Jo Nesbø: Jag slutade dricka efter en turnéavslutning med mitt band

Vem i Skam är du?

– Jag är nog Noora.

Kødder du?

– Nej, nej. Jag har inte sett alla säsonger, bara tre, fyra avsnitt, men det är en jäkligt bra serie. Min dotter följer det slaviskt.

Du har sagt att allt inte behöver vara sant i böcker, eller intervjuer. Café har dock en the whole truth and nothing but the truth-princip, okej?

– Okej. Men då blir nog det här en väldigt kort intervju.

Ljuger du ofta i intervjuer?

– Det är ju ofta en form av fiktion, det sätt som människor blir framställda i media. Journalisten blandar ofta fakta och fiktion för att framställa sitt intervjuobjekt. Med det sagt känns det bara rätt och rimligt att bidra genom att tänja lite på sanningen. Det finns något frigörande i det.

I april kommer den elfte boken om Harry Hole, Törst. Temat den här gången är internetdejting?

– Anslaget är en misslyckad Tinderdejt på en bar i Oslo. Läsaren följer tjejen, killen och bartendern när de de lämnar baren efter stängning. En av dem ska snart dö. Ett tema i boken är vampyrism, en omtalad psykiatrisk diagnos där de drabbade tvångsmässigt vill dricka blod, ofta kopplat till sexuella fantasier. Det finns bland annat ett känt fall från Sverige. 

Harry Hole brottas som många andra fiktiva kriminalkommissarier med alkoholen. Vad är ditt eget förhållande till spriten?

– Jag slutade i stort sett att dricka efter en turnéavslutning med mitt band i slutet av 1990-talet. Efter det fick det vara nog kände jag.

Din dotter är 16 år, vad tycker hon om dina böcker?

– Hon läser dem inte. Det är lika bra. Min mamma läser inte heller mina böcker. Hon sa vid ett tillfälle att hon inte vill läsa eftersom hon hade hört att de var fulla av explicita sexuella skildringar, och det kanske är samma för min dotter. Det blir för nära.

Som ung var du en lovande fotbollsspelare innan ditt knä pajade. Skulle du hellre vara vänstermittfältare i Tottenham än romanförfattare?

– Ja! Jag hade varit en riktigt sur föredetting med dåliga knän som haltandes blivit bjuden på öl. Och så skulle jag alltid bli lyssnad på när tidningarna bad mig tycka till om det norska fotbollslandslaget. Journalisterna skulle alltid få griniga och citerbara svar.     

Fotbollsvärlden, finansvärlden, turnélivet och den litterära arenan – var trivs du som bäst respektive sämst?

– Jag var aldrig särskilt glad i finansvärlden. Romanskrivandet är det bästa jobb som jag har haft. Du får inte säga det här till min agent eller förläggare, men skrivandet är faktiskt något jag hade kunnat tänka mig att göra helt gratis. Det är som Springsteen säger: "I've been paid a king's ransom for doing what comes naturally."

Med det sagt, om det plötsligt försvann tio miljoner från ditt
konto – skulle du märka det?

– Ehhh... nej. Nej.

När slutade du räkna pengar?

– Det är länge sedan.   

Innan du slog igenom som författare så turnerade du 180 dagar om året med ditt band, samtidigt som du arbetade heltid som aktiemäklare. Hur mycket tjack krävdes det?

– Det har blivit väldigt omskrivet, men saken är att jag gjorde det bara under ett år. Efter det var jag helt knäckt.

Du har sagt att du gärna lånar berättarknep från filmens värld. Vilken film tar du med dig till en öde ö?

– The Conversation av Coppola.Och kanske Memento, av Christopher Nolan. Och Toy Story 3. Den är som en lärobok i berättarteknik.

Dina romaner är brutalt våldsamma bitvis. Har du på Guillou-manér forskat i vapenkunskap och rättsmedicin för att kunna vara mer detaljerad?

– Jag gör inte så mycket vapen-research men jag läser mycket böcker om psykologin bakom att döda. Vad får oss att döda? Just nu intervjuar jag också en psykolog om hur trauman kan få oss att mista kontrollen.

Tomas Alfredson regisserar filmatiseringen av din roman Snömannen i höst. Mäktigt, men visst blev du lite besviken när Martin Scorsese hoppade av projektet?

– Nja, eller alltså han hoppade inte av men han hade för mycket annat. Jag hade älskat om han hade regisserat den, visst. Men nu är han producent i stället.

Är du ”Mike” med Michael Fassbender nu som spelar Harry Hole i filmen?

– Jag var med på sista inspelningsdagen i Oslo. Då var vi och klättrade ihop faktiskt men pratade inte så mycket om filmen, utan mest om andra saker. Han var väldigt trevlig.

Har du samma gubbiga musiksmak som Harry Hole, som mest lyssnar på Neil Young och Ryan Adams?

– Ja, jag lyssnar alltid tvångsmässigt på Neil Youngs nya skivor, fast jag vet att de är dåliga. Men nyligen upptäckte jag Sturgill Simpson, några år efter alla andra, men ändå.

Tack för att du tog dig tid. Känner du till Café förresten?

– Ja, jag har skrivit för Café.

Jaha! Eller, va?

– Café hade en kortlivad norsk edition i slutet av 90-talet. Då skrev jag en lång artikel om när Norge förlorade mot Holland i kvalet till fotbolls-VM 1972, med 9–0. En legendarisk – och riktigt trist – match. Texten blev ingen läsarmagnet. Jag är rentav rädd för att den bidrog till att sänka norska Café för gott.