Annons
Annons

SF

Med tidernas mest framgångsrika filmer på meritlistan var Robert Evans hela Hollywoods kelgris. Och då menar vi verkligen hela. Cafés Peter Smirnakos berättar om demonproducentens oerhörda liv.

Annons

Det är alltid tufft att bli lämnad av kvinnan man älskar.
Ännu svårare är det förstås om man är gift med henne.
Och hon är Hollywoods hetaste tjej. Och hon redan hittat en ny. Och han är Hollywoods hetaste kille.
Inte undra på, alltså, att Robert Evans – producenten bakom succéer som Gudfadern och Chinatown – var en smula stressad där han satt i sin 16-rumsvilla i Los Angeles en vårkväll 1972.
Evans hade precis besökt inspelningen av Sam Peckinpahs senaste film The Getaway i Mexiko. Hudrollerna spelades av Evans fru Ali MacGraw och Steve McQueen – som börjat prassla under inspelningen.
I desperation hade Evans åkt till El Paso för att försöka tala MacGraw till rätta, men hon släppte inte ens in honom på rummet. Genom hotelldörren fick han höra att han borde åka tillbaka till Los Angeles eftersom hon behövde tänka. Historien var redan hett stoff i tidningarna.
Evans polare började höra av sig för att erbjuda tröst och hjälp.
Första samtalet kom från Vita huset.
– Hej Bob, kan jag vara till någon hjälp?
Det var Henry Kissinger, president Richard Nixons säkerhetspolitiska rådgivare, sedermera utrikesminister och Nobelprisvinnare.
– Tack, Henry. Men det är för sent, svarade Evans uppgivet.
– Om jag kan förhandla med nordvietnameserna så tror jag nog att jag kan mjuka upp Ali! försökte Kissinger.
– Henry, du kan länder – du kan inte kvinnor. När det är slut så är det slut.

En månad tidigare var Evans kung av Hollywood. Han hade producerat Gudfadern, då världens mest framgångsrika film någonsin. Hans juridiska rådgivare var den judiska maffiaadvokaten Sidney Korshak. Han hade upptäckt Jack Nicholson, polat med Henry Kissinger och Warren Beatty, spelat tennis med Ted Kennedy och Jimmy Connors och gift sig med Ali MacGraw.
Genom snabba, kompromisslösa och ibland fullständigt irrationella beslut – samt ett storhetsvansinne av guds nåde – gjorde Robert Evans Paramount till världens största filmbolag under nästan ett decennium.
Han arbetade som produktionschef mellan 1966 och 1974, vilket i praktiken innebar att han var ytterst ansvarig för de hundratals filmer som företaget levererade.
Upptäckten av Jack Nicholson vittnar tydligt om hur företaget sköttes under Evans. Han var på jakt efter en skådespelare till filmen On a clear day you can see forever med Barbara Streisand när rollbesättaren berättade att hon hade hittat ”den nye James Dean”. Evans tittade på en provfilm där den nya förmågan visade upp sig. Han fick se en man och en kvinna stå och prata. En annan man kom in och lämnade över något till mannen, gav honom ett vargagrin till leende och gick ut.
Evans var överväldig. Men inte av den nye James Dean, utan av killen med vargsmajlet.
– Glöm den andre! vrålade Evans. Jag vill ha Leendet! Jag tillsätter inte den här rollen förrän jag har träffat Leendet!
– Han heter Jack Nicholson och befinner sig i Cannes för att försöka sälja några lågbudgetfilmer, svarade rollbesättaren skamset.
En vecka senare hade Nicholson fått rollen. Han lyckades även sälja sin lågbudgetfilm Easy rider. Men inte till Robert Evans, för den avfärdade han med orden:
– Jag vill inte höra talas om någon motorcykelskit!
Måhända inte Evans finaste stund, men som tröst kan han ju alltid slänga in någon annan film i projektorn. Någon av de filmer han faktistkt sa ja till att producera. Som Love story, Rosemary’s baby, Gudfadern, Gudfadern II, Serpico, Chinatown eller Maratonmannen.
Evans startade sin karriär som damklädesförsäljare i hemstaden New York och var miljonär innan han fyllt 25.
Under en affärsresa till Hollywood upptäcktes han av skådespelerskan Norma Shearer, och övertalades att börja agera. Efter roller i filmer som Man of a thousand faces och Sun also rises insåg han dock snabbt att hans makt som skådis var begränsad. Producenterna var de riktigt stora fiskarna, de som skapade eller slaktade karriärer efter behag.
Evans köpte filmrättigheterna till den populära boken The detective och snart hade Paramounts nye excentriske ägare Charlie Bluhdorn fått nys om honom.
– The kid’s got balls, skanderade Bluhdorn med ett kluckande skratt och anställde Evans på en minut.
Och det var inget fel på hans villkor.
Paramount köpte en 16-rumsvilla i Los Angeles åt honom (Greta Garbos gamla hus som han bor kvar i än i dag) och skaffade en bil med privatchaufför disponibel 24 timmar om dygnet (en förmån Evans behöll i 18 år).

Robert Evans var en playboy i ordets rätta bemärkelse. Han älskade kvinnor, droger och kläder. Lite för mycket. Han hade alltid en löjligt perfekt surfbränna, brylkrämat hår, kostym, några kilo guldsmycken och tonade hallickglasögon. Han lägrade hundratals, kanske tusentals, kvinnor – kungligheter, modeller, playmates och Hollywoodstarlets som Grace Kelly, Ava Gardner, Lana Turner, Joan Collins, Raquel Welch och svenska Liv Ullman. Han var gift fem gånger (andra frun var svenska fotomodellen Camilla Sparv) och stammis hos bordellmammorna Madam Alex och Heidi Fleiss.
Under mitten och slutet av 70-talet hade Robert Evans ett galopperande drogberoende. I boken Easy riders, raging bulls berättade den ökände producenten Don Simpson (som avled för några år sedan) för journalisten Peter Biskind hur det kunde gå till på Evans kontor när Simpson själv var ny i mitten av 70-talet:
– Han kunde inte sitta still bakom sitt skrivbord i mer än tio minuter åt gången utan att springa på toa och sedan komma tillbaka med ett berg av vitt pulver över sig. När jag lärde känna honom lite bättre sa jag ifrån: ”Bob, du kan fan inte visa dig offentligt med tre gram kola över hela bröstet.” Det gjorde mig galen, inte för att jag själv var någon renlevnadsförebild, utan för att han var så sjaskig.
Om Don Simpson – som under sina egna glansdagar konsumerade droger och läkemedel för en halv miljon kronor i månaden – tycker att någon är sjaskig, då menar han inte att denne är i behov av en dusch.
I höstas kommenterade Robert Evans alla gamla rykten i en stor intervju i den brittiska tidningen GQ:
– Är jag en player? Visst. Gillar jag brudar? Absolut. Använde jag droger ihop med brudar? Visst, det var den bästa musöppnare jag kände till.

Drogerna var dessvärre inte lika bra för Evans karriär. Hans missbruk slutade med att han och hans bror greps för innehav av 140 gram kokain 1979. Han fick ett års villkorlig dom och klipptes helt och hållet av från allt samarbete med Paramount.
Eländet fortsatte under hela 80-talet efter att han gett sig in i fiaskoproduktionen The Cotton Club 1983. Filmen blev ett evighetsprojekt som kostade skjortan och som blev mer känt för mordet på en av filmens finansiärer, Roy Radin, än för sitt bidrag till filmhistorien.
Evans blev indragen i en rättsprocess som pågick i nästan sju år, innan hans advokat Robert Shapiro (som senare även försvarade OJ Simpson) slutligen fick honom friad från alla misstankar om inblandning i mordet. Men det spelade inte så stor roll. ”Cotton Club-mordet” blev ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i Los Angeles historia och rättegången tog hårt på Evans, som gick in i en djup depresssion.
Han var arbetslös och placerad i frysbox av filmbranschen. Han sålde sitt hus och efter att på allvar ha övervägt självmord la han in sig på mentalsjukhus. Efter att ha suttit inspärrad i endast 48 timmar fick Evans höra att läkarna funderade på elchocksterapi. Skräcken gav honom ny energi – Evans ringde sin chaufför John Paul, som ombads ställa sig utanför sjukhuset och vänta på den kommande rymlingen. Dagen därpå kom Evans. Iförd nattlinne och med två vakter efter sig rusade han mot den väntande limousinen.
– Kööör! vrålade han och kastade sig in i baksätet.

Evans var räddad och fast besluten att komma i form igen. Jack Nicholson hjälpte honom att köpa tillbaka sitt hus och i början av 90-talet började han skriva sin självbiografi The kid stays in the picture, som släpptes 1994 och som nu har blivit film.
Men det var inte slut på motgångarna.
För fem år sedan drabbades Evans av tre strokes på två dagar och var nära att dö. Han klarade sig, men blev förlamad i hela högersidan av kroppen och fick kämpa med rehabilitering i två och ett halvt år för att bli helt återställd.
Då gifte han sig även för femte gången, med 38-åriga skådespelerskan Catherine Oxenberg (som spelade Amanda Carrington i Dynastin). Äktenskapet varade i tolv dagar.
– Jävla psykofarmatologer! Jag var helt galen av alla mediciner, förklarade Evans uppbrottet.
I dag är Evans 72 år och en av drömfabrikens största legender. I maj fick han sin efterlängtade stjärna på Hollywood Boulevard. Filmen, som producerats av tidningen Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter, har redan nått kultstatus i USA, och dessutom är Evans god vän med regiunderbarnet Wes Anderson (Rushmore, The Royal Tenenbaums).
Betsy Rott, en av chefsproducenterna på nöjeskanalen E! menar att det på nytt är coolt att känna Robert Evans:
– Han har fester i sitt hus igen, och umgås mycket med det nya, hippa gardet. Och det är ju bara att inse: karln var chef över Paramount när det gjordes extremt mycket bra film där. Sånt ger respekt. Sen levde han ett fruktansvärt destruktivt liv. Men han har tagit sig tillbaka. Och han lever. Sånt ger också respekt.

Annons

Dela (0)
Tweeta



Laddar