Annons

”Bilden av mig som Superman har en baksida”

Tre barn, två kometkarriärer och en ny roman med ­bestsellerförväntningar. Café följer författarstjärnan Jens Lapidus inför karriärens viktigaste deadline, upptäcker vardagen bakom mediebilden och ett bokmanus på väg mot haveri.

Text Jonas Terning
Foto Viktor Flumé
Dela (45)
Tweeta

De små fönstren sitter som kedjor på Polishusets fasad och djupt därinne, i ett långsmalt rum med lågt i tak, smular Jens Lapidus sönder en kvinna.

– Talar du alltid sanning?

– För det mesta.

– För det mesta? Så ibland ljuger du?

– Nej.

– Men du sa att du talar sanning för det mesta. Det betyder att du ibland inte talar sanning?

– Ja, men…

– Då ljuger du ibland?

– Alltså…

– Ljuger du nu?

Kvinnan skakar på huvudet. Ger upp. Jens Lapidus tar ett steg tillbaka.

– Som advokat i ett förhör ska du vara som en jägare. Ta det du vill ha, men ingenting mer.

Eleverna vid Region Stockholms förundersökningsledarutbildning lyssnar. De är duktiga. Antecknar, ställer frågor och diskuterar. Men så är de också glada över att vara här. Utbildningen lägger grunden för en vidare karriär inom
polisen. För vissa högre chefstjänster är den till och med ett krav.

I utbildningen ingår en föreläsning med en advokat, för att poliserna ska få ett bredare perspektiv på kriminalitet, och denna hålls ibland av Jens Lapidus. Innan han satsade på juridiken funderade han på att bli lärare, och det märks att han trivs i rollen. Han talar tydligt och med pondus och sticker ut bland de breda ryggarna och oproportionerligt många rakade skallarna med sin mörkblå kostym och blåa slips.

Lapidus är här för att han är en duktig pedagog och en ännu bättre försvars-advokat. Inte för att han är en av Sveriges mest kända författare. Det är läns-kriminalens utbildningsansvarige noga med att understryka.

Men det går liksom inte att förbise allt det där andra. För Jens Lapidus är inte advokaten som blev författare – han är författaren som råkar vara advokat. Det är nog i alla fall så de flesta av oss tänker på honom.

Intrycket han gjort på 2000-talets Sverige är stort. Böckerna och filmerna som tog sin början med Snabba cash skildrade ett Stockholm som de flesta svenskar inte varit i närheten av, men kanske ändå tyckt sig ana. Moderna fantasier, perfekt placerade mellan Svenssons fördomar och försvarsadvokatens verklighetsförankring.

Snabba cash blev 2006 vad Ulf Lundells Jack var 1976 – en generationsroman som inte bara fångade sin samtid utan också blev en del av den. Om den gitarrspelande Ulf Lundell var en bra bild av det gamla Sverige så blev Jens Lapidus en perfekt poster boy för det nya. Välklädd, vältalig och välutbildad, med fötterna väl för-ankrade i verklighetens undre värld.

2014 kom VIP-rummet, den första boken om den före detta kriminella Teddy och den unga affärsadvokaten Emelie i huvudrollen. Men trots att det nästan gått tio år sedan genombrottet – med tillhörande mångmiljonintäkter – har han hållit fast vid sin advokatkarriär.

Den 32-åriga författardebutanten och affärsjuristen har blivit en 41-årig försvarsadvokat, delägare i en av Sveriges största brottmålsbyråer och dessutom trebarnsfar.

I dag jobbar Lapidus enligt en strikt 50/50-princip. Vissa dagar är han advokat, andra dagar är han författare. När vi ses första gången för den här intervjun, våren 2015, skriver han för att hinna klart med manuset till den kommande boken Sthlm Delete. Tryckdatum är satt till slutet av augusti. Inom några veckor hoppas han kunna skicka iväg manuset till sin för-läggare och agent.

Framgångarna kombinerat med familje-livet har gjort att Jens Lapidus är mer selektiv kring vilka fall han tar sig an.

– Jag har inte tid att ta alla, säger han när föreläsningen för poliserna tagit slut och vi går genom majsolen mot kontoret vid Fridhemsplan. Men det kan också vara att jag är jävig. Har någon på vår byrå haft ett uppdrag för en klient är vi i princip för evigt förbundna med dem. Om min kollega har företrätt en person som blivit misshandlad i ett mål, kan inte jag företräda den som misshandlade i ett helt annat mål. Ta målet mot Södertäljenätverket. Det jävet täcker hela byrån.

Vilka andra skäl finns det till att man tackar nej?

– Jag har inga principer annars. Jag avslutade nyligen ett våldtäktsmål i Svea hovrätt, fick domen i förrgår.

Hur gick det?

– Bra, säger han och gör tummen upp. Klienten blev friad. Så jag har inga principiella anledningar. Men Leif Silbersky tog till exempel aldrig knarkmål. Och vi hade en kille på byrån som inte tog sexual-relaterade mål. De tycker inte att de gör något bra jobb i den typen av mål, och det kan jag respektera. Men det är svårt som försvarsadvokat att följa något slags högre princip.

Ska man inte få välja själv?

– Som försvarsadvokat har man en ideo-logisk idé att alla har rätt till ett försvar. Det anser ju alla i vårt samhälle, men det är försvarsadvokaterna som genomför den idén i praktiken. Tycker man att vissa brott är värda en försvarsadvokat men and-ra inte, då tycker jag inte att man passar som försvarsadvokat.

Så du har inga särskilda skäl?

– I princip inte. När Breivik hände i Norge ringde mycket norska medier. De undrade vad jag hade för kommentarer till rättegången, och om jag hade kunnat ta det målet. Och i princip anser jag att alla har rätt till ett försvar.

Om Breivik hade bett att få dig som försvarare, vad hade du svarat då?

– Ja. Men jag hade kanske tackat nej för att medietrycket mot min familj skulle bli för stort, att jag kände att jag inte hade pallat det.

Vilka fall tackar du ja till i dag?

– Jag får fortfarande en del mål via mina gamla kontakter från tiden som affärs-jurist, de kan jag ta för att det är spännande mål. Men jag gör allt möjligt. Häromdagen fick jag ett stort mutmål med ett av Sveriges största företag inblandat. Sen är det gamla klienter. Nyligen var det en kille från Södertälje som brukar begära mig, han är misstänkt för ett inbrott i en ICA-affär.

Varför bytte du från det mer högavlönade yrket som affärsjurist till försvarsadvokat?

– Vad gör man som affärsjurist? Du sitter och skyfflar papper hela dagarna eller sitter i förhandlingar mellan företag, riskkapitalister, industrikonglomerat och förmögna människor.

Och vad gör man som försvarsadvokat?

– Då slåss du i domstolen! Du står upp för din klient, du slåss för rättigheter, det är förhör, korsförhör, det är ett drama, det är action och kött och blod och verkliga händelser. Jag har aldrig ångrat en sekund att jag bytte. Det har passat mig som handen i handsken.

Hur resonerar du när åklagarens  bevisning är väldigt, väldigt stark?

– Åklagaren har ju massiv bevisning, annars lägger de ner innan det går till åtal. Men jag ska inte ta ställning till om min klient har gjort det som åklagaren säger. Systemet vi har i de västerländska demokratierna går ut på att en påstår, och en försvarar. Och en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten.

Men om bevisningen är väldigt, väldigt stark?

– Om min klient förnekar, då är det mitt uppdrag att bestrida åklagarens bevisning. Sen ska domstolen pröva om det är bevisat eller inte. Domstolen ska inte pröva vad som är sant eller inte, för ingen kan veta sanningen. Vi tittar på bevisningen. Men i praktiken, om jag känner att min klient är ett as, kan det vara jobbigt.

Något exempel?

– Jag hade en klient i ett fall där de hade torterat en kille och filmat det. Då fick jag sitta och kolla på tortyr. Det var svårt att släppa. Han erkände dessutom, det var så stark bevisning, så då handlade målet om att få så låg påföljd som möjligt. Det var jobbigt. Men det kan inte vara så att om åklagaren säger tio år så blir det tio år. Även han måste få sin sak prövad.

Händer det att du anar att din klient är skyldig, men att personen ändå frias?

– Ja, det kan hända.

Vad känner du då?

– Bra jobbat. Staten har gett mig uppdraget att försvara någon, klienten säger att han är oskyldig och då har jag varit lojal mot min klient.

Det kan vara svårt att ta till sig det där. Den fanatiska tilltron till juridiken. Uppgiften att försvara även dem man känner är ”ett as”. Vi andra kan i teorin hålla med om att alla förtjänar ett försvar, men som Lapidus säger behöver vi inte omsätta det i praktiken. Vi behöver inte gå till jobbet och slåss för att en man som bevisligen torterat en annan man ska komma så lindrigt undan som möjligt. Vi behöver inte reflektera över att försvara den värsta massmördaren i vår tid. Men Lapidus är redo att göra det. Han offrar sig själv för samhällets skull, för oss.

Det är imponerande, det vi ser av honom. Men det är också det han väljer att visa upp.

Läser man om dig, ser och lyssnar på dina intervjuer, blir det uppenbart att du har dragit en gräns. Det här är Jens Lapidus i det offentliga.

– Ja, det kan man säga. Men jag tror också att det där är manligt och kvinnligt. Det är tuffare för kvinnliga författare, skådespelare eller musiker. De förväntas bjuda på det privata. Hur de tränar, hur de inreder hemma, hur de är med sina barn. Det är lättare för mig som man att säga back off, det här får ni inte.

Vad beror det på? 

– Gamla strukturer. Kvinnan förknippas med det privata, med sitt utseende, därför vill man höra om hennes tränings- och mattips. Man förväntar sig att man ska få komma in till det, men det förväntar man sig inte nödvändigtvis på samma sätt av en man.

Vi pratade om detta på redaktionen. Att du sällan får privata frågor. Så nu kommer de.

– Vi kan väl gå in på mitt kontor?

Jag är lite stressad, lite otrevlig. Rastlös till min natur. Vissa skulle nog säga att jag har lite adhd.

2006 var har en okänd 32-årig affärsjurist. Nio år senare är Jens Lapidus en av våra populäraste författare, delägare i en av Sveriges största brottsmålsbyråer och trebarnsfar. I oktober släpps hans nya bok Sthlm: Delete.

Kavaj, Oscar Jacobson, Tröja, COS, Näsduk, BOSS Man, Byxor, Acne Studios, Skor, Nike

Han har vårgröna träd utanför fönstret, men inne på kontoret är det 
grått. På golvet en inramad och signerad Snabba cash-affisch med Joel Kinnaman. På väggen två inramade tavlor, varav den ena föreställer ett nattbelyst Stureplan. 
I ena hörnet 3 000 sidor förundersökning rörande ID-bedrägerier där bland annat allsvenska fotbollsspelare drabbats. Annars inte så mycket mer. Det skulle kunna vara var som helst. Ett kommunkontor. Arbetsförmedlingen. På dörrkarmen sitter en varning-för-hunden-skylt, men Jens Lapidus har varken hund eller har reflekterat över att skylten sitter där. Den hör till kontorets tidigare ägare.

Hur många nära vänner har du?

– Sex. De flesta har jag känt sen tonåren. Jag är inte så social som person. Jag får inte så mycket nya vänner.

Varför inte?

– Om det är för att jag inte vill eller inte kan, det vet jag inte. Jag får inte det i alla fall.

Hur träffades du och din fru?

– På juristlinjen vid Stockholms universitet. Hon läste också juridik.

Vem uppvaktade vem?

– Vi hade gemensamma kompisar, hon hade läst lite andra kurser men hoppade in i vår kurs och hamnade då i vårt gäng. Sen uppvaktade vi varandra.

Hur länge har ni varit tillsammans?

– Fjorton år. Gifta i nio år. Shit alltså…

När ber du om hjälp?

– Hantverksgrejer. Sen är det hela tiden en pågående dialog med min fru om olika saker. Hur ska vi hantera det här, hur ska vi göra det här, nu har barnen bett om det här… Det är en diskussion om föräldraskap, jobbfrågor och skrivarfrågor.

Hur löser ni småbarnslogistiken?

– Min fru är frilansjournalist, så hon har det ganska flexibelt. Sen har jag det flexibelt på mina skrivardagar. Jag tror vi har det mer flexibelt än många andra, som är bundna vid sina jobb. Dessutom bor våra föräldrar i Stockholm.

Hur mycket pappaledighet har du 
tagit ut?

– Fem månader med mitt första barn. Fyra månader med mitt andra. Och med mitt tredje gjorde vi en abrovink där vi båda var föräldralediga hela perioden under ett och ett halvt år, men vi tog olika dagar. Då behövde vi inte klippa med våra jobb.

Hur fungerade det?

– Så där. Ena dagen med barnen, andra dagen i rätten, tredje dagen satt jag och skrev… Det var jämställt på ett sätt, även fast hon tog mer dagar än jag om man slår ut det. Men det var också hattigt.

Har du förändrats av att bli pappa?

– Ja. Dels är det ansvaret, plötsligt är man fullt ansvarig för en annan män-niskas liv och måste se till att det blir bra på alla sätt som går. Sen har jag insett att jag är stressotålig. Jag har alltid trott att jag var stresstålig eftersom jag haft så många bollar i luften, men vissa grejer som händer nu… Herregud, det är en ständig kamp.

När tvivlar du på dig själv?

– Jag har en oförtjänt god tilltro till min egen förmåga. Tänker ofta att det där kommer jag att fixa. Men i föräldraskapet är det värre. Gör jag rätt nu? Är jag konsekvent? Eller ska jag bryta mot vår regel? Han vill ju ha en fralla, kan han inte få det? Det är allt från bagatellartade grejer till fan, nu fick jag ett raseriutbrott, det var inte bra. Föräldraskapet är hela tiden en process.

Tvivlar du aldrig i ditt yrke?

– Klart jag kan stöta på ett klurigt mål och tänka, oj, vad gör jag nu. Men det är sällan jag tvivlar på att jag inte kommer koppla greppet om det i slutändan.

När grät du senast?

– Det var mycket länge sen. På någon begravning antagligen.

Du gör inte det annars?

– Nej.

Går du i terapi?

– Nej.

Det behövs inte?

– Det behövs säkert. Men det fungerar inte riktigt med tre små barn och jobbet.

Advokater är kanske inte så benägna att gå i terapi?

– Fast man exponeras för traumatiska grejer. Allt ifrån gory bilder på uppstyckade kroppar i förundersökningar och sånt skit till förtvivlade människor som berättar hemska grejer. Nästan så att advokatsamfundet skulle ha ett krav att man några timmar per år ska ha en debriefing.

Hur hanterar man det man ser?

– Vissa pratar med kollegor i lunchrummet, andra går ut och super och drar krigshistorier. Skrivandet har varit min ventil.

Vilken dag har varit den svåraste i ditt liv?

Lapidus blir tyst. Släpper ut en lång suck. Gnider sig i ögonen och gäspar. Lunchen är uppäten. Energin från föreläsningen slut. Och om några timmar är det pendeltåget ut till Flemingsberg för en omhäktningsförhandling vid 16. Han är trött. Eller så är det för privat. På fel sida om gränsen han dragit upp för sig själv.

– Om det är ett jättesvårt mål kan det vara svårt att sova natten innan slutpläderingen. Om ett långt fängelsestraff står på spel och jag är övertygad om att klienten är oskyldig, då känner jag en enorm press.

Kan du släppa om någon du är 
övertygad om är oskyldig blir dömd till fängelse?

– Ja. Att kunna gå vidare är en väldigt god egenskap som advokat. Jag har jobbat i tio år, jag kan inte gå och släpa på grejer. Fast i de flesta mål där jag har varit helt övertygad om att klienten är oskyldig har personen också blivit friad.

Snabba cash kom 2006. Sen har du haft nio år av framgång med böcker, men även i din yrkesroll som advokat. Vad har du försakat under de här åren?

– Det här låter banalt, men under en period tittade jag inte på tv. Sen när jag började jobba med tv-serien Advokaten sa de till mig att jag måste kolla på alla tv-serierna folk pratade om. Homeland. Breaking bad. House of cards. Då insåg jag hur otroligt bra de är, berättarkonsten och karaktärerna. Men Sopranos, Mad men… jag hade inte tid när de gick. Det var en banal grej.

Mycket banalt. Det enda du försakat efter nio år av framgångar är alltså några tv-serier?

– Jag hade kanske kunnat ägna mig mer åt sociala grejer, och haft några nya vänner, men jag har jättebra vänner redan. Sen brukar jag inte linger around. Jag är inte den som står kvar och snackar efter ett möte. Jag går. Lite stressad, lite otrevlig. Jag är rastlös till min natur. Så det är säkert jättemycket saker jag försakat, men det är ingenting jag saknar. Det är min personlighet att springa vidare.

Fast du har ju inte fler timmar på 
dygnet än alla andra.

– Men det handlar om min rastlöshet. Vissa skulle nog säga att jag har lite adhd. Jag tycker det är tråkigt att sitta still. Det är på gott och ont men för mig, som lyckats kanalisera den, har det mest varit på gott. När jag var yngre var det problem, jag var strulig och hade lärare som skulle bevaka mig. Men i dag, när andra kanske bara vill slötitta på tv, då har jag känt energi. Men det finns ju nackdelar också. På mornarna när det känns som att jag exploderar hemma – kom nu då! Så det finns två sidor av rastlösheten. Bilden av mig som en superman har en baksida.

Som försvarsadvokat slåss du för din klient! Det är action och kött och blod och verkliga händelser.

Yrket som försvarsadvokat kan vara betungande, säger Lapidus: ”Om ett långt fängelsestraff står på spel och jag är övertygad om att klienten är oskyldig, då känner jag en enorm press.”

Kostym, Oscar Jacobson, Polotröja, Oscar Jacobson, Skor, Nike

Han kallar sig faktiskt ineffektiv, ”supermannen” som skrivit sju böcker på nio år. Och det är ju både skönt att höra och lite provocerande.

Skrivardagarna följer ett tydligt 
mönster. Jens Lapidus hyr in sig i en källarlokal i närheten av Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Hos en scenograf, med blodpåsar, uppstoppade korpar och vampyrmöbler längs väggarna. När småbarnsmorgonen och dagis- och skollämningarna är klara tar han sin svarta datorväska i sliten nylon och går ner i skrivkällaren. Slår upp skärmen där texten ligger och väntar, precis där han lämnade den.

Sthlm Delete tar sin början vid ett lik 
ute på Värmdö och en ung man som häktas misstänkt för mord. Sen slingrar sig handlingen, som alltid i Lapidus böcker, genom samhällets alla skikt. Men han börjar inte skriva direkt när han sätter sig där vid datorn. Det är här ineffektiviteten kommer in.
Fast den är, visar det sig tyvärr, ganska lindrig.

Ambitionen är att börja skriva klockan nio varje morgon, men oftast hinner det gå 30-40 minuter innan han kommer igång. Först morgonrutinen. Dn.se. Svd.se. Di.se. Sen mailkorgen. Sen Facebooksidan Jens Lapidus Author. Kanske Hemnet. De har flyttat ett par gånger de senaste åren, små avstånd men fler kvadratmeter, och drömmer nu om ett landställe.

På skrivbordet ligger mängder med anteckningar. Pappersbitar med tankar och idéer, checklistor, allting kopplat till det manus han just nu skriver på.

Där finns också flera researchböcker. Att förhöra ett vittne, som han har hjälp 
av både som författare och som advokat. The devil’s advocate, av Andrew Neiderman, som hjälpt honom i karaktärsbeskrivningen av huvudpersonen Emelie. Sen en bok i advokatetik. Och Serena av Ron Rash. Sen två böcker han köpt på Amazon, från det amerikanska förlaget Soldier of Fortune, som handlar om…

– Nej, det får du inte skriva! Det blir en spoiler.

Han har en mörk ton i rösten. Långt ifrån otrevlig, men tydlig. En röst som förvånar då Jens Lapiuds också är kortare än vad man tror, och har ett förvånansvärt yvigt skägg. Betydligt mer Leif Pagrotsky än Dan Bilzerian.
Vi äter lunch på Gondolen i Stockholm, stekt kycklingbröst med lagom salt risotto, och han knorrar över sin deadline.

– Det är väl inte ultimat, men det kommer att gå. När jag har kommit så här långt brukar jag ha klart för mig hur slutet ska vara. Fast jag är en ganska ostrukturerad författare.

Ostrukturerad? Annars är bilden av 
dig en strukturerad man som bollar 
advokatyrket med skrivandet och små barn.

– I mitt skrivande är jag fri. Vanlig 
kriminallitteratur utmärks av en tydlig intrig: mord, någon börjar utreda, upplösning. Men jag har brutit med den grejen. Och det innefattar inte bara det att jag inte har snutar som huvudpersoner utan också, speciellt i mina tre första böcker, låter intrigerna komma sist. I första hand kommer karaktärerna, i andra hand kommer miljöerna och i tredje hand kommer intrigen som binder allting samman. Som i Snabba cash, det där att JW letar efter sin för-svunna syster. Det la jag på allra sist.

Hur var det att lämna Snabba cash-världen?

– Rätt jobbigt, men jag var tvungen. Eftersom mina böcker slog ner som en megabomb i Sverige förväntades det att jag skulle skriva de här gangsterböckerna-
med-rappt-språk. Jag kände mig nästan fångad i det. Vad skulle jag göra då? Skriva ännu en Snabba cash?

Var det aktuellt?

– Absolut. Jag bollade massor idéer, med mig själv och med min förläggare och min agent. En av dem var att skriva ytterligare en Snabba cash-uppföljare. Men jag fick tvinga mig själv att vara lite nyskapande, för att behålla lusten.

Vad vill du skildra i din nya bokserie?

– Det är fortfarande Stockholm. Jag vill åt något slags samtid, med högt och lågt. Jag har en fäbless för att skildra överklassen samtidigt som jag tycker om att beskriva den organiserade brottsligheten, och allt det finns med.

Har du prestationsångest?

– Alltid. Med Snabba cash kunde det ju bara bli bra. Att bli utgiven var fantastiskt. Att de första 3 000 exemplaren sålde slut var fantastiskt. Att den sen kom ut i pocket var fantastiskt. Att den sålde 100 000 i pocket var fantastiskt. Sen fortsatte den sälja ännu mer. Jag var glad bara att bli utgiven. Allting annat var en uppsida. Det är som en kille som torskat och får högsta påföljd i tingsrätten. Klart man överklagar till hovrätten. Det finns ju bara en uppsida.

Nu har du lite större fallhöjd.

– Absolut. Men vad ska jag göra? Det är fortfarande kul att skriva.

Om min klient förnekar brott är det mitt uppdrag att bestrida bevisningen. Men om jag känner att min klient är ett as kan det vara jobbigt.

Trots bokframgångarna jobbar Jens Lapidus halvtid som advokat: ”Härom­dagen fick jag ett stort mutmål med ett av Sveriges största företag inblandat.”

Rock, Gant Rugger, Tröja, COS, Byxor, Acne Studios

Jag skulle säkert behöva terapi. Men det funkar inte riktigt med tre små barn och jobbet.

Vid signeringsbordet sitter två författare som ingen vill ha en signatur ifrån, och det börjar bli pinsamt. Framför allt för de relativt okända Ingrid Elfberg och Stefan Ahnhem. Den sju personer långa kön väntar i stället för framför den tredje tomma stolen.

Vi befinner oss i Visby, en flygande champagnekork från det säsongsstängda Kallis. Det är deckarfestival i mitten på augusti och Jens Lapidus är sen. Efter några minuter dyker han upp. Sommarglad. Vit semesterskjorta, spräckliga Vans och mörkblå jeans. Han har med sig frun och barnen till Gotland och dagen innan kunde följare från Malmö till Mumbai se honom åka vattenrutschbana på Kneippbyn. ”Living on a very sharp edge”, som han beskrev det på Facebook.

Han är här på grund av Crimetime Gotland, ett fyra dagar långt event som branschen hoppas ska hålla den glödande svenska deckartraditionen vid liv. Och det ser ut som att de lyckas. På kullerstensgatorna syns flockar av den svenska snittläsaren – äldre, kvinna – och snart anländer 1 300 besökare från Stockholm med Birka Cruises deckarkryssning. Men att kalla det publikrusning till signeringen vore en kraftig överdrift.

– Jag läser alla böcker som du skriver, säger en kvinna med glest, svartfärgat hår och fotvårdssandaler.

Jens ler, signerar, och rusar efter 30 
minuter vidare. Schemat är späckat. 
Lapidus don’t linger around. ”Signering” 11.00, ”Högläsning” 11.30, ”Fånga killarna – så får vi de unga att läsa” 12.00, ”Korsförhör med Anne Holt” 13.15, ”Kriminellt! Med Christoffer Carlsson och Katarina Wennstam” 15.15…

I början på juni blev han klar med sitt manus till Sthlm 
Delete. Allt enligt plan. Då återstod det bara mindre justeringar, stryka lite ord, kanske flytta någon scen. Men antagligen inte mer än så. Han var en månad från semester när såväl agent som förläggare hörde av sig.

Manuset var inte tillräckligt bra. Det fungerade inte. Det fanns stora luckor i intrigen och trovärdighetsproblem kring centrala skeenden i historien.

Två månader till tryck-datum, och Jens Lapidus insåg att de hade rätt. Hela juni och en bit in i juli la han all kraft på Sthlm Delete. Skrev i 14-timmarspass nere i källaren. Ändrade, kastade om, strök. Till slut hade närmare 30 procent av manuset skrivits om.

Nu ser han ut att njuta betydligt mer av livet som författare. Men så är han också ett av festivalens största affischnamn. 
Besökarna, som betalat 596 kronor, för fyra dagars Crimetime vill gärna ta del 
av fenomenet Jens Lapidus. Och bok-branschen serverar honom på silverfat. Bokförsäljning är nämligen, ur ett ekonomiskt perspektiv, skoningslös. Här tar vinnaren allt, och förloraren ingenting. För ett par år sedan uppskattade Mats Söderlund, dåvarande ordförande i Svenska författarförbundet, att det var omkring 100 personer i Sverige som kunde leva uteslutande på sina böcker. Och bland dessa var snittlönen 120 000 kronor per år före skatt.
Samtidigt blir det allt svårare för för-lagen att försörja sig på sina författare. Alltså håller de hårt i dem som bevisligen går hem hos publiken.

Och Jens Lapidus går hem.

På Crimetime vill de äldre damerna ha hans autograf, på Facebook vill en Bandidosmedlem bli vän (Jens avböjde och stängde sitt privata konto) och utanför tingsrätten vill gängen ta selfies.

– Fast i tingsrätten säger jag nej, säger Jens Lapidus. Det blir pajigt inne i domstolsbyggnaden, jag är där i egenskap av advokat. Men annars brukar jag säga ja. Jag är inte Thomas Pynchon som inte 
vill synas.

Du är rätt bekväm i att vara en 
offentlig person?

– Jag har vant mig.

Så länge det inte blir för privat.

– När Snabba cash kom sprang jag på alla intervjuer för att jag tyckte det var jättekul, men sen bestämde jag mig för att inte prata så mycket om privatpersonen Jens Lapidus. Att försöka hålla den privat.

Vi har varit inne på det, 
att det finns baksidor – stressen, funderingarna kring föräldraskapet – men hur ser du på bilden av dig själv som en superman som hinner med både familj och två olika karriärer?

– Bilden föddes av att jag inte ville prata så mycket om stress och ångest. Jag kunde prata om mina böcker och mitt jobb som advokat. Då blev det bilden. Men det är också så att jag har valt att behålla jobbet som advokat, trots att jag skulle kunna leva på att skriva böcker. Det är ganska ovanligt. De flesta svenska deckarförfattare har sagt upp sig när de har märkt att deras böcker fungerar. Och då blir det också så: Jens Lapidus gör så mycket grejer! Jens Lapidus lyckas med allt!

Blir du trött på den bilden?
– Jag kan bli trött på den, men jag har mig själv att skylla. Jag har inte gjort så mycket för att förändra den.

Lapidus böcker:

Snabba cash (2006)
Aldrig fucka upp (2008)
Gängkrig 145 (2009, tillsammans med Peter Bergting)
Livet deluxe (2011)
Heder (2011, novell)
Mamma försökte (2012, novellsamling)
VIP-rummet (2014)
STHLM Delete (2015)släpps i oktober.

Dela (45)
Tweeta
Tillbaka till Café.se


Laddar