag fortsätter ut, och min blick fastnar på en stor billboardtavla föreställande Henrik Lundqvist i full målvaktsmundering, med texten: ”The King plays here.”

”Kung” må vara ett slitet epitet på idrottsmän, men på Henrik Lundqvist stämmer det sällsynt väl. Han har ”regerat” länge nu. För att hitta någon egentlig motgång i karriären måste man backa bandet tills han var 18 år gammal.

Han skulle göra sin första säsong i elitserien med Frölunda. Efter att Lundqvist varit med och slitit under hela försäsongen värvade klubben NHL-meriterade amerikanen Pat Jablonski i sista stund och Lundqvist förpassades till farmarlaget Mölndal.

– Jag blev ganska less på hockey och tyckte inte alls det var kul, så jag gick tillbaka till juniorlaget och spelade med polarna där och fick tillbaka lusten.

Hur nära var det att du slutade med hockeyn?
– Man spelar först och främst för att det är kul, så när man tappar glöden är det svårt att motivera sig. Men innerst inne visste jag nog hela tiden att jag ville fortsätta. Jag kunde inte lägga av utan att först fightas och ge hockeyn en riktig chans.

Efter ett par säsongers hattande var Lundqvist Frölundas odiskutable förstaval på målvaktsposten åren 2002–2005. Han bidrog i högsta grad till Frölundas SM-guld 2003 och fick sitt definitiva genombrott säsongen 2004/2005, då det vimlade av NHL-proffs i elitserien på grund av spelarlockouten i NHL.

Trots kvalificerade motståndare som bröderna Hossa, Milan Gaborik, Henrik Zetterberg och Peter Forsberg satte Lundqvist inte mindre än fyra svårslagna rekord under slutspelet på vägen fram till SM-titeln: flest nollor (sex stycken), lägst antal insläppta mål per match i snitt (1.05 stycken), bäst räddningsprocent (0,962 procent) och längst hållna nolla (172 minuter och 29 sekunder).

henketittaner

Efter säsongen röstade spelarna i elitserien fram honom till ligans mest värdefulle spelare, och han kammade dessutom hem priserna som bäste målvakt och bäste spelare alla kategorier.

– Sista året i Frölunda var som en dröm. Samtidigt kände jag mig redo för nya utmaningar, så steget över till Rangers var naturligt. Men de första månaderna var tuffa, och jag ifrågasatte hela grejen när jag satt där ensam på hotellet i Tarrytown utan att veta om jag skulle få stanna kvar i New York eller skickas till farmarlaget. Men så fort det började rulla på kände jag att det var det här jag ville, och då tänkte jag inte längre på vad jag lämnade bakom mig.
Henrik Lundqvists NHL-debut skedde mot ärkerivalen New Jersey Devils den 8 oktober 2005. Det blev förlust efter förlängning, men Lundqvist svarade för en stabil insats och fick förnyat förtroende i returen fyra dagar senare, som Rangers vann.

Svensken acklimatiserade sig till de små rinkarna och det höga tempot snabbare än någon vågat hoppas på och redan den 17 oktober, bara en dryg vecka efter debuten, höll han sin första nolla.

Hade du blivit förvarnad om den hänsynslösa hemmapubliken här i New York?
– Jag hade varit här och sett en match innan jag kom hit. Jag var 19 år och det var sista grundspelsmatchen den säsongen. Då buade de ut tre, fyra av de egna spelarna, så jag visste att publiken var stenhård. När det går bra lyfter de fram en, och de förväntar sig att man alltid gör sitt yttersta. Jag tror att det hänger ihop med andan här i stan. Det är inte många som kan glida runt i New York, man måste slita om man ska klara sig här, och publiken förväntar sig att spelarna i deras lag göra detsamma. Det är ett tufft klimat.

Så det var inte tal om att ”se och lära” första året?
– Knappast. Jag visste att min start var viktig, inte för publiken först och främst, utan för min existens i laget och i ligan. De första hemmamatcherna gick riktigt bra, så jag fick publiken på min sida. Det gjorde att jag kunde slappna av lite och inte behövde fokusera så mycket på allt runt omkring.

