Annons

Joel Kinnaman: "Jag var osäker och full av ångest."

Efter huvudrollen i José Padhillas remake av RoboCop väntar inte mindre än tre nya storfilmer. Café skuggar en svensk arbetsnarkoman på hans hysteriska väg mot Hollywoodtoppen.

Text Victor Johansson
Foto: Nino Muñoz
Dela (0)
Tweeta
Annons

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Café nr 3/2014.

Joel Kinnaman vaknar upp sönderslagen i sin lägenhet på Manhattan. Kroppen värker, musklerna ömmar, huvudet bultar. Han flexar de rödsvullna knogarna när han sätter sig upp på sängkanten. Kalibrerar långsamt armen mot mobiltelefonen för att kolla klockan. Smärtan begränsar hans rörlighet.

– Jag är fullständigt mörbultad, säger Kinnaman medan han stapplar upp mot kaffebryggaren.

Inspelningen av RoboCop – som hade svensk premiär den 7 februari – hann precis avslutas innan Joel Kinnaman kastades in i nästa projekt: thrillern Run all night där han spelar boxare mot Liam Neeson och Ed Harris. Vintern har tillbringats i nedslitna boxningsgym i jakten på en trovärdig uppercut.

– Det blev en lång inspelningsdag i dag, jag boxades i tolv timmar. Jag trodde att jag var förberedd. Jag har tränat med en svensk boxare som heter Isam Khalil och så har jag jobbat med Badou Jack i flera månader. Badou är en av våra främsta boxare just nu. Han bor i New York och vi har tränat intensivt hela vintern. Men jag är ändå helt slut efter i dag.

Utanför lägenheten i Tribeca slår snön mot panoramafönstren. Taxibilar svischar förbi som gula streck på en Jackson Pollock-målning. Vindarna viner stumt mellan de upplysta skyskraporna. För Joel Kinnaman har lägenheten i New York fungerat som en bas för hans amerikanska korståg.

Efter det internationella brejket i tv-serien The killing (”Joel Kinnaman är den bästa birollskaraktären på tv just nu”, skrev Vanity Fair om hans insats) har storfilmerna radat upp sig. Utöver Run all night är han i år aktuell med Daniel Espinosas dramathriller Child 44 (där han spelar mot Tom Hardy och Noomi Rapace), Terrence Mallicks Knight of cups samt vad som kan bli det slutgiltiga genombrottet: huvudrollen som Alex Murphy i den nämnda ny-filmatiseringen av RoboCop.

Ihop med Gary Oldman, Michael Keaton och Michael K. Williams ska han göra 80-talsklassikern relevant för 2014. Gjuta liv i en plåtpolis som fångade råskinn genom att slå sönder gipsväggar med nävarna.

Det kräver sin skådespelare. Med analoga känslor i en digital kropp har Joel Kinnaman skapat en RoboCop som är känslomässigt söndertrasad under den solida ståldräkten. Mänsklig, osäker, sökande.

– Det var en lång och tuff inspelning. Sex dagar i veckan, 14 timmar om dagen, i fem månader. Det var ett hårt jobb att göra filmen. Man är helt fokuserad på arbetet och kan inte göra något annat än att jobba, säger han.

”Mellan 12 och 17 var jag osäker och full av ångest. Jag både blev mobbad och mobbade.”

Joel Kinnaman fotograferad av Nino Muñoz för Café.

RoboCop-teamet fick förlägga inspelningarna av slutscenerna till Vancouver där Joel Kinnaman filmade tredje säsongen av The killing. På helgerna flög han ner till Los Angeles för att spela in Snabba cash. Under en och samma vecka spelade han tre olika roller.

– Min inställning var att aldrig låta nån irritation ta över, säger han. Att ha huvudrollen innebär också ett ansvar att vara en ledargestalt på inspelningen. Man sätter stämningen på arbetsplatsen. Jag tog uppdraget att vara en positiv kraft på inspelningen väldigt seriöst. Jag såg till att vara schyst mot alla, för jag vet hur svårt det är att som birollsinnehavare komma in bara några dagar på en inspelning.

De fysiska prövningarna var lika påfrestande. RoboCop-dräkten väger 35 kilo och bars i varje scen.

– Det är tufft bara att ta på sig dräkten. Första gången tog det en timme, mot slutet fick jag på mig den på 25 minuter. Den är väldigt tung och jobbig. Men dräkten hjälpte rollprestationen på flera sätt. När jag bar den kände jag mig kraftfull samtidigt som jag kände mig konstig, obekväm och naken.

Dräkten var också extremt varm att bära, berättar Kinnaman.

– Du har en låda med is och vatten som du kopplar in under armen mellan tagningarna. Det är ett nedkylnings-system som pumpar runt vatten i dräkten. Ibland kom vänner och hälsade på under inspelningen och jag hann inte ta av mig visiret. Så jag satt inkopplad till en maskin med ett brummande ljud och rökte min elektroniska cigarett. Röken sipprade ut från alla olika springor i dräkten. Folk blev livrädda och undrade ”Vad fan är det som händer?”, haha!

Förberedelserna skedde med en svenska insatsstyrka. Joel Kinnaman ville att det skulle kännas på riktigt.

– Nya RoboCops rörelsemönster är en flirt med den gamla RoboCop. Men mycket modernare. Så som en robot skulle röra sig i dag, inte som en gammal robot, mer som en supermänniska. Jag tränade under tre veckor med svenska specialstyrkor. Det är två killar jag började jobba med under Johan Falk-filmerna. En kille var chef för särskilda insatser och en kille var livvakt. De är bäst i världen på vad de gör. De tränar Mossad i Israel bland annat. De visade mig hur specialstyrkor rör sig i olika situationer med olika typer av vapen. Deras rörelsemönster, hur man hanterar vapen, söker skydd, söker av.

Annons

Det är ett gott gäng som trängs kring poolen på Four Seasons Hotel i Beverly Hills. Appmiljonärer med fritidsjeans, långärmade t-shirtar och båtformade gymnastikskor slår sig ner för att äta frukost.

Ingen lyfter på huvudet när RoboCop-casten dyker upp ledda av Gary Oldman, till dagen klädd i grön sammetskavaj och blåprickig skjorta. Han hinner inte mer än sätta sig innan lovorden haglar över Joel Kinnaman.

– Man kan undra hur det är att spela mot en robot, men med Joel var det lätt. Han är en ljuvlig skådespelare.

Vi gick ut till inspelningsplatsen, repe-terade, vinklade lite på vårt sätt och satte det direkt, säger han.

För Gary Oldman – med filmer som The dark knight och JFK på resumén – har de senaste åren präglats av svenskvågen i Hollywood. Han Oscarsnominerades för Tomas Alfredsons Tinker, tailor, soldier, spy och har förutom i RoboCop i år också spelat mot Joel Kinnaman i Child 44.

– Jag tror att svenskdominansen beror på att svenskar talar bättre engelska än engelsmännen själva, säger Oldman. De har ett otroligt öra för accenter och nu är det en hel våg med talanger. Både regissörer och skådespelare. Jag såg första säsongen av The killing på raken under en flygresa. Jag var hypnotiserad. Min fru satt bredvid mig och vinkade i ett försök att få kontakt med mig. Men jag var helt uppslukad av tv-serien.

Gary Oldman spärrar upp ögonen, stirrar spelat livrädd omkring sig och ropar:

– Akta! Svensken kommer!

Joel Kinnaman själv förklarar ”svenskgängets” framgångar med att de är just ett – gäng.

– Vi är en större grupp vänner som blivit framgångsrika inom våra olika områden. Anledningen är också att vi är vänner och hjälper varandra framåt. Vi kan kritisera varandra som kompisar. Säga: ”Vad fan håller du på med? Du kan inte skälla på ljudkillen så där!” Varpå den andra killen svarar: ”Förlåt, förlåt.” Vi kan vara raka och säga vad vi tycker för att vi tycker om varandra. Det har hjälpt oss.

”Kinnamans RoboCop är emotionellt söndertrasad under ståldräkten.”

Kinnaman var först skeptisk till nyversionen av RoboCop. ”När jag hörde att det skulle bli en remake tänkte jag: ’Den kommer jag kanske titta på… någon gång.’” Han vände på en femöring när han insåg att José Padilha, regissören bakom hyllade Tropa de elite, skulle stå bakom kameran.

Bredvid Gary Oldman sitter den brasilianske regissören José Padilha. Han slog igenom 2007 med kritikerhyllade Tropa de elite där han tog en film – som på pappret såg ut att bli en svällande muskelmassa och automatvapen – och gjorde den till en actionfilm för den tänkande människan. Filmen följer militärpolisen i Rio de Janeiros slum och vann film-festivalen i Berlins finaste pris Golden Bear, för bästa film.

Nu rättar Padilha till sin snowboardmössa samtidigt som han försöker sätta ord på Joel Kinnamans insats i RoboCop.

– I 80-talsversionen dör RoboCop innan han blir en robot. Min RoboCop lever. Han behåller sin själ, sina känslor, sina minnen, sin empati. Något dramatiskt händer och han förlorar sin kropp. Han vaknar upp och är en robot. Han kan inte röra sin son, han kan inte röra sin fru, han kan inte ha sex. Hans liv har tagits ifrån honom. Det är en mardröm. Till slut måste han ta antidepressiva för att orka fortsätta. Så jag behövde en skådespelare som kunde bära den här tunga rollen. Inte bara det – jag behövde en skådespelare som kunde göra det med endast sitt ansikte. Eftersom det är allt som finns kvar. Så jag ägnade mycket tid åt att hitta den perfekta skådespelaren och många fick göra audition. Joel fick verkligen jobba för sin roll. Men han var den som kom tillbaka och gjorde det bättre och bättre varje gång. Till slut sa jag: ”Vi kan sluta leta, vi har hittat vår RoboCop.”

För Joel Kinnaman var det inte självklart att söka rollen.

– När jag hörde att det skulle bli en remake tänkte jag: ”Den kommer jag kanske titta på… någon gång.” Det var inget jag var intresserad av att medverka i själv. Nyfilmatiseringar görs oftast av ekonomiska skäl. Det finns inga riktiga idéer bakom filmerna, man vill bara utnyttja originalets varumärke och fanbase. Men sen hörde jag att José skulle regissera den och förstod att de skulle göra något intressant. Vi lunchade och efter det mötet var jag helt desperat att få rollen. Jag gjorde allt jag kunde för att övertyga studion att jag var rätt person för jobbet. Jag filmade The killing i Vancouver och flög ner till Los Angeles tre gånger på min lediga tid för att göra audition.

Efter RoboCop har Kinnaman tre filmer på gång i år: Terrence Malick-regisserade Knight of cups med Christian Bale, Daniel Espinosas Child 44 med bland andra Gary Oldman och Noomi Rapace, samt Run all night med Liam Neeson och Ed Harris.

Christian Bale har zonat ut för länge sedan. Nu jagar Joel Kinnaman honom runt huset i Hollywood Hills samtidigt som han läser sina repliker. Raska steg, stadig stämma. Förbi evighetspoolen som viker likt en bordsduk över bergskanten, kryssande över glasterrassen där 200 statister trängs med olivspetsade tandpetare i martiniglasen, in i vardagsrummet och ut i trädgården.

Där blir han stående ensam. Ser sig omkring bara för att upptäcka att kamerorna har försvunnit. Även regissören Terrence Malick har gett upp. Han står och filmar en rosa hund hundra meter bort.

Joel Kinnaman inser att han läser sin 24 sidor långa monolog för sig själv.

– Jag gick runt där och babblade och levererade mina repliker, berättar han senare. Christian Bale hade inte läst på sina egna repliker särskilt bra, så han sa två-tre saker och det ledde in på nästa fyrasidors-harang av min monolog. Efter ett tag skippade han att säga de riktiga mot-replikerna, för han hade heller inte sett min text tidigare. Så han gick mest runt och var inte så intresserad av att lyssna på mig. Jag fick jaga runt efter honom där. Det var rätt bisarrt.

Joel Kinnaman skrattar åt minnet. Han beskriver arbetet med Terrence Mallicks kommande film Knight of cups – där han spelar mot Cate Blanchett, Natalie Portman och nämnda Christian Bale – som ”det tuffaste han gjort”.

– När Terrence får till det kan det bli vackert och poetiskt, men det här var det svåraste jag gjort inom skådespeleri. Jag hade lärt mig en 17 sidor lång monolog och vid lunch fick jag ytterligare sju sidor. När jag sen pratade med Terrence på inspelningsplatsen sa han: ”Det är inte så viktigt vad du säger för någonting.” Då hade jag lagt tre veckor på att förbereda den här texten, skrattar Kinnaman.

Har du temperament?

– Absolut. Det är klart att man kan lacka. Jag blir förbannad när folk inte är förberedda eller beter sig oprofessionellt. Eller när folk slickar uppåt och sparkar neråt. Det händer att jag blir arg på filminspelningar när folk inte jobbar tillräckligt eller inte är respektfulla.

Vad är det svåraste du gjort som skådis?

– När jag gick på scenskolan i Malmö hade jag problem med scenskräck. Jag spydde varje gång innan jag gick upp på scen. Det höll på i två och ett halvt år. Jag kände dödsångest. Jag hade en hel rutin, en liten tunna som jag brukade spy i bakom scenen. Det började bli riktigt smärtsamt. Sen kom det värsta…

Kinnaman drar efter andan.

– Jag fick en blackout på scenen och hade absolut ingen jävla aning om vad jag skulle säga. Det varade i nästan fyra minuter. Det kändes som fyra timmar. Efter det ville jag sluta med skådespeleri: ”Det är bra för mig nu.” Jag hade satsat så jävla hårt på att komma in på scenskolan, det var den första saken i livet som jag bestämde mig för att göra. Så det var ett jävligt stort beslut att lägga ner. Men i stället tänkte jag att jag dubblar insatsen. Jag var tvungen att utmana rädslorna som höll på att ta livet av mig. Så jag gjorde en en och en halv timmes lång monolog på scen. ”Antingen dör jag nu eller så tar jag mig igenom det här”, tänkte jag. Det räddade mig. Nojorna försvann. Jag är fortfarande imponerad över att jag vågade göra det. Det var modigt med tanke på hur läskigt jag tyckte det var.

Har du offrat något för din framgång?

– Känslan av tillhörighet hemma. Jag är alltid borta. Många vänskapsrelationer är svåra att upprätthålla och jag hinner aldrig träffa familjen. Det kan vara ensamt. Jag jobbar hela tiden och är ute och filmar på olika ställen i världen. Det är därför det är så kul att göra Child 44 med Daniel Espinosa och Fares Fares. Det är drömgiget. Man får hänga med sina vänner samtidigt som man får göra ett väldigt intressant arbete.

”Paparazzi­fotograferna brukar inte känna igen mig, men när jag är med tjejen kan det bli lite stökigt.”

Flickvännen Olivia Munn, som Kinna-man träffade 2012, har blivit ett stöd i karriären. Den amerikanska skådespelerskan – som varvat roller i Iron man 2 och The newsroom med modelljobb för GQ och Playboy – är väl bekant med påfrestningarna som kommer med jobbet.

– Vi stöttar varandra, det är en stor hjälp att ha en flickvän som också är skådespelerska, säger Kinnaman. Sen blir det alltid lite mer uppmärksamhet när vi är ute tillsammans, det kan vara lite galet.

Via paparazzifotograferna har vi kunnat följa paret som i eftertext-scenerna till en romantisk komedi: Joel och Olivia sitter courtside på Los Angeles Lakers-matcher, Joel och Olivia går på röda mattan-premiärer, Joel och Olivia äter middagar på Chateau Marmont.

– Det har varit en del obekväma paparazzisituationer, medger Kinnaman. Framför allt när man har kommit ut
från flygplatser. Det är alltid mer uppståndelse när jag är med tjejen. Mig brukar fotograferna inte känna igen, men när jag är med henne kan det bli lite stökigt. Det är inte någon speciell kul upplevelse det där.

Finns det inget smickrande i att de faktiskt bryr sig?

– Med den grejen är det faktiskt inte det. Det finns säkert folk som tycker det, men jag tycket bara det är pinsamt.

I dag är Joel Kinnaman en egen industri. ”Jag har en stab på åtta-nio personer som jag jobbar med. Ett team med fyra-fem agenter, manager, publicist, advokat…”

Den mousserande stämningen i bankettsalen på Washington Hilton har stigit gradvis hela kvällen, från ett civiliserat mumlande till ett gapigt AW-sorl. Joel Kinnamans bordsgrannar – bland andra Michael Douglas, Nicole Kidman, Kevin Spacey, Katy Perry, Steven Spielberg och Daniel Day-Lewis – har blivit otåliga. Så börjar ett tungt hiphopbeat dundra genom lokalen.

Kinnaman lägger armen om flickvännen Olivia Munn och Barack Obama kliver upp på podiet framför dem för att leverera sina första skämt.

– Vad är grejen med Jay-Z och hans resa till Kuba? Jag har 99 problem och nu är Jay-Z ett.

Tystnad.

– Det där var… en rapreferens, harklar sig Barack Obama.

Det är den årliga White House Correspondents’ Dinner, där Vita huset bjuder in medier och celebriteter för att umgås under mer avslappnade former än till vardags. Till traditionen hör också att presidenten bjuder på ett roast-liknande ståuppframträdande.

– Det var kul när presidenten körde lite standup, säger Joel Kinnaman. Han är ganska rolig, Obama. Det var en trevlig tillställning. En stor middag fast lite lättare i tonen. Först var det en komiker som roastade presidenten och sen gick Obama själv upp och körde standup, drev med sig själv och pressen.

Känner du dig bekväm i den miljön?

– Haha, nej! Jag känner mig verkligen inte hemma. Man får försöka vara sig själv.

Av alla roller du har gjort – från JW i Snabba cash till Alex Murphy i RoboCop – vilken ligger närmast dig själv?

– Det finns en del av mig i alla roller jag har gjort. Jag hade en tuff period mellan 12 och 17 år och den personen jag var då finns med i nästan varje roll. Jag var osäker och full av ångest. Jag både blev mobbad och var mobbare. Man har en period i livet som definierar en, och sen handlar en lång tid efteråt om att förhålla sig till den tiden. Om någon var mobbad när de gick i skolan så handlar en stor del av livet när man är vuxen om hur man förhåller sig till det. Så känner jag också, även om jag stod på båda sidorna. Den tonårstiden har blivit fundamentet i många karaktärer.

Har du lärt dig något praktiskt av alla roller? Du borde i princip kunna genomföra ett värdetransportrån nu?

– Haha, ja. En av de roligaste grejerna med det här yrket är att man får lära sig en massa kul grejer. Lära sig rida hästar, lära sig skjuta. Det är en av de viktigaste egenskaperna man behöver som skådespelare – att vara bra på att lära sig nya saker. För i en ny pjäs eller film börjar man på noll, man är ju alltid värdelös i början.

Du är uppväxt med fem systrar. Hur har det format dig?

– Mitt liv har alltid styrts av starka kvinnor. Jag har alltid känt mig avslappnad kring kvinnor, de har inte skrämt mig så som de skrämt mina manliga vänner, haha!

Berätta om ditt Entourage-liv.

– Jag lever ganska lite Entourage-liv. Jag har en stab på åtta-nio personer som jag jobbar med. Ett team med fyra-fem agenter, manager, publicist, advokat. På Run all night-inspelningen har jag med mig en polare som håller koll på mig. Vi har varit kompisar sen vi var 11 och delade de stökiga ungdomsåren ihop. Det är jävligt kul att ha honom med. Det är lättare att uppskatta det här livet och garva åt vardagen ihop med någon man känt sen barnsben. Som har en helt annan referensram än resten av omgivningen och är trygg nog att driva med en när ganska många bara säger ja. Det är skönt att ha med någon som jävlas med en.

Annons

Sex veckor efter Cafés första intervju med Joel Kinnaman ligger röken tät i en hotellsvit i Beverly Hills. Kinnaman är inne på sin tredje elcigarett. Vem som helst hade kedjerökt i det här läget. Det är kaos. Journalister från hela världen har flugit in för att intervjua Hollywoods nya svenska stjärna och hans motspelare i Robocop.

Filmbolagets regler är tydliga: ingen får ta några foton ihop med skådespelarna, ett standardkontrakt som efterföljs vid varje internationell presskonferens. Men i dag kan den samlade pressen inte kontrollera sig. En italiensk journalist i turkosa stensmycken och munkjacka mönstrad med Fiatloggan vinklar upp sin surfplatta och bränner av några smygfoton. En äldre man från Chile, en aktad veteran bland världens filmskribenter, släpper all trovärdighet han byggt upp de senaste 20 åren, lägger armen om Kinnaman och tar en jag-mötte-Joel-selfie.

PR-tjejerna har gett upp. De bryr sig inte längre. Gary Oldman, som ignoreras helt, skakar på huvudet och fånler åt hysterin kring sin svenske kollega.

Mitt i folksamlingen sitter Joel Kinnaman och stirrar på de 20-tal diktafoner som blinkar rött framför honom. Jag frågar om han växt ur den osäkerhet som präglade hans uppväxt och ungdom. Om det finns något självtvivel kvar i honom.

– Jag tvivlar på mig själv varje dag, hela tiden. Jag är bara en väldigt bra skådespelare, haha. Jag kan maskera mina svaga sidor. Som skådespelare är det otroligt viktigt att ha båda sidorna. Det krävs självförtroende för att ta sig an en roll, men samtidigt måste du tvivla och känna saker. Ibland kanske jag framstår som mer självsäker än vad jag egentligen är.

Efter 20 år i mediernas tjänst har Erik Haag funnit sin plats i solsystemet.
Dela (0)
Tweeta

Laddar