Annons
Annons

Johan Hedberg

joel
Dela (0)
Tweeta

Peter Cederling

Han lämnade Leksand för att slå sig fram som målvakt i världens hårdaste hockeyliga. Han fick en chans i Pittsburgh – och tog den. Cafés Ola Liljedahl åker till USA för att träffa Johan ”The Moose” Hedberg, NHL:s mest otippade stjärna.

Annons

Det är när New York Rangers stjärna Eric Lindros avlossar ett skott snett från höger som man första gången inser att han nog inte är så tokig den där Johan Hedberg.Räddningen är vad sportspråk brukar kalla svettig.
Publiken sjunger med när högtalarna dånar fram 70-talshiten That’s the way I like it…
Ett par timmar senare är matchen i Mellon Arena slut. Hedberg och hans Pittsburgh Penguins har vunnit med 1–0, Hedberg har hållit nollan och utses till First Star of the Game medan Lindros småsurt spottar på väggen i korridoren.
Media flockas kring Hedberg i omklädningsrummet och många av de 17 027 åskådarna på väg därifrån pratar om The Moose, älgen, som han kallas.
En bär en skylt med texten ”Moose is still loose”.
Själv är man också imponerad.
Särskilt av hans plockhand.
Fast, ärligt talat, så har man ju genom åren sett Pelle Lindbergh, Tommy Söderström, Tommy Salo och en bunt till göra ungefär lika fantastiska matcher. Därför är det som händer dagen efter det som gör att man på allvar fattar vilken exceptionell målvakt Johan Hedberg är.
Situationen måste beskrivas.
Han sitter i fåtöljen hemma i vardagsrummet. Vi är fem till, typ en motståndarfemma, där inne. Jag sitter i soffan ungefär i motståndarlagets högerforwardposition. Eftersom jag ställer frågor försöker han ha ögonkontakt med mig medan han svarar. På tv:n framför oss jagar katten Tom musen Jerry i ett av familjen Hedbergs många Playstationspel. Molly, 6 år, håller i joysticken där hon befinner sig ungefär i högerbackposition. Hon distraherar honom genom att fråga om en röd knapp då och då. Fotograf Cederling har tagit plats på golvet som vänsterback och skjuter med ojämna mellanrum blixtar i ögonen på Hedberg. Frugan Pernilla står bakom Hedbergs fåtölj som en center i klassisk Gretzkyposition. Hon gör honom osäker genom att teaterhosta när han säger nåt fel.
Hedberg har, trots kaoset, ändå situationen hyfsat under kontroll.
Vänta, säger nu hockeykännaren, det var ju en motståndarfemma där inne. Var är då vänsterforwarden?
Ja, det kan man fråga sig.
Vänsterforwarden heter nämligen Wilma, är tre år och befinner sig ibland i soffan till vänster, ibland bakom tv:n och ibland, ja ofta faktiskt, av nån anledning vilt hoppandes på Hedbergs högra fot.
Hon är det sportspråket kallar en irrationell spelare.
När Hedberg tittar på mig för att berätta om när coachen Ivan Hlinka fick sparken efter några omgångar skjuter Cederling en blixt och då, precis då, slungar Wilma en halvtuggad och lätt nerdreglad jättebit sockerkaka mot fåtöljen.