Jag såg dig spela på hösten under din rookiesäsong, hemma mot Philadelphia Flyers, och med tio minuter kvar och ledning 2–0 fick du stående ovationer av publiken. Hur bar du dig åt för att inte drabbas av hybris?
– Jag kom hit när jag var 23 år, efter nästan fem år i elitserien, de sista åren som förstemålvakt. Jag hade vant mig vid att spela med press och lärt mig hantera saker vid sidan om i både med- och motgång. Samtidigt är det viktigt att ha folk runt omkring som kan ta ner en på jorden, som familj, flickvän och brorsan. De är rätt snabba på sånt, haha! Jag vet också att jag kan skrivas ner lika snabbt. Man får försöka lägga sig någonstans i mitten. Det var någon som sa till mig när var 17, 18 att ”du är aldrig lika bra som det står i tidningarna, men heller aldrig lika dålig”.

Läser du tidningarna dagen efter match?
– Går det bra läser jag, går det dåligt låter jag bli.

Har du blivit utbuad i Madison Square Garden någon gång?
– Inte utbuad, men det har hänt att folk applåderat lite hånfullt när jag tagit ett löst långskott efter att ha släppt fyra, fem puckar. Det får man ta.

Innan debutsäsongen var över hade Henrik Lundqvist vunnit inte mindre än 30 matcher – nytt rekord för rookies – och dessutom noterats för fjärde högsta räddningsprocent och femte lägsta antal insläppta mål i genomsnitt i hela ligan.

Han blev uttagen till All Star-laget för rookies och nominerades sensationellt, som en av tre spelare, till priset som ligans bäste målvakt.

Dessutom var han i allra högsta grad delaktig i Tre Kronors efterlängtade OS-guld i Turin 2006. Vi är många som alltid kommer att minnas hans sjuka räddning med klubbskaftet på Olli Jokinens givna kvittering i matchens sista skälvande sekunder.

Själv rankar Lundqvist en annan räddning som nummer ett, mot Färjestad.

– Det var sista matchen i finalserien 2005. Jag vet inte om själva räddningen var så speciell, men jag minns den tydligt. Vi vände spelet efter den, avgjorde i nästa anfall och sedan var en lång, tuff säsong över. En otroligt skön känsla.

I dag är du etablerad i Rangers. Det är inte alla NHL-proffs som förärats en egen blogg på sin klubbs hemsida.
Lundqvist tittar lätt skräckslagen på mig.
– Fan, alltså… Ärligt talat, den sidan ska nog läggas ner…

Ditt senaste inlägg är daterat den 8 oktober! 2008!
– Eh, jag är alldeles för…

…lat? Disträ?
– Ja, du hittade två bra beskrivningar där. Jag är ingen datormänniska, helt enkelt. Jag skaffade Facebook förra sommaren och har loggat in tre gånger och har kanske 30 vänner. När jag var hemma i somras lovade jag alla att nu ska jag börja använda Facebook. Jag har loggat in två gånger sedan dess. Jag kollar min mail och läser svenska nyheter, det är egentligen det enda jag gör på datorn. Att ge sig på en blogg var dömt att misslyckas.

Hur håller du kontakten med dina kompisar?
– Jag är fruktansvärt dålig på det. Det har jag alltid varit. Jag är sån att där jag är, där lever jag, och då är jag så uppe i det att jag inte tänker på något annat. Det var samma sak när jag flyttade från Båstad till Göteborg. Då var det Göteborg som gällde. De riktigt gamla vännerna håller jag kontakten med, men det är ändå svårt. Man skapar ett nytt liv med nya rutiner där man är, och när jag flyttade till New York blev det dessutom en helt annan tidszon. Det är i och för sig en dålig ursäkt.

Du är född i fiskens tecken. Fiskens positiva egenskaper sägs vara: snäll, ärlig, tillförlitlig, receptiv, intuitiv, sensuell, konstnärlig, inspirerande, andlig, sentimental, intellektuell, charmig, djup, elegant, dramatisk och flirtig.
– Det är ju typ alla positiva egenskaper man kan ha!

Negativa egenskaper är: slarvig, tankspridd, lättledd, hemlighetsfull, överkänslig, undflyende och otålig.
– Haha, vissa bitar stämmer verkligen bra, det måste jag erkänna. De är inte helt ute och cyklar.
Vi knallar upp mot nionde avenyn och hittar en liten restaurang som serverar ekologisk mat. Lundqvists enda krav är pasta. Pasta och havregrynsgröt utgör huvudbeståndsdelar i hans vardagliga kosthållning.

