Icona Pop: Utan gränser

Superhiten I Love it tog dem till toppen – och akuten. Cafés Victor Johansson följde Icona Pops elektriska succéturné i USA.

* * *

David Letterman och Caroline Hjelt faller i varandras armar. Tv-legenden omfamnar henne, stryker undan håret från örat och säger:

– Det var fantastiskt. Om folk inte uppfattade det vet jag inte vad de såg.

Det har varit en intensiv, stjärnspäckad vecka hos The late show, med besök från bland andra Bill Clinton, Bono och Cher.

Nu står kvällens andra andra gäst, Oscarsbelönade skådespelaren Robin Williams, och försöker vinka hej då.

Men av detta märker inte David Letterman någonting. Han har bara ögon för Icona Pop.

– Oh boy, fortsätter han och slänger av sig den dubbelknäppta kavajen. Det här var otroligt!

– Han sa en massa fina saker, berättar Caroline Hjelt efteråt. Han var väldigt varm som person. Jag var tvungen att ta en kram och känna av hans vibe. Han var en bra kramare.

Aino Jawo flikar in:

– Jag tror att han blev lite kär.

* * *

Två timmar tidigare. Kravallstaketen ställs upp på 53:e gatan utanför Ed Sullivan Theater i New York. Säkerhetsvakter med öronsnäckor patrullerar sceningången. Paparazzifotografer har slagit läger.

– Jag kan sälja de här bilderna över hela världen, från Daily Mirror till Billboard, säger en fotograf i falsett när han bläddrar igenom sitt minneskort.

Fans har redan dykt upp. En hipster i Kalle Anka-keps med påsydda öron slickar på en mjukglass och spejar mot entrén. Ett muskligt killgäng med bilgrillsräfflade solglasögon plåtar varandra framför David Letterman-skylten.

Inne i The Ed Sullivan Theatre står Icona Pop och försöker soundchecka med en kvart kvar till sändning. Caroline Hjelt, 26, slår uppgivet ut med armarna som en italiensk serieskyttekung i straffområdet. Aino Jawo, 27, justerar sina öronsnäckor och ropar förtvivlat:

– Det känns som att jag sjunger i en fucking bubbla! Jag hör ingenting!

Caroline vänder sig till ljudteknikern:

– Skulle jag kunna få mer medhörning, extra bas plus mindre diskant? säger hon som om hon gjorde en beställning på McDonald’s.

– Jag tar det hon tar, säger Aino.

Fem minuter efter sitt soundcheck slår sig Icona Pop ner backstage.

– Det är alltid så här. ”Tjejer, var är ni? Ni har soundcheck!” Men på något sätt lyckas man stoppa in sina ljudsnäckor öronen och kliva på scen i sista sekund. Man går på och gör världens bästa gig bara för att det är på ren känsla och efteråt kollar vi på varandra och säger: ”Vad fan hände just?”

Den frågan sammanfattar även Icona Pops kometkarriär ganska väl. Över två miljoner sålda ex av singeln I love it. En topp tio-plats på Billboardlistan. Låtar i tv-succéer som Glee och Girls. Framträdanden på Billboard Awards, MTV Europe Music Awards och America’s got talent. En celeber fanbase bestående av alla från Katy Perry till Taylor Swift.

Allt detta på bara tolv månader. Idag kulminerar det amerikanska segertåget med spelningen hos Letterman och, senare i kväll, själva turnéavslutningen i Brooklyn. Men några divalater har duon inte lagt sig till med, försäkrar de.

– Så länge vi får äta två gånger om dagen och dricka lite bärs är vi nöjda, säger Caroline Hjelt. Det enda vi ber om är att saker och ting ska funka. Funkar inte något sådant som en mikrofon på scen blir vi sura. När man har betalat någon för att göra sitt jobb och det inte funkar. What the fuck? Gör ditt jobb, jag gör mitt. Funkar inte de otroligt simpla sakerna vi ber om är vi inte roliga. Då får folk kalla mig för vad de vill. Jag är säker på att folk står bakom scen och kallar en för ”Swedish diva”. Testa själv att stå inför elva miljoner tv-tittare när din mick inte funkar.

Ni känns otroligt självsäkra och kaxiga. Finns det inget tvivel i er?
– Jodå, säger Caroline. Tar man ut oss ur den här bubblan är vi inte så kaxiga. Sätt oss på en finmiddag så får du se något jävligt bisarrt. Vi sitter bara tysta och stirrar på folk. Det blir väldigt stifft och pinsamt.

I love it är en av årets mest spelade låtar i USA och ni har en stor sponsor­deal med Samsung. Vad gör ni med pengarna?
– Vi lägger mycket pengar på att behålla friheten i vårt artisteri, säger Aino Jawo. Vi gillar inte att ta förskott. Med det kommer bara mer press. Vi vill äga det vi gör. Sedan brukar vi unna oss spa-behandlingar. Du ser ju hur vi ser ut, som bebisrumpor i hyn. Med nästa turné kan vi köpa oss var sitt hus. Men vi har alltid levt som att vi har varit miljonärer även om vi inte haft pengar. Jag brukade leva på brödet på cheesburgarna bara för att kunna köpa mina drömskor.

På bordet ligger en hög exemplar av This is… Icona Pop. Albumet som på ett elegant sätt blandar electropop med dansant radiohouse.

– Vår skiva är en slampa, säger Caroline. Den har varit överallt, i alla länder, i alla städer och i alla hål. Den har spelats in över hela världen, även i garderober på hotellrum med hjälp av en liten resemikrofon. Vi står där inne och gastar från hela kroppen. Det har hänt att vi tagit av oss hörlurarna och så står det ett gäng skräckslagna städerskor utanför. Och vi tycker att vi precis har spelat in världens hit!

Aino fortsätter:

– På vissa låtar har vi lagt sång i bilen utanför konsertarenan efter spelningen samtidigt som publiken väller ut runt bilen. Det ger en energi på skivan som man inte får i studion. Vi har precis stått på scen och sätter oss i bilen för att spela in nya singeln för att nästa dag skicka den på mastring för att sedan släppa den officiellt tre dagar senare. Vi har inte låst in oss i en studio i fyra månader och haft en bild av att ”vår skiva är röd” eller sagt att ”under den här skivan åt vi bara fallfrukt”. Vi har alltid skrivit när vi varit på väg någonstans.

När insåg ni att I love it hade blivit en världshit?
– Vi gick ut och festade på tre olika klubbar i New York en kväll och den spelades på varje ställe. Det var en chock. Folk stod på bord och dansade och sjöng till oss utan att förstå att vi var gruppen bakom låten. Det var då vi förstod att den blivit en sådan låt som spelas så mycket att människor blir irriterade.

I september uppträdde Icona Pop inför 13 miljoner tittare på tv-showen America’s got talent. Framträdandet blev dock för mycket för det konservativa Amerikas fredagsmys.

– Vi bjöd in de legendariska New York-transorna från House of Xtravaganza för att vara med på scen. De som lärde Madonna dansa Vogue-dansen. Produktionen på America’s got talent flippade ut och förbjöd dem att gå på scenen. Programmet är ganska strikt och vi var öppningsakt på säsongsfinalen, då de drar mest tittare på hela säsongen. Men vi krävde att få ha dem på scen: ”Är inte transorna med ställer vi in och då kommer ni också ha ett problem.” Vi uppträder inte med några bakgrundsdansare som vi inte har valt.

Vi lämnar logen och beger oss mot stadsjeepen som ska ta oss till Brooklyn.

På väg ut från Ed Sullivan Theater hörs plötsligt ett par dundrande fotsteg i trapphuset. Det är Paul Shaffer. Som bandledare och sidekick till David Letterman har han spelat med alla från Bruce Springsteen och Bob Dylan till Whitney Houston och Beyoncé.

Nu står han och hämtar andan efter att ha rusat ifatt Icona Pop precis innan utgången.

– Ni dödade det ikväll tjejer, säger han. Dödade. Jag var bara tvungen att säga det. Ert framträdande kändes fullständigt spontant. Jag är helt övertygad om vi kommer ses snart igen.

Upprymd stämning i sminket inför framträdandet hos David Letterman. Till vänster: deras makeupartist Colby.

* * *

Icona Pop har barrikaderat sig i ett omklädningsrum högst upp i Williamsburg Music Hall ute i Brooklyn när korridoren börjar rökfyllas. Lamporna flimrar, luften tätnar. Turnéledaren bankar på dörren och rycker i handtaget. Managern sms:ar: ”Var är ni?!”

Resten av Icona Pops 15 man stora team står utanför med armarna i kors och utbyter nervösa blickar.

Tv-reportrar och kameramän kollar ängsligt på klockan, deras intervjutid med den svenska danspopduon håller på att gå upp i rök, bokstavligt talat.

Till slut skickar Icona Pop ut den enda personen de litar på – sin makeupartist Colby. I höga klackar, guldsmycke i örat och läderlinne trippar han ut för att medla.

– De träffar inte mer media. Det dödar deras vibe. De brukar verkligen säga ja till allt, men de klarar inte mer, säger Colby och sätter upp handen som en trafikpolis.

Det är en kvart kvar till finalgiget på Icona Pops USA-turné. Tre trappor ner har rökmaskinen stått på så länge att hela byggnaden är rökfylld. Publikjublet har övergått till oroligt mumlande. Och längst upp i lokalen – i ett omklädningsrum så olyxigt att det kunde tillhört ett nedflyttningshotat fotbollslag i division 3 Södra Norrland – sitter Aino Jawo och Caroline Hjelt och håller fast sig i det enda man kan lita på i det här läget: varsin starköl.

– Vi har en tendens att bara försvinna, säger Aino Jawo samtidigt som hon vandrar av och an i logen.

– Blir det för mycket säger vi tack och hej och drar. Varje gång det är för mycket struktur, för mycket schema, stökar vi till det. Blir saker och ting för perfekta i våra liv måste vi sabba det. Det var så Icona Pop föddes, ur kaos, och det är så vi fungerar bäst, när det är kaos. Ibland går vi ut och bara totalsuper ner oss. Om vi inte får släppa ut våra inre demoner blir det inte bra.

Nerverna är extra spända just nu. Inte bara för att turnéfinalen väntar, utan också för att albumet This is… Icona Pop släpps om bara några dagar.

– Det är inte så att vi sätter oss och diskuterar: ”Ja, du Aino. Nu har det varit lite strukturerat ett tag. Vi kanske borde stöka till det?” Det sker alltid spontant. Så fort det blir för uppstyrt ser vi till att råka stöka till det. Sedan får man ångra sig i efterhand, säger Hjelt.

Hur mycket festande är det?
– Det handlar alltid om att spåra, säger Caroline Hjelt. När vi ger varandra blicken vet vi att det kommer gå vilt till. Vi kan hamna i bärs-mode väldigt länge. Man har vaknat upp och tänkt: ”Var är jag? Aha, folk pratar svenska i alla fall. Jag är i Sverige.” I kväll vet vi att det kommer bli episkt. Det är sista kvällen på turnén, vänner och syskon är här och vi har mycket att fira. Det kommer att bli farligt. I kväll skålar vi för att vi har kommit så här långt.

Klappklapp och blingbling. Duon drar in stora pengar nu, men har ”alltid levt som att vi varit miljonärer”, säger Aino Jawo.  

* * *

I panik söker Aino Jawo med blicken över akutmottagningen.

– Hjääälp! Hjääälp mig någon! Hallååå?!

Hon kollapsar i en hög på golvet. Sedan går det fort. Korta minnesbilder som klipps av ögonlock som öppnar och sluter sig. Läkare rusar mot henne med fladdrande rockar. Flimrande ljusrör när hon rullas på en bår genom sjukhuskorridoren. Sköterskor som öppnar hennes ögonlock och lyser med ficklampor mot pupillerna. Kanyler sätts i armveck, dropp installeras, blodprov tas.

– Jag trodde att jag hade migrän för jag lider av det ganska mycket, säger Aino Jawo när hon berättar om dramat som – när vi ses i New York – bara ligger två veckor tillbaka i tiden.

– Men jag hade huvudvärk i två dygn och det var den sjukaste smärta jag varit med om. Jag låg bara i ett mörklagt rum och var jätteförvirrad. Vi ringde en läkare till hotellet i San Diego som gav mig tabletter. Det hjälpte inte och till slut var det bara att åka in till sjukhuset. Vi satte oss i en bil klockan sex på morgonen. Carro och vår manager fick bära in mig. Läkarna såg direkt att det var något som var jättefel med mig. Väntar man för länge kan hjärnhinneinflammation vara livshotande. Som tur är var de specialister på det på just det här sjukhuset.

Caroline Hjelt fyller i:

– Det var så läskigt. Aino var helt borta. Jag och vår manager satt och vakade vid sängen. Men kanske var det dags för oss att stanna upp och andas lite. Vi behövde det där. Vår stressigaste period var precis över och det där blev som ett efterskalv.

Hjärnhinneinflammation brukar resultera i en månads sjukskrivning. Icona Pop var tillbaka på scen efter fem dagar.

– Jag fick ta det jävligt lugnt några dagar. Åtta spelningar fick bokas om. Men jag lärde mig en otrolig läxa: Jag har insett att jag inte är odödlig.

Det måste finnas en massa roliga turnéanekdoter också?
– Mängder. Vi drack hembränt med Robin Thicke i Maryland. Vi festade ihop backstage på en festival och någon hade gjort hembränt med äppelpajsmak som serverades i syltburkar. Det slutade med att Robin Thicke hällde det i allas munnar. Det var en ganska stökig kväll. Han har gjort en cover på I love it som verkligen är en version att älska till. Vi tycker den är fantastisk. Jag kommer älska till min egen låt, säger Aino.

Vilket är det sjukaste groupieförslaget ni har fått?
– Vi får x antal mail från en man som undrar om fröken Caroline Hjelt behöver en personlig butler. Han har skickat brev till nästan varje konsertställe vi spelat på där han listat sina butler-kvalitéer uppspaltat över två A4-sidor.

Aino Jawo fortsätter:

– Det finns inte mycket tid för kärlek. Så när man väl hittar någon måste man kötta. Förklara att ”du, jag känner så här…”. Och folk kan bli rätt rädda när man är så rättfram. Det är väldigt sällan vi bara går ut och minglar och träffar dudes. Oftast är det efter en spelning och då blir
det inte samma sak eftersom vi är där som ”artister”. Man är där som en annan person. Ibland hittar man en assoft kille som kan se igenom det och då gäller det att hugga snabbt.

Hur var Billboard Awards?
– Vi hade logen mittemellan Madonna och Britney Spears. Och hade missat genrepet. Vi kom till arenan, gick upp på scenen, gjorde det vi skulle, och det var först när vi gick ner och satte oss i publiken som vi insåg att vi hade uppträtt där. Vi hade delat scen med Prince och Justin Bieber. Det var en väckarklocka. Shit, vi konkurrerar med artister på den här nivån nu. Will.i.am kom fram efteråt och sa att han köpt vår ep och älskade den.

Vad är det närmaste ni kommit att missa en spelning?
– Vi skulle åka från New York till Barcelona. Det var kaos i trafiken så vi missade vårt plan. Men tack vare att vi grät på flygplatsen fick vi biljetter till en senare flight och kom fram bara någon timme innan vi skulle gå på scen. I Tyskland var vi också sena, men då var Lana Del Rey schyst och bytte tid med oss. Vi har träffat henne mycket. Senast för några veckor sedan på Lollapalooza. Sedan har vi hängt med henne i Stockholm och druckit öl när hon varit där och skrivit låtar.

Caroline Hjelt låser upp dörren. Innan hon och Aino Jawo går ut för att möta vrålet från tusen Brooklyn Brewery-berusade hipsters i Williamsburg Music Hall frågar jag dem vad de är stoltast över att ha uträttat det senaste året.

– Vi har aldrig kompromissat och vi har alltid varit sanna mot oss själva. Vi är inte här för att pleasa folk. Vi är här för att uttrycka oss. Det är lätt att tappa bort sig i den här branschen. Vi har alltid gått efter vår magkänsla och hade vi inte gjort det så hade vi inte suttit här i dag. Då hade vi gått i den riktningen någon annan sagt och hamnat någon annanstans. Vi har gjort det på vårt sätt hela vägen och det har tagit oss hit.

Victor Johansson
Foto: Fredrik Etoall

Ursprungligen publicerat i Café nummer 12/2013.