Alla ser det och hinner tänka att, aj aj aj, där kommer det att bli sockerkakekladd modell katastrof.
Swosch!
Det blir inget kladd. Hedberg lägger lugnt sockerkakan på bordet. Ingen fattar nåt. Karln har plockat skottet! Med blixten i ögonen och blicken på mig!
Man förstår där och då varför tidningen The Hockey News i julas rankade honom som nummer sju av nhl:s målvakter.
Till och med Wilma stannar upp och petar förvånat näsan en stund.
Tillbaka till Mellon Arena.
När han håller nollan mot New York Rangers är det bara ett drygt halvår sen han gjorde sin allra första match där. Ändå är han redan publikfavorit. Inte på långa vägar i klass med stans superhjälte Mario Lemieux men tillsammans med backen Kasparaitis och forwarden Kovalev på god andra plats.
Publiken älskar räddningar av The Mooooooose.
Det är så de skriker varje gång han räddar pucken – Mooooooose – och det var det han inte fattade alls för bara sex månader sen.
Kort resumé:
Hedberg var målvakt i Leksand och Tre Kronor men drömde om nhl. Han stack på vinst och förlust till usa för att via farmarhockey slå sig in i nhl. Det gick tungt. Han bröt nyckelbenet och lirade till och med ett tag med Baton Rouge Kingfish i East Coast League, farmarligornas farmarliga, innan han lämnade en skitlägenhet i en dålig förort och med gravid fru och skavt självförtroende stack hem till Leksand och skrev femårskontrakt. Men San José Sharks hörde överraskande av sig på sommaren och lovade hålla ett öga på honom under vintern.
Det gick si och så i Leksand och han tog kontakt och hade täta samtal med en mental tränare, beteendevetaren Ola Berggren som dittills mest hade jobbat med golfspelare, för att få nån rätsida på sig själv och sitt spel.
När deras samarbete nyss börjat gjorde han några toppmatcher. I två av dem satt San José på läktaren och gjorde klart att de ville ha över honom till vintern.
Drömmen vaknade igen men självdog mer eller mindre när han snart fann sig vara femte målvakt i deras organisation och långt från nåt annat än en plats i farmarlagen, först i Kentucky Throughblades och sen det fristående ihl-laget Manitoba Moose på den kanadensiska prärien i kalla Winnipeg.
Det var inte utan att han längtade till Dalarna.
För precis lika mycket hockeykultur som det finns i Leksand saknades det i Kentucky. Arenan, där det mest spelades basket, tog
24 000 åskådare. Hockeylaget hade 3 000
i snitt fram till slutspelet började. Då sjönk det till 400. Fråga inte varför.
För en kille som haft Dan Labraaten och bröderna Abrahamsson med modersmjölken var det deprimerande.
På så sätt var det ett lyft när han plockades till Manitoba Moose. I Winnipeg kan folk hockey som i Leksand och sen nhl-laget Winnipeg Jets såldes är Manitoba Moose
stadens stolthet och drar 7 000–8 000 till
Jets gamla hemmaarena varje omgång.

Gilla Cafe.se på Facebook

Vi stannar där och går tillbaka till den 12 mars förra året.
– Vi hade förlorat på kvällen borta mot Cincinnati och jag kände mig rätt deppig. Jag pratade i telefon med Pernilla och sa att det nog var dags att dra tillbaka till Sverige. Igen. Det var alltid 30 grader kallt och nhl kändes så fruktansvärt långt borta. När jag kom hem nästa morgon mötte Pernilla mig på flygplatsen. Vår manager pratade i telefon och Pernilla skrattade och sa ”du ska se att du ska till nåt nhl-lag nu”.
Själv kände Hedberg det som att han snarare skulle till nåt korplag.
– Så när vår manager faktiskt kom till mig och sa att jag trejdats trodde jag inte att det var sant.
Next stop Pittsburgh, alltså – känt för en nedlagd stålindustri, som konstnären Andy Warhols uppväxtstad och för att filmeposet Deer hunter börjar där.
Dagen därpå hälsade han på Lemieux och Jaromir Jagr i omklädningsrummet på förmiddagen och debuterade på kvällen som nhl-målis, visserligen som reserv bakom Jean-Sebastien Aubin, men ändå.
– Vi förlorade med 2–1. Jag tyckte att Aubin hade varit rätt bra men i duschen hör jag ett par killar viska ”fan, vad dålig målvakten är, vad håller han på med”. Då svalde jag och insåg att, oj då, vilken press man har på sig.
Nästa match fick du stå?
– Dagen efter. Den 16 mars. Florida Panthers borta. Jag har aldrig varit så laddad i hela mitt liv. Inte blev det lättare när en reporter kom fram och sa ”du vet att Pavel Bure kommer att ha minst tre frilägen i dag”.
Hade reportern rätt?
– Det tog tio minuter. Sen kom Bure fri och gjorde mål. Jag visste exakt vilken dragning han skulle göra och ändå lurade han mig. Sen kom han fri två gånger till och då räddade jag. Bland annat i ett avgörande läge precis när vi höll på att rycka ifrån.
Kunde du njuta av situationen?
– Första matchen på bänken gjorde jag definitivt det. Jag minns hur jag satt och tänkte att, herregud, här sitter jag äntligen. Jag hade sett så många nhl-matcher på tv och varje gång tänkt, ojojoj, vad jag skulle vilja byta jobb med åtminstone reservmålisen.
– I debuten gjorde en kombination av Floridas värme och anspänningen att jag fick kramp i både fingrar och ben och tänkte att, nej, det får bara inte hända. Tänk att få avbryta debuten på grund av kramp.
Då var det svårare att njuta.
Bröt du?
– Nej, men det var nära. I tredje perioden med tio minuter kvar la de ner pucken och precis då låste sig båda händerna och båda benen. Samtidigt. Jag bara hoppades att de inte skulle skjuta. Men det blev avblåst så jag kunde stretcha och sen klarade jag mig
matchen ut. Vi vann med 6–3.
Sen dess är han förstemålvakt i Penguins.
Övergången från Manitoba Moose gick så snabbt att nån målvaktshjälm i Pittsburghs färger inte gick att skaka fram. Hedberg stod därför i sin Manitoba Moose-mask, en ljusblå sak med älgar på som tv älskade att zooma in, och fick därför smeknamnet
The Moose.
Mycket tack vare hans storspel gick Pittsburgh till slutspel.
Men den riktiga Moosehysterin började
i tredje matchen mot Washington i slutspelet och då är vi tillbaka vid publikens dova Mooooooose-vrål när han räddar.
– När jag gjorde min första räddning i den matchen hörde jag publiken bua och fattade ingenting. Sen buade de nästan varje gång jag rörde pucken. Jag var väldigt fokuserad men ändå lite störd över det där. Jag funderade om jag sagt eller gjort nåt. Först i slutet av matchen förstod jag att de ropade Mooooooose. Vi vann med 3–0 och sen
var det igång.
De andra i laget då?
– Nej, de var också fundersamma ända till slutet av matchen.
Vet du hur det började?
– Jag träffade några killar långt senare som sa ”vet du att det var vi som började skrika moose när du räddade”. De hade snackat ihop sig på sin sektion och fick till slut hela publiken med sig.
Det blev rena älgjakten i Pittsburgh.
Maskeradbutikerna, vilka det finns många av i paradernas och Halloweenfirandets förlovade land, meddelade att det var rusning efter älgkostymer. När Hedberg slog på tv:n en dag såg han en reporter gå runt i älgdräkt och fråga folk om de visste vem The Moose var. Vägskyltarna mot stadsdelen Heidelberg pekade med lite grön färgs hjälp plötsligt mot He_d__berg. Efter varje träning och match gav fans honom tygälgar, älgteckningar, älgdockor, älgnyckelringar…
Fortfarande får han flera i veckan.
Han hamnade på omslaget till The Hockey News och intervjuades av tv i klassiska Hockeynight in Canada.
Inför mötet med Buffalo Sabres i kvartsfinalen utlyste en radiostation i Buffalo
en tävling, där den som lyckades sno Moosemasken skulle få 5 000 dollar.
Pittsburgh med Hedberg slog ut Buffalo med ”världens bäste målvakt” Dominik Hasek i målet och hjältesagan fortsatte.
I Winnipeg gjorde folk vågen bara Hedbergs namn nämndes. Sen Jets såldes till usa har stan hamnat på hockeyns bakgård,
så när lagets älg plötsligt syntes överallt blev det en påminnelse om fornstora dagar.
Fast priset togs i tredje kvartsfinalen, den första hemmamatchen mot Buffalo.
– Jag hade hört rykten om att klubben
försökte köpa älgsouvenirer från Manitoba. Men trots att jag var förvarnad trodde jag inte mina ögon när vi kom in på isen vid uppvärmningen och 18 000 åskådare sitter med gula älghorn i skumgummi på
huvudena. Hela laget tjöt av skratt.
Frugan Pernilla suckar:
– Fast jag behöver inte kalla honom Moose.
– Ännu, tillägger Johan.

Och, nej, han har aldrig jagat älg i dalaskogarna. Fast han har en stående inbjudan från sin målvaktskompis i Leksand, Per-Ragnar Bergqvist.
Pernilla berättar att uppmärksamheten är underlig för barnen. När Johan var med på Mollys skola en dag fick han skriva autografer hela tiden, både till barn och vuxna.
I förhållandet till sina barn är Hedbergs ganska svenska. Det vill säga han tar mycket del i allt även om han säger att han, faktiskt, är jävligt trött på att leka med Barbie nu.
Gunga är myyyyycket roligare.
– I Kentucky var det en spelare som på allvar sa att Johan höll på att förstöra hans äktenskap, eftersom den spelarens fru plötsligt fick upp ögonen för hur mycket en man kan hjälpa till hemma, skrattar Pernilla och tillägger:
– Behöver jag säga att den spelaren inte
gillade mig?
Hon och Johan är ett par sen tio år nu eftersom, som Johan säger, ”vi träffades när jag var en vilsen 18-åring och hon fyra år äldre raggade upp mig”.
Vi åker till t.g.i. Friday’s, inte så långt från Hedbergs hyrda hus i stadsdelen Upper St Clair, och käkar lunch. En bil tutar bakom oss och Hedberg vinkar glatt medan han förklarar att ”det där är Ken Wreggets, förre Pittsburghmålvakten, fru som nu ser som sin uppgift att lära min fru hur man ska shoppa om man har en man som är nhl-proffs”.
Det är Wreggets hus, faktiskt inrett av gamle backen Ulf Samuelssons fru Jeanette en gång för många år sen, som de hyr och bor i med sina två barn och aupairen Theres, som visar sig vara gamle Philadelphiaproffset Per-Erik Eklunds lillasyster.
Hedberg markerar att han varit några år
i usa nu genom att beställa milkshake till maten. Cocosmilkshake!
Sen insisterar han på att få bjuda.
Och, okej då, med en årslön på 900 000
dollar, drygt nio miljoner kronor, har han kanske råd och jämför man med notan han betalade i Florida några månader tidigare är den här gratis.
– Laget var ute och åt, berättar han, Lemieux tittade på priserna och sa att, japp,
i kväll blir det rookiemiddag. Restaurangen hade nämligen en av Nordamerikas största vinkällare. Och när Lemieux säger nåt blir det så. Vi fyra man svettades och började ringa och kolla hur mycket pengar som fanns på korten.
21 000 dollar gick notan på, 220 000 kronor…
Men så var också cheesecaken ovanligt god.
Med all respekt, varför tog Pittsburgh dig, en 27-årig svensk i farmarligan, av alla målvakter?
– De hade tydligen hållit ett öga på mig både i Kentucky och Manitoba och försökt få loss mig tidigare. Deras assisterande general manager, Ed Johnston, gammal målvakt själv, hade scoutat mig flera gånger.
Utan att du visste det?
– Jag hade inte en aning. Men första året jag kom över var det en spelare som inte drack öl trots att alla andra gjorde det en kväll. Jag undrade varför och han sa att man aldrig vet vem som sitter på läktaren nästa dag. Det har jag tagit till mig. Jag skulle aldrig kasta bort min chans genom att inte satsa allt inför en match. I farmarligan är man fruktansvärt egoistisk och spelar för sig själv och den scout som kan sitta på läktaren.
Och mycket riktigt så satt ju Pittsburgh där en dag utan att jag visste det. Tänk om jag varit bakis då.
Känner ni spelare inte igen scouterna?
– Vissa känner ju nån igen och då sprider det sig att i dag sitter Columbus eