Henrik Schyffert: ”Jag slår neråt hur jag än gör”

– Där har du en Tesla! ropar Henrik Schyffert och pekar på en januarislaskig vit bil som står parkerad på Surbrunnsgatan i centrala Stockholm och tydligen kostar 1,2 miljoner.

– Det är säkert Fredrik Wikingssons, han har en sån. Ett typiskt frikort! Man köper en skitdyr bil och tror att man gör något för miljön.

Någon timme tidigare, när vi åt middag på Tennstopet på Dalagatan, återkom Henrik Schyffert ofta till världens mest kända elbil, populär hos Vasastans borgerlighet. Det är vår tids paradox: den som försöker göra något litet bra döms hårdare än den som är ett oförblommerat svin. Champagnesocialisten kan aldrig vinna över birakillen.

– Hycklare får man inte vara. Men om du springer runt med järnrör och kallar folk för babbar så är det lugnt, i alla fall om du säger sen att ’jag hatar babbar’. Då kan du bli talman, som Björn Söder blev, säger Henrik Schyffert och syftar på när kända SD-män sprang omkring med metallrör i Stockholms krognatt och hotade Soran Ismail.

– Du kan sitta i Paradise hotel och reta nån tjock tjej från Västervik. ’Jamen hon ÄR ju tjock.’ Då är man härlig. I de här förintervjuerna i dokusåporna låter alla likadant: ’Jag säger som det är. Asså på riktigt. Jag skiter i vad folk tycker. Och det gör mig intressant.’ Du är noll intressant, du är exakt som alla andra! Det är mycket mer intressant med någon som inte säger som det är, utan ’jag kommer att må dåligt och sitta själv på mitt rum och försöka kompromissa så att det blir så bra som möjligt för alla andra’.

Ja, var kommer den här vara-brutalt-ärlig- och ta-ingen-skit-grejen ifrån? När blev den ett folkligt ideal?

Henrik Schyffert tänker i en sekund, det syns att det projiceras en bild framför honom.

– Det är Grynet! Den jävla Grynet! Hon sabbade för en hel generation. Ta ingen skit! Det var hennes grej. Och det har blivit som ett mantra, man får göra vad fan man vill; jag, jag, jag. Och det ses fortfarande upp till. Fredrik Lindström och jag pratade om det häromdagen, att man kan se David Bowie som en gud för individualisterna.

Läs också: Så klär du dig i kamouflage – på snyggast sätt

Ju mer Henrik Schyffert umgås med Fredrik Lindström, desto mer tycks han välja att betrakta världen i extrem vidvinkel, pröva objektiv som zoomar ut på samtiden så att den bara blir en liten prick i rymden. Vad händer om man tittar på 2017 med en femhundraårslins? Det är ett sätt att få den akuta ångesten över rasister och hästhandlarpresidenter att minska. Att inte reagera med hysterisk rädsla.

– Det är ju en fas det här. En motreaktion. Vi har haft en kyrka i flera tusen år där alla bara lyssnar på ett osynligt troll. ’Jag är inte värd ett skit, det står i Jesu händer, han bestämmer.’ Det är ju bara de sista minuterna av tideräkningen som vi inte har haft en kyrka. Det kommer att gå över, individualismen och roffarmentaliteten. Pendeln kommer att svänga tillbaka. Om 200 år.

Grynet var en barntevefigur som gjordes av Elin Ek. I början av 00-talet, ungefär när Henrik Schyffert fick barn, slog hon igenom med Grynets show i SVT. Hon hade prinsesstiara på sned, rosa outfits och peptalk-mottot ”Ta ingen skit”. Det var när begreppet girl power stod som högst i kurs – och denna tidning hade bikinitjejer på omslaget.

Jag hade glömt bort Grynet. Jag tänkte mer på hur det är när man träffar en person som nyss har börjat i terapi. Kanske har terapeuten sagt att de ska sluta vara andra till lags, och därför går de omkring och är nyfrälst otrevliga mot sin omgivning.

– Jag var en sån! Jag gick omkring som om jag hade träffat Jesus. ’Nej!’

Henrik Schyffert håller upp handflatan framför kroppen, som en trafikpolis.

– Sånt där höll jag på med. Satte mig själv i första rummet.

Traditionellt har det väl oftast varit kvinnor som har behövt tänka på att de inte ska vara alltför mycket till lags.

– Ja, men vi hade ett tvärtomförhållande. ’Sädesfälten böja sig för vinden.’ Det var liksom jag. Alla till lags hela tiden. Diska, städa, plocka, fixa och ’vad tycker du?’.

Henrik Schyffert var gift med Bea Uusma Schyffert i sexton år. Sönerna Janne och Ove är 17 och 14 nu.

Skulle din exfru hålla med om det?

– Nej, det tror jag inte. Inte lika mycket som jag, haha. Men jag vet att det var så. Men jag lärde mig att säga nej. Göra den här.

Handen åker upp i stoppläge igen. Han ler plirigt.

– Man mår ju bättre. Du tänker att det var lite dåligt?

Kanske inte bara bra i alla fall.

– Det är Trumpgrejen. ’Jag säger som det är.’ Det låter bra, men det är grovt överdrivna populistiska lösningar. Bra lösningar är Ingvar Carlsson, sitta i tredagarsmöten med LO och göra långsiktiga överenskommelser.

Henrik Schyffert började gå i terapi i början av 00-talet. När hans show The 90’s – ett försvarstal hade premiär 2007 frågade han sin terapeut om han ville stå med i programbladet – ”det var ju han och jag som skrev den” – men terapeuten avböjde. Fast han kom på premiären, och var nöjd även om han tyckte att patienten fegade lite. Det fanns jobbiga saker som han inte borde ha valt bort, tyckte han.

Det finns människor som redan första gången man träffar dem är jätteöppna och berättar om en massa jobbiga saker de har varit med om i livet, men så efter ett tag förstår man att egentligen är det personer med skitstark integritet, men de har vissa grejer de ger ifrån sig, för just de sakerna gör inte så ont. 

– Nu beskriver du ju mig ganska bra.

Innan Henrik Schyffert gjorde The 90’s hade han varit nere på botten. Han var trött på att gå omkring som en modern renässansmänniska – den som kan lite av allt men inte är bäst på något – och kraschlandade på Sankt Görans hjärtakut med ångest. Det var efter det han började gå som standup-lärling, bestämde sig för att skaffa sig ett yrke.

Vad gjorde det för dig, kändes det värdigare?

– Mycket värdigare. Jag hade ju en extremt självsäker ton innan – som helt var baserad på rädsla, förstod jag ju efteråt. Jag insåg att ju svagare jag vågar erkänna mig, desto starkare blir jag. Nu förstod jag att det var bättre att erkänna mina fel och brister.

Det var i Katrineholm som Henrik Schyffert testade att inte bara vara rolig utan också lägga in ett ”allvarligt parti i mitten” för första gången, på en prov-
föreställning av The 90’s.

– Det blev knäpptyst. Och då bara stod jag i det där, och tänkte att jag måste komma ihåg hur det här ögonblicket känns, för det kommer jag aldrig att få vara med om igen.

Det var för tio år sedan. Och efter The 90’s-succén var det som om man hörde versioner av Henrik Schyfferts upptäckt överallt; det gick att berätta om sina
misslyckanden – det var till och med något människor gärna ville höra om. Hos Skavlan, i Sommar i P1, i hitta-dig-själv-böcker och poddar, i shower överallt berättade människor om hur de kraschlandat på botten – och kanske startat en hotellkedja på väg upp. Vi halkar mot Norra Brunn, Henrik Schyffert i sneakers på isgatan. Den gamla standup-krogen är som hela familjens fritidsgård. Henrik Schyfferts flickvän Nour El Refai brukar också uppträda här, och sonen Janne jobbar som nisse ett par gånger i veckan; i kväll står han i garderoben. Johan Glans kommer in i köket och hämtar en öl i kylen. Han har haft en av sina utsålda kvällar på Cirkus, men nu landar han här, för att varva ner på fritidsgården. Linoleummattor, ölbackar och gamla Roxetteaffischer. Det är en tisdag i oxveckorna och stans alla ståuppare är ringrostiga efter jullovet. I kväll ska Henrik Schyffert presentera en ny tes om mannen över 40: Han är egentligen död. För fram till 1850 var medellivslängden 39 år. Det är bara under en kort blinkning av historien som mänskligheten behövt härbärgera män som är äldre än så. Det här förklarar mycket bisarra livsuppehållande åtgärder – grillande, maratonlopp – för egentligen finns han inte, i alla fall inte som annat än ett slags naturens misstag. Är han inte levande död så har han dödsryckningar. Det är det vi bevittnar varje dag från Vita huset, menar Henrik Schyffert.

– Det vi tittar på nu är den vite mannens sista skrik. Vi har skjutit noshörningen och nu ligger den och sprattlar, skadeskjuten, och det är då den är som farligast, då går den till attack, säger han.

Rasistpartiers livsluft är rädsla. För att mobilisera väljare måste de övertyga om att nationen är i fara. Samtidigt är en väldigt stor del av världens befolkning skrämd från vettet av Donald Trump, hans chefsstrateg Steve Bannon och den nationalistiska international de försöker bygga upp.

Henrik Schyfferts nya show, Var inte rädda – en standup-show utan allvarligt parti i mitten, har premiär i Karlstad på hans födelsedag.

– Om vi skrämmer upp varandra och slåss samtidigt som noshörningen – det är det läskiga. Låt den bara dö i lugn och ro, då kommer den bara att dö, det är inga problem. Det kommer en ny generation också. Jag tänker så med högerpartierna: ’Give ’em enough rope.’ Så får de hålla på ett tag. Och trassla in sig. Så kommer folk att tröttna, och se att de har lika lite i plånboken som för åtta år sen.

Brå släppte nyligen sin årliga undersökning, som visade att människor i Sverige blivit lite oroligare.

– Ja, och den använde ju Kent Ekeroth som en sådan där ”Titta hur dåligt det går för Sverige”-grej. Fan, det är ju DU som har skrämt upp dem! Det är ju ditt fel att det ser ut så här! Så taggar han mig: ”Vad säger du nu då, Schyffert?” Men det är ju du som slåss! Jävla idiot! Det finns ju på video. Om du inte går och slår folk i ansiktet på Stureplan så kommer folk att vara mindre rädda. Att han inte ens ser det själv. Det ska jag fan säga i kväll. Det är ju jätteroligt!

Var inte rädda tar avstamp i ett typiskt hatbrev. Avsändaren är en av de för vår samtid så typiska sanningssägarna, han som hellre är skitstövel än ”godhetsknarkare”, och minsann ingen hycklare.

– Jag tar honom på orden och benar ut det. Är jag hycklare? Ja. Godhetsknarkare? Ja. Jag ger honom rätt på alla punkter. Men så försöker jag förklara varför jag fungerar så. Jag kan inte skrika ”rasist!” åt honom förrän jag själv gått igenom reningsbadet och blivit döpt i floden. Man måste våga stirra på sina egna fel och brister. Och det är också roligt att göra det.

– Jag vill ju vara en spegel, du ska kunna hitta dina egna fel när du tittar på mig. Men jag kan inte peka på dem och säga ”du är en sån där”. Då stänger de av. Det händer ju inte att folk säger ”nu inser jag att jag har haft fel i alla år”.

Henrik Schyffert tror att SD får 25, kanske 30 procent av rösterna i nästa val. I kväll ska han prova ännu ett resonemang: att det är kulturvänsterns fel.

– Det är mitt fel att det går så bra för populistpartierna, för vi har gjort det för svårt att gå med i vänstern, vår klubb är för krånglig. Du måste veta skillnaden på trans och queer, du måste vara feminist men du ska samtidigt kunna klä dig som Beyoncé på en efterfest, du måste veta vad funkofobiskt är och gör du fel får du löpa gatlopp på Twitter. Medan SD säger: ”Kom för fan, det är lugnt, säg neger om du vill, det är inte så jävla noga.”

Henrik Schyffert var i Paris på kärlekshelg med Nour El Refai under mellandagarna, och ”åt och drack som Ludvig XIV och kejsar Nero”, så nu är han inne på sin elfte vita dag och bälgar i sig Ramlösa medan han går igenom manusbladen vid ett bord i köket på Norra Brunn.

– Jag älskar att lyssna på dig, Dominik, det är så mysigt, säger Henrik Schyffert.

Komikerkollegorna Dominik Henzel och Petter Bristav har just gått av sina pass på scen och håller en överlämning av det som är värt att veta om publiken.

– Det fanns en amerikan till vänster och sen är det lärarinnor. Och bredvid amerikanen sitter Mats, röd tröja, det enda jag vet om honom är att han har varit med om en trekant och att hans flickvän bredvid inte var med på den trekanten, säger Petter Bristav.

Följer man Adde Malmberg-skolan ska man alltid titta på allt som händer ute bland borden och plocka upp trådarna.

– Det är därför han är bäst i Sverige, säger Henrik Schyffert.

När standup-personer träffas är det lite som när Vietnamveteraner ses, menar han.

– De första åren är så vidriga, och man vet vad andra har gått igenom. Det är litet som att man gjort lumpen ihop.

I Var inte rädda kommer Henrik Schyffert att gå in och börja prata innan lamporna går igång, som den amerikanska stjärnkomikern Louis CK gör i sina shower.

– Jag sänker mig. Jag är dålig i början. Jag är ju en alfahanne så då är det bra att sänka sig. Det problemet har ju inte du, säger Henrik Schyffert och tittar på Johan Glans på andra sidan bordet.

– Nej, det är inget jag brottas med. Mitt problem är snarast det motsatta, ahh, de ser igenom mig, ahhh, första skämtet, respektera mig, säger Johan Glans och fnissar.

– Jag fattar inte den där grejen med house-dj:ar och snurrande lampor, säger Henrik Schyffert.

– ”Är ni beredda, här kommer han, 5, 4, 3, 2, 1.” Då vet man: så roligt kommer det inte att bli. Det kommer att bli halvkul. Några grejer mot slutet är kanske lite roliga.

Svensk standup har funnits så länge nu att det finns en ganska rik stilvariation. Om Johan Glans är ett slags boy next door så vill Henrik Schyffert vara präst. Medan Mårten Andersson, i det här gängets ögon, snarare är ett slags house-dj som tar i så att han spricker.

– Jag predikar till folket som präster gjorde förr i tiden. Det är nog också därför, kanske undermedvetet, som jag snodde det där Jesuscitatet till titeln. Det finns något bra där som jag saknar, någon som hjälper folk att tolka samtiden.

– Nu går jag ju inte igenom katekesen, men det är ändå ganska likt.

En av tankefigurerna i Var inte rädda är att det är så mysigt hos SD, en tillåtande gemenskap. Idén kommer, precis som Henrik Schyfferts julklappsvas till Nour El Refai, från serietecknaren Liv Strömquist. I hennes senaste album finns en lång, väldigt underhållande serie om varför det går så dåligt för vänstern. En anledning är att den är så snipigt ogästvänlig. Eller som Henrik Schyffert översätter det på Norra Brunns scen i kväll: För att SD är som varuhuset Jula. Alla är välkomna, det är lätt att fynda, ingen är för hopplös för att få komma in. Vänstern, däremot, är mer som en världsmusikaffär i Midsommarkransen. Efter showen dråsar han ner vid köksbordet och tar av sig kashmirtröjan. Sonyloggan, som han tatuerade in på 90-talet, är kvar på överarmen. Alla runt bordet levererar generöst sina tankar: en minigrej som kan ändras där, ett ord som kan bytas till ett bättre, världsmusikaffären är uppe för konferens – vad finns det för bättre bild?

– Oj, oj, oj, vad bra. Shit, vilket jävla segertåg du kommer att göra, säger Johan Glans.

Lika mycket som Henrik Schyffert har bytt spår de senaste 22 åren har också innebörden i att vara standup-komiker och politiskt korrekt gjort det. Bloggen Politiskt inkorrekt, som föregick Avpixlat och övriga ”alternativmedier” som finns i dag, startade 2008. Då hade SD ännu inte kommit in i riksdagen, i valet 2006 fick de 2,9 procent.

– Det är den där gemenskapen som gör att det går så bra för SD. Det är så jävla skönt därinne! Jag kommer ihåg på 90-talet när alla höll på att krångla med olika obskyra indieband från Sheffield. Och så var man på Statoil och såg någon som köpte Absolute music 19 och bara stoppade in i bil-cd:n. Vilket lätt liv! Vad skönt. Man kan bara stänga av alla seismografer.

Han röstade på FI i senaste valet. Gillar Gudrun Schyman. Annars brukar han rösta på Socialdemokraterna eller vänstern.

– Hon Tescodido, vars namn jag aldrig kan uttala, hon gör ju rätt i att kritisera det här med genusdagis, hon fattar ju att det är ett bra signalord, säger Henrik Schyffert och syftar på chefen för Göteborgspostens ledarredaktion, Alice Teodorescu. En skribent som väcker vänsterns indignation men blir flitigt delad av SD-nära väljare. Dagen efter att Donald Trump vann valet skrev hon att det inte är så konstigt att människor röstar i protest ”när fred, frihet och mat på bordet inte längre verkar självklart för att fokus ligger på genusdagis och ideologiskt renläriga museer, när människor upplever att medierna är emot dem”.

– SD:arna ångrar nog att de började prata om systemkollaps, det tror jag. För världen kraschar ju inte. Jag tror de tycker det är jobbigt, för där tog de i för mycket. Det är deras genusdagisord. Det skrattar ju VI åt. Och precis som vi gör rätt i att skratta åt systemkollaps, gör de rätt i att skratta åt genusdagis. Det är sånt där som man håller på med under Roms sista dagar. ”Där sitter de i Stockholm och drar igång äldrevård för regnbågspersoner.”

– Det är kul när folk säger det man inte får säga. Det är roligare att säga bullfitta än att säga vagina. Men det är krångligt, för något som rev Norra Brunn kan bli helt vansinnigt på ett papper. Det kan få alla att sparka bakut. Och då plingar det ju till direkt i telefonen och då börjar man ju ifrågasätta sig själv. Men det enda uppdrag vi har som komiker är ju att skrika ”larvigt och fjantigt”, det är ju som ett release-rum.

– Men jag som är vit medelåders man måste vara extra noga, jag slår ju neråt hur jag än gör. Jag har ju bara två gubbar över mig och tusen under mig.

När backar du?

– Jag hejdar mig flera gånger om dan. Som det där med Kent Ekeroth. När jag skriver det på Twitter får jag 600 svar: ”Jävla fitta, jag ska slå ihjäl dig.”

Vad skrattar SD:are åt?

– Ja, de skrattade ju åt att de där fåren såg ut som judar när de hade slaktat dem. Det tyckte de ju var roligt.

Henrik Schyffert syftar på den video som läckte ut i höstas, där SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt skrockande berättar om kollegor han hade när han jobbade på ett slakteri. De var gamla tyska nazister, och brukade sparka på får och låtsas att de var judar.

– Men det är ju krångligt att vara så där bestämd och arg som rasister är, och samtidigt inte kunna se det roliga i det. Det är som att man inte kan skratta under sex. Det krävs ju att man är lite allvarlig och arg för att det ska bli sexigt. Det finns inga roliga porrfilmer liksom. Och jag tror det är samma med extremister.

Henrik Schyffert häver sig upp ur sin Chesterfieldsoffa med ett gubbstön. Han gestaltar hur det var när han blev vuxen. Att det var som ett beslut som föregicks av en sådan inandning som liksom är en suck samtidigt. Vi sitter hemma i hans lägenhet i Vasastan, i huset där även Fredrik Lindström bor. Han brygger kaffe och serverar i en Whale-mugg, ett minne från Henrik Schyfferts korta karriär som popstjärna på det tidiga 90-talet.

– När man ska gå hem från festen, det där beslutet: NÄ NU.

Han tippar framåt i soffan som en värkbruten man som tackar för sig.

– Det är inte jobbigt innan, och när man har gått är det bara ’åh vad skönt’. Men den där biten, det var 00-talet för mig, det här gubb-nejet. ’Det är en dag i morron också.’

Henrik Schyffert drabbades av ”kabinfeber” i innerstadslägenheten när barnen kom och kände sig instängd. Han och Bea köpte ett hus i Bromma. När relationen började knaka flyttade de till den här lägenheten i Vasaparken. Eller Ilon Wikland-
parken som Henrik Schyffert kallar den, efter Astrid Lindgren-illustratörens alla bilder. I dag är den helt snötäckt och ser ut som en saga.

– Det var ju det där, att tro att man kan rädda förhållandet med att skaffa ett tredje barn eller med en flytt.

När Henrik Schyffert gjorde humorshow om folk som försökte bo sig lyckliga var det precis vad han prövade själv. Lägenheten, som har ett stort vardagsrum och kök utan väggar mellan och fönster i tre väderstreck, är full av jakttroféer – vildsvin, gemsbock, rådjur, dovhjort – och mattor från hans tre senaste föreställningar. Den fick en helt ny stil efter skilsmässan.

– När vi flyttade in här hade vi det verkligen som i Ljust & fräscht. Det fanns inte en gardin, inte en matta, det var kritvitt allting, det fanns inget på väggarna. Det var Beas stil. Men nu är det min stil här, jag vill ju ha det murrigt och brokigt, mycket skit på väggarna.

Han pekar på ett sorgset huvud från en gris skjuten hemma hos Leif GW Persson. I mitten av rummet hänger en hängmatta, där han ligger och skriver varje morgon innan de andra vaknar. Henrik Schyffert fyller 50 nästa år.

– Det är inget kul tycker jag. Det känns inget roligt. Men Fredrik Lindström sa en så himla bra grej, han gick ju in för att vara gubbe redan när han var 13, med pampuscher och att kunna hela kungalängden utantill och lära sig olika kakrecept, så det har ju varit enkelt för honom att bli gubbe på riktigt. Men jag som gick in för att vara ung och ball, det blir ju ett mycket större fall.

Det första som föll bort var T-shirts med tryck, lite för tajta, med Sonic Youth på.

– Jag kan träna i dem men jag kan aldrig gå på ett möte i en tröja med ett tufft bandnamn.

Känner du dig töntig då?

– Ja, lite måste man ju vara sin ålder. Visa lite respekt för situationen. Ha en skjorta på sig. Man får inte visa nyckelben, såna grejer. Pose-iga Acne-T-shirts. Det går inte. Men om man ska brottas mot sitt åldrande, då har man ju ett problem att slåss mot hela livet. Jag tänker på Mona Seilitz som gick runt med ryggsäck med nitar på i 60-årsåldern. Det är krångligt.

En rundhalsad kashmirtröja kanske kan bli din nya band-T-shirt?

– Det är precis dit jag siktar, det är dit jag ska! Man köper två dyra tröjor och två dyra skjortor, då klarar man sig i flera år.

Vad är värst med att bli 50, en rädsla för att vara passé…

– Det är det nog!

… eller tanken på att livet håller på att ta slut?

– Det är det också! Men dödspanik har jag inte. Det är framför allt tomheten med att ungarna flyttar ut och sen ska jag sitta i den här stora jävla barren och göra samma sak. Göra nån ny show när man är 60, och tänka ”är det det här det är?”. Ja, jag kan resa till Brasilien, där har jag aldrig varit,
säger Henrik Schyffert och låter som om han beskriver Ulf Lundell-mannens vardag, så som han skildrar den i sina senaste böcker.

Du kan sitta här med din tjej. Du kan ta hand om barnbarnen sen när de kommer.

– Absolut. Men jag tror Fredrik satte fingret på något där. Om man lägger alla ägg i ungdomsskålen så kostar det på när man måste tömma den. Edward Blom kommer inte att ha några problem att fylla 65. Det kommer att bli svårare för Rebecca Scheja. Att bli bekräftad av magtröjan är krångligare.

Har inte du rustat dig för det där?

– Jo, det fina är att acceptera ett åldrande, det är det sexigaste sättet att ta sig an det, för så fort man börjar krångla med det så signalerar det ju osäkerhet och ängslighet.

Henrik Schyffert har just insett att återstoden av livet är överskådlig nu; det är kanske tjugo år kvar, sen är det liksom färdigt.

– Men 20 år är ju så jävla lång tid. Vad ska man göra alla de här dagarna? Vad ska jag hålla på med som är så viktigt? Hinna med vadå? Jag har ju hunnit med skitmycket, jag har världens bästa kompisar och bor i världens bästa stad i världens bästa land. Jag har varit på turné med Blur över halva USA och slagit sönder olika bussar. Är det det jag ska göra igen?

Du började kanske tidigare än många andra med att ha kul?

– Ja. Jag har haft jätteroligt!

Henrik Schyffert tycker synd om generationen som vuxit upp i ”Allians-jävligt-många-apotek-tanken”, det vill säga Fredrik Reinfeldts regeringstid.

– Blondinbella-generationen, ’nu satsar vi järnet och lever 110 procent, i år ska vi slå rekord’. ’Alla kan.’ Nej, alla kan inte. Det är jättemånga som kommer att misslyckas. ’Ni är jättebra.’ Nej, det är ni inte, 99 procent av er kommer att misslyckas, det kommer inte att bli något gjort över huvud taget. Jag tror att man måste vara cynisk för att se hur världen är, men sen behöver man ju inte agera cyniskt.

Har du funderat på var gränsen går för att bli cynisk som i pessimistisk?

– Ja, bitter vill man ju inte bli. Bitter är ett sådant där ord man är rädd för inför framtiden och att fylla 50. Man har ju kompisar som har blivit bittra. Som går runt och är sura hela tiden för att det inte blev exakt som man hade tänkt sig. Det kan inte vara ett liv som är värt att leva.

Du har kollegor som låter lite bittra på sin samtid. Som Peter Dalle och Robert Gustafsson. 

– Ja, det är väl de två, va. Jag är ju kompis med Robert och känner honom så pass väl. Det kanske är den vite mannens dödsryckningar igen, noshörningen som sparkar. Jag tycker det är tråkigt men jag förstår det, precis som jag förstår min morfars konstiga skrik om man la gemet i fel låda – jag förstår ju var det kommer ifrån. Det är ingen som är elak.

Har du mycket kompisar?

– Jag har ett jaktlag som består av tv-folk och rockfolk, en sju, åtta personer. Men nära, nära kompisar, det är tre, fyra stycken kanske. Jag har ju lärt mig att man aldrig ska säga ’killar är så här och tjejer är så här’, men min erfarenhet är att killar gärna gör saker tillsammans, aktiviteter, som jakt, träning, åka och kolla på nån match. Då kan man känna att man berör varandra, men man har inte det där att sitta och fika i tre timmar och prata om livet.

– Sen har jag sån tur att i mitt manusjobb måste jag sitta med kompisar och prata om livet. Vi sitter precis så här, i de här sofforna, och pratar och pratar och pratar. Och berättar allt för varandra. Jag vet saker om mina humoristkompisar och tv-kändisar som ingen annan vet, som deras fruar och barn inte vet. För man måste ner i det jobbigaste och det allra pinsammaste.

– Men ’ta en fika med en kompis’ var nog tio år sen jag gjorde. Och då ångrade jag det.

Henrik Schyffert har social fobi, enligt sin terapeut. Enligt sig själv också. Men bara när det gäller umgänge som det inte finns tydliga ramar kring.

– Så många gånger jag varit på fester och stått i pannrum och tittat på hockeyklubbor i en timme för att jag fick sån jävla panikångest av att stå där uppe i kostym i strumplästen och småprata om lägenhetspriser. Det är det värsta, värsta jag vet. Jättejättejobbigt. När jag går på fest brukar jag säga att jag måste sticka vid tio. Om det är jättekul på festen kan jag skita i det, men annars kan jag börja räkna ner inför att gå hem.

– ’Träffa spännande människor’, det låter som hell on earth för mig. Man dör och kommer till helvetet, och så är det en mingelfest där nån kommer fram som känner en, men man vet inte själv vem det är. Usch. På alla fester eller middagar som jag går på eller har är det de fem närmaste personerna och inget nytt spännande folk.

Har du blivit trevligare med åren?

– Ja, det tror jag.

Många som är framgångsrika och trygga med det blir ju ofta mer generösa.

Han tar ett djupt andetag.

– Ja. Och det här kommer väl folk att säga emot, men jag tycker inte längre att jag är lika viktig. Jag har en superkraft: att jag är bra på att jobba med ganska krävande människor, som Jonas Gardell, Thorsten Flinck, Fredrik [Lindström], såna som tar plats. Jag låter dem göra det de är bra på. Och så sitter jag bredvid och behöver inte vinna alla fajter.

– Det är också en jättejätteviktig relationsgrej jag har lärt mig. Jag går IN för att förlora. Jag minns inte ens konflikterna jag hade förra året. Men de var jätteviktiga då, av nån jävla anledning.

Folk som har varit med ett tag är ju också ofta trevligare.

– Ja, så är det ju, Grynet i dag vill man ju träffa: ’Ta lite skit!’ Jag tror att hon skulle skriva under på det i dag.

Hur är självförtroendet i relationer nu?
– Mycket bättre! Relationer tål så mycket mer än man tror. Jag var jävligt rädd att min och Beas relation skulle gå sönder utan att riktigt veta vad som skulle kunna hända som var så himla hemskt. Jag pallade upp och räddade och försökte justera och parera så det skulle hålla. Och samtidigt som jag höll på med det jobbade jag också jättemycket och sabbade alltihop. Och så fick jag åka hem och rädda det genom att vara extremt övernärvarande på ett kanske nästan jobbigt sätt. Då fick jag backa igen.

– Jobbet var så jävla viktigt då. Det var bara nästa grej och nästa grej hela tiden. Det är som ett spelberoende: om jag bara får låna 1 000 spänn av dig så kommer jag att vinna så att jag kan betala av alla skulder. Om bara SFI säger ja till det här manuset, då kommer jag att kunna skriva hela sommaren och då kommer vi att kunna… Jobbigt att vara ihop med en sån snubbe. Sån var jag.

Hur länge har du och Nour varit ihop?

– Tre–fyra år. Sen efter skilsmässan, nån månad efter det.

Nour El Refai är också ute på turné i vår, med en personlig humorshow, den hyllade En komisk depression.

– Man behöver ju inte jobba med samma grej, men att vara ihop med någon som inte är rolig, det går ju inte. Att gifta sig med Pär Nuder eller Lasse Lagerbäck, det kan inte vara kul.

– Men det är ju jävligt bra att man vet att tre timmar innan jag ska på scen så behöver jag bara säga att ”jag har tre timmar kvar”. Då fattar hon precis hur det är. Det är praktiskt. Och så hjälper vi varandra med skämt, det är jättekul. Jag skriver åt henne och hon skriver åt mig. Hon tänker helt annorlunda än jag.

Hur då annorlunda?

– Hon har mycket mer gestaltandetänk eftersom hon är skådisutbildad. Jag snöar mer in på roliga referenser.

Märks det att det är stor åldersskillnad?

– Nej, det gör det inte, för hon är lite för smart för sin ålder och jag är lite för dum för min.

Har du haft någon klassisk föräldrauppgörelse?

– Bråk har vi haft, men det har inte varit någon större kris. Man blir ju besviken på sina föräldrar. Det där skynket i Trollkarlen från Oz faller ju ner till slut och så står det en liten skruttig gubbe där, med konstiga åsikter. Han som var den stora hjälten när man var liten. Så blir det ju. ”Var det inte mer än så?” Men det är ju också nåt fint i det tycker jag.

Henrik Schyffert blir tyst ett ögonblick.

– Jag försöker hela tiden vara ärlig med mina ungar, när jag har problem och mår dåligt och om jag gråter. Att bara berätta om sådant och inte upprätthålla något
slags höjd här hemma. Det är en tes jag har i alla fall, jag vet inte om jag lyckas implementera den.

– Jag försöker att bråka inför ungarna och inte smyga iväg, för de hör ju i alla fall om man bråkar. Det är bättre om allt är ute där. Det är bättre att man säger ’jag är så jävla ledsen i dag för det här har hänt’, då får de känna av att det finns motstånd, det tror jag är friskt.

Henrik Schyfferts föräldrar kommer från en annan tid. De tillhör generationen där man – förutom kulturfyrtiotalisterna då – grät i garaget och höll höjd.

– Och sen kom de in nysminkade och bara ”hej hej, allt är bra”. Fast man kände hur det droppade ner syra från taket som i Alien-filmen, PSCHH, PSCHH.

Bråken i Vasastan 2017 ser annorlunda ut. Men ännu har ingen vågat sig på att göra vare sig något allvarligt drama eller någon Solsidan-serie om 40-talisternas barn och deras terapispråk. Henrik Schyfferts nästa mål är att regissera film.

Han vill göra ett ”maffigt Noréndrama med Vasastanslägenhetsjulaftonsbråk”.

– Men det är svårt att få någon att betala. På de där mötena med SFI och SVT är det bara ”hur kan vi göra det roligare, kan William Spetz va med så vi får med oss ungdomarna”.

Henrik Schyffert har en idé om vad det innebär att vara förälder: man ska vara som ett regnskydd. Det som förgiftade ens föräldrar ska inte kunna sippra ner på ungarna.

– Den skiten som jag fick, den ska mina barn få så lite som möjligt av. Och sen blir de förhoppningsvis så pass kloka att de kan ta bort en del av de dumheter jag gjort. Det är den enda riktiga funktion jag har på den här planeten: att mina barn blir starkare och smartare och coolare än vad jag var.

– Och jag hoppas att när skynket faller för mig ska det inte vara så stor skillnad mellan stora starka pappa och den där lilla 70-åriga farbrorn som sitter småsur
i soffan.

Några veckor senare hörs vi igen. Nu har Henrik Schyffert beställt en Tesla.

Läs också: Så klär du dig i kamouflage – på snyggast sätt