Annons
Annons

Sveriges stora punkhopp: ”En snubbe ville få mig skjuten”

P3-guldnominerade Robert Hurula om jämförelsen med svenska punk- och indieikoner, att arbeta med Björn Olsson på nya albumet ”Vapen till dom hopplösa” och ångesten över att göra intervjuer.

Joakim Almén
Dela (449)
Tweeta
Annons

Den 23 september släppte Sveriges poppunkfinest Robert Hurula sitt andra album Vapen till dom hopplösa, uppföljaren till kritikerhyllade debutskivan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för och EP:n Betongbarn. Cafés Joakim Almén träffar Hurula, på klassisk svensk punkmark i Högdalen.

Först Thåström – nu Hurula: Högdalen är klassisk svensk musikmark. Foto: Joakim Almén.

Först Thåström – nu Hurula: Högdalen är klassisk svensk musikmark. Foto: Joakim Almén.

Vi möts utanför ett café i Högdalen. Här bor Luleå-sonen Robert Hurula Pettersson sedan 2010: ”fast det där är diffust, jag hade Stockholm som en typ av bas några år innan”. Och bara några hundra meter bakom kyrkan på bilden, på Skebokvarnsvägen 209, växte Joakim Thåström upp. Högdalen har sin del i svensk musikhistoria. Med sitt andra album är Hurula på väg in i den. Även om Robert själv inte tycker att han har haft tillräckligt med framgång för att förändras så är det tydligt att Musiksverige har fått upp ögonen för honom. Hurulas musik är inte längre en angelägenhet för en liten klick punkintresserade, som det var under hans år i Masshysteri. Folk känner numera igen honom på stan. Något som, trots hans uttalade blyghet, inte bekymrar honom.

– Jag tycker det är kul, men jag känner också ett ansvar – jag vill vara schysst. Jag har fått höra att jag är ganska introvert. Jag kämpar med att inte framstå som konstig eller dryg. Om folk kommer fram och är peppade vill jag vara schysst. Jag har själv gått fram till artister och fotat mig. Jag känner inte att det några konstigheter. Man vill säga rätt sak, och man känner att de också vill det.

Hurula har en extremt trogen fanbase och ett rykte som en av Sveriges bästa liveartister – vilket många som har sett honom live nog skriver under på. Men för de som inte hört talas om Hurula innan kan namnet förbrylla – varför valde han sitt finska efternamn som artistnamn?

– Det kändes som om jag var på en mission att prata om mitt namn inför förra albumet, men det var aldrig tanken. Jag tog det för att det i Luleå var ett namn som jag var tvungen att dölja.

Dölja?

– Ja, jag växte upp med känslorna om att det var fult att ha ett finskt namn.

Men i norra Sverige är det väl vanligt med finsk bakgrund?

– Jo, men i Luleå är det uppbyggt av arbetare från Finland och Tornedalen. Järnverket och sådär. Då blir det uppdelningar på skolgård.

Tre låtar singlades ut innan det nya albumet släpptes: Ont som jag, Sand och nu senast Ny drog. Hurulas patenterade sound: enkla popmelodier i punkkontext är intakt. Enligt indierocken och punkens do it yourself-anda gör han allting själv: skriver musik och text, gör artwork och trycker till och med egendesignade tryck på sina vinyler. När han spelar live har han ett liveband, där bland andra Glasvegas-trummisen Jonna Löfgren ingår.

– Jag spelar in demos till folk och skickar till folk som vill vara med. Det är lite rörligt. Jonas (Teglund, leadgitarristen, reds. anm.) är nog med på alla låtar. Det är också efter vem som har tid. Jag är inte så bra på att planera själv. Jag sätter aldrig upp datum i förväg: ”Nu ska vi spela in i helgen – vilka är det som kan?” och då får de som kan vara med. Folk har ju liv liksom.

Hur har skrivprocessen sett ut till det nya albumet?

– Det är en konstant grej. Det är livet som går och när livet har gjort 10 låtar åt mig så är det skivan. Det går nästan inte att stoppa det där. När man inte försöker, det är då det kommer. Jag låter det bara vara. Jag går inte in i en period där jag försöker. Det bara kommer ständigt.

Dina texter innehåller ofta miljöbeskrivningar. Där du bor märks i dina texter. Vad influeras du av?

– Jag skriver alltid om självupplevd omgivning där jag bor. Jag har aldrig någon plan vad jag skriver om, eller hur jag ska göra det.

Du sa att det bara kommer?

– Jag har märkt att musik och orden är en slags, nu låter det som en klyscha, men det blir som en slags ventil. Även för saker som jag har haft svårt att prata om. Saker som bara måste ut, även om man försöker hålla det borta. Det får vara musiken liksom. Och det kan vara rätt obekvämt, men det gör inget.

Ja, dina texter är ganska självutlämnande. Har du svårt att stå för dem i efterhand?

– Jag skriver det som kommer naturligt till melodier och till låtar. Och då tänker jag ofta i början: det här måste jag ändra sen, det här är för konstigt. Men tillslut inser jag att det är det här det är – det här är låten. Jag orkar inte hålla på att krångla med det. Det får vara så. Det få bli min ventil. Jag hoppas att det betyder att de betyder att man gör saker som är så nära en själv som möjligt.

Robert Hurula.

Robert Hurula har tatuerat en egendesignad fågel på handen.

De som gillade det första albumet och EP:n kommer att känna igen sig på det nya albumet – inga drastiska förändringar har skett till Vapen till dom hopplösa. De politiska budskapen och de återkommande, hookiga, gitarrslingorna mellan vers och refräng – en ”Greger” som Broder Daniel kallade det – finns där. Eller jo, en detalj – ljudbilden är större. Synthmattor varvas med stråkar på flera låtar, något som Hurula förklarar som en naturlig utveckling av att ha spelat live (”jag ville ha mer ljud och mer rundgång. Rundgång och stråkar är ganska liknande ljud i mitt huvud”.) inför denna skiva – till skillnad från förra albumet, då han knappt visste om låtarna skulle landa i en skiva.

Med sin storslagenhet och de stämningsfulla stråkarna känns Kom över nu som din bästa låt hittills. Har du en favoritlåt bland dina egna låtar?

– Det är faktiskt Kom över nu och Skjut mig från förra skivan. Skjut mig kanske inte har varit folks favorit. Men det är nåt med allvaret i den. När man får till nåt som känns lika allvarligt när man lyssnar på det, som det kändes när jag ville göra låten.

Skjut mig var den första låten jag lyssnade sönder på förra skivan.

– Å vad kul! Alltid när folk säger att de tycker att Skjut mig är deras favoritlåt så tycker jag det är så jävla kul! Du har fattat det jag ville.

 

”Den mest relevanta popstjärnan sen Henrik Berggren” skrev en recensent på en av Sveriges största musiktidningar efter att Hurula spelat sin hittills största spelning på festivalen Way Out West i år. Efter ett decennium av mindre klubbspelningar, bland annat med punkkvartetten Masshysteri, är han vid 36-års ålder större och mer relevant än någonsin. På nya albumet har han tagit hjälp med tidigare Soundtrack of Our Lives-medlemmen, och Håkan Hellströms mångåriga högra hand, Björn Olsson – ett kvitto på framgången.

– Jag är skitglad för samarbetet. Han har framförallt varit jävligt härlig att snacka med om musik, vi synkar jävligt bra i mycket och våra personligheter med. Vi pratar fortfarande mycket fastän skivan är klar. Visionen jag hade inför att spela in skivan har vi synkat med. Det har varit jävligt skönt. Att han har samma typer av samma referenser som mig. Han är underbar, skriver det, säger han och öppnar även för framtida samarbete.

– Fast jag är dålig på det där med att planera. Det får komma naturligt, precis som det var nu.

Du får ju i princip alltid bra recensioner, läser du det som skrivs om dig?

– Jag har som mål att inte läsa. Jag vill inte påverkas av folk skriver, för jag vill inte göra en motreaktion av det folk säger. Jag tycker det är jobbigt att läsa vad folk tycker, även bra recensioner kan vara konstiga att läsa. Det känns inte som att det är jag när folk säger referenser och sådär. Men det är folks jobb, jag stör mig inte på det, men jag försöker att inte läsa det. Den i Gaffa (”mest relevanta popstjärnan sedan Henrik Berggren”) fick jag skickade till mig från flera håll. Då var det svårt att undvika. Sen kan folk vara schyssta att inte skicka recensioner som är sämre.

Jag tror aldrig jag sett en dålig recension med dig. Har du fått en någon gång?

– Ja, jag fick en fruktansvärt dålig recension efter en spelning på Bråvalla. Det var en snubbe som sa att man borde ”skjuta Hurula” haha, en referens till min låt. Det tycker jag i och för sig var lite kul, säger han och skrattar.

Omslaget till ”Vapen till dom hopplösa”. Hurula gör all artwork själv.

Omslaget till ”Vapen till dom hopplösa”. Hurula gör all artwork själv: ”Jag har alltid tänkt att musik och bild hör ihop. Jag gillar när saker känns viktigt, nästan religiösa motiv, starka och enkla”.

Med det nya albumet ger sig Hurula ut på turné i Norden och Tyskland under hösten. Låtarna på skivan är, precis som förra albumets, P3-snurrvänliga. Han har jämförts med tidigare nämnda Broder Daniel-sångare och framförallt Sveriges största punkikon genom tiderna – Joakim Thåström. Men han känner sig inte helt bekväm med jämförelserna, eller att bli kallad ”punkikon”.

– Jag känner mig inte som en ikon. Jag vill inte ha någon kategori – jag känner mig inte bekväm i ett samlingsnamn. När folk jämför mig själv med nån som de tycker är viktig. Jag kan tänka mig att de tycker att de artisterna är viktiga för dem. Det är alltid fint så länge det är en väl menad jämförelse. Men jag känner mig inte som någon annan.

Intervjun avslutas med ett samtal om just intervjuer. Hurula berättar om hur jobbigt han tycker intervjuer är: ”Jag har gjort ganska mycket intervjuer, men jag är fortfarande inte van vid det”. Han berättar att han har svårt att sova på kvällen efter en intervju, att tankarna snurrar över vad han har sagt. Ångesten. Själv framstår han som sympatisk, speciellt i en musikvärld där de flesta artister i dag är säljigt vältaliga. När Hurula pratar känns det genuint, orden vägs men han menar dem alltid. Det är en fin stund. Vi avslutar med att vandra runt i ett höstsoligt Högdalen för att ta foton. Han går med mig till tunnelbanan och vandrar själv vidare mot en tryckpress i Högdalen.

Hurulas nya album Vapen till dom hopplösa släpptes den 23 september, nu åker han på turné med start 12 oktober. Här kan du se honom.

12 okt – Köpenhamn, Vega
13 okt – Hamburg, Hafenklang
14 okt – Helsingborg, The Tivoli
15 okt – Lund, Mejeriet
21 okt – Karlstad, Nöjesfabriken (med Silvana Imam)
28 okt – Borlänge, Liljan
29 okt – Linköping, Doom Nightclub
2 nov – Helsingfors, Tavastia
4 nov – Huskvarna, Huskvarna Folkets Park
18 nov – Göteborg, Pustervik
19 nov – Örebro, Frimis Salonger
26 nov – Oslo, Rockefeller
29 nov – Stockholm, Vasateatern (support Les Big Byrd)
30 nov – Stockholm, Vasateatern (extrainsatt spelning, gäst TBA)
1 dec – Borås, Borås Konstmuseum, Pussel
2 dec – Norrköping, Arbis
3 dec – Malmö, KB
9 dec – Uppsala, Katalin
10 dec – Sundsvall, Club Deströyer
17 dec – Luleå, Kulturens Hus

Annons

Dela (449)
Tweeta

Annons

Laddar