Issei Sagawa var en mönsterelev på universitetet i Paris. Den 11 juli 1981 mördade han skolkamraten Renee Hartevelt, styckade henne – och åt upp delar av kroppen. I dag är Sagawa en fri man i hemlandet Japan. Cafés Walter Repo åkte till Yokohama för ett unikt möte med ”the real Hannibal Lecter”. Tidigare publicerad i Café 10/2002.
En annan som träffat Issei Sagawa är handelsprofessorn och författaren Micael Dahlén. Läs om hans skakande möte med kannibalen och fyra andra mördare i nya numret av Café, i butik den 23 augusti.
**********************
I juli 2002 bjöds Cafés Walter Repo hem till Issei Sagawa i Yokohama för ett unikt möte med en av de mest omskrivna brottslingarna i modern tid.
Överallt var det blod och kött – han hade lämnat sitt civiliserade Japan för ett land befolkat av köttätare.
Så kände Issei Sagawa när han 1977 vandrade runt i Paris och såg djurkropparna dingla i sina krokar på slakterierna. Avgaserna som blandades med köttstanken övertygade honom – detta var helvetet.
På sin 28:e födelsedag hade Issei åkt till Paris för att studera litteratur vid universitetet Sorbonne. Dagen före hade han ätit sin mammas sushi och familjen hade samlats i den fashionabla stadsdelen Ginza i Tokyo för drinkar.
Fotografierna från födelsedagsfesten visade en lycklig Issei med framtiden för sig. Ingen anade vilka fruktansvärda bilder som rörde sig inom denne elegant klädde och bildade yngling – sedan barnsben fascinerades Issei av idén att äta en människa.
Hur smakade en ung och vacker kvinna?
Var det möjligt?
Aldrig vågade han yppa något om sina bryderier. Inte heller kändes det naturligt att tala om kannibalism med de nyfunna kamraterna vid universitetet. När han första gången såg 25-åriga Renee Hartevelt tyckte han att det var något speciellt med henne. Uppenbarelsen på Sorbonne den 12 maj 1981 skulle han komma att beskriva som närmast religiös. Håret, hudfärgen, ansiktslinjerna, hennes sätt att tala och röra sig.
Renee stod längst fram, läste en text på tyska för klassen. Issei begrep ingenting, men fylldes av värme. På tunnelbaneplattformen efteråt tvekade han att gå fram till henne.
I vagnen möttes deras blickar.
– Hur mycket är klockan? var allt han av osäkerhet kom på att öppna med.
Medan Renee pratade om litteratur och musik ville han njuta av hennes närvaro så länge som möjligt. I Isseis värld reste de tillsammans genom en evighet.
Station efter station.
En månad senare, i parken Bois de Boulogne, hittades två resväskor med Renees kvarlevor. Kroppen var halshuggen, styckad och kroppsdelar saknades. Vittnen berättade om en kortväxt asiat som hade släpat på väskorna.
Issei talade lugnt till poliserna vid gripandet, svarade jakande på alla frågor. Han ägde ett genis IQ och en mastersexamen från universitetet i Osaka i Japan, där han hade skrivit en avhandling om Shakespeare. En prydlig man, därför var fynden i köket än mer chockerande.
I Isseis kylskåp låg plastinslagna köttstycken. Renees läppar, hennes ena bröst och skinkorna.
Vad hade han gjort med resten? Det andra bröstet, stora delar från låren…
”Det hade varken lukt eller smak och det smälte i min mun som rå tonfisk”, skrev han senare och menade att han hade ätit upp allt. Rått och i tunna skivor.
Drygt 20 år senare beställer Issei Sagawa en cappuccino på tågstationen Tama Plaza i Yokohama, Japan.
Kassörskan ler, utan att veta vem mannen med den svarta luggen är. Hon vet inte heller att han störs av hennes parfym.
Ansiktet är äldre än på de franska polisbilderna, men anletsdragen lika sammanbitna. Italiensk handledsväska. Blåglänsande skjorta med snipkragar.Ljusblå skräddarsydd kavaj. Vita gymnastikskor i barnstorlek.
Före gryningen en morgon i juli i år ringde Issei Sagawa för att meddela att jag var välkommen. Följande dag satt jag på planet till Japan. Jag förstod att han hade analyserat min röst, försökt tyda mina avsikter. Lika mycket som jag förgäves hade lyssnat efter en känsla, vilken som. Jag hörde inget. Hans röst var kristallklar, nära. Inga avslöjande andetag, i bakgrunden endast ett klassiskt pianostycke.
Samma röst ber nu om ett glas vatten till kaffet.
Robert De Niro-fläcken vid vänster kind. Gultonade glasögon. 148 centimeter lång. Tunn.
Ögonen upplösta av för lite sömn.
Tänderna hårt färgade av frekvent tedrickande.
Under flygresan från Amsterdam hade jag studerat bilder på Renee Hartevelts kvarlevor. Skadorna, de gapande hålen. Det var som om hon hade drabbats av ren ondska.
– Uppskattar du sushi? frågar Sagawa efter kaffet.
Det är 46 grader varmt när vi under en rask promenad mot Sagawas hem kort berör vad som kan lämpa sig till lunch. Vi halvspringer genom en bokhandel.
– God ordning, gott sortiment, säger Sagawa.
Vi joggar genom en park.
– Här hade jag en spontan tillställning för några år sedan. God mat, goda vänner.
Vi är inne i hans lägenhet.
– Varsågod och sitt, så ska jag ordna lite te.
Den slitna soffgruppen inne i dunklet är redan upptagen av ett 15-tal kramdjur och dockor. De är arrangerade som om de håller ett möte, ett tyst kafferep. I bokhyllan grinar en miniatyr av en demon från kyrkan Notre Dame i Paris.
Med Sagawas gästtofflor, minst tio storlekar för små, tänker jag gå mot ett skrivbord i ädelträ, men blir stående med en katt i polyester.
– Du förstår, säger Sagawa, jag hatar människor från djupet av mitt hjärta.
– Djur är mycket bättre. Det är konstigt, men de dras till mig. Särskilt katter. Som liten gillade jag grodor.
På Internets många kannibalsajter är Sagawa en ikon – den ende kannibalen som inte är död eller sitter i fängelse. Här sitter han på sin säng i hemmet med några av de tygdjur han fått från beundrare.
”Titta, ett apbarn!”
Sjukhusbesökarna hånade den nyfödde. Hans kropp var liten, huvudet deformerat. Issei Sagawa föddes in i efterkrigstiden, i ett Japan slaget i fattigdom. Hans pappa hade varit soldat i Manchuriet och skickats till sibiriskt arbetsläger av ryssarna. Sagawas mamma födde då en flicka som dog av svält, tio dagar gammal. Föräldrarna återförenades i Japan efter några år och båda plågades av sjukdomar.
Gravid med Issei föll mamman i ett varuhus. Hon riskerade missfall och den för tidiga förlossningen, den 26 april 1949, var svår.
– Ett riktigt apbarn, skrattade folk.
Mannen som hatar människor berättar att hans mamma skämdes.
– Hon gömde mig bakom sin rygg, så att ingen skulle se mig. Men min pappa älskade och skyddade mig. En märklig uppväxt.
Ett och ett halvt år efter Isseis födelse kom hans bror till världen. Pojkarna växte upp som tvillingar, med lika kläder. Men det var Issei som fick uppmärksamheten, särskilt från pappan.
– I stället för fickpengar fick jag böcker.
När jag var elva köpte pappa filosofiska böcker, aldrig dem jag ville ha.
Vid denna tid grundlades Sagawas intresse för kannibalism, menar han själv. Första tanken uppkom genom Bröderna Grimms sagor, en folksagosamling där verbet ”att äta” dök upp och fastnade i Isseis sinne.
Var det möjligt att äta en annan människa?
Han läste berättelserna så att han memorerade varje scen, varje rad. Ibland lekte han kannibal med sin bror.
Familjen Sagawa bodde i Kamakura, en vacker stad vid havet cirka en timme sydväst om Tokyo. Skönheten förbleknade dock då Issei förstod att han var olik andra barn. Han sågs som intelligent, men hans svaga kropp gjorde skolgången mödosam.
– Mina ben var tunna som penslar, så klasskompisarna brukade rycka tag i anklarna så att jag föll.
Med åldern fick han komplex för sitt utseende. Som tonåring stannade han helst hemma från skolan för att läsa och skriva noveller. Snart utvecklade han även ett komplex mot sin bror som tycktes lyckad i allt.
– Jag skolkade. Hemma gick jag in i min egen värld där jag flydde från verkligheten.
Jag läste tills solen gick upp.
En dag märkte Issei att en flicka stirrade på honom.
– Det var som att min fulhet avslöjades. Jag såg min spegelbild i en fontän. Skoluniformen var snygg, skorna blänkte. Ett snyggt skal runt det fula. Jag kände mig osynlig, gick med blicken i marken och vågade inte tilltala en flicka. Sex var tabu i min familj och det påverkade mitt vuxna liv.
Som 23-åring pantade Sagawa sin schweiziska klocka för att bli av med oskulden hos en dansk prostituerad i Tokyo. Den blonda kvinnan hann inte ta av sig kläderna innan han ejakulerade.
Sekundsnabbt skrattar Sagawa åt minnet innan han avslutar berättelsen:
– Tack vare henne blev jag förtjust i Danmark.
Han hasar mot skivsamlingen.
– Jag vill att vi avbryter intervjun för att lyssna till ljudet av en blockflöjt. Så lyssnar vi till andra satsen av Vivaldis blockflöjtskonsert i c-dur. Framförd av danska soliststjärnan Michala Petri.
– Hon bjöd mig till Danmark och jag målade hennes porträtt. Lyssna!
Sagawas offer Renee Hartevelt. Efter mordet styckade Sagawa hennes kropp och åt delar av den. Han tog flera pauser för att dokumentera dådet med kamera.
Issei kunde lyssna i timmar på Renee. När hon inte flydde stärktes han. Fontänens spegling av den fule pojken i det snygga skalet suddades ut. Allt började om med Renee. Hon studerade fransk litteratur på Censier Institute i Paris, hade examen från universitetet Leiden i Holland. Familjen i Holland var välbärgad, pappan pensionerad industriman. Hon ville klara sig själv och försörjde sig med att ge privatlektioner i franska och tyska.
På 59 Rue Bonaparte bodde hon gratis i en jungfrukammare i utbyte mot att hon tog hand om hyresvärdens två barn.
Första tiden i Paris levde Sagawa ekonomiskt oberoende tack vare sin pappa, som betalade uppehälle samt en luxuös våning. Alldeles i närheten bodde skådespelerskan Sophia Loren och Frankrikes dåvarande president Valéry Giscard d’Estaing.
En kväll såg Sagawa filmen Pigsty av Pier Paolo Pasolini och greps av de kannibalistiska scenerna.
Åter tanken – var det möjligt?
Efter ett par år åkte han tillbaka till Japan, men återvände till Paris för att doktorera. Vid det laget var hans pappa trött på att betala och sonen fick en enklare lägenhet. En grupp invandrare blev hans nya vänner. Första gången han kunde tala om kannibalism var med dem. Han kände det som att han höll på att förvandlas till något unikt.
Den där gången då han mötte Renee i tunnelbanan trodde han att de aldrig skulle ses igen. Men följande vecka träffades de på universitetet. På ett kafé fick han skriva sin adress i hennes röda adressbok.
Sedan bjöd han hem henne på middag.
I dag har Issei Sagawa fått något av kultstatus i hemlandet Japan. Många kvinnor söker kontakt med honom, bland annat för att stå nakenmodell när Sagawa målar. ”Men jag har aldrig sex med mina kvinnliga vänner”, betonar han.
Sovrummet är en något udda ungkarls sovrum.
Ett krucifix. Bilder på ätande flickor tillsammans med Sagawa. En Jungfru Maria-statyett. Bilder på flickor utan Sagawa. Ytterligare ett krucifix. Bilder på nakna flickor målade av konstnären Renoir. Och där – ett krucifix.
När Sagawa oväntat lägger sig på sängen och poserar med en mängd kramdjur ter sig situationen – något udda. Ögonbrynen verkar rakade, den höga pannan är bucklig och musklerna i det solbrända ansiktet drar åt olika håll.
– Blir det möjligen bra så här? frågar han medan hans magra fingrar försöker hitta ett naturligt sätt att hålla den vita sälen och den blinkande Corgihunden.
– Le lite mot kameran, säger jag.
Men munnen kvarblir som ett tunt ljusrött streck. Ansiktet tycks ha svårt att visa rörelse. När han skrattar sker det oväntat. Det är ett barns oförställda skratt.
Emellanåt rusar Sagawa fram till sin Philips-vinylspelare och låter luften fyllas av några minuter Händel, Beethoven eller annan klassisk musik.
Hans innersta är dolt, men visar sig var gång vårt samtal tar ett filosofiskt sidospår. Han menar att till synes oförklarliga handlingar kan bära en djupare mening. I Sagawas värld kan kannibalism därför möjligen vara en drift som går att förklara.
Varje halvtimme springer han till toaletten så att kors och madonnastatyetter darrar:
– Diabetes.
Den datoriserade toalettstolen ser ut att höra till ett medicinskt experiment.
Strax ovan bromsas blicken av ett färgfotografi. Två unga kvinnor står på en kulle, med byxorna vid knävecken exponerar de sina vita bakdelar mot fotografen.
Sagawa har en kopia i vardagsrummet. Där är den tillsammans med andra kvinnors nakna kroppsdelar. Fotografier som Sagawa har tagit av sina kvinnliga bekanta och placerat bakom glas i ett vitrinskåp, som andra placerar dyrbart porslin till beskådan.
– Jag har aldrig sex med mina kvinnliga vänner, säger han. Jag har aldrig haft sex med en kvinna som jag har varit förälskad i, av rädsla för att det ska förstöra vänskapen.
Det blev japansk mat.
– Jag är en usel kock, ursäktade han och förklarade att han brukade äta ute.
Renee Hartevelt dök upp hemma hos Issei, en man hon bara hade träffat några gånger tidigare. Vid bordet fanns också andra bekanta till honom.
Kort efter den kvällen tillfrågades Renee om hon hade lust att hälsa på igen. Issei ville bjuda på te och de kunde diskutera litteratur.
Med åren skulle flera versioner av vad som hände i lägenheten ges av journalister och Sagawa själv. Detaljer adderades, efterkonstruktioner skapades.
Det mesta pekade dock på att Issei Sagawa 1981 slutligen utförde det han hade fantiserat om och tryckt undan sedan barnsben.
Renee tackade ja till hans inbjudan, plockade fram en sommarklänning och tog sig på torsdagskvällen den 11 juni till Sagawas hem i centrala Paris. De drack te, diskuterade litteratur och Sagawa, som talade dålig franska, erbjöds gratis språklektioner.
Det är oklart om Issei gjorde ett närmande som avvisades av Renee, men något fick honom att ta fram ett mindre 22-kalibrigt gevär bakom hennes rygg och trycka av. Renee träffades i bakhuvudet och dog direkt.
Så fort hon sjönk ihop på golvet satte sig Sagawa vid kroppen och började klä av den. Plagg för plagg tills den låg naken framför honom.
Sagawa hämtade soppåsar och knivar. Därefter skar han av nästippen och delar från ett bröst, vilket han åt upp direkt.
I nästa steg började han att skära loss kroppsdel för kroppsdel. Han skilde huvudet från kroppen och delade upp torson i mindre bitar som passade soppåsarnas storlek. Vissa mjukare delar av kroppen lade han på en hylla i sitt kylskåp.
Han tog flera pauser, för att med kamera dokumentera dådet i detalj. Den oframkallade filmen med sitt skakande innehåll skulle polisen senare hitta i lägenheten.
Fynd av sperma visade att Renee hade haft sex eller våldtagits kort före sin död, eller att hennes kropp hade skändats sexuellt efter mordet.
Att stycka kroppen, fotografera den och – äta av den tog flera timmar. Dagen efter hyrde Sagawa en mattrengöringsmaskin.
Som barn läste Sagawa Bröderna Grimms sagor, och fascinerades av tanken på att äta en annan människa. Ibland lekte han kannibal med sin bror.
När Renee inte dök upp på fredagens föreläsningar blev hennes vänner förvånade. Det var en extremt varm dag, men Renee var inte typen som uteblev från skolan.
Hennes hyresvärd förklarade för vännerna att han inte hade sett henne på hela dagen. Han övertalades att öppna kammaren med extranyckel. Sängen var snyggt bäddad, allt i perfekt ordning, men ingen Renee.
På lördagen vid tolvtiden på dagen gick värden till polisen. Hon var vuxen och kunde ta hand om sig själv, menade de och lovade att skriva in henne som försvunnen om hon inte dök upp senast på måndagen.
Åtta timmar senare såg restauranggäster i parken Bois de Boulogne en kortvuxen asiat skynda förbi med två resväskor.
Väskorna vägde mer än mannen och han kämpade så att svetten rann. För betraktaren, som inte förstod vad mannen släpade på, var synen närmast komisk.
Åter hör jag barnets skratt när Sagawa dröjer vid detaljer i sin berättelse. Rena bastuvärmen i lägenheten och det tycks bli varmare. Jag lättar på slipsknuten, försöker andas. Kanske är detta den märkligaste intervju jag någonsin gjort.
– Du kan ta av dig skjortan, säger Sagawa, men där går gränsen.
Han hämtar några kalla Asahi-öl från kylskåpet och fortsätter att berätta hur han gjorde sig av med Renees kvarlevor:
– Du förstår, väskorna var så tunga att jag inte orkade bära dem. Jag ringde en taxi, men jag ville inte att föraren skulle komma in i lägenheten och se allt blod. Därför knuffade jag väskorna mot ytterdörrens tröskel och bad föraren ta trapporna upp för att hämta dem. I Bois de Boulogne fanns en sjö. Om jag kunde slänga i väskorna där skulle ingen hitta dem.
– Jag trodde att det skulle vara mörkt ute, men det var sommar och ljust. Så fort jag klev ur taxin såg jag människor. Efter ett misslyckat försök att slänga i väskorna i sjön utan att bli upptäckt startade en makaber kamp för Sagawa att bli av med likdelarna. Han kollapsade utmattad på en bänk – och kvicknade till av att folk stod runt väskorna. Han flydde till en taxi.
– Föraren fick hämta väskorna innan vi körde vidare. Jag hittade en folktom plats och sprang dit. Sagawa knuffade väskorna nerför en backe och upptäckte till sin förfäran två joggare. Väskorna stannade halvvägs i backen.
I samma stund gick solen ner och sjön färgades klarröd. På andra sidan vattnet såg Sagawa en gammal man som höll en pojkes hand och allt var rött som ingången till en japansk helgedom. Ögonblicket bröts av ett skrik.
– En man öppnade en av väskorna och upptäckte blodiga lakan. Han skrek: ”Mord, mord!” Han skrek till en kvinna att ringa efter polis. Då flydde jag igen. Polisen bevakar nog tunnelbanan, tänkte Sagawa och tog bussen hem.
– Jag vet inte om det var solnedgången… Allt var rött framför ögonen.
Under resten av helgen städade han och funderade på att fly till Brasilien. På måndagen blev det besök hos en kiropraktor – han kände sig sliten. Efter att ha hoppat av bussen hemmavid köpte han mineralvatten.
– Plötsligt svävade jag. Polisen hade omringat och lyft upp mig. Allt var över.
Men i själva verket hade berättelsen om Issei Sagawa bara börjat. Han blev nu känd som kannibalen i Paris, mannen bakom ett av de mest skakande brotten i Västeuropa i modern tid.
Issei Sagawas pappa avgick som VD för det vattenföretag han hade arbetat för och gjorde allt för att hjälpa sin son. Hans mamma och bror bytte namn och flyttade till Kyushu, där båda fick psykisk vård.
Den rättspsykiatriska undersökningen av Sagawa var enbart verbal, säger han själv.
– Det enda jag sa var ”ja” till allt de frågade om. Ofta förstod jag inte vad de frågade.
Den 13 juli 1982 slog domaren fast att Sagawa inte var psykiskt frisk för en rättegång. Han placerades på obestämd tid på det psykiatriska sjukhuset Paul Guiraud.
I maj 1984 flyttades han till sjukhuset Matsuzawa i Japan.
– För att lätta den diplomatiska relationen mellan Japan och Frankrike kände pappa en skyldighet att skicka mig någonstans, så det blev Matsuzawa.
Medierna har menat att min far mutade domaren i Frankrike, men det finns inga bevis. Folk undrade varför en japan skulle vara på ett franskt sjukhus på franska skattebetalares bekostnad. Folkopinionen sparkade ut mig till Japan. Det gjordes en överenskommelse om att jag aldrig mer skulle släppas in i Frankrike och Holland.
I september 1985 inträffade det ofattbara: Issei Sagawa friskförklarades efter 15 månader och släpptes fri utan övervakning.
– Samtliga läkare ansåg att jag inte hade någon psykisk defekt.
Eftersom han var japansk medborgare kunde han ha ställts inför rätta i hemlandet, men det blev aldrig aktuellt och Frankrike betraktade fallet som avslutat.
I dag är Issei Sagawa vegetarian. ”På grund av min diabetes har läkaren sagt att jag inte får äta kött”, berättar han.
Det som sker nu är högst oväntat.
– Detta är den sista intervjun jag ger, säger Sagawa plötsligt. Därför tänker jag rengöra mig genom att berätta sanningen. Det blir första gången jag gör det. Min blick fastnar i hans. Hans röst är lika klar och fri från andetag som den morgonen i Sverige då han ringde mig. Ändå tar det en stund innan jag förstår allvaret i det han avslöjar:
– Jag är övertygad om att jag inte var mentalt störd i Paris. Jag kan inte säga att jag ljög för domaren. Men jag svarade ”ja” på alla frågor. Kanske betyder det att jag ljög.
– Enda sättet för mig att undslippa fängelsestraff i Frankrike var att säga att jag var mentalt sjuk. Sanningen är att jag inte vet. Jag har tidigare funderat på att berätta det jag gör nu, men ville inte riskera att dras in i ännu en rättegång. Hade jag gett en annan berättelse än den första hade jag riskerat att dras inför rätta i Japan.
Det enda Sagawa säger sig minnas är att han vaknade upp, såg en blodig matta, en krossad vas, ett gevär på golvet och att han i badrummet fann två resväskor och en lapp med texten ”Släng bort”.
Resten – dumpningen av väskorna, gripandet och allt som hände före och efter själva mordet – kan han redogöra för. Men mordet i sig är ett mysterium, kanske beroende på att han hade tagit droger innan, menar han.
– Sista gången jag såg Renee var på middagen. Jag minns ingenting av något mord. Eftersom jag var intresserad av kannibalism är det möjligt att jag gjorde det. Men jag vet inte.
Tidningar skrev vid denna tid att Sagawa hade nekats sex och därför spårade ur.
– Jag tror att polisen frågade om jag ville ha sex med henne, om hon nekade och om det var därför som jag sköt. Jag svarade ”ja”, som på alla andra frågor.
När Sagawa nu för Café ändrar berättelsen han gav inför rätten i Frankrike finns det en risk att han kan ställas inför rätta i Japan och dömas till fängelse, menar han.
Han känner skuld för att han inte har berättat tidigare under de 21 år som har passerat.
– Ofta tänker jag på att jag borde dö.
Tänker han på Renee?
– När hon levde kände jag inte något band. Men hos polisen läste jag en tidning. De hade publicerat ett brev från Renee till hennes pappa. Hon skrev att hon hade träffat en trevlig japan, att hon tänkte bjuda hem honom så att han fick träffa hennes föräldrar. Då kände jag sorg över att ha mist henne. Om det finns en värld efter denna är Renee den första jag vill möta där. Jag skulle be om förlåtelse om jag verkligen visste att jag hade mördat henne.
Mannen som hatar människor hatar även journalister. Därför har han gått under jorden, bytt namn och kommunicerar via fax.
Men det finns en motsättning då han aktivt har bidragit till att skapa en skräckinjagande bild av sig själv. För en tid sedan gjordes en tv-dokumentär om vår tids kannibaler, och den innehöll en kort intervju med Sagawa. Där berättade han horribla detaljer om mordet. Rena lögner, hävdar han i dag:
– Jag sa saker för att underlätta, för att få ett flyt i intervjun och i enlighet med folks bild av mig.
Han har hittat på detaljer och ”bättrat på” den redan skakande berättelsen i tron att det var vad folk ville höra. Ofta har han fått betalt.
– Jag fortsatte att ljuga för journalisterna och fann ingen utväg.
1983 släppte Rolling Stones låten Too much blood, där Mick Jagger pratsjunger om Issei Sagawa:
”You know he took her to his apartment, cut off her head. Put the rest of her body in the refrigerator, ate her piece by piece.”
Möjligen var det början till en bisarr kult kring Sagawas person. Sedan mordet har han bland annat deltagit i en erotisk film, suttit i debattprogram, haft en misslyckad karriär som filmrecensent och fått en serietidning, en japansk manga, gjord efter sig.
På Internet lever han, eller i alla fall myten om honom, ett liv skilt från det tillbakadragna i Yokohama. På nätets mörkare sidor äger Sagawa närmast popstjärnestatus.
För en svans av fans är kannibalism det sista tabut och därför extra kittlande. Samtliga kända kannibaler är antingen inlåsta eller avrättade – alla utom en.
Därför är Issei Sagawa både unik och jagad.
– Före incidenten var jag ensam, flickorna nobbade mig. Nu plötsligt skrev och ringde 15-18-åriga flickor hela tiden. En ung kvinna förföljde mig, försökte supa mig full. Hon ville ha sex och jag var tvungen att ringa polis. Förra året skickade en 16-årig flicka flera brev. Jag sa till hennes föräldrar att jag inte är en idol.
Issei Sagawa har kallats ”kannibalernas gudfader” och ”verklighetens Hannibal Lecter”, efter Anthony Hopkins rollfigur i filmen När lammen tystnar.
– Det känns främmande, som fabrikationer av vad som egentligen är jag. Jag är fortfarande intresserad av kannibalism. Men intresse och att verkligen göra det är olika saker.
Om han fick möjligheten att äta människokött i dag utan att mörda, skulle han göra det?
– Jag tror inte det. Jag är vegetarian och hatar kött. På grund av min diabetes har läkaren sagt att jag inte får äta kött. När jag var yngre älskade jag kött väldigt mycket.
Om han ser en vacker kvinna i dag, vill han då veta hur hon smakar?
– Kanske när jag var yngre, inte i dag. Jag har många västerländska kvinnliga vänner. De brukar stå nakenmodell för mig i mitt målande. Då känner jag inte av kannibalismen.
Kvällssolen har ersatts av mörker när vi slutligen promenerar nära hamnen i Yokohama.
Issei Sagawa förklarar att han kanske ska ta livet av sig denna sommar. Men troligen inte. Ibland känner han en moralisk plikt att leva vidare, för att i skrift reda ut det han kallar ”sitt öde”.
Denna dag har berättelsen om kannibalen Issei Sagawa ändrats och det skrämmer.
För vad innebär det att han inte vet vad han gjorde? Har han förträngt det? Eller finns det utmarker i hans psyke som han inte känner till och som läkarna missade?
Vi säger adjö vid en speceributik. Där kopierar han ett intyg som hävdar att han är mentalt frisk. Han vill att jag ska ta intyget med mig.
Sedan ser jag den lille mannen vända ryggen mot mig och gå bortåt. Det tar några sekunder innan han är borta.
I centrala Tokyo skulle han försvinna i ett hav av neonljus. Här finns bara mörker att försvinna i.
Med friskhetsintyget i ena handen, en påse grönsaker i den andra.