Jocke Berg

joel  |  Publicerad 2006-06-28 19:23  |  Lästid: 14 minuter
Carl-Johan Paulin

Efter sju svåra partyår och en vansinnig USA-turné har Sveriges bästa rockband hittat hem igen – med en sångare som slutat hänga på krogen och börjat spela badminton! Café möter Kents frontman Jocke Berg och tjuvlyssnar på nya skivan Vapen & ammunition

Regel 1: Bli aldrig redlös när du är i sällskap med Kent. Annars kan du vakna upp iklädd en Grodan Kermit-mössa och ett uppochnedvänt kors inrakat på bröstet.
Regel 2: Alla klichéer är bra. Om du tidigare har skämts över att du har Dire Straits Brothers in arms i skivsamlingen, är det nu dags att ställa den längst fram.
Regel 3: Den som inte dansat tryckare till x-Models Två av oss kan aldrig förstå var Kent kommer ifrån.
Det är som det brukar vara när man träffar Kent. Alla ligger utspridda i olika hörn av skivstudion, ungefär som utspridda kläder i ett pojkrum. Ingenting här har sett ett strykjärn på väldigt länge. Du säger: ”Hej, hur är det?” De svarar: ”Oj, oj, oj. Fy fan, vad bakis man är, vilken kväll det blev i går. Aj, aj, aj.”
Basisten Martin Sköld vecklar upp sig ur en soffa och frågar om jag vill ha kaffe. Men kaffet visar sig vara slut. ”Vad vill du ha i stället?” Mineralvatten går bra. ”Fan, det är slut det också.” Helt okej med vanligt vatten. Martin rotar länge i ett köksskåp som ser väldigt tomt ut innan han vänder sig om och frågar: ”Är det okej om du får vattnet i en soppskål?”
Även fortsättningen är som det brukar vara när man träffar Kent. Du kliver in i kontrollrummet, får en stol av någon, sätter dig till rätta och får lyssna på de nya låtar de håller på att slutföra. Och vad som sedan strömmar ut ur högtalarna är så jävla bra att man återigen nyper sig i armen.
Det finns inget annat band som Kent i Sverige. Från Ebba Grön till Imperiet till Kent. Det är så stafettpinnen har vandrat. Band som äger sin tid. Band som både har fanatiska fans som bryr sig om b-sidor samt en mycket större grupp som röstar upp varje ny låt etta eller tvåa på Trackslistan. Band som när som helst kan gå upp på Stora scenen i Hultsfred och äga den.
Den mest oväntade låten denna gång – kanske även den bästa – heter Sverige. Det är en fuck you-låt till allt vad distanserad coolhet heter. Det är Kents egen Öppna landskap. En sentimental ballad med refrängen ”Sverige, Sverige, älskade vän”. Kompet består enbart av en svidande vacker akustisk gitarr spelad av Jojje Wadenius.
Jocke berg: Ursprunget till låten var att Sami började spela den här barnskivan med Jojje Wadenius.
Martin sköld: Det var när vi turnerade i USA. När alla andra hade somnat brukade jag och Sami sitta kvar längst bak i bussen med varsin öl. Plötsligt plockade Sami fram Goda’, goda’ (uttalas ”Goddag, goddag”) med Jojje Wadenius. En barnskiva från 1969. Det visade sig vara den grymmaste småtimmesskiva man kan tänka sig.
Harri mänty: Så fort vi fick hemlängtan, och det fick vi ofta, försökte vi bota den med en flaska Absolut och Goda’, goda’.Jocke: Jag hade aldrig hört skivan förut, trodde jag, men det visade sig att jag kunde varenda låt. Man har dem i bakhuvudet från uppväxten. Det är Barbro Lindgren som skrivit texterna. De som spelar är Sveriges bästa musiker.
Sami Sirviö: Du har inte hört Goda’, goda’? Du har inte ens hört Örjan-låten?
Nej.
Sami: Den jag älskar heter Örjan.
Finns det en barnlåt som heter så?
Sami: Ja, fast sen kommer tillägget. ”Men de kallar mig för Smörjan.”
Markus Mustonen: Fy fan, vilket jävla sväng det är i den låten. Det är helt sjukt. Värsta basliret.
Martin: Jag och Sami hade extrema diskussioner på nätterna. Bussen körde rakt fram. Vi satt längst bak i bussen, med varsin bärs, och diskuterade texten till Sagan om råttan. Vem är det egentligen som lämnar vem i den låten, är det råttan eller duvan?
Finns det en love affair mellan en råtta och en duva?
Martin: Ja, det är så man måste tolka det.
Jocke: Råttan ser någonting som han inte kan få. Han är lite illvillig, raggar på allt. Råttan ser duvan i flykten och tycker att hon är så snygg att han bara måste ha henne. Men så sticker bara duvan en dag, flyger iväg – och råttan kan inte flyga efter. Jag tror att låten handlar om att man inte ska greppa efter det man inte kan få.
Martin: Men råttan springer väl över ängen också? Han kutar över en äng, ner till ett annat hål. Han är av dubbel natur, den där råttan.
Sami: När vi långt senare träffade Jojje Wadenius, när han kom till studion för att spela på låten Sverige, passade jag på att fråga om just det. Men han svarade bara: ”Det där är en lurig textrad.”
Jocke: Precis så här var USA-turnén. Varje gång man vaknade upp i natten hörde man ljudet från Goda’, goda’ längst bak i bussen samt mumlade diskussioner.
Ni åkte ju genom USA. Ni borde lyssnat på Elvis eller nåt i stället.
Harri: Men vi lyssnade på Jojje Wadenius och åt sill. Bovin (Andreas, keyboard) hade till och med sig sill och knäckebröd. Vi hade ingen aning om det. Men en dag plockade han plötsligt fram ett Sweden-paket.
Jocke: Alla började gråta när vi fick se det.
Sami: Fast det slutade naturligtvis med att sillen hamnade i bussätet.
Harri: Busschauffören Jerry, som redan tyckte vi var konstiga, undrade vad det var som luktade så jävla märkligt.
Martin: It’s herring. No, no! Not Harry – herring!
Markus: Busschauffören Jerry var ändå ganska härdad. Han hade kört Zeppelin, Aerosmith, Pantera. Men hade tyckte att vi var värst. Svinigare än Pantera.
Martin: Men han tyckte vi var bussiga ibland. Bussiga svin.

Att försöka separera Kent när de är tillsammans är som att försöka separera bröderna Dalton i Lucky Luke. Om en av dem börjar gå ett håll, följer även de andra efter. Det finns till och med en sjätte Daltonbrorsa i Kent.När jag en kväll sitter och dricker öl med bandet på någon slags svårdefinierbar medelhavskrog i Sibiren, Stockholm, dyker plötsligt även Martin Roos upp och sätter sig vid bordet bredvid. Jag vet inte hur han vet att vi sitter där, men ingen höjer ett ögonbryn när han kommer och gör oss sällskap.
Martin Roos var gitarrist i Kent i tre år men hoppade av 1995 och ersattes av Harri Mänty. Men även om han inte längre är med i Kent så tillhör han på något sätt Kent i alla fall. Går det att hoppa av från Kent-familjen? Förmodligen inte. De omger sig fortfarande med ett exakt samma lilla klick gamla blodsbröder från Eskilstuna. Eller Tuna som de säger.
Jocke Berg sticker egentligen inte ut i gruppen, men det är han som är brödraskapets Tony Soprano. Det är hela tiden han som förväntas ta det största ansvaret. Om medling skulle behövas med en Uncle Junior är det han som skulle sköta det. Om en Pussy skulle behöva dödas? Jocke skulle åtminstone förväntas hyra fiskebåten.
Om någon utomstående, som aldrig hört talas om Kent, skulle slå sig ned vid bordet skulle han/hon kanske inte kunna gissa vem som var sångaren i sällskapet – det skulle lika gärna kunna vara Markus Mustonen eller faktiskt Martin Roos – men alla skulle kunna lätt kunna identifiera Jocke Berg som motorn och låtskrivaren. Det ansvar som vilar på hans axlar är inte osynligt.
Utan Jocke Berg skulle historien med sill och nubbe och svensk barnskiva längst bak i Amerikabussen ha förblivit ett turnéminne. Med tack vare honom så utkristalliseras händelsen så småningom till en låt, Sverige, som markerar en ny inriktning för Kent.
Ett par dagar efter att vi träffats hela gruppen möter jag Jocke ensam på Café Valand på Surbrunnsgatan. Han äter svenskt – pannbiffsmörgås.

Nya albumet Vapen & ammunition, som släpps i slutet av april, är mycket rakare än något annat ni gjort tidigare. Det är nästan chockerande direkt. Tio raka låtar med hitrefränger.
– Du menar att du trodde att vi skulle ”göra en Kid A” i stället? Om vi inte hade tagit en total paus på åtta månader, den längsta ledighet vi någonsin haft, hade det kanske slutat med att vi gjort ett extremt analt ljudexperiment. Men vi är inget sådant band. Vi är alldeles för torsk på melodier.
– I stället började vi prata om de skivor som man minns från uppväxten. Vad är det som gör att en skiva som Brothers in arms med Dire Straits låter så bra? Låtarna. Det är nio låtar på skivan och jag tror typ sex av dem var singlar. Eller ta Revenge med Eurythmics. Man kan tycka vad man vill om de banden, tycka att produktionen är daterad, men lyssna på låtarna. Det är en sån skiva vi försökt göra. En skiva där varje melodi kan stå för sig själv.
När man tittar på nya band känns det som det viktigaste numera annars är att pricka in rätt referenser. Rätt attityd tycks vara viktigare än kvaliteten på låtarna. Men ni verkar uppenbarligen skita fullständigt i godkända referenser.
– Vi satte upp en lista med tolv regler när vi gjorde den här skivan. På Hagnesta hill blev allt så komplicerat. Jag är supernöjd med den skivan, men vi höll på i evigheter i studion med arrangemang och annat. Nu satte vi i stället upp regler för att det garanterat skulle bli enkelt. Med låtarna i fokus. En regel löd ”Endast fem instrument är tillåtna per låt.” En annan regel löd: ”Alla klichéer är bra.”
Är detta något du utvecklat när du och Peter Svensson varit låtskrivare åt Titiyo?
– Peters och mitt samarbete går egentligen mest ut på att vi pratar om musik. Vi pratar musik oavbrutet när vi träffas, på ett sätt som är extremt enerverande för omgivningen. Det räcker att någon av oss säger ”intressant ackordföljd” och alla andra lämnar rummet! Men vi har om och om igen diskuterat hur man vill att musik ska låta, hur den uppfattas. Till slut kom vi fram till att vi skulle göra musik som är som en öppen famn. Ungefär som Neil Youngs finaste låtar. Melodier som säger: ”Kom hit, jag tar hand om dig.”
Come along med Titiyo låter verkligen exakt som en öppen farm.
– Ja, det finns något organiskt och varmt där som verkligen fungerar. När vi skrev Come along gick den till och med under arbetsnamnet Öppna famnen. Fast det är väldigt lätt att misstolka och missbruka den avsikten. Om man går för långt kan det bli Simple Minds.
En öppen famn för 40 000 på en utomhusarena som kramas tillsammans.
– Huh, nej, arenarock är fasansfullt. I fallet Neil Young så fungerar det alltid tack vare hans röst. Den har en förlåtande stämning samtidigt som den erbjuder motstånd.
Kent tog paus i åtta månader och gjorde ingenting. Titiyoskivan var ditt semesterprojekt. Ett hobbyprojekt som du dock tjänade väldigt mycket pengar på.
– Det där känns märkligt. Det var verkligen ingenting planerat. När Peter och jag började skriva låtar, vilket senare ledde till Pausskivan, var vi nästan chockade över tanken på att vårt hobbyprojekt plötsligt skulle offentliggöras. Det var ju bara ett resultat av våra musikdiskussioner. Oftast låg vi bara i varsin soffa och lyssnade på ledsna män med gitarr. Låtarna till Titiyoskivan tillkom på liknande sätt. Fast den blev sedan i huvudsak Peters projekt, jag var ju inte med i studion.
Att du, som låtskrivare, tjänar mycket mer pengar än de andra i Kent skulle kunna leda till jobbiga situationer. Om ni till exempel inte skulle turnera under några år skulle du ändå klara dig bra ekonomiskt, medan de andra inte skulle göra det.
– Tittar man tillbaka i rockhistorien, kollar biografier, är sånt ofta roten till varför det spricker. Om man som band är uppe på en sådan nivå att man säljer tre miljoner skivor, då klarar sig alla. Men med de procentsatser som gäller på den här nivån blir det betydligt mer för mig än för de andra. Men vi bestämde oss väldigt tidigt, typ 1990, för att den som skriver låtarna också får stå som låtskrivare. Och det har faktiskt aldrig varit några problem med det.
Men om ni tar en verkligt lång paus?
– Om vi någon gång verkligen skulle ta en lång paus, betydligt längre än de åtta månader vi tog nu, då tror jag alla i bandet skulle börja med musik vid sidan av, på ett eller annat sätt. Nu råkade det bara bli jag som gjorde det. Jag kan inte låta bli att fortsätta göra musik, jag skriver ju varje dag.

Det finns en scen som saknas i turnéfilmen Almost famous. Alla minns scenen där gitarristen kliver upp på ett hustak och skriker: ”I am a golden God!” Det är bilden av att befinna sig mitt i en turné – inuti stormens öga – med allt det vansinne som ett rockbandsliv innebär.
Men det finns ingen scen i Almost famous som beskriver hur det är att försöka landa när turnén är slut. Att efter flera år ha levt i undantagstillstånd – i Kents fall i ett permanent undantagstillstånd från debutalbumet 1995 till i fjol – och plötsligt tvingas fallskärmslanda mitt i den främmande terräng som är den vanliga verkligheten.
– Jag fick värsta brytet, säger Markus Mustonen. Det var fan inte lätt.
När han sedan berättar att han först åkte till Kanarieöarna, ”med några Tunakompisar”, och därefter dessutom åkte på Finlandskryssning, ”med några Tunakompisar”, förstår man att det blev en utplanad landning.
När jag frågar de andra i bandet vad de egentligen gjorde under sina lediga åtta månader svarar alla ungefär: ”Såg på tv.” Alla utom Harri Mänty:
– Jag tog jobb som kakelläggare. Jag renoverade en massa kök i det bostadsområde i Tuna där jag är uppväxt. Varför just kakel? Jag är ju murare från början. När någon frågade mig, ”Har du lust att göra tio kök?”, tänkte jag att, varför inte. I första köket träffade jag en snickare som jag gått i skolan med. När han såg mig i mina murarbrallor sa han: ”Vad fan gör du här?” Men det var faktiskt kul som fan. Nu var det plötsligt kakelläggandet, inte musiken, som kändes som en hobby.
Kents motsvarighet till ”I am a golden God!” finns bevarad i dokumentärfilmen Så nära får ingen gå – ett år med Kent som SVT sände förra sommaren. Antingen är det scenen där en brutalt trött och söndersupen Markus Mustonen väcks och utbrister: ”Fan, vad är det här för ett liv! Revelj varje morgon.” Tidkoden i videokameran anger samtidigt klockslaget till 15.00.
Eller också är det scenen där en lika sargad Harri Mänty får se Sami Sirviö, ovetande om att Sami just har rakat av sig allt hår. Harri tittar länge och misstänksamt på Sami innan han säger: ”Du är fan alldeles suddig. Jag kan inte se klart längre.
”För den som sett dokumentären är det hur som helst uppenbart att Ett år med Kent är lika med ett extremt ohälsosamt år. Ett liv som skulle kunna ta kål på vem som helst.
En scen som inte finns bevarad på film är när deras inhyrde keyboardist, Andreas Bovin, givetvis från Tuna, vid turnébussen plötsligt inser vilken klan han är indragen i och säger till de andra: ”Ni har stulit min ungdom! Och ni har stulit min framtid!” Deras trogne producent Zed sjukskrev sig mitt under förberedelserna till nya albumet. Totalt utbränd. Vapen & ammunition är därför den första skiva som de producerar själva.
Och historien om vad som hände med deras turnéledare, Micke, efter en spelning i Columbus, Ohio, är för lång för att återges här. Men eftersom det var hans födelsedag lät Kent dagen till ära klä honom i Kermitmössa samt rakade in ett uppochnedvänt kors på hans håriga bröst när han låg och sov.
När Micke sedan försvann under en redneckfest – ”vi startade en sådan av misstag” – fick de nästan dåligt samvete. ”Var är Micke? Det är kanske inte helt lyckat att han raglar omkring här bland alla religiösa rednecks med sitt uppochnedvända kors på bröstet.” Men Columbus motsvarighet till Christer Pettersson, en tatuerad Vietnamveteran som just blivit fri från sin övervakare, hittade turnéledaren liggande på disken på Burger King. Han bar sedan hem fyndet, slängd över ena armen, och överlämnade kroppen till sina nya polare i Tunaklanen. Nej, de scenerna är heller inte med i filmen.
Vad sa era föräldrar och släktingar när de hade sett dokumentären?
Harri: Min morsa har fortfarande inte sagt ett pip. Och jag vet att hon har sett den.
Markus: Jag satt faktiskt och kollade på den med mina föräldrar.
Martin: Mina föräldrar var väldigt försiktiga. ”Jaaa, det verkar vara ett hårt liv ni lever.” Föräldradiplomati.
Sami: Det enda min morsa frågade var: ”Vad är det där indie ni hela tiden tjatar om?”
Jocke: Det fanns inte så mycket de kunde säga. Mina föräldrar har åtminstone begripit att verkligheten ligger någonstans åt det hållet. Att det blir så när man turnerar.
Är ni nöjda med den bild av er som dokumentären förmedlar?
Jocke: Det var lite nervöst att se slutklippningen, det var det. Fast det visade sig vara snällt klippt, det kunde varit mycket värre. Samtidigt är det ingen poäng att göra en Patrik Isaksson-film, där allt är gulligt. Ska man göra det måste det vara lika närgånget som In bed with Madonna. Man måste få se det fula också.
Martin: Det är ju det fula man själv vill se när man kollar på dokumentärer. Har du sett The real McCoy? Om Andy McCoy från Hanoi Rocks. Skitbra film.
Jocke: Någon sa efteråt, kommer inte ihåg vem tyvärr, att hela hans bild av oss som band hade raserats efter att han sett dokumentären. Han trodde vi typ satt och diskuterade Baudelaire i turnébussen. Han trodde att vi var så mycket allvarligare än vad som nu avslöjades.
Martin: Och smartare.
Jocke: Jag läste hur Tom Waits hade reagerat första gången han såg sig själv på film i Big time. Han hade själv alltid föreställt sig som oerhört cool, en scenens James Bond som han uttryckte det. Men när han fick se filmen sa han: ”Vem är apan?” Det kändes lite så för oss när vi såg filmen.

Jocke Berg går upp senast tio varje morgon. Genom det slår han alla andra i bandet med minst ett par timmar. När Kent har band-möte, alltid klockan 13.00, lyckas flera medlemmar alltid försova sig. Jocke bor i en lägenhet i Stockholm tillsammans med samma tjej som han alltid varit tillsammans med under Kent-tiden. I hemmet har han dvd-boxar med Sopranos, Twin Peaks och Arkiv X och han går numera sällan ut på krogen. ”Det blir typ bara ett par gånger i månaden.”
Tränar du något? I jämförelse med dina bandkompisar ser du närmast sund och vältränad ut.
– Ja, men det är först nu som jag börjat göra det. Den osunda perioden nådde sin kulmen vid Grammisgalan förra året. Peter (Svensson) och jag bestämde oss för att inte gå på galan. Men eftersom han hade tagit körkort samma dag firade vi på Bon Lloc (lyxkrog i Stockholm, reds anm) med en sjurättersmiddag och vansinnigt mycket vin. Och sedan slutade allt med att vi hängde med alla som varit på galan i alla fall.
– Jag mådde så fruktansvärt dåligt dagen efter. Jag räknade ut att jag rökt 45 cigaretter på en kväll. Jag bestämde mig därför, där och då, att sluta röka. Jag bara lade av. Det tog en vecka innan min tjej ens märke det. Sedan dess har jag bara det här (pekar på snuskudden under överläppen).
– En av killarna som gjorde dokumentären, Mattias Engstrand, är egentligen sportjournalist. Han sa efteråt: ”Du, eh, borde vi inte börja träna?” Och så gjorde vi det. Nu har vi kommit till steg två i processen. Vi ska börja spela dubbel i badminton mot Martin (Sköld) och Heikki (Kiviaho, basist med Thåström, givetvis från Tuna).
Grattis. Badminton är ett klassiskt sätt att vricka foten. Särskilt för folk i trettioårsåldern som tror att de klarar lika mycket som i sin ungdom.
– Jag vet. Men det är samtidigt den sporten där man kan hålla bollen i spel utan att vara riktigt bra. Men, visst, att vi plötsligt börjar tänka på träning nu är ett typiskt utslag av trettioårskris.
Så länge man är tjugonånting kan man bete sig hur som helst utan att det märks på kroppen. Men sen börjar ens kropp svälla på alla möjliga håll.
– Jag har blivit motiverad genom att titta på min farsa. Han är i sextioårsåldern och är extremt fit. Hur kan han vara det? Jo, för att han spelat badminton en gång i veckan sedan 1974. Det behövs inte så mycket mer. Och det känns otroligt skönt att för en gångs skull börja vara snäll mot sin kropp och faktiskt låta den göra saker den är avsedd för att göra.
Klarar Kent verkligen en turné till rent fysiskt? När jag träffade er i studion för några dagar sedan var alla återigen så bakfulla som ni brukar vara.
– Rockmusik i bandkonstellation är en klassisk fälla. Åren mellan 20 och 30 gick så fruktansvärt fort. Ingen hann tänka efter. Eftersom man befinner sig i en extremt juvenil värld faller hela ansvarsgrejen bort. Man kan verkligen gå precis hur långt som helst med att missköta sin kropp. Och det är enormt kul att göra det dessutom. Men det är inte lika kul när en 35-åring krälar på golvet varje morgon som när en 21-åring gör det. Det finns ett ögonblick när det slår över till tragik i stället.
– Men jag är nöjd med det vi har gjort och det vi har åstadkommit. För mig känns det som jag nu kommit till en punkt – äntligen – där man kan leva för jobbet, men på ett sunt sätt. Att det nästan blir som ett yrke. Något som faktiskt går att kombinera med vänner och fritid.
Hur förhåller du dig till branschen och tidningarna? Ni verkar numera vara trygga i er själva nu. Men det måste ha funnits många stunder när du tröttnat på allt skitsnack och tyckt att folk är idioter.
– Det slutar man aldrig att tycka! Man blir fortfarande precis lika upprörd varje gång någon snackar skit. Det verkar finnas någon outtalad regel att man som artist ska säga att man minsann inte bryr sig om negativa skriverier eller recensioner. Det är bara bullshit. Man bryr sig som fan. Även om det är en recension med tio stjärnor, fast med en liten sur rad på slutet, så är det den raden man tar till sig.
Väldigt få musiker erkänner det.
– Jag tycker att man har rätt att bli förbannad på det som gör en upprörd. Många har den inställningen att man ska svälja och ta emot, vad som än påstås. Men jag tycker man har rätt att gå fram och fråga vad de som skriver egentligen menar.
– Rebecka Törnqvist sa en väldigt bra sak en gång. Någon klagade på att hon såg så sur ut i alla branschsituationer. ”Fattar du inte att det är så det är i den här branschen. Om du är med måste du spela spelet.” Men hon svarade: ”Bara för att det är på ett visst sätt, innebär det inte att man ska acceptera att det är så.” Man kan faktiskt själv sätta sina gränser.

Vad händer nu med Kent? Förutom allt turnerande i Sverige kommer det även att släppas en engelsk version av Vapen & ammuntion, precis som det gjordes av Isola från 1997 och Hagnesta hill från 1999. Kent kommer sannolikt även att spela utomlands. Men brända av de senaste USA-turnéerna, då de spelade på bluegrasställen och gudsförgätna hålor ”där damerna hade antingen skägg eller fiskfjäll på kinderna”, kommer de inte att ge sig ut på en turné igen – om de inte verkligen har full uppbackning från skivbolaget i respektive land.
Kent hade en bra chans. En radiodiscjockey på Los Angeles väldigt inflytelserika k-Rock råkade höra If you were here på Island, av alla ställen, köpte skivan där och började spela den så ofta att till slut även andra collegestationer plockade upp den.
Men i stället för att åka dit på uppstuds lät sig Kent övertalas att vänta tills skivbolaget i USA ”hade sin marknadsföringsplan klar”. Och allt gick åt helvete. Hade det inte varit för sill, Absolut och Jojje Wadenius barnskiva hade det utdragna och bittra usa-fiaskot kunnat splittra bandet.
Men tack vare återupptäckten av sitt hemland, återupptäckten av sig själva och sitt eget ursprung, fattar de nu vad som är viktigast. Och det viktiga är att kunna göra låtar lika uppriktiga, smäktande, distanslösa och förödande effektiva – hjärta och smärta for real – som de tryckare de dansade sista dansen till på Hjärter Ess i Tuna.
Jocke: Jag har insett att man får hacka i sig att man är uppväxt med en viss sorts musik och därmed för alltid är formad av det. Det går aldrig ur. Men måste erkänna för sig själv att man inte är ett coolt band. Black Rebel Motorcycle Club? The Strokes? Vi kommer aldrig att vara coola på det sättet. Vi satt häromdagen och gjorde en lista på låtar som vi uppriktigt och ärligt skulle kunna göra covers på. Och det blev enbart såna som I just died in your arms (Cutting Crew) och Words (fr David).
Markus: Ultravox, Dancing with tears in my eyes.
Martin: Korgis, Everybody’s got to learn sometime… Jag blir tårögd när jag tänker på den. Hela ljudbilden, med syntharna, har en sån jävla impact.
Harri: Det är låtar som är viktigare än någon vågar erkänna.
Jocke: Klichéer är bra. ”Det här känns klyschigt 80-tal.” Tidigare var det något som fick oss att stryka bort saker. Nu spar vi det i stället. Det är precis den typen av låtar som de flesta har verkliga minnen till. Medan man lyssnade på de rätta låtarna ensam på sitt pojkrum, så var det Words med fr David som kunde avgöra en hel skoldans.
Martin: Date schampoo!
Jocke: Det är de sista tryckarna på Hjärter Ess som man har sina mest frustrerande minnen från.
Martin: Man är ju uppväxt med Ooa hela natten. Det bara är så.
Harri: Ooa hela natten var när man precis innan det stängde sprang förbi vakterna och plankade in. Därefter var det bara två låtar kvar. De två sista balladerna. De två sista tryckarna.
Martin: Vad var det nu den där svenska låten hette? Den som man gick runt, runt och svettades till, hängandes mot en tjej som alltid var längre? Den där låten där de sjöng ”Det finns bara en av mig”.
X-Models, Två av oss.
Jocke: ”Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du. Det finns bara två av oss och det är vi.” Det är ju sjukt bra!
Sami: Jag börjar bli törstig.
Martin: Vem var det som spelade trummor i det där bandet? Var det Doktor Åke?
Harri: Jag börjar också bli törstig.
Är det någon som vill ha en öl till?
Alla: Ja.

Jan Gradvall

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:48