1. Trötta resereportage
Samma förutsägbara, livlösa mix av seg sightseeing och klyschiga omdömen i alla kanaler. Först en elefantritt, sedan lite lerinpackning på ett spa och till sist en politiskt korrekt sväng förbi lämplig kåkstad för möten med ”de riktiga människorna”. Ser jag Vigor Sörman dansa salsa på Kuba eller gulla med pingviner en gång till begår jag självmord genom att kväva mig själv med en oerhört prisvärd thaibuffé.
2. Missade hockeyslagsmål
Så fort pucken är blockerad och det hettar till kring kassen väljer producenterna alltid, alltid att zooma in den ihopkurade målvakten. Vilket i sin tur innebär att tittaren alltid, alltid missar de där viktiga fem sekunderna av handgemäng, slashings och käftslängande som pågår runt honom. Varför är det så svårt att fokusera på fighterna?
3. Ocensurerade operationer
Från nyhetsinslag om medicinska innovationer till tantsnuskiga dokumentärer om bröstförstoringar – överallt frossas det i nyskurna organ och öppna sår. Jag donerar en njure till den som lyckas införa ett kollektivt beslut om blurrade sjukhussekvenser i svensk tv. Det har vällt ut moderkakor, näsben och blodiga lungor ur rutan länge nog nu.
4. Överambitiösa hallåor
Många programpresentatörer tycks vara helt obekanta med begreppet ”spoilers”. Strax innan CSI-avsnittet Up in smoke – vars laddade intro bygger på att ett lik hittas upp och ner i en skorsten – sändes tidigare i år avslöjade exempelvis Kanal 5-rösten glatt att ”det döljer sig något mystiskt i skorstenen”. Sluta förstöra överraskningsmomenten, please.
5. Okunninga tv-kritiker
För att citera Cafémedarbetaren Kjell Häglund (som har sagt ifrån både genom bloggen Weird Science och i den här Resuméintervjun): Svenska tv-kritiker ”famlar i blindo vad gäller specialkunskaper och yrkesmässigt omdöme”. När Expressens Britta Svensson häromveckan avfärdade Sopranos och hyllade The nanny och Bones ville jag byta medborgarskap.
Markus Kylén
Cafés redaktionschef skriver om tv på www.cafe.se varje tisdag.