Annons
Annons

Jesper lämnade Trollhättan – nu slåss han mot IS vid fronten

Till slut blev IS alla övergrepp för mycket. Jesper Söder lämnade Trollhättan och tog värvning hos de kurdiska styrkorna. Men hans engagemang har väckt frågor. Cafés Annica Ögren mötte honom vid fronten i norra Irak.

Text & foto Annica Ögren
Dela (35)
Tweeta
Annons
IMG_7936

Utsikt över terrorns rike. Jesper Söder håller uppsikt över fronten mot IS. Foto: Annica Ögren.

Inga civila finns kvar. Det är en stjärnklar och varm juninatt 2015 i Suluk, syriska Kurdistan. En by i närheten har just blivit säkrad från IS-krigare och är helt tom. En systerpluton inom gerillagruppen YPG har gett klartecken på komradion åt Jespers pluton – som väntar strax utanför byn – att ansluta. De samlar ihop sin materiel och påbörjar framryckningen. 24-årige Jesper Söder ställer upp på led bakom sin gruppchef Zagros, börjar gå. Men de hinner inte mer än tjugo meter.

Tryckvågen från explosionen slänger iväg Jesper nästan två meter i luften.

Han kastas bakåt rakt på den kvinnliga soldat som är hans stridsparskamrat.

Det är en IED (en egentillverkad dold sprängladdning) som har detonerat. Sekunderna efter är svarta. När Jespers hjärna börjar registrera vad som hänt finner han sig själv liggandes med full stridsutrustning ovanpå sin stridskamrat.

I ett paralyserat ögonblick stirrar de blint på varandra med uppspärrade ögon. I huvudet på Jesper råder total sinnesförvirring. Det tjuter i hans öron. Han sätter sig upp. Tittar på sina händer. De sitter kvar. Fingrarna skakar när de fumlar över ansiktet längs med näsan, förbi kinden och bak mot örat. Hans sargade ansikte är nedkletat av blod som blandats med grus i köttsår. En stor metallbit sticker ut från ena underarmen och två mindre sticker ut nere vid armbågen. Några meter bort ligger Jespers kapten och goda vän Zagros och dör. Hans ena ben är så gott som bortsprängt och splittret från IED:n har gått rakt in genom hans haka och igenom skallen. Adrenalinet pumpar i Jespers kropp, han känner ingen smärta, hör bara folk runtomkring som gråter och skriker efter Zagros.

IMG_6911

Beväpnade med lugn. Kurden Helo Remshti, till höger, och svensken Jesper Söder, nere till vänster, inväntar mörkret då de flesta anfall sker.

Det är som att se en bild ur en historiebok från första världskriget, fast i färg. Ökenfärg. Vi sitter i ett skyttevärn tillhörande sektor fem på den hundra mil långa frontlinjen mot IS, ungefär fyra mil väster om Kirkuk i norra Irak, eller irakiska Kurdistan om man frågar kurderna. Från mils avstånd syns lågorna från de brinnande oljeraffinaderierna på det utbredda låglandet som utgör den viktigaste punkten för oljeindustrin i hela norra Irak. Området betecknas som ”omstritt” eftersom det även är en strategiskt viktig erövring för IS, samtidigt som kurderna ser att Kirkuk tillhör Kurdistan.

Irakiska armén kollapsade under IS offensiv 2014, då armén tog till flykt mitt under ett anfall och lämnade all sin materiel i händerna på IS. I kaoset som då uppstod tog kurdiska peshmerga de områden som de hävdar tillhör KRG – den kurdiska regionala regeringen – trots att de enligt konstitutionen inte gör det. De upprättade även den frontlinje som de nu håller. Kirkuk hade förr en majoritet av kurder men utsattes för en omfattade arabifieringskampanj av Baathpartiet och Saddam Hussein. Kurderna tvångsförflyttades och araber flyttade in. På grund av motsättningar mellan olika folkgrupper är det därför inte säkert att öppet vistas i Kirkuk. Särskilt inte för en ung, kvinnlig västjournalist. Risken att bli kidnappad och såld till IS är för stor. När jag tidigare väntade på att bli upplockad av Jesper Söder vid vägspärren in till staden tillät därför inte min chaufför att jag lämnade bilen. Mellan oss i framsätet låg en laddad och osäkrad Kalasjnikov. Men hämtningen gick säkert till och Jesper försäkrade både chauffören och mig själv att jag var i trygga händer.

Jag är inbäddad med milisen PAK, Kurdistans frihetsparti från Iran, som anslutit sig till peshmerga som håller fronten. Femtonhundra meter framför oss väntar IS. De har kamouflerat sina befästningar i en by som blivit sönderbombad av den USA-ledda koalitionen – där över 60 länder deltar. Men de syns nattetid då de lyser från posteringarna med söklyktor. Marken mellan oss och dem består av en djup vallgrav – för att förhindra anstormande IS-krigare och fordon – följt av mäktiga kullar laddade med IED:s. De ligger som på en rand längs med kullarna, meter efter meter. Avsändare IS.

Det har gått ett drygt år sedan Zagros dog den där natten utanför Suluk, och femton månader sedan Jesper Söder anslöt sig till den syrisk-kurdiska milisen YPG – -Folkets försvarsenheter – i Rojava, den autonoma självutnämnda regionen som kurderna håller i norra Syrien. Han -lämnade då jobbet som elevmentor, ungkarlslivet och den trygga tillvaron hemma i Trollhättan. Bestämde sig för att åka ner till en av de farligaste platserna på jordklotet, Syrien, för att delta i kriget mot IS. I dag är Jesper så gott som återställd från skadorna han fick av explosionen. I alla fall fysiskt. Och efter en vända hem till Sverige är han sedan några månader tillbaka vid fronten. Händelsen har delvis motiverat Jesper i kampen att krossa IS. Men det är med sorg, och ett minne han kommer bära med sig för resten av livet.

Han tar tag om mina fingrar och trycker dem mot sin tinning.

– Känner du? Jag har fortfarande kvar splitter här som sitter kvar under huden. Ibland blir de irriterade och svullna, gör ont. Jag måste gå till en läkare och skära ut dem, säger han.

Det känns som ett kluster knöligt brosk under huden. Några blonda slingor från den uppsatta mohawk-frisyren släpper tofsen och blåser fram i pannan på honom. Hans runda blå ögon är allvarliga.

– Hade inte Zagros klivit på den där -minan hade det varit jag. Jag gick efter honom i ledet. Hade det inte varit för Zagros hade jag inte suttit här i dag.

IMG_6914

Trots att peshmerga inte fått lön på månader är maten förhållandevis bra. Vanligtvis blir det naan, lök och tomat tillsammans med ris och bönor. Här för­bereder Jesper Söder en lunch.

Tre kilometer bort syns IS svartvita flagga på väggen av ett hus. En till vajar lätt i vinden på taket av huset. Det är gryning och den tid på dygnet då det är som klarast ute, innan värmen lägger sig som en dallrande gelé längs med horisonten. Det är enda tiden på dygnet man kan se flaggan genom kikaren. Det är snart sommar i irakiska Kurdistan och temperaturen letar sig närmare 40-strecket för var dag som går. Jesper Söder har just gått på nattens sista vaktpass. Han sitter på en plaststol iklädd kamouflageuniform och jag på gruset utan min skottsäkra väst. Jag lutar mig mot de sandfyllda säckarna och den enda vägg att ta skydd bakom, om det skulle komma till ett eldöverfall.

– Du kan vara lugn, säger Jesper. IS anfaller nästan bara på natten.

Koalitionens över 11 000 flygbombningar och drönare skjuter bort dem på dagarna, vilket har tvingat dem att ändra taktik.

En vecka tidigare gjorde IS en attack mot en annan postering lite längre söderut på frontlinjen. De anföll från fyra håll i täckmantel av mörkret, det dåliga vädret och av röken från brända bildäck. Jag känner mig ändå inte helt övertygad. En död kamelspindel blänger på mig från en bits avstånd, men jag väljer att sitta kvar.

Förutom Jespers prickskyttevapen – en rysk dragunov – som han ställt framför sig står en kulspruta några meter bort riktad mot fienden, redo att avfyras. Inga civila syns till. De flesta flydde för flera månader sedan, då striderna kunde pågå flera dagar i sträck. Men det händer att familjer som lyckats fly från IS-kontrollerade byar kommer gående över bergen, trötta och uttorkade.

På den här posteringen jobbar ett 80-tal manliga och kvinnliga peshmerga. Allt från 20-åringar till 50-åringar. Fronten har varit deras hem de senaste två åren sedan de befriade den 45 kilometer långa sträckan från IS. Det var hårda strider som utkämpades då, i oktober 2014. Under senaste året har de varit under ständig beskjutning och de har nu grävt ner sig bland ett pärlband av posteringar och små baracker av plåt.

Förutom Jesper träffar jag fyra andra européer som är här frivilligt och krigar. Tre norrmän och en britt. Alla byar i närheten är så gott som jämnade med marken och få av de försök till husväggar som står kvar har undgått kulhål. Det är inte ovanligt att den internationella koalitionen flygbombar IS-fästen i byar innan peshmerga rycker fram till fots. Men IS planterar också extrema mängder hemmagjorda bomber, IED:s, som de gömmer överallt i byar där de härjat, för att döda så många som möjligt om det så ska ske efter deras egen tillflykt.

Det är helt tyst här i skyttevärnet och vaktposten där vi sitter. Det är vindstilla, T-shirten klibbar mot ryggen i värmen. Förbifarande flugor hörs på meters avstånd. Bakom oss står en container där Jesper bor med de andra européerna.

Till vänster om dem bor Helo Remshti. Han har ett eget litet krypin byggt av betongblock, halvt nergrävt i jordvallen.

Helo är 33 år och kurd, bombröjare och Jespers kapten. Utanför dörren till hans krypin ligger mängder av desarmerade IED:s som han har hittat i övergivna IS-områden.

– IS är fega, säger han när vi pratar över en kopp te i skuggan.

På ena ärmen på uniformen sitter ett slitet PAK-märke på kardborrband och på andra ärmen sitter Kurdistans grönvit-röda flagga med solen i mitten. Automat-karbinen balanserar i hans knä. Han har deltagit i många strider mot terrorsekten.

– De möter oss sällan face to face, skjuter bara från avstånd eller planterar bomber, tillägger han.

Helo är en lidelsefull själ och en man med nio liv. Eller ja, åtta. För sex månader sedan sprängdes hans vänstra arm i slamsor. Någonting gick fel när han skulle desarmera en bomb, och nu har han bara en stump kvar. Han hade tur som överlevde. 18 dagar efter händelsen lämnade han sjukhuset för att återvända till fronten. Han visar en video på sin mobiltelefon från förra veckan där han desarmerar ännu en bomb. Helo biter och sliter i kablarna som är kopplade till bomben för att kompensera för sin uteblivna hand. Det händer att IS tar sig bakom frontlinjen och gräver ner minor.

Liksom Jesper och de flesta andra soldater här är Helo ivrig att få gå på sommaroffensiv. Ju tidigare de får krossa IS, desto bättre. Men de tror att IS väntar på förstärkning som just nu finns i miljonstaden Mosul, norrut. Där inväntar irakiska armén ett slag som kan bli det blodigaste hittills, då IS har kontrollerat staden sedan juni 2014.

Helo pillar på plåstret som fortfarande håller ihop huden på hans amputerade arm. Det blöder ofta igenom och han får ständigt gå till sjukstugan här på basen och lägga om det.

– Mycket av IS krigföring går ut på att plantera bomber, på allt. I hus, på lekplatser, på cyklar, bilar… De fäster till och med bomber på fåglar, svälter dem och släpper ut dem i mörkret så att de söker sig till närmsta lyse, och där sprängs de.

IMG_8005

Helo Remshti förlorade sin vänstra arm när han försökte desarmera en bomb.

I skyttevärnet spanar Jesper Söder ut över fronten i kikaren. Det yr ett sandmoln som syns på kilometers avstånd. Det kommer från en bil. Alla rörelser på fiendens sida noteras. Han förklarar att bönderna förflyttar sina får på betesmarken efter IS olika posteringar. På så sätt kan koalitionens bombflyg få svårare att särskilja dem från bönder. Svårare att släppa bomber på deras fästen.

Ett ljud hörs från ett flygplan. När vi lokaliserar det på himlen säger Jesper att det är ett bombplan. Plötsligt hörs knallar i fjärran. De är dova, men de kommer från IS i en av byarna framför oss.

– Nu ska du se att det säkert händer något, säger Jesper. Varje gång ett bombplan flyger över oss skjuter IS med doshka mot planet. Rätt idiotiskt eftersom de inte är så pricksäkra.

Doshka är en rysk grovkalibrig tung kulspruta som ofta monteras på flaken av militära eller civila fordon. Den kan skjuta mellan tre och fyra kilometer.

Vi fortsätter lyssna. Några fler knallar hörs men det är omöjligt att se eller höra exakt varifrån de kommer. Det förblir tyst.

Första gången Jesper hamnade i strid med IS var bara några dagar efter hans ankomst till YPG i Rojava, i maj 2015. Han berättar:

– Jag hörde en moped komma emot oss väldigt snabbt, jag kunde se deras Kalasj-

nikovs hänga på ryggen. De hade svarta västar med magasin och långt skägg. Jag ropade ”IS IS” åt de andra i min grupp och vi började skjuta mot dem. De hade inte en suck. Den ena dog direkt av ett skott i bröstet och den andra hade brutit benet när de ramlade av mopeden, han var skjuten men låg och dödsryckte. Så en från gruppen sköt honom i huvudet.

IMG_8211

Posteringen är primitiv. Här lever Jesper Söder när han befinner sig mitt vid fronten.

Jespers historia är detaljrik och bekräftas av andra källor jag pratar med. Men det råder tvivel om vilken grupp ur plutonen som faktiskt öppnade eld, liksom vem som blev skjuten var.

Hur gick dina tankar efter en sådan händelse?

– Jag var inte mentalt redo, tror inte man kan förbereda sig för en sådan situation. Plötsligt var jag delaktig i att ta någon annan människas liv…

Han tystnar för en stund innan han fortsätter:

– För mig handlar det nog mycket om

att våga prata om det, reflektera tillsammans med de andra som var med. Att man är öppen och berättar för andra, som jag gör nu. Jag pratar väldigt mycket med min mamma också, hon är min bästa vän.

Hur kommer det sig att du åkte ner hit som ung svensk och utan någon personlig anknytning till kriget?

– Jag såg videor på hur IS dödade barn, läste mycket om vad som pågick här nere och tänkte att detta fan inte får pågå. Läste då om olika stridande grupper, vad de står för, vad IS står för och kände att jag ville hjälpa till på något sätt. Men då visste jag inte om jag skulle jobba på sjukhus, i ett flyktingläger eller här på fronten.

Varför valde du just att strida?

– Jag hade kontakt med en gammal bekant, amerikanare, såg en bild där han hade en YPG-uniform på sig. Jag blev nyfiken och började ställa en massa frågor. Det var så jag bestämde mig för att åka ner till Rojava och vara med YPG. Jag har alltid varit en människa som gillar att hjälpa människor, jag är en äventyrare. Detta kanske är ett äventyr på mer idiotisk nivå, men jag tycker det är viktigt att vi tillsammans står upp för den här typen av ondska och terror, oavsett var det är på jorden.

Vad skiljer dig från jihadisterna i Syrien eller andra legosoldater som frivilligt åker till strider för annat lands eller grupps räkning?

– Ideologiska grunder. Jag krigar mot en fiende som är emot alla som inte är på deras sida. De bryter mot varenda mänsklig rättighet som finns. Är man inte som dem ska man dö. De ser kvinnor som gods, gör dem till sexslavar, gör barn till självmordsbombare. Jag är inte här bara för att stå upp för kurderna. Det här är världens krig och jag tycker världen borde engagera sig mer än att stå och titta på.

Oavsett vilken sida du strider på blir du erbjuden vapen och får skjuta och döda utan att bli åtalad. Hur ser du på det?

– Krigsbrott är krigsbrott och vi följer Genèvekonventionen och krigets lagar till punkt och pricka. Men det är svårt när man vet att fienden inte gör det. Att de använder civila för att utföra sina terrordåd. Slåss man för IS förespråkar man allt de står för. Att man kan köra över journalister med stridsvagnar, elda upp folk, dränka dem, halshugga dem… Det är så brutalt att det måste stoppas. Man åker ju hit ner för att man vill få bort dem.

När jag frågar om Jesper Söder har någon militär bakgrund eller utbildning blir han väldigt förtegen.

– Jag vill inte bli förknippad med Försvarsmakten, men jag har gjort allmän värnplikt 2010 men är inte färdigutbildad inom militären, svarar han till slut.

En kontroll hos Rekryteringsmyndigheten visar dock att Jesper aldrig blev kallad till mönstring på grund av att han inte tillhörde den inkallade kvoten det året. Hemvärnet har inte heller några uppgifter om honom. Vid ett senare tillfälle ändrar då Jesper sin historia och säger att det var GMU:n han gjorde, en tremånaderskurs som han aldrig avslutade. När jag inte hittar några spår av honom där heller berättar Jesper återigen en ny historia, när jag pratar med honom över Facebookchatten från Sverige.

– Jag har mått väldigt psykiskt dåligt
över detta och trott att jag bara kan glömma. Men 2011 körde jag rattfull, ett dumt misstag. Det förstörde min framtid inom GMU och detta är anledningen till att utbildningen inte är avslutad.

IMG_8185

En peshmergasoldat tar igen sig på sängen i väntan på att det ska bli hans tur att bevaka gränsen.

Jesper Söder reser sig upp från plaststolen, tänder en cigarett och drar ett bloss. Säger att han inte vill bli fotograferad när han röker.

– Jag vill inte få en trettonåring som ser upp till mig som en idol att börja röka bara för att jag syns på bild med cigarett. Det är sådant jag måste tänka på nu när jag en offentlig person. Därför lägger jag inte heller ut några bilder på dödade IS-krigare på Instagram, säger han.

Jesper har närmare 35 000 följare på sin Facebooksida och har vid ett flertal tillfällen blivit uppmärksammad i media för sitt deltagande med kurderna mot IS. Han föreläser på skolor och driver Jesperhjälpen, en frivilligorganisation dit privatpersoner och företag kan skänka pengar som ska gå till att hjälpa dem som drabbas av kriget. Hans PR-värde torde med andra ord vara mycket värdefullt för peshmerga.

– Vissa kommer hit som ”internetkrigare” och vill köra sitt eget korståg där de får döda muslimer, dricka och festa med vapnet i hand, få uppmärksamhet. Visst, medial uppmärksamhet är bra men vi måste tala om det på rätt sätt för att ge en korrekt bild av vad som pågår. Att strida mot dem är en sak, men vi måste också motbevisa deras sekt och propaganda, annars kommer de aldrig att försvinna.

Jesper berättar att västländer måste se verkligheten som den är och inte glömma bort terrorattentaten som i Bryssel och Paris, och jobba för att förhindra liknande dåd i Europa.

– Vi måste sluta vara så naiva och blåögda i Europa och framför allt i Sverige och Norge. Vi tror för gott om alla.

Överlag ger Jesper intryck av att vara väldigt engagerad i sin roll här, han verkar påläst och framför många skarptänkta resonemang kring hans syn på deltagandet i peshmerga liksom om kriget mot IS. Han skiljer sig onekligen från många av de frivilliga krigare som jag träffat tidigare i krigets Ukraina under 2014, som i mångt och mycket verkat ta värvning för att bevisa sin mandom och få använda vapen. Jesper spelar en annan roll hos kurderna, men vilken?

IMG_7535

Hussein Yazdanpanah är överbefälhavare och general. Han odlar blommor utanför containern som är hans kontor.

Överbefälhavaren och generalen för PAK, Hussein Yazdanpanah, som också befinner sig här på fronten, är van att hantera frågor som uppstår med utländska frivilliga krigare.

– Det funkar inte så att vem som helst bara kan komma hit och ansluta sig till peshmerga. Man måste först titta på vilka de är, vad de gör, hur de uppträtt i sitt hemland och varför de är här.

Hussein berättar även att det förekommer rekommendationer milisgrupper emellan om frivilliga, då de ju står på en enad sida mot IS nu. Vi sitter i skuggan utanför hans container och dricker te. Hans grå-
svarta, kraftiga mustasch med tillhörande ögonbryn och frisyr gör honom påträngande lik Stalin. Det vet han själv om, till och med media i Ryssland har noterat det. Hussein är en mycket hövlig och respekterad general för sitt förband. Förutom eget kontor, sovrum och adjutant bor han under samma primitiva villkor som sina meniga här på frontlinjen. Hussein strider sida vid sida med soldaterna och har bara haft åtta dödade under sin ledning sedan de kom till Basûr, irakiska Kurdistan, 2014. Soldaterna här på basen kallar honom ”Kaka Hussein”, kurdiska för herr Hussein, och säger att han är en man av folket.

Det första Kaka Hussein vill veta när jag intervjuar honom är vad jag tycker om hans blomodling utanför containern till kontor. På några sandsäckar i skuggan står ett gäng krukor med halvglada rosor i persikofärg. De är viktiga för honom, de doftar som livet, säger han.

– Om era regeringar endast vill bidra med flygunderstöd är vi glada för det, men bekämpar IS gör vi på marken och vi behöver hjälp. Förstärkning, ekonomi och vapen. Vi är de som slåss mot IS och vi har inte fått lön på flera månader. Bagdad ger oss ingenting. Peshmerga är nyckeln till att bekämpa IS. Om vi inte stoppar dem här kommer de till Europa, till Stockholm, då är det din tur att fly. Vill du det?

Kaka Hussein är väldigt förtjust i Jesper Söder, berättar att han hjälper många människor genom sin vilja och närvaro här. Han berättar att de i natt ska testa en ny nattkikare som Jesper fått till skänks av en följare i sociala medier.

Hur bekämpas IS?

– IS har inte bara trillat ner från himlen, de har skapats genom år av förtryck mot sunniter. Men länderna runtomkring oss spelar med IS som tärningar och förflyttar dem på spelplanen tills dessa länder får som de vill. Se på IS vapen, de är de bästa vapnen som amerikanerna gav irakiska armén. Det är ingen slump.

Han syftar på offensiven från IS 2014 när irakiska armén flydde och övergav sin utrustning.

Kaka Hussein fortsätter och berättar om kurdernas kamp för frihet som pågått i generationer och menar att hotet från IS inte bara är en kamp för kurderna, utan för hela världen. Han säger också att Europa måste vakna upp och inse att IS är ett verkligt hot och att deras största fördel är deras fristad i Europa.

– Ställer jag ut mina blommor i solen kommer de att dö. Men så länge jag håller dem i skuggan kan de fortsätta leva och växa, eller hur? Exakt så gör Europa med IS, låter dem leva och frodas i skuggan.

Det är fredag i skyttevärnet och snart skymning. I dag är det extra mycket rörelse i de IS-kontrollerade byarna -framför oss. Det är bönedag. Med mätta magar fyllda av potatis, tomat, gurka och naan, blickar vi ut över ingenmanslandet. Mat äter sol-da-terna här på fronten två gånger om dagen och mellan måltiderna dricks rikliga mänger te. Det är bättre än på många andra ställen i Kurdistan där den ekonomiska krisen inte gett någon lön på månader. Fast de flesta vapnen är från Sovjettiden och vissa ger upp mitt under anfall. Men modet sitter som ingjutet i kurderna.

Helo sitter på taket på en av barackerna och Jesper går på stigen längs med randen av sandsäckar. På ryggen hänger hans prickskyttevapen. Regnfyllda moln lägger sig på himlen i takt med mörkret och det ser ur som att oväder väntar. Senast det var dåligt väder på natten anföll IS.

– Jag hoppas att de anfaller, säger Jesper som inte behövt avfyra sitt vapen på några månader.

För bara en vecka sedan blev fyra peshmergasoldater skjutna för att de stod upp vid skyttevärnet. Stilla. Det var natt när det hände. Deras kroppar gav värmeutslag i nattsiktet på prickskyttarna som låg längs med bergskanten och spanade. Jesper berättar att de har koll på varenda rörelse vi tar. Det gäller att inte stå still på ett och samma ställe för länge. Jag hinner tänka att det var dumt att lämna min skottsäkra väst i containern och börjar genast röra på mig, gå fram och tillbaka. Jesper sätter sig på plaststolen.

– Ibland blir det mycket att hålla koll på, men jag gör mitt bästa, förklarar han och tar upp sin smartphone och börjar knappa till en civil person som vill få medicin levererad till en släkting i Erbil.

Jesperhjälpen har samlat in mycket pengar som bland annat har gått till mat åt civila och leksaker till barn. Han berättar om de dåligt utrustade sjukhusen och att han vill hjälpa på så många plan som möjligt. Jesper har en nära vän som två gånger åkt ner till Irak med totalt 145 000 kronor i kontanter, som Jesper mottog när han var på plats i syriska Rojava. Sedan dess har även mer pengar kommit in.

– Det är alltid civila som drabbas värst av krig. Jag ville ner hit för att göra skillnad -innan det är för sent och för att rädda så många jag kan. Jag vill inte se mig själv i spegeln i framtiden och veta att jag inte försökte.

Jesper Söder utstrålar ett engagemang och en passion för kurderna som säger mig att han har ett gott hjärta och att han – som han själv säger – vill hjälpa till i kampen mot IS. Att han tagit på sig hjälterollen i detta krig är förståeligt men också uppenbart. Men trots allt finns vissa frågetecken kring hans deltagande i konflikten. Inte minst från gruppen han tidigare tillhörde i YPG. Flera källor där menar att de insamlade pengarna i Jesperhjälpen aldrig kommit fram till rätt ändamål. En kurdisk källa med insyn i YPG hävdar att Jesper blev utsparkad ur enheten då pengarna ska ha gått till att köpa bil och vapen till honom själv.

Som Jesper själv berättat tidigare, bland annat i Expressen, ska han dessutom ha haft inblandning i det första fritagningsförsöket av den svenska 15-åriga, gravida flicka som hölls fången av IS i Mosul 2015. Han upp-manade då personer i sociala medier att överföra pengar till honom som skulle gå till flickans familj. Trots att pengar har överförts till Jesper råder det fortfarande oklarheter om vart delar av dem tagit vägen och källor med insyn hävdar att de inte kommit fram till flickans familj. Shyiar Ali, svensk -representant för PYD (Demokratiska unionspartiet vars väpnade styrka är YPG), vill inte kommentera ämnet men anser att Jespers engagemang för kurderna och deras kamp är positiv.

– Jesper väcker sympati för kurderna genom det han gör och jag har respekt för det.

Även Jesper säger att hans fortsatta relation till YPG är bra.

– De som säger att pengarna inte använts till rätt saker har ingen insyn i fallet, säger han.

IMG_8234

Eld mot IS. Från sin plats vid skyttevärnet har Jesper Söder utsikt över det ockuperade området och är ständigt beredd på strid. Han längtar efter att få avfyra sitt vapen.

Söklyktorna lyser ner mot vallgraven, från höger till vänster och sedan tillbaka. Framför oss kan vi se hur IS gör exakt samma sak. Lyser mot oss från höger till vänster och tillbaka. Regnmolnen verkar ha svept över och förbi oss, utan att lämna en droppe på marken. Det dröjer inte länge förrän stjärnorna tittar fram och det förblir ännu en klar natt på frontlinjen utanför Kirkuk. Och väntan på IS fortsätter.

När jag vaknar av skällande vildhundar är det redan gryning och jag inser att vi klarat oss undan en attack även denna natt. Det är lördag, min fjärde och sista dag vid fronten. Jag packar ihop min ryggsäck. Jag börjar gå mot baracken där Jesper väntar. Han ska med några ur enheten åka till

Erbil, jag har blivit lovad att få åka med. Men när jag kommer fram inser jag att någon Jesper Söder inte syns till. Han har åkt utan mig, lämnat mig vid fronten.

Notering: Efter flera misslyckade försök att få tag på Jesper Söder via mobiltelefon tar jag mig på egen hand från fronten till huvudstaden Erbil. På eftermiddagen samma dag ringer han upp och ber om ursäkt. Han förklarar att skjutsen till Erbil lämnade frontlinjen mycket tidigare än beräknat och att han, i sitt yrvakna tillstånd, inte hann tänka innan han hoppade in i bilen och åkte. Varför han inte plockade upp telefonen och ringde finns det ingen ursäkt för, tillägger han.

karta

Kurdistans konfliktfyllda historia

Självutnämnda Kurdistan innefattar delar av södra Turkiet (Bakur), självutnämnda syriska regionen Rojava, norra Irak (Başûr) och västra Iran (Rojhelat).

Totalt beräknas den kurdiska populationen vara 25–30 miljoner. Kurder är därmed den största etniska befolkningen i hela världen utan eget land. Deras historia letar sig tillbaka till 1800-talet och det Osmanska riket, då nationalismen grodde och kurderna var en av de folkgrupper som krävde oberoende. Efter första världskriget, där Osmanska riket tillhörde förlorarna, blev kurderna underordnade Turkiet.

Sedan dess har kurderna blivit utsatta för omfattande politisk förföljelse. Inte bara av Turkiet utan även i Irak under Saddam Husseins folkmord ”anfal”, i Syrien under Bashar al-Assad samt i Iran där de förtrycks av regimen.

I dag har stora delar av Kurdistan självstyre även om Kurdistan som stat inte är erkänt av omvärlden och samarbetet mellan KRG, som administrerar styret i irakiska Kurdistan, och Bagdad är fortsatt ansträngt.

 

En konflikt med många intressenter

Kopplat till Kurdistan finns en mängd olika politiska partier med egna militära grenar. Det mest ökända är PKK, Kurdistans arbetarparti, med grundaren och ledaren Abdullah Öcalan som sedan 80-talet krigat mot Turkiet. Detta har föranlett västvärldens terroriststämpling på gerillagruppen. År 2003 bildades PYD, Demokratiska unionspartiet, av aktivister som en avknoppning från PKK. PYD:s väpnade styrka är YPG/YPJ, Folkets försvarsenheter, och den huvudsakliga aktören som nu strider mot IS i Rojava. Liksom PKK följer PYD Öcalans ideologi.

I Bashur (irakiska Kurdistan) finns två ledande politiska partier: KDP, Kurdistans demokratiska parti, med president Barzani och PUK, Kurdistans patriotiska parti, med president Talabani. KDP är starkare i nordvästra Irak medan PUK dominerar i Sulaymaniyya-området i nordöst. Bägge partier har väpnade grenar som båda går under namnet peshmerga. KDP och PUK har länge varit rivaler, men delar den socialistiska ideologin, även om KDP anses ha mer konservativa drag. Därtill finns även det iransk-kurdiska partiet PAK, Kurdistans frihetsparti från Roshelat, som har nära band till KDP. Dessa partier med sina militära grenar står på en enad sida mot IS.

 

Kriget mot IS

Kriget som började i Syrien med den arabiska våren 2011 är nu inne på sitt sjätte år. Sedan den sunnitiska extremistgruppen IS/Daesh i juni 2014 utropade sitt kalifat har kurderna blivit krigets mittpunkt sedan konflikten spridit sig till Irak och till gränserna upp mot Turkiet. Hotet från IS har framtvingat ett nytt samarbete mellan kurderna och irakiska staten – som inte varit problemfritt – på grund av att kurderna nu ser IS som ett större hot än irakiska staten.

I juni 2014 intog IS staden Mosul i norra Irak. I augusti samma år begicks även mycket svåra övergrepp mot yazidierna, som utsattes för massmord på Sinjarberget, som låg under kurdisk kontroll. Detta utlöste en stor flyktingvåg och hårda strider har sedan dess rasat mellan IS och kurderna. Samtidigt kunde PUK-peshmergan och PAK-peshmergan utnyttja läget att ta tillbaka oljestaden Kirkuk där även KDP-peshmerga kunde ta över vissa områden. Under sent 2015 och 2016 har kurderna tillsammans med bombningar från den USA-ledda koalitionen lyckats trycka tillbaka IS på flera håll både i syriska och irakiska Kurdistan. Samtidigt rapporteras det att IS får allt fler avhoppare och att terrorsekten nu försvagas. Men ännu är kriget inte över och slaget om miljonstaden Mosul förväntas bli det blodigaste hittills.

Annons

Dela (35)
Tweeta

Annons

Laddar