– När man är igång så mycket som vi är måste man se till att äta ordentligt mellan träningar och matcher, annars orkar man inte.

Lagar du den själv?
– Va?

Havregrynsgröten?
– Ja, faktiskt, men det är också det enda jag gör i matväg hemma.

Kokar du gröten – eller mikrar den?
– Jag brukade faktiskt koka, men på senare tid har det blivit mikron. Det blir mindre disk.

Valet i dag faller på fettucine med färsk basilika och grön pesto. Mineralvatten till det, tack.

En servitris med röd- och vitrutig schalett på huvudet rodnar lätt och ler igenkännande när hon tar emot Lundqvists beställning. Vi slår oss ner på varsin barpall vid fönsterdisken och iakttar det måndagsslumriga New York-livet på gatan utanför.

– Jag minns mitt första år här. Varje gång jag körde bil till match och såg Manhattans skyline framför mig tänkte jag att nu ska jag åka och spela match i Madison Square Garden. Då tyckte jag att det var, ja, inte absurt kanske, men väldigt kul att jag nått hit. Nu har jag tagit det till en vardagsnivå. Man blir lite avtrubbad.

Och så har du flyttat in till Manhattan.
– Ja, men varje gång jag kör in från träningen tänker jag på vilken tur jag haft som hamnat just här.

I stället för i Buffalo eller Pittsburgh?
– Då hade jag förmodligen haft ett helt annat liv.

Med fru och barn?
– Förmodligen. Det blir nog lätt så, om inte annat så för flickvännens skull. Här i New York finns det så mycket att göra för Therese hela tiden, även när jag inte är hemma. Det är ett helt annat tempo än i de flesta andra städer och det passar oss. Vi har det bra som vi har det och känner inte att det är dags för familj än på ett tag. Men jag får ju se vad det innebär på nära håll nu när brorsan tagit det steget.

Kan du tänka dig att bilda familj här i New York?
– Ja, det tror jag nog. I alla fall de första fem åren. Sedan när det blir skola och sånt kanske man vill flytta hem, men det funkar ju här det med.

Det låter som om du planerar att stanna här ett tag till?
– Jag har fem år kvar på mitt nuvarande kontrakt, och hoppas att jag blir kvar här ytterligare fem år. Varför inte? Jag trivs otroligt bra och har svårt att se mig själv byta lag. Även om det är svårt att sitta här och säga vad man tycker och tänker om fem år så känns det som om jag vill spela kvar här hela min karriär.

Även om det med största sannolikhet innebär att du inte kommer att får vara med om att vinna Stanley Cup?
– Jag vill ju vinna! Vinna matcher, spela bra, vinna Stanley Cup. Det är det som driver mig, och får vi det bara att stämma och har lite flyt tror jag att vi har en chans att gå hela vägen.

Skulle du skriva på ett år för, säg, Edmonton Oilers med halverad lön om det garanterade dig en Stanley Cup-vinst?
– Halverad lön också… Var du tvungen att lägga in det? Eh, om det var i slutet av min karriär skulle jag göra det, absolut.

Är pengarna så viktiga?
– Man har inte så lång karriär här borta. Säg att man kan hålla på i 10, 15 år medan man normalt jobbar i kanske 40. Så det är klart att pengarna är viktiga.

Lundqvist tar notan och vi beger oss ner till fotostudion. Iklädd vit skjorta, ljusblå lammullströja, snäva mörkblå manchesterbyxor och höga indigoblå canvasdojor skulle han knappast behöva stylas. Knappt sminkas heller, visar det sig.

Vanligtvis ser hockeyspelare med några proffsår på nacken ut som en korsning mellan Freddie Kreuger och… Börje Salming. Men sminkösen tvingas, nästan lite besviket, konstatera att allt som behöver fixas på Lundqvist är ett futtigt litet ärr vid vänster tinning.

– Jag har ju mask på mig, ursäktar han sig, som om han gärna skulle vilja ha några utslagna tänder och ett knäckt näsben att stoltsera med.

Men det är ingen risk. Lundqvist har fortfarande inte varit inblandad i ett enda råkurr sedan han kom över till NHL.

– Det har hänt att jag lappat till folk, men jag har aldrig kastat handskarna.

Tillhör gamla hederliga målvaktsslagsmål en svunnen tid?
– Nej, men det inträffar mer sällan. Vi åker ju inte runt och tacklar varandra som utespelarna gör, så vi får inte riktigt samma adrenalinpåslag.

Men låt säga att Torontos svenske jätte Jonas ”Monstret” Gustavsson skulle komma skrinnande mot dig?
– Gustavsson, haha! Jag tycker inte att vi ska slåss landsmän emellan. Då tar jag hellre en kanadensare.

Vad tänker du när du ser gamla svartvita bilder på ”Honken” Holmqvist utan hjälm, med uppspärrade ögon, redo att rädda ännu ett rungande slagskott med pannfläsket?
– Ja, herregud… Jag fattar inte hur han vågade stå utan mask! Det var nog på den tiden påståendet att målvakter är lite galna föddes. Man kan i och för sig inte jämföra skotten vi får på oss i dag med den tidens, men det spelar ingen roll, även ett löst skott i ansiktet gör satans ont. Även med mask på.

Händer det att även du känner dig skotträdd?
– Jaaa, jag kommer ihåg när jag var i Ryssland med juniorlandslaget och bröt käken. Jag fick ett slagskott på ena sidan av masken och käkbenet gick av på den andra. Resten av den veckan stod jag lite på hälarna, kan jag säga. Jag får ont någonstans efter varje match och varje träning.

Efter en kort överläggning bestämmer sminkösen och Lundqvist gemensamt att tredagarsstubbet inte behöver trimmas. Frillan funkar fint den med. Lite foundation under ögonen, på näsan och i pannan är allt som behövs.

Inne i provrummet däremot tillstöter problem per omgående. Det visar sig nämligen att Henriks så kallade hockeyrumpa inte får plats i ett enda par byxor som stylisten lånat till plåtningen.

– Skrev jag inte storlek 52? frågar han lite fundersamt samtidigt som han förgäves försöker kränga ett par grå kostymbyxor över låren.

Jag påpekar lite på skämt, och ganska mycket på allvar, att hans knän är inåtvinklade precis som när han står i mål. Han ser sig i spegeln där han står i bara kalsonger och garvar avmätt. Jag ids inte fråga honom om den solformade tatueringen mellan skulderbladen.

Det hela slutar med att fotografen bestämmer sig för att plåta halvfigur till en börjar, så det funkar fint med Lundqvists egna manchesterbyxor.

Det är som om någon tryckt på en knapp när han ställer sig framför kameran. Han agerar nära nog lika proffsigt som på isen och levererar pose efter pose: naturlig, glad, allvarlig, farlig, bekymrad, frånvarande…

Så är han heller ingen nybörjare som modell. Förutom att han plåtats ett par gånger tidigare för Café har han figurerat i både amerikanska Mens Health och GQ, dessutom var han den svenska klädkedjan Brothers ansikte i julas.

I en paus frågar jag vad han tycker om att bli plåtad.

– Det är rätt kul, man får känna på en annan bransch och träffa lite annat folk än man är van vid.

Bryr du dig om hur du ser ut?
– Själva utseendet går ju inte att göra så mycket åt, det är som det är, men jag bryr mig om kläder och stil och hur jag ser ut. Den enda gången jag går utanför dörren utan att se mig i spegeln först är när jag åker till träningen på morgonen. Jag är tidsoptimist, och gillar att sova, så jag kommer ofta iväg i sista minuten. Ska vi åka iväg till bortamatch direkt efter träningen kan det se lite kul ut, med kostym och håret spretande åt alla håll.

Bjuder du inte ens dina stackars mörbultade händer på en manikyr ibland?
– Nänänä, jag går till frisören och klipper håret när det behövs. Det är det enda.

En stund senare står Lundqvist framför fotografens dataskärm. Han har synpunkter på ett veck på hans upprullade vita skjorta. En sensuell bild på Caroline Winberg flimrar förbi.

– Stackars dig, säger Lundqvist till fotografen. Ännu en tuff dag på jobbet!

Efter två intensiva timmar i fotostudion är det dags att rulla hemåt. Vi slinker in i Maseratin – som står kvar, prydligt parkerad vid trottoarkantens heldragna gula linje – och beger oss i riktning mot 52:a gatan.

Vi svänger in i ett parkeringshus och kliver ur. Vakten frågar var han ska parkera bilen.

– Nummer… 48. Eller, inte 48, utan… Äh, du får kolla upp det, säger Lundqvist och ler lite generat.

Efter ett år i huset har Henrik Lundqvist alltså inte lärt sig numret på sin egen parkeringsplats.

Innan vi lämnar bilen fiskar han upp en bunt skrynkliga vita skjortor ur baksätet, och vi styr stegen mot kemtvätten runt hörnet. När vi kommer ut på trottoaren tar han ett par steg ut i gatan och pekar upp rakt i himlen.

– Där är min lägenhet, där det lyser i vardagsrummet. Och terrassen ovanför med utsikt över hela stan kommer att bli min absoluta favoritplats i New York.

Paradvåningen ligger i stadsdelen Hell’s kitchen och han köpte den för drygt ett år sedan. Högst upp i huset, med gigantisk terrass och två våningar.

– Med svenska mått mätt var den väldigt dyr, säger han. Men det var ett helt okej pris för att vara mitt på Manhattan.

De senaste månaderna har våningen dock varit obeboelig eftersom Lundqvist och Therese genomför en omfattande renovering.

– Vi blåser ut allt i undervåningen och en hel del på övervåningen och terrassen. Det är ett jäkla projekt. Det tog nio månader bara att få ritningarna godkända! Och upptäcker de att man gjort något som inte står i ritningarna måste man göra om hela processen. Therese jobbar som inredningsarkitekt så hon har hållit i det mesta. Hon har haft möte med arkitekten i dag för att få besked om vi kan flytta in om några dagar, eller två veckor… Det ändras hela tiden, men det är tydligen så det funkar här i New York.

Apropå New York: Hur var det att medverka i David Lettermans show?
– Äh, det var inte så mycket. Vi var där, körde ”Top ten”-listan och bar in Madonna på ett par hockeyklubbor.

Var Madonna schyst?
– Vi pratade lite och hon var rätt rolig faktiskt. Eller… det var mer så att hon skämtade lite med oss.

Vore inte en egen talkshow något för dig?
– Nja… Men jag tycker att det är kul med radio och tv. Kanske för att det är så långt ifrån det jag gör nu, även om det i grund och botten handlar om underhållning i båda fallen.

När vi står utanför den gigantiska inglasade lobbyn till skyskrapan kommer en stor svart hund rusande mot Lundqvist, med en krullhårig blondin i släptåg.

Lundqvist lyser upp när han får två smutsiga tassar i bröstkorgen. Hunden är hans, Nova, och blondinen är flickvännen Therese.

Plötsligt hörs en ringsignal. Lundqvist fiskar upp sin svarta iPhone och ursäktar sig.

– Jag måste ta det här.

Efter bara ett par meningar börjar han att garva högt. Han lägger på och skakar på huvudet.

– Det är en kille i klubben som hjälpt mig att fixa biljetter till Broadwayshowen Rock of ages i morgon, men jag hade glömt att jag ska till Madison Square Garden och göra grejer med fansen samma tid. Så vi tänkte gå på onsdag i stället, men då är det ingen föreställning så nu vill han veta hur vi ska göra. Jag kör lite med honom, haha. Men det får han tåla.

Lyxlägenhet, en miljon i veckolön och en kille som bokar Broadwaybiljetter åt dig… Händer det att du tänker på att det här drömlivet faktiskt kan ta slut i morgon – som när du krockade med bilen?
– Nja, man vill inte tänka så. Men jag inser ju att jag har tur. Jag lever det liv jag alltid har drömt om. Saker kan hända med en själv, eller någon i familjen, och med tanke på vad som hände i den här stan för åtta år sedan med World Trade Center så inser man att det gäller att passa på att njuta även av karriären medan den pågår. De äldre killarna i laget påminner ofta oss som är lite yngre om det. För när karriären är över är den över, och det går fort. Jag har börjat känna det själv, plötsligt är man 27 år… Man måste passa på att leva medan man kan!

 

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar