”Jag erkänner, jag är en politisk idiot”: Jonas Cramby om varför han inte vet hur han ska rösta

Jonas Cramby | Publicerad 2014-09-09 07:00 | Lästid: 5 minuter

På söndag är det val, men vad ska man egentligen rösta på? Cafés Jonas Cramby försöker sätta sig in i de olika partierna – och inser att han inte kan någonting.

Kolla även partiernas vansinniga valfläsk – så borde valaffischerna se ut egentligen.

* * *

Kära svenska partiledare…

Valet börjar ju närma sig och jag vet hur hårt ni alla har arbetat på sistone. Jag skulle därför vilja be om ursäkt om jag inte verkar så engagerad som jag borde.

Jag har verkligen försökt att bli lite mer politiskt intresserad den här gången. Men det är svårt. Så väldigt svårt. Varje gång jag slår mig ner i soffan för att kolla på en tv-sänd debatt känns det lite som att följa med en äldre släkting till operan eller ta ett styrelseuppdrag i förskolans föräldrakooperativ.

Ni vet, varje gång det sker är man fullkomligt övertygad om att den här gången så har man blivit mogen nog att förstå vad en opera eller ett styrelsemöte går ut på.

Så har det varit med politik för mig.

”Nu!”, tänker jag. ”Nu ska jag kolla den här tv-debatten och verkligen bilda mig en egen uppfattning!”

Och så vaknar jag i soffan, tre timmar senare, med ett dämpat skrik och dregel på skjortan.

Jag har verkligen försökt läsa debattartiklar och krönikor och tröskat mig igenom varenda valbarometer på nätet – men alltid är det något mer intressant som får min uppmärksamhet. Kanske en notis om en jättekonstig djuphavsfisk som spolats i land i Bohuslän eller en film med en hund som åker skateboard.

Hihihi. En hund som åker skateboard!

Jag vet vad ni tänker nu.

Den där Cramby är en politisk idiot.

Ett bortskämt, vuxet barn som tar lyxen att leva i en fungerade demokrati för given.

Fair enough: Det är inte ni, kära partiledare, det är jag.

Jag är en politisk idiot.

* * *

Fast… lite är det kanske ni också? För nu när jag tänker efter så är det ju lika lätt att identifiera sig med de flesta av er som med en bit rotselleri.

Låt oss börja i den änden: Jag förstår att ni vill verka seriösa, viktiga och vuxna. Men kan ni inte göra något mänskligt, bara ibland, så att det inte blir så svårt för oss politiska idioter att förstå vilka ni är?

Jo, jag vet såklart att ända sedan det gamla haveriet med Ian Wachtmeister och hans gäng onda cirkusclowner i Ny demokrati så vill svenska folket inte ha politiker med personlighet. Jag kan förstå hur ni tänker.

Men jag ska berätta en sak som säger en del om exakt hur långt ifrån min verklighet ni befinner er: När jag funderade på om jag har något gemensamt med någon av er så var det närmaste jag kunde komma att du Gustav Fridolin, miljöpartiets språkrör, har samlat på kapsyler. Det har ju jag också! Hey, you and me, bro! Fast… nu tror jag att du har slutat med kapsylerna – visst har du det, Gustav?

Och så läser jag att du gick på din första partikongress redan som 12-åring.

Och att du där höll ett tal om att rösträttsåldern borde sänkas till 16.

Alltså när du var 12.

På en partikongress.

SÅ. FRUKTANSVÄRT. KONSTIG. MÄNNISKA.

* * *

Inte ens ni socialdemokrater med er historia av stora, folkliga ledare får det där med utstrålningen att funka längre.

Jag menar, Olof Palme var ju fascinerande även för en femåring och Mona Sahlin är den före detta partiledare som jag helst skulle vilja hamna bredvid på en middag. Hon har ändå ett skönt tugg, en romantisk syn på arbetarklassen och spännande kriminella tendenser – även om att köpa Toblerone på företagskortet kanske inte skulle hålla som plot i en Jens Lapidus-deckare.

Den nya killen? Staffan, va? Stefan? Dig skulle jag inte ens kunna peka ut i en vittneskonfrontation.

Och allvarligt talat, Reinfeldt: Jag vet inte vad det är du har gjort, men nåt skit är det.

Mig lurar du inte, jag har två barn. Och när du kollar på mig genom tv-rutan med de där överdrivet uppriktiga ögonen, de upphissade ögonbrynen och en mun som knappt rör sig när du pratar ser du nämligen exakt ut som min dotter när hon försöker förklara att det inte alls var hon som provsmakade födelsedagstårtan som stod på kylning på balkongen (fast hon alldeles uppenbart har en halv marsipanros i mungipan). Så, sorry, men det finns inte en chans att jag kommer rösta på någon som med största sannolikhet kommer skylla budgetunderskottet på Mollgan.

Och ni som ska representera den lismande populismen, nej, inte ens ni är särskilt enkla att relatera till för oss politiska idioter. Ja, jag talar till dig, Jimmie Åkesson.

Jag vet inte om du bara är en traditionell bakåtsträvare som längtar tillbaka till en enklare tid då man fick säga “negerboll” och håna personalen på den lokala kinakrogen genom att beställa ”fyla små lättel” – eller om du är något mycket värre än så.

I vilket fall som helst så har du faktiskt lyckats få mig att bli lite mer rasistisk. När jag ser dig tycker jag nämligen plötsligt att alla vita män ser exakt likadana ut – från Daniel Westling via Göran Hägglund till samtliga anställda på Handelsbanken Östermalm.

Om nu svenska folket skulle vara så korkat att de ger dig makten så hoppas jag att du åtminstone har en alternativ look planerad, Jimmie. För vi kan ju inte gärna ha en diktator som ser exakt ut som mina tre senaste fastighetsmäklare, eller hur? Diktatorer ska ha leopardhatt och machete, inte lågpriskavaj och Maud Olofsson-brillor. Okej?

Vilka har vi kvar nu? Det är ju så lätt att glömma.

Just det, ja. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, centerpartiets Annie Lööf och folkpartiets JanBjörklunzjdkwafhsganmgkka349dsaggahbg… jag ber om ursäkt, jag somnade visst lite över tangentbordet här.

Av alla er partiledare är det egentligen bara en som har lyckats fånga zeitgeisten och som känns åtminstone lite fräsch, ung och modern – och det är du, Gudrun Schyman med dina homepartyn. Nästan 70 000 följare på Twitter sist jag kollade också, wihoo, grattis! Du är den enda partiledare som på riktigt lyckats nå den där unga, lätt moralistiska debattgenerationen som gärna predikar allas rätt att vara som de vill (bara man nu är precis som dem).

* * *

Men kanske är det dock inte bara ni partiledare som blivit mer utslätade, utan även politiken ni för? Som politisk idiot kan jag nämligen ibland till och med ha svårt att ens skilja era olika partiers ideologier åt.

Moderaterna kallar sig för det ”det nya arbetarpartiet”, sossarna är med och säljer ut det gemensamma och SD förespråkar inte bara att man ska kasta ut invandrare och utdela dödsstraff till konstnärer som målar vaginor i skolmatsalar – utan också en schystare djurhållning. För mig, en politisk idiot, är det lika förvirrande som att höra att Sauron samlar på bokmärken. Eller kapsyler.

Ibland önskar jag att allt var lika enkelt som när jag växte upp och centern var ett parti för sluga bondlurkar med gummiband runt plånboken, moderaterna var för små giriga män med monokel och sossarna för missunnsamma radhusägare med mindervärdeskomplex.

Tro nu inte att jag inte har några värderingar.

Som så många andra vill jag ha ett samhälle med både ett starkt socialt skyddsnät och maximal personlig frihet. Jag vill ha en fungerande, skattefinansierad sjukvård och möjligheten att, om jag vill, kunna gå nerför gatan med en starkpangare i handen utan att ”the man” får för sig att lägga sig i det. Jag vill ha både ett jämställt samhälle och möjligheten att bete mig som en karlslok utan att någon moraliserar över det.

Mitt idealsamhälle ser helt enkelt ut som en blandning av det klassiska svenska folkhemmet och ”Deadwood” – men vilket av partierna står för en sådan politik?

Ingen aning.

Men till nästa val – då!

Då lovar jag att jag kommer bli lite mer politiskt engagerad.

Jonas Cramby

Illustration: Graham Samuels

* * *