Hjälten: Kraftwerk

joel  |  Publicerad 2006-06-28 20:38  |  Lästid: 4 minuter

LSD, cykelolyckor och en hoper klassiska album. Inför deras första Sverigespelningar på 13 år förklarar Fredrik Strage varför Kraftwerk är tidernas största popband.

Kylie Minogue ler gnistrande in i kameran och säger: ”Du kan vara rappare, popprinsessa, gitarrman eller electrovirtuos. Vilken musik du än sysslar med så står du i skuld till de här killarna. MTV-tittare, jag ger er Kraftwerk!” Kameran sveper över publiken mot en scen där fyra snart 60-åriga tyskar i neonrandiga våtdräkter står uttryckslösa bakom varsin laptopdator. Det är MTV-gala i Edinburgh och Kraftwerk gör sitt första tv-framträdande på evigheter. De spelar Aéro dynamik, en anonym technolåt från comebackalbumet Tour de France soundtracks, och det mest fascinerande är att tyskarna tagit 17 år på sig att skapa något så ointressant.
Några månader tidigare intervjuas bandets ledare Ralf Hütter i Der Spiegel och levererar plattityder om att den nya tekniken är fantastisk, ”förr var datorerna jättestora, nu är de små”. Man önskar nästan att Kraftwerk hade stannat kvar i Kling Klang-studion i Düsseldorf i stället för att förstöra sin egen myt. Men antingen var de trötta på att ses som technomusikens JD Salinger eller så behövde de pengar. De har ju ingenting kvar att bevisa. Med fem album som släpptes mellan 1974 och 1981 lade de grunden till i princip all modern popmusik.
Kraftwerk må vara den elektroniska musikens Beatles, men egentligen är Beach Boys en bättre jämförelse. Tyskarna fick sitt stora genombrott när albumet Autobahn började spelas i amerikansk radio. Många missförstod texten och trodde inte att Ralf Hütter sjöng ”fahren, fahren, fahren” utan ”fun, fun, fun”. Den amerikanska publiken såg framför sig soliga freeways kantade av palmer, inte grå tyska motorvägar.
”Vi gick på en stor stadiumspelning med Beach Boys i Amerika”, berättade Ralf Hütter 1976. ”Det var underbart, som en pånyttfödelse. Det finns en gripande låt på deras senaste skiva, Once in my life. Jag önskar att jag någon gång i livet vågade säga allt som Brian Wilson säger i den låten.”
Liksom Beach Boys fångade det typiskt kaliforniska ville Kraftwerk fånga det typiskt tyska – de tillhörde den första efterkrigsgenerationen i ett land vars identitet slagits i spillror. Men samtidigt som de försökte skapa ett alternativ till engelsk och amerikansk popkultur var de kraftigt influerade av såväl soul som funk och progressiv rock.
I USA gick deras skivor hem hos den svarta publiken redan innan Grandmaster Flash baserade hiphopklassikern Planet rock på Trans Europe express. När den färgade producenten Leanard Jackson flögs från LA till Düsseldorf för att mixa The man machine blev han överraskad av sina arbetsgivares pigment, han förväntade sig att de skulle vara svarta.
En annan likhet med Beach Boys var att bandets trummis var snyggast och hade störst libido. I boken I was a robot berättar Wolfgang Flur om sina 16 år i Kraftwerk och jämför groupies från olika världsdelar. Han förklarar bandets mjuka, nästan feminina, uppträdande med att de hade hårda, krävande fäder och umgicks mer med sina mödrar. Däremot var Kraftwerk inte, som många trodde, homosexuella. Wolfgang Flur poserade visserligen för gaytidningen Don men när Florian Schneider retade honom svarade han: ”Och? Jag tycker i alla fall om mig själv.” Annars är det nästintill omöjligt att hitta några sexskandaler i Kraftwerks historia.

Enligt Wolfgang Flur var robotarna utan underkropp, som presenterades 1991, ytterligare ett sätt att avsexualisera gruppen. Ralf och Florian har omsorgsfullt odlat sin image som stela musikarbetare. Och deras stoiska livsstil är en viktig del av Kraftwerk-myten. ”Mitt liv är som en järnväg. Jag gör exakt samma saker varje dag”, har Ralf Hütter sagt.
En av de sakerna är att fika. Kraftwerk gillar kafékultur så mycket att de från början tänkte sampla espressomaskiner och folksorl på sitt album Electric café. I I was a robot berättas om hur Florian satt på Düsseldorfs lyxiga konditorier och åt chokladglass med färska jordgubbar. Hütter fikade så hårt att han i London hamnade på sjukhus med hjärtbesvär, efter en överdos kaffe. Wolfgang Flur råkade ut för en lika orockig olycka på ett kafé i Lyon där han fick glassplitter i glassen och skar sig i tungan. I paniken glömde han det franska ordet för ”glas” och skrek: ”C’est glas! C’est glas!” Servitören log och sa: ”Oui monsieur, c’est glace. Naturellement, c’est glace.” Wolfgang blev rasande och kastade – i ett av Kraftwerks ytterst få destruktiva ögonblick – tallriken i väggen.
Annars brukade gruppen mest sitta vid ett bord och titta på folk. Den franske journalisten Paul Alessandrini minns i Man machine and music ett möte med Ralf och Florian på en restaurang i Paris: ”De satt där klädda i svart, med sina prydliga frisyrer och skräddarsydda kostymer. De hade lika gärna kunnat vara skyltdockor. Min flickvän blev rädd.”

När Kraftwerk i början av 80-talet blev besatta av cykling trampade de tillsammans i svarta kläder, samma färg som natten, då de arbetade i studion, och kaffet som de bälgade i sig. Ralf Hütter betraktade inte bara cykling som motion utan som den perfekta syntesen av människa och maskin – och en metafor för futurism eftersom en cykel inte kan gå baklänges. Han kunde diskutera däck i timmar, olika tjocklekar och hur de likt viner skulle lagras för att bli perfekta. När singeln Tour de France gavs ut 1983 var Ralf så cykelintresserad att han rakade och oljade benen för att minska luftmotståndet. Cykelpratet tråkade ut Wolfgang Flur och Karl Bartos som, när det blev glesare mellan skivorna, inte heller hade något att göra i studion. Båda lämnade gruppen.
Många hade gett upp hoppet om en ny Kraftwerk-skiva när Tour de France soundtracks släpptes. Men räknar man bort mixarna på singeln, och spår som styckats upp, innehåller albumet bara fyra nya låtar. Lägger man till singeln Expo 2000 har Kraftwerk alltså presterat fem nya låtar på 17 år. Ralf Hütter påstår ändå att de tillbringar alla veckans dagar i studion: ”Vi börjar sent på eftermiddagen och slutar sent på kvällen. Vi har introducerat en 168-timmarsvecka.” Han säger också att bandet inte har några outgivna låtar arkiverade, de ger ut allt som anses färdigt. Och trots att Tour de France soundtracks enligt Hütter ”stressades fram” var skivan så försenad att den gavs ut flera veckor efter att loppet avslutats. Frågan är alltså om Kraftwerk är lata eller om deras perfektionism gränsar till vansinne. Vissa tror att Hütter fick en lättare hjärnskada när han cyklade omkull vid Rhen, spräckte skallen och låg medvetslös i två dagar. När han vaknade var hans första ord: ”Var är min cykel?”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:48