Vilket är världens farligaste land? Syrien? Irak? Afghanistan? Nej, om man ser till statistiken för antalet mord per invånare så toppas denna mindre smickrande lista av ett litet centralamerikanskt land med ungefär lika många invånare som Sverige.
I Café nummer 11 2014 – som släpps den 21 oktober – publicerar vi reportaget ”Landet som gud glömde” från Honduras, som reportern Magda Gad gjort tillsammans med fotografen Niclas Hammarström.
Här visar vi några av bilder ur det 16-sidiga reportaget. Dessutom berättar Magda Gad om resan till Honduras – som fick ett dramatiskt slut för hennes egen del.
* * *
Läs också:
Café tillbringar en vecka hos rebellerna i Syrien – prisbelönt reportage
Med Carl Bildt på uppdrag i terrorns Mali
Niclas Hammarström och Magda Gad i Honduras huvudstad Tegucigalpa.
Hej Magda! Du skriver regelbundet i Aftonbladet och Svenska Dagbladet – och nu även här i Café, där du dessutom snart ska börja blogga. För den som eventuellt inte läst något av dig tidigare – vem är du?
– Jag är en sådan person som alltid har en ryggsäck packad i hallen, och som vill hoppa på första bästa plan så fort jag hör någon säga Karachi, Bagdad eller Mogadishu. Min drivkraft är att lyfta fram det som mörklagts och ge en röst till människor som inte har en.
Hur föddes idén till Cafés reportage ”Landet som gud glömde” från Honduras?
– När jag fick veta att Honduras är världens farligaste land, med tre gånger så många mord per capita som Mexiko, blev jag förvånad – varför kände jag inte till det? Här fanns en historia som behövde berättas.
Likvaka i Tegucigalpa, Honduras, den 31 maj 2014. Darwin Amador Sanchez, 22, skriker ut sin saknad efter att hans lillebror Jeferson, 17, skjutits till döds tidigare samma dag.
I Honduras vistades du och Niclas i vad som enligt mordstatistiken numera är världens farligaste slumområden. Vad krävs för att kunna jobba som journalist på sådana platser?
– Erfarenhet och lokala kontakter. Se inte rädd ut. Klä ner dig. Bär inte värdesaker eller väskor. Niclas hade sin kamera i en svart plastpåse. Till de värsta områdena tog vi med oss en kvinnlig civilpolis som hade en pistol i handväskan. Mest för hennes lokalkännedom – en pistol räcker inte långt när man möter gäng med automatvapen.
Vilket är ditt starkaste minne från resan?
– En natt följde vi med mordpolisen till en villa långt ute i skogen. Det var mörkt och vi såg ingenting. Vi gick efter en polis till baksidan. Plötsligt vände sig Niclas om och sa: ”Där ligger en hand.” En man hade dödats med machete, det var blod i hela huset.
I Tegucigalpa är mord vardag. Kroppar hittas varje dag runtom i staden.
Kan Honduras bli ett fungerade land?
– Först måste man komma till rätta med korruptionen – högt uppsatta politiker och tjänstemän måste avsättas. Sedan måste man ta kontrollen från gängen och kartellerna – vilket är ännu svårare eftersom de har lika mycket pengar som Sveriges BNP och många hellre vill dela deras kaka än bekämpa dem. Det tredje är att man måste bygga nya, starka samhällsinstitutioner. I dag tjänar inte makten på att det görs, därför händer inget.
Överfullt bårhus. Hanteringen av de mördade i Tegucigalpa är storskalig och måste gå snabbt. Kroppar läggs där det finns utrymme, obduceras direkt och bör hämtas av familjerna samma dag för att ge plats för nya. De som inte kan identifieras kremeras och slängs i massgravar.
17-åriga Jeferson begravs. Graven grävs för hand. Storebror Darwin sätter sig på kanten, sliter förtvivlat av sig sin tröja och kastar ner den till sin lillebror i graven.
Du fick denguefeber i Honduras.
– Ja du, man överlever i världens farligaste land – men håller på att dö av en denguemygga. Jag fick väldigt hög feber och ont i kroppen. När jag kom hem gick jag till vårdcentralen. Jag kommer ihåg att det var sjukt jobbigt att ta sig dit, sedan minns jag inte mer. Jag hade svimmat i receptionen och vaknade av att folk stack nålar i mina armar och skrek: ”Ring 112!” Jag blev inlagd på infektionsklinik och fick litervis med dropp för att få upp blodtrycket. Någon medicin mot dengue finns inte.
Till sist: Vilka reportage och intervjuer vill du helst göra i Café framöver?
– Jag skulle vilja följa en stridande Peshmerga-styrka i Irak. Sedan måste jag göra ett episkt portträtt av av Mikael Persbrandt. Och, om jag får drömma: den första intervjun med Dawit Isaak.
Jens Stenberg
Foto: Niclas Hammarström
Läs Magda Gads 16-sidiga reportage och se alla Niclas Hammarströms bilder från Honduras i Café nr 11.
Exklusiv långläsning:
Café tillbringar en vecka hos rebellerna i Syrien – prisbelönt reportage
Med Carl Bildt på uppdrag i terrorns Mali
Markus ”Notch” Persson, det stora Mojangklippet – och den mörka sanningen bakom Minecraft
Snabba cash på riktigt: Stureplansjuristen som drev ett dopingimperium