Hjälten: Rob Lowe

joel  |  Publicerad 2006-06-28 16:35  |  Lästid: 5 minuter
SVT

En videofilmad sexakt med en minderårig knäckte hans karriär. Men med succéserien Vita huset fick Rob Lowe äntligen upprättelse. Cafés Fredrik Wikingsson berättar om Hollywoods mest oväntade comeback.

Det är något upplyftande med comebacker, i synnerhet när de görs av män som passerat 30 och för länge sedan borde varit uträknade. Anledningen är möjligen den där dunkla känslan av att ”kan den där killen lyckas två gånger kan jag nog göra det åtminstone en gång”.
Ta Frank Sinatras comeback i Härifrån till evigheten (1953), som han Oscarsbelönades för. Ta Bee Gees sensationellt överraskande discoretur i slutet av 70-talet, då de varit föredettingstämplade som popstjärnor i fem, sex år. Ta John Travoltas framträdande i Pulp fiction efter tre Titta han snackar-utgåvor.Eller ta Rob Lowe. Killen som var hetast i Hollywood under nästan hela 80-talet med
filmer som The outsiders, St. Elmo’s fire och Youngblood, men lyckades placera sig i en karriärmässig hjärt-lung-maskin under hela 80-talet. För att sedan göra bejublad comeback
i serien Vita huset i början av det nya seklet.
Men låt oss backa cirka fjorton år till det ovannämnda raset i slutet av 80-talet. Närmare bestämt till en solig sommarmorgon på ett hotellrum i Atlanta 1988.
Rob Lowe hade precis vaknat när han upptäckte att någon snott hans skinnjacka. Shit happens, tänkte han, ryckte på axlarna och hoppade in i duschen där detaljer från gårdagen långsamt började fogas samman; först några timmar på en fest som mediemogulen Ted Turner stod värd för. En massa politikprat, förstås, eftersom det vankades ett demokratkonvent i stan (Lowe var en hängiven demokrat som gärna stöttade partiets politiker). Sedan vidare till Club Rio, där… just det, där det fanns två unga kvinnor, som senare följde med hem till hotellrummet och… just det.
Videokameran. Raskt ut ur duschen. Jodå, kameran stod kvar men, självklart! Kassetten var borta. Ja ja, de kommer säkert att ha jättekul när de visar den där trekanten för sina polare. Inget att göra åt, konstaterade Lowe.
Tio månader senare väckte mamman till den yngre kvinnan (som vid det här tillfället bara var 16 år och minderårig) åtal mot Lowe.
Den påfrestande affären löste Lowes advokater utan större åthävor, men kort efter dök en 39 minuter lång, ganska kornig video upp hos mindre nogräknade videohandlare över hela usa, och den kunde givetvis inga advokater i världen neutralisera. På tejpen syntes Lowe förlusta sig med 16-åringen och hennes 22-åriga lesbiska kompis, bara några minuter innan han kollapsade och de unga kvinnorna snodde videokassetten och hans skinnpaj.
På sätt och vis hade Lowe tur att videofilmsaffären uppdagades 1989 och inte fem år senare, då kassetten tvivelsutan hade fått Pam & Tommy-spridning. Nu visades den
i stället hårt nedklippt i fnissiga Hollywoodskvallerprogram, samt klistrades upp i stillbildsform i världens tabloider. Men skadan var redan skedd.
Lowe fick visserligen en del beröm för sin roll som psykopat i filmen Bad influence året efter, och inkasserade senare även en del humorpoäng i olika Saturday night live-sammanhang, men i stort var han ute i kylan. De demokratiska politiker som under Michael Dukakis-kampanjen 1988 mer än gärna snott stjärnglans från honom slutade att höra av sig, och när Lowe skickade brev till Al Gore – som han hjälpt under otaliga valmöten – och önskade dennes son tillfriskning efter en bilolycka fick han inget svar.
Samtidigt rasade karriären långsamt utför.
1989 deltog han i ett sång- och dansnummer med Snövit-tema på Oscarsgalan som var så miserabelt att det ett tag ryktades att Disney funderade på att stämma Oscarsakademin för illdådet. Och på Lowes 90-tals-cv kan man läsa om roller som ”partygoer” i Winding roads och ”uncredited” i Mulholland falls – ingen rolig syn. Han tycktes helt enkelt vara dömd till föredettingstatus, och då hade han bara varit Hollywoodetablerad i sex år.
Lowe debuterade 1983, med The outsiders (där även Matt Dillon, Patrick Swayze, Emilio Estevez och Tom Cruise visas upp i färskingversion), och följde inom loppet av ett par år upp detta med imponerande titlar som Hotel New Hampshire, St. Elmo’s fire, Härom natten, Youngblood och Square dance (där han Golden Globe-nominerades för sin roll som den utvecklingsstörde Rory).
Hans politiska engagemang gav dessutom en touche av seriositet som länge överskuggade hans vilda privatliv. Och även om hans funktion i det demokratiska partiet ibland tedde sig parodisk – som den där gången då senatorskandidaten Tom Haydens konferencier inför en folkmassa vrålade: ”Ni är här för att ni vill se en förändring” och en kvinna i publiken kontrade med ”Jag är här för att se Rob Lowe!” – så tvivlade knappast någon på Lowes genuina engagemang.
Men puritanskt leverne är inte en automatisk följd av politiskt engagemang.
I Hollywoods skvallerspalter antyddes det med jämna mellanrum om Lowes liv längst ut i vänsterfilen. Han har i efterhand erkänt såväl alkohol- som narkotikamissbruk, vilket knappast kom som en överraskning för dem som kände till att Lowe i slutet av 80-talet bodde tillsammans med Mötley Crües frontman Vince Neil i ett halvår.
I Mötley Crüe-biografin The dirt berättar Vince Neil följande:
– Vi körde på som galningar. Jag brukade släpa med Rob till The Rainbow så att han fick bekanta sig med rockgroupies, och han fixade in mig på grymma, dekadenta filmfester i Bel Air. Vår kåk var alltid fylld av brudar.
Med facit i hand uttryckte Lowe sig mer behärskat några år senare:
– Hela groupiegrejen gav mig ett väldigt skruvat perspektiv på manliga och kvinnliga könsroller. Min hjärna var programmerad till: ”Kvinnor… Jaså, du menar de där som står i gathörnen och visar brösten?”
Vid sidan av groupiesnabbisarna sammankopplades han med fashionabla personer som skådespelerskan Nastassja Kinski och prinsessan Stephanie av Monaco, men relationsfobikern Lowe drog gärna öronen åt sig innan saker och ting blev för allvarliga.
– Danny i filmen Härom natten är en polaroid av mig vid 24 års ålder, berättade han senare. Danny inser att det håller på att bli råseriöst med Demi Moores rollfigur först när han låter henne använda en låda i hans byrå. Det är hans sätt att visa att han är beredd att satsa helhjärtat på förhållandet. Och ungefär så var det för mig.
Men 1990 fick det vara slut. Lowe var endast 26 år gammal och hade redan hunnit med att skända Snövit, sig själv och gud vet hur många kvinnor. Han checkade in på Sierra Tucson Rehab Center i Arizona, vilket innebar att hans comeback som uthärdlig privatperson körde parallellslalom med hans professionella livs redan nämnda kräftgång. Efter i princip ett helt 90-tal utan en enda succé lyckades han så 1999 mot alla tänkbara odds komma tillbaka.
Delvis tack vare den pricksäkra Robert Wagner-imitationen i den andra Austin Powers-filmen, men framför allt tack vare rollen som Sam Seaborn i tv-dramat Vita huset. När Lowe hoppade på Vita huset hade han inte medverkat regelbundet i någon tv-serie på 20 år. Dessutom dömdes serien ut på förhand av kritikerna som trodde att den skulle vara för svår för den breda massan. Men chansningen lyckades.
Vita huset belönades med hela nio Emmys efter den första säsongen och tittarna har fortsatt att vara serien trogna.
Den främsta anledningen till att man redan efter det första avsnittet gladdes åt 80-talsikonen Lowes återkomst var – förutom den alltid uppiggande comebackfaktorn – att man gillar honom i Vita huset av samma anledning som man gillade honom i exempelvis Youngblood: han får ambition att se coolt ut. För medan andra skådisar i karriärroller kan uppfattas som tuppiga, djupt osympatiska strebrar är Rob Lowes Sam Seaborn den där snubben man önskar fanns på ens eget jobb, helt enkelt för att man vet att allting skulle flyta så mycket smidigare då. I Rob Lowes tappning blir Sam Seaborn en verbal prickskytt som studsar mellan korridorväggarna och tar varje tillfälle att spotta ur sig överintelligenta kvickheter i akt.
Som belöning för sitt finslipade rolltacklande plockar Lowe hem i runda tal en miljon kronor per Vita huset-avsnitt. Vilket gör bilden av den ultimata comebacken komplett. Rob Lowe tycks i dag – att döma av intervjuer i amerikansk press – närmast vara parodiskt nöjd med sin livssituation, där han gärna kostar på sig att skämta om sitt förflutna, och där han glatt berättar att många frågade hans fru om hon gick på crack när hon tackade ja till hans frieri.
– På samma sätt som Danny i Härom natten var en spegel av mig som 24-åring påminner Sam Seaborn väldigt mycket om mitt nuvarande jag. Sam älskar sitt jobb, han tackar sin lyckliga stjärna för att han lyckats nå den position han har, men samtidigt inser han att han har jobbat röven av sig för att nå dit.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:48