Annons
Annons

Hjälten: Elton John

joel
Dela (0)
Tweeta
Annons

Universal Music

Han har lagt fler miljoner på mysko scenkostymer, konsumerat mer knark och sålt fler skivor än de flesta. Fredrik Wikingsson hyllar Elton John – miljardär, multikonstnär och tidernas ballaste bög.

Det hör liksom till att rockstjärnor bjussar på lite mer… excentriska bröllop än vad vi vanliga dödliga gör. Dagordningen för de färgsynkroniserade gästerna (Posh Spice och Beckhams bröllop) brukar i allmänhet fullstuvas av aktiviteter som bungyjumps, helikopterturer, blodbyten och champagnebataljer innan det så småningom blir dags för en überspeedad Little Richard att agera vigselförrättare (Bruce Willis och Demi Moores bröllop).
Den 14 februari 1984 utspelade sig emellertid någonting i den andra änden av excesspektrat. Elton John hade ett par veckor tidigare lärt känna Renate Blauel, en distinkt medelålders ljudtekniker, under en skivinspelning i Sydney. Fem dagar efter deras möte friade han, och fem dagar senare, på Alla hjärtans dag, ringde det i klockorna.
På bröllopsfotot grinar Elton, för dagen prydd av en lila fluga och en enklare stråhatt, nästan maniskt mot kamerorna medan fräulein Blauel tycks sväva omkring i en dimma av utdragen chock.
Det var ju trots allt rotat i det allmänna medvetandet att Elton John var superbög.
Så medan kamerorna smattrade utanför den lilla kyrkan i förorten till Sydney måste rimligen ett helt gäng förundrade tankar ha rasslat i huvudet på Renate Blauel. Trots att bröllopsnatten – en happening tveklöst höljd i frågetecken för henne – fortfarande hägrade diffust i framtiden.
Den blev heller inte speciellt dramatisk. Elton – som senare svarat ”en klitoris” på frågan ”vad är det märkligaste du har stoppat i din mun?” – skickade ut tydliga signaler om att bröllopet mest var en tramsig impulsgrej när han obehindrat började hacka upp kokainlinor inne i parets hotellsvit, utan att ens tänka på att bjuda sin nyblivna fru. Renate Blauels bröllopsnatt med en av jordens mest hyllade rockstjärnor bestod summa summarum av att hon i två timmar tittade på medan Elton drog i sig kokainflisa efter kokainflisa. Sedan tröttnade hon och gick och lade sig. Elton hade inga sådana behov. När solen gick upp nästa morgon hade han spolat i sig sammanlagt åtta gram kokain. Vilket i ren förgiftningsgrad skulle kunna jämföras med om du under samma tidsperiod skulle klunka i dig 25 vinare. Eller något.
På andra sidan jorden hälsades The Suns läsare den här dagen av en förstasida bestående av det surrealistiska bröllopsfotot och rubriken ”Good On Yer, Poofter” (”Grattis på dig, fikusen”).

Annons

En stor del av Elton Johns charm har alltid varit själva omöjligheten i hans stjärnstatus. Reginald Dwight (som var namnet han 1947 sattes till jorden med) var ett fumligt, blygt pubertetsförkroppsligande som inte blev av med oskulden förrän han var 23 (namnbytet till Elton Hercules John innehöll med andra ord en rejäl dos önsketänkande). I skiftet 60-tal/70-tal – när Elton sparkade i gång sin karriär – såg popstjärnor ut som Iggy Pop, Marc Bolan, Bryan Ferry eller David Bowie. De var inte feta, tunnhåriga och halvfula. Elton John blev därför popmusikens humla – en varelse som gjorde något den egentligen inte borde klara av.
Likväl.
Mellan 1971 och 1975 släppte han (allt inräknat) 17 skivor som sålde bättre än all rådande konkurrens. 1973 – året då han levererade Goodbye yellow brick road – räknade någon ut att Elton John stod för tre procent av all skivförsäljning i hela världen. Han hade dessutom lärt sig att kompensera sin bristande karisma med ett ordentligt rekvisitaförråd. När han gjorde sin första spelning på amerikansk mark, 1971, var han klädd i säckiga, bruna manchesterbrallor och en stickad tröja. Men han kom snart på bättre tankar. Någon vecka senare besökte han Disneyland, där han ryckte åt sig ett par Musse Pigg-öron, som han samma kväll scendebuterade med, i en smakfull symbios med ett par ganska så extravaganta neonshorts.
Styrkt av den entusiastiska responsen började så Elton spinna loss ordentligt längs shoppingstråken i de amerikanska storstädernas mer obskyra kvarter. Musse Pigg-incidenten inledde en autostrada av exotiska utstyrslar, där sammet oblygt blandades med fjädrar, där silvertrikåer toppades av hattar med temat Lutande tornet i Pisa, där ett par glasögon självfallet kunde prydas av persienner och där en hårfärg bara var ett state of mind. De många färgningarna fick emellertid olustiga konsekvenser.
– Jag tror det var den rosa färgen som fick mig att börja tappa håret på allvar, har han berättat.
– En kväll färgade jag håret rosa, och när jag duschade nästa morgon såg det ut som den där scenen i Psycho – rosa vatten och en jävla massa hår överallt.
Om det berodde på hårlossning eller press eller ensamhet har ingen riktigt kunna reda ut, men 1975 försökte Elton för första gången ta sitt liv. Han gjorde det på patenterat överspelsmanér genom att trycka i sig 85 valiumtabletter och sedan hoppa ner i en pool, medan hans mamma och mormor stod och tittade på.
Eltons många depressioner och sammanbrott började så smått avspegla sig även i musiken, vilket förde med sig konsertproblem, eftersom det onekligen var svårt att ta honom på allvar när han sjöng om självmordstankar med en klase bananer på huvudet. Även privat hade Elton ibland svårt att helt och fullt leva upp till sin egen image:
– När jag var utklädd till Mimmi Pigg såg jag faktiskt för dålig ut. Jag träffade Sting en gång när jag hade på mig den där kostymen. Kände mig som en jävla idiot, faktiskt. Jag kände mig som en idiot rätt ofta.

1977 var punkens år. Året då spottande tonåringar sprang omkring och körde säkerhetsnålar i varandras ansikten. Året då det sniffades lim. Året då en konserts kvalitet bedömdes efter hur många tegelstenar som hade kastats mot scenen. Året då Elton John genomgick sin första hårtransplantation.
Han började bli duktigt passé vid det här laget. En ny generation anti-entertainers hade fått Eltons påfågelfasoner att framstå som oerhört flamsiga, hans skivor sålde inte alls som i fornstora dagar och inte ens tabloiderna orkade bry sig speciellt mycket om honom längre. Elton tacklade det här genom att kasta sig in i ett kokainmissbruk som han seglade genom hela 80-talet på.
– Jag levde på en cocktail av kokain, whisky, martinis och en massa gräs. Jag kunde stanna uppe fyra, fem nätter i rad med partyfolket. Vi festade med band som Spandau Ballet och Def Leppard. De knallade hem i gryningen. När de kom tillbaka nästa kväll hade vi bara fortsatt. Så där höll det på. Men jag tyckte väldigt mycket om det. Inte minst för sexets skull. Kokainet tillät mig vara precis så promiskuös som jag ville.
Vilket osökt leder oss in på Eltons favoritkolakompisar:
– Freddie Mercury kunde festa hårdare än de flesta. Vi kunde stanna uppe flera nätter, klockan kunde vara elva på morgonen och Queen kunde ha ett flyg att passa. Men Freddie bara ryckte på axlarna och sade: ”Oh fuck it. Another line, dear?” John Lennon var mycket mer fladdrig och nervös. En gång satt vi och knarkade i ett hotellrum när det knackade på dörren. Vi var helt säkra på att det var polisen. När vi smygkikade genom titthålet såg vi att det var Andy Warhol. Så vi ägnade tio minuter åt att fundera på hur Andy Warhol hade burit sig åt för att bli en civilare.
Om man roar sig med att studera Elton Johns shoppingutgifter är det lätt att tro att han verkligen kommer från en annan planet. Han tjänar visserligen monstruösa pengar, inte minst på företagsgig. Han bränner av fem, sex sådana per år och fakturerar en miljon pund per gång – ”jag kliver inte ur sängen för mindre, som han själv uttrycker saken” – men det behövs om man heter Elton John. När karln nyligen hamnade i en rättstvist påvisade en domare att Elton under en 20-månadersperiod brände motsvarande 600 miljoner kronor på ”shopping”. Vissa dagar hade han sluskat undan uppemot sju, åtta miljoner enbart på kläder (något som i och för sig betalat sig, eftersom han alltjämt har 35 procents rabatt hos Versace, 30 procents rabatt hos Gucci och 50 procents rabatt hos Prada). Vid ett tillfälle anställde han två florister som varje vecka ställde i ordning omkring 240 blomsterarrangemang i hans hem. Han återvände en gång från usa med 67 resväskor och 42 handbagage. Han smällde gladeligen iväg sisådär 50 000 pund i veckan på juveler. Han köpte en storslagen lägenhet i Atlanta, men upptäckte snart att han inte fick plats med sin samling fotografier, varpå han smidigt köpte loss grannlägenheten och slog ner lite väggar.
Den här speedkarusellen av knarkeldat spenderande kunde förstås inte vara hur länge som helst. Sommaren 1990 föste Eltons dåvarande partner in honom på en rehabklinik (detta sedan Elton vägrats inträde på den första kliniken paret besökte, eftersom personalen inte ville ta emot en person som både var bulimiker och narkoman). Elton ville dock inte bli lämnad ensam på rehabcentret, så en psykolog gav kärleksparet en gemensam arbetsuppgift: att skriva upp den andres sämsta sidor på var sin papperslapp.
På lappen som Eltons älskare skrev stod: ”Du är en hopplös bulimiker, en opålitlig narkoman, en alkoholist och en vidrig lögnare.” På Eltons lapp stod: ”Du stoppar aldrig tillbaka cd-skivorna i fodralen.”
Det sägs att Elton är clean i dag, men alla som sett tv-dokumentären Tantrums & tiaras från 1997 vet att han inte tråkat till sig för det. Ett kamerateam följer här Elton i hälarna under en tripp till Rivieran, och den otvivelaktiga höjdpunkten i filmen inträffar mot slutet, då en medelålders flanör är fräck nog att morsa på Elton.
Elton tycker inte om det. Elton vill inte bli förknippad med oattraktiva, medelålders fans.
Så Elton får ett raseriutbrott mitt framför kamerateamet.
Och avbryter semestern.
Och åker hem.

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar