Annons
Annons

Henrik Schyffert

joel
Dela (0)
Tweeta
Annons

Jimmy Backius

Han är firad programledare och har en lysande standup-karriär på lut. Annat var det för två år sen. För Cafés Kjell Häglund berättar Henrik Schyffert om sin livskrivs, psykoterapin, exiltiden i New York och Killinggängets nya långfilm.

Halvung man – kort hår, kanske mustasch – vaknar kallsvettig. Vackert ute, morgonsol genom fönsterspröjs över ett trägolv, men mannen stapplar upp i ångest. Hukad, försöker mota bort ett hårt tryck över bröstet med oroliga, djupa andetag. Närbild på ansikte.
Nästa scen: Mannen flimrar förbi på hjärtkliniken på S:t Görans sjukhus, tar adjö av en avslappnad läkare, snabbt klipp till terapimottagning. Mannen utstrålar både vånda och lugn medan terapeuten hörs från sidan, pratar om djupt rotad emotionell stress.
Formulerat som ett synopsis skulle det kunna vara en grym, grå interiör från Killinggängets underskattade ”mellanserie” Percy tårar.

Men när Henrik Schyffert återger händelsen som tog honom från sjukhus och psykoterapi till standupklubbar i New York, och vidare mot ett kommande klimax i Killinggängets första biofilm, pappauppgörelsen Fyra nyanser av brunt, är dramaturgin knivskarp. Det är början och slut som knyts ihop. Från jobbigt ensam uppväxt i villadiktaturen Rosersberg till den Tomas Alfredsson-regisserade, enligt planerna minst tre timmar långa film som får biopremiär i september.
– Killinggänget är som en stor val, säger Schyffert. Kommer upp till ytan i två dagar, folk skjuter på oss med harpun, sen ner i djupet igen i tre år och bara käka makrill!
Killinggänget har också gjort Henrik Schyffert ”gruppberoende”, vilket bidrog till att han, som han säger, ”rasade ihop” för två år sedan.
– Det låg som en jättepress på mig, undermedvetet, säger han och lägger till ett ”tydligen”, som om han vill markera att han citerar sin terapeut.
– Jag kunde inte göra nånting utan att först prata med nån annan. Jag hade ingen frihet. Jag hade målat in mig i ett hörn där jag satt och tryckte i mig gruppknark. Gruppsoffan är alltid bekväm och varm.
Att Henrik Schyffert aldrig visat sig ensam tidigare har en bakgrund – en ensamhetens femtonåriga avgrund – som han ibland tycks antyda själv när en kvällstidningsreporter vill ha ett snabbt citat efter debuten i Parlamentet (”det var ett krav från mig att ha med nån jag kände i första programmet, Johan Rheborg eller Robert Gustafsson”) eller efter att ha kastat en fralla i fejset på kungen under Idrottsgalan (”jag ska hem direkt, jag känner ingen här”).
– Men jag har inga problem att gå på fest ensam, invänder han. Det har mer varit ångesten över att känna sig som Ron Wood, den i gruppen som alltid vill på turné när de andra inte har nån lust. Det finns alltid en som är mycket mer sugen än de andra på att vara med gruppen, och den osexiga personen… brukade vara jag.

New York skulle göra honom sexigare. Idén föddes under terapin. Han skulle bo på Upper West i ett år, i de judiska komikerkvarteren, och lära sig skriva på egen hand.
– Jag bodde med Seinfeld-referenser i varje gathörn, ”Columbus and Amsterdam” och allt det där. På väg till dagis varje morgon gick jag förbi Beresford, huset där Seinfeld bodde, och jag hade en fix idé om att Jerry skulle komma ut med sin dotter, och då skulle hon ramla och jag hjälpa henne… Fredrik Lindström har skrivit så bra om det där – hur man är ute och går och tänker att: ”Det kanske kommer en gubbe nu som säger att jag måste ta över hans lägenhet, för han är jagad av en pirat…” Precis så barnslig är man, vid 35 års ålder. Inte undra på att Henrik Schyffert har ett varmt minne av julen på Manhattan: Industrirocklegenden Stevo från Ministry bodde precis under och dök upp i tomtedräkt. Då var det inte sonen Janne utan pappa Henrik som hoppade jämfota av upphetsning: ”Tomten kommer! Trummisen i Ministry är tomten!” Men så var det också glädjen över den typen av udda ljuspunkter som livet i New York gick ut på den hösten. Familjen Schyffert hade flugit över den 1 september 2001 och alla vet vad som hände tio dagar senare.
– Vi skulle skola in Janne på dagis klockan nio på morgonen när allt spärrades av. Det tog en timme. De höjde beredskapen till ”code red 5” där ”6” är atombomb, vi såg pansarfordon i varje gathörn och samma gubbe på alla tv-kanaler som sa ”don’t drink the water”. Samtidigt skulle man försöka läsa en saga för en tvååring. Men faktum är att vi aldrig blev skärrade, överlevnadsinstinkten tog över och på nåt sätt var vi fortfarande så positivt fokuserade: New York är vårt Paris, det var där min fru Bea och jag träffades. Och undermedvetet kände vi att vi skulle göra ett barn till där, det var liksom sista chansen… New York skulle få lösa upp många knutar. Inte minst lyckades Henrik med terapiklassikern han var ute efter: att skriva sig i balans.
På terroristkatastrofens Manhattan, på en hyrd kontorsstol hos ett nedlagt dotcomföretag högt upp i en skyskrapa, fann han sig själv.
– Jag hade nappat på en annons i Village Voice några månader innan vi skulle åka. Det swoooschade som fan om företagets hemsida när jag gick in och kollade. Sen när man kom dit så satt det en ensam tjockis med 60 tomma stolar och en helvetes hyra. Lösa sladdar i taket, en gammal server i nån låda. Och femtusen pingisracketar med monterade datorprogram, en av hans havererade idéer.
Varje morgon köpte Schyffert med sig en kaffe och en bagel upp och började skriva klockan nio. I början blev det bara någon timme men efter en tid klarade han att skriva koncentrerat ända fram till lunch.
– Då kände jag att jag hade knäckt det. Jag tittade på klockan och tänkte: ”Jag ska hämta Janne klockan fyra, nu är klockan tolv och jag har fan skrivit 15 a4-sidor helt själv!” Jag gick på en dyr lunchrestaurang med sjöutsikt, tog en caesarsallad, plöjde sporttidningarna och mådde som en prins. En frihetskänsla jag aldrig haft förut, men som nu kan infinna sig när som helst. Som i morse – jag var tvungen att skriva två förslag till inledningsmonolog i Parlamentet innan du skulle komma. Förut hade jag stressat ihjäl mig över det och ringt 20 samtal. Nu kan jag sätta mig klockan nio och skriva utan oro. Det är mitt nya vapen, ”det här svärdet har jag i min Playstation-arsenal”!

Det Henrik Schyffert skrev på i New York var sin egen standupshow.
Ända sedan han idoliserat Magnus och Brasse under uppväxten hade han drömt om att vara standupkomiker. Först hade han inte vågat, sedan när han haft chansen blev det för otrendigt, ”som att lämna in en programidé som heter Fönster mot tv-världen”.
– Och då vågade jag ju ännu mindre. Svensk standup var nåt man hittade på i en tävling på Berns, där Ted Åström stod och gjorde ”Olyckan” och Måns & Hannes gjorde en sketch om att det var sista tändstickan i nån grotta… folk bara gissade hur man skulle göra. I USA är det precis tvärtom, där börjar alla som ståuppkomiker för att sen kunna ta sig vidare i karriären. Raymond och Frasier, Leno och Letterman – varenda sitcom- och talkshowgubbe har fostrats på standupklubbar.
Schyfferts egen debut skedde på klassisk mark: Stand-Up NY på Upper West, fem minuter en måndagkväll klockan 21.42.
– Jag var så nervös att jag vände på ciggen och rökte på filtret. Hela publiken bestod av komiker som hade tiderna före eller efter mig. Jag hade 15 sekunder på mig att få första skrattet, missar man det är det kört.
Schyffert fick tre skratt av sex möjliga. Bättre än väntat med tanke på att han just hade avslutat en månadslång standup-workshop för en dramaturg som till vardags coachar gästkomikerna hos Jay Leno och David Letterman – och varit sämst i klassen.
– Det var som en sån där kurs i ”creative writing” man brukar se på film. Där satt nån kille som muckat från fängelse, en kock och nån tant. Där var nån som bara ville sjunga och en supertorr universitetslärare i humor som ville ”pröva själv”. I det läget kunde jag inte säga att jag hållit på professionellt med humor i över tio år, så jag sa att jag ”jobbar på radion”. Men så gick jag upp och skulle göra mina grejer, enkla grejer typ att ”det var tur att Hitler valde Hitlermustaschen och inte grungeskägget, för då hade Seattlescenen blivit nåt helt annat”, och det blev dödstyst i salen! Tanten var bättre än vad jag var. Och längst bak satt tre svarta killar i Fubu-jackor och vägde på stolarna och stönade. ”Oh nooooooo, nu kommer den där killen igen…”
Efteråt fick Henrik veta av läraren att han gjort precis allt fel: klagat på Amerika utan att vara amerikan och sagt i ett skämt att han var gift men i ett annat framställt sig som singel.
– Jag hade ingen struktur, ingen koll på alla oskrivna regler om hur en standupkaraktär måste sitta ihop.
En skillnad jämfört med allt du gjort tidigare är väl att man som standupkomiker inte kan tillåta sig att vara alltför smal?
– Nä, man blir snabbt värsta skratthoran! När jag säger ”folk tror att jag bara går omkring och knullar Cia Berg” så skrattar alla, då blir det att man lägger in det varje kväll. Man prioriterar lätt det infantila.
Du kan inte heller, på tidigt Killingmanér, lägga in marginella popreferenser?
– Jag försöker väl prata lite Saxon, det är ju ändå min white trash-uppväxt och då borde åtminstone fem procent av killarna i publiken känna igen sig, men… det blir inte så många garv på Saxon. Man får inte glömma bort att de var ett totalt osexigt band från Birmingham som släppte tre plattor med riddaromslag för 20 år sen. För mig säger blotta namnet så mycket, men på en standupscen måste referenserna vara allmängiltigare.
Eller så måste de göras allmängiltigare, iscensättas, som hos Richard Pryor. Du har en Pryor-affisch i trappan och det mesta han gjort i videohyllan, du förstår vad jag pratar om?
– Ja, mimiken, skådespelandet. Visst, Pryor skulle få alla garv i världen på Saxon. Han är så bra att han kan frångå Seinfeld-regeln om ”max fem ord mellan fråga och skratt”. Precis som Eddie Izzard kan han mjölka ut ett enda skämt i 20 minuter. Som den där om apan som springer och knullar chefen för Warner Brothers i örat: ”Eeeeh! Eeeeh! Eeeeh!” (Schyffert härmar Pryor-apan i kåtfalsett och gapskrattar sig igenom en ohörbar harang om ”monkey-fucking”.)
Du blir allt mer skådespelare själv, har gjort inhopp i Heja Björn och spelar en huvudroll i Killinggängets kommande film. Du kanske kan göra Pryor-grejen själv snart?
– Idealet är ju att varje skämt funkar tredimensionellt – att det är kul i tanken, ännu roligare när du säger det och allra roligast när du gestaltar det med mimik och rollspel. Men det är inget man bara kör i gång med, det kan bara komma med tiden. I usa upprepade alla att ”det tar hundra gig att bli bra”. Jag har gjort fyra-fem.
Har du gjort bort dig nån av de gångerna?
– Ja, på Harrys pub i Falun. Det hade gått skitbra giget innan och jag trodde att jag hade knäckt det. Men det hade gått för lång tid emellan och när jag inte hade repat ordentligt så kom nybörjarfelen tillbaka. Jag slarvade, pausade fel, missade allt. Är man för självsäker får man en snyting direkt, då är det bara tyst. Men jag gav tillbaka pengarna och bad om ursäkt, köpte mig skuldfri!
Kan en sån upplevelse få en att växa?
– Nej, men jag växte i förrgår när jag gjorde det igen, veckan efter Falun. Då skärpte jag till mig, tog tre timmar på eftermiddagen och gick igenom varje detalj.
Hur mycket material har du?
– 25 minuter råskarpt, 40 minuter om jag hårdmjölkar. Jag har en grundrutin som jag skrev i New York och som jag bygger på och bearbetar efterhand. Seinfeld har kört ”I’m telling you for the last time” – flygplansmaten, de små jordnötspåsarna – sen 1984.
Du sa i en kvällstidning att detta skulle bli ”ett år i humorns tecken”, ett uttryck som kanske säger rätt mycket om dig just nu. Å ena sidan en typiskt Schyffersk klichéironi, å andra sidan fullständigt uppriktigt, när du växlar mellan standup och Parlamentet.

– Det här är året då jag inte säger nej.
Så Parlamentet är ett experiment?
– Absolut inte. Jag vill bara släppa sargen. Det får räcka nu med att stå där och tycka hur folk ska åka och spela. Jag måste åka lite själv också. I stället för att sitta ännu ett år och känna efter vad som är rätt eller fel, som jag har balanserat under hela 90-talet – ”oooooooh, är det här cool?” – så säger jag bara ”ah, fuck it!” och gör grejerna. Mitt enda kriterium är att det ska ha med mitt yrke att göra. Och mitt yrke är inte att spela gitarr med Whale eller göra reklamfilm, det är att göra humor. Jag är gift, har två barn och hus, det var dags att konstatera att komiken är mitt jobb. Ett hedervärt yrke, lika gammalt som horans, och som inte skadar nån… fysiskt… och sen skiter jag i om det är smalt, brett, långt, kort, gult, blått, vått eller torrt.
Det har också inneburit att du slängt dig huvudstupa in i löpsedelsvärlden. Kvällstidningarna älskade såklart din fralla i ansiktet på kungen.
– Det förstår man ju. Att ha slängt en fralla på kungen är ett litet jack i sängen. Men det roligaste var att när kvällstidningarna skulle intervjua mig efteråt kom jag på att jag skulle döpa det till ”Kungakuppen”. Och båda högg! Både Aftonbladet och Expressen körde ”Kungakuppen!”. Det är skrämmande attdet är så lätt att agna det betet.
Men samtidigt får kvällspressen dig på kroken också.
– Ja, men det är värre när man känner att det är man själv som godvilligt hoppar upp och sätter arslet på kroken. Just under Idrottsgalan kom jag plötsligt att tänka på hur jag och Robert (Gustafsson) 1993 agerade roliga killar på Grammisgalan, då vi också hade kört nånting om att Patrik Sjöberg rökte. Till och med Wilmer X spelade båda gångerna. Jag sa till Robert: ”Usch, det har gått tio år och det är samma skämt och samma band, det enda som skiljer är våra flyende hårfästen… nu säger vi tack för kaffet innan nån annan upptäcker det här!”
Folk tänker faktiskt tvärtom – ju större igenkänning, desto mer gillar de dig. Du sitter i den svenska gruppsoffan nu.
– Ja, inte är det sexigt precis. Men det är spelets regler, att besvara kvällstidningsfrågor om hur hög feber man hade i torsdags.
Men vad tänkte du när de ringde från Parlamentet?
– ”Shit, Parlamentet – det är väl Staffan Ling som är arg på nån socialminister?” Men i enlighet med mitt nyårslöfte tackade jag ja.
Hur är det att äntligen få göra löpande band-tv?
– Man går dit en gång i veckan, sopar undan lite manus i nån timme, pratar med lite folk och så har man lite idéer och så gör man det. Sen är det klart. Det är så skönt. Sen börjar man släntra in fem minuter före, gnälla lite om att kostymen inte täcker maggördeln, trycka i sig en halv ask Viol för att de inte ska märka att man börjat dricka igen… ”Måste vi spela in så jävla länge?”
Du kan ju uppenbarligen inte bara gå in och jobba som vanligt folk, du måste mytologisera det!
– Jamen, det är ju så jävla kul att föreställa sig att man blir som Thor Modéen som går in
i studion och säger ”tjenare” och bara kör. ”Hallå, kan jag få manuset!” Innerst inne vill jag vill fortfarande bygga katedraler, men det känns som man blivit lite vuxnare, lite friskare, när det finns en del av hjärnan som kan tänka sig lite bredare penseldrag.
Men Killinggängets nya film är en katedral?
– Det kan du skriva upp. Far-och-son-uppgörelser i fyra väderstreck. I Norrland är det en patriark som dör och sönerna konfronteras med sig själva. I väster, i Göteborg, deltar en man i en matlagningskurs som går överstyr i psykoterapi. I öster har en man byggt färdigt sitt livsverk men så händer nåt som gör att han måste omvärdera allt han gjort. Och i södra Sverige slår en skoltrött yngling bakut när han tvingas jobba tillsammans med sin pappa för att ”motiveras”. Andemeningen är:”Du kan inte vara nog försiktig i valet av dina föräldrar!”
Killinggänget gör upp med sina fäder?
– Ja, i relation till det faktum att de flesta av oss numera är pappor själva. Det är då man får den här känslan av tragisk naturkraft. Att alla föräldrar är sjuka i huvudet och att vi också blivit sjuka i huvudet. Att det är friskt och sunt att barn alltid vill fly från sina föräldrar.
Dina barn kommer att fly från dig?
– Ja, de kommer aldrig att vilja ställa sig
på en scen och säga ”runka”. De andra i Killinggänget har lite äldre barn, som tycker det är jävligt jobbigt att pappa ska ha damkläder på sig på tv. Fatta hur det känns för en nioåring när skolkompisarna pratar om det. Vad ska de svara? ”Pappa måste uttrycka sig”? Det är hemskt.
Janne är bara tre år, han måste tycka att du är kul i alla fall?
– You bet! Äntligen kan vi sitta och säga BAJS hemma och bara tokgarva. Bea tycker vi är så jobbiga. Som när vi körde med pruttkudde här hela julen och far och son kunde titta varandra djupt i ögonen i samförstånd.
Och ert minsta barn …
– … Ove, men kallas för Limpan. Alla säger Limpan.
… ja, ska du vara föräldraledig med honom?
– Halva tiden. Bea skrev på den där debattartikeln i DN om jämlik föräldraledighet så jag vågar inget annat! They’ve got a point, the girls. Visst fan kan man ta ett halvår av ett
35-årigt liv och bara vara med barnen.
Du är inte så mycket på krogen numera?
– Nä, krogen gör man ju inte längre, man mår inget bra av att gå ut om man vet att nån sitter hemma och saknar mig här. Stand-up-grejen ger mig ändå lite av den där gå-ut-känslan, man tar en öl efter giget och kommer hem halv ett. Jag har faktiskt börjat tycka att det är skitmysigt med parmiddagar. Och sen lådvinet kom har jag inga som helst problem att vara hemma!
Vad köper ni för lådvin?
– Vad menar du… vilken sort? Spelar roll. Jag är helt besatt av lådvin, det står där som en radio på diskbänken… kokat ägg, 16 glas vin… jag behöver inte gå ut! Ain’t goin’ nowhere baby! Lådvinet är som ett ymnighetshorn för en kille, det lockar en att vara hemma.
Hur mycket dricker du egentligen?
– Mindre nu. Men i höstas var jag lite orolig och skärpte till mig. Det är nån connection mellan mig och lådvinet… Mina föräldrar gjorde vin hemma, under 15 års tid växte jag upp med att sitta på en liten mugg bredvid det där mysiga jäsandet, blubbliblubbliblubb… så när det kommer en låda på marknaden som luktar och låter likadant när man tappar upp, blubbliblubb, då är det nåt undermedvetet i mig som vill suga tumme! Det är som den där föräldralösa apan i sociologiboken som fick en pinne med en varm elfilt som han sitter och kramar. ”MAMMA!”
Av nån anledning ser jag nu ditt barndomshem så klart framför mig – de gjorde vin på den lilla toaletten va?
– Precis, den lilla toaletten! Varm och mysig.
Och nu växer dina barn upp med en lådvinspappa!
– Ja, när man blir sådär mysigt varm och rödvinsputtrig så är det en mycket högre känsla att mata en tremånadersbebis: ”Vi förstår varann du och jag… en dag ska du bli som jag!”
Det är som en ond cirkel, en varm mysig ond cirkel…
– En flaska vin tar slut och det ska jävligt mycket till om man ska korka upp en ny en vanlig vardagskväll. Men lådvinet tar inte slut, det är The Hoover Dam med en liten kran längst fram. Det blir lugnare att gå ut än att vara hemma: ”Jag försöker trappa ner nu, så jag är på krogen varje kväll. Försökte vara hemma men det gick inte, jag fick ju skrumplever…”
Från det enorma, vita, kvadratiska matbordet i ett vårglittrande burspråk, i familjen Schyfferts idylliska hus i Bromma, har jag uppsikt över hela köket. Det står inget lådvin på köksbänken, tanken föresvävar mig att det kanske är en standup-rutin skratthoran Henrik just dragit för mig: ”Jag lägger in lådvinet här och plockar några garv.” Henrik har under förmiddagen ursäktat sig både en och två gånger för att han inte kan låta bli att överdriva ”för comic effect”.
Men det finns en fokuserad svärta i det mesta han säger, och han uppehåller sig väldigt länge vid svensk spritkultur, hur 70-talet påbjöd att alla vinflaskor tömdes tills grannarna stod i sina velouroveraller på gräsmattorna och tog nackgrepp på varandra och sa ”jag
ällschkar dej din jäävel”; hur hans föräldragenerations supande formade nästa generations ungdomsfyllor; hur humorkulturen han växte upp med – Magnus & Brasse, inte minst – var en underförstådd snapsvisekultur. Intervjun förvandlas till en slingrigt skimrande monolog som efter tio flygande minuter, likt en uppgasad Eddie Izzard-rutin, landar i Wacko Jackos Neverland.
– När man känner till Michael Jacksons historia är det självklart att han ska få ha en hel jävla cirkus i trädgården, säger Henrik. Man blir vad man kommer ifrån. När vi började skriva den nya filmen kändes det lika självklart att det var det här vi skulle skriva om – vad som förs vidare från fäder till söner. Alla hade sina spöken att bearbeta och stoppa in i filmen. Det är inget speciellt med just mig, vi är hundratusentals nyckelbarn och skilsmässooffer.
Killinggänget är också terapi?
– Alltså, Sveriges stora problem är att ingen snackar med sina föräldrar om sånt här. Det är då det dyker upp ihjälskakade bebisar i gångtunnlar och slagsmål på fotbollsmatcher. Så jag är jävligt glad att ha en arbetsplats – Killinggänget – där vi blottar de allra mest rosa punkterna och såren för varandra. Att få känna att man är i gott sällskap, att även de starkaste är trasiga. För att bli starka som grupp måste vi vara jättesvaga internt.
Den låter tung, den nya filmen.
– Bästa pappafilmen som gjorts sen Star wars! Psykologiskt tyngre än så kan ingen
papparulle bli. Farsan är chef för the dark side… för helvete, då är det allvar.
Jag inbillar mig att Sopranos är en sorts referens också?
– I allra högsta grad, det är den bästa, nej, den viktigaste tv-serien som gjorts! Den skildrar nåt alla män känner igen, att yrkeslivet och familjen är två lika stora men helt oförenliga delar av ens liv och hur faan får man ihop dem?
Går du fortfarande hos psykologen?
– Nej, som Tony Soprano tyckte jag att vi trampade vatten. Fast jag kommer att gå tillbaka.
Var det mycket grävande i din barndom?
– Ja, som det här med att det ansågs som sjukt om man inte spelade handboll, fotboll eller hockey där jag växte upp. Jag levde mina första 15 år i totalt utanförskap. Det var bara jag och en kille till i hela Rosersberg som inte hade träningar och matcher varje måndag, tisdag, torsdag, söndag. Den andra hette Pedda och var ändå the real thing till skillnad från mig, han hade läderjacka, sniffade moppesoppa och slogs med flaskor. Jag satt och bandade Kaj Kindvall-program på BASF-kassetter som jag katalogiserade år för år i en pärm. ”Blandat, kassett nr 81”… men låttitlarna blev ofta fel, när Kaj Kindvall avannonserade Our lips are sealed skrev jag Onions are sleep.
Vilken var den sista kassetten?
– Vet inte, Devo kanske… jag nådde kassett 140, sen tog det tvärslut när jag upptäckte RUNKA! Men jag har kvar pärmen, den är så tragisk. Misären fajlad. Varje kassett är två kvällar när de andra spelade fotboll. Jag ville inte gå ner till hallen ännu en kväll och bara stå med täckjackan och titta på…
Men du gillar väl sport? Under Idrottsgalan satt referenserna där – från Tony Rickardsson till Maria Akraka.
– Jag är extremt ambivalent när det gäller idrott. Jag gillar det korkade, det absurda, i sport. Jag gillar sportkaraktärer, jargongeroch storysar. Men det retar mig till vansinne att Sverige plöjer in fem miljarder varje år i idrottsrörelsen och bara pratar bara om gemenskapen, aldrig om alla de ungar som inte är med, eller som är med men hatar det på grund av grupptryck eller föräldrar och tränare som är pedagogiska katastrofer. Det är så lätt att säga att ”idrott är bra, för det är barn som springer…”. För mig låter det som Goebbels. Det är Tredje Riket med friska barn som skuttar på ängar och säljer Bingolotter. Så fort det är idrott så kommer kungen och drottningen dit och vinkar och Göran Persson skickar grattistelegram till nån jävla höjdhoppare. Det är sjukt.
Var det inte det vi trodde! Att frallan i fejset på kungen innerst inne var ett avsmakens slipade svärd. Ytterligare ett vapen i Henrik Schyfferts Playstation-arsenal.Han pratar om vikten av att både ”bygga katedraler” och skjuta från höften. Men höftskotten slutar lätt i domstol (”Spermaharen-grejerna var ju knappt några skämt från början, man får tacka och bocka för att Fonus och Håkan Nesser gjorde dem roliga…”). Och när han bara håller låda i en lång intervju kan man inte undgå att höra ett högtravande eko, som om han aldrig kommer ut ur den där katedralen han vill bygga av sitt liv.
Möjligen står han bara på en standup-scen med höjd i taket och tänker stanna där tills han dör.

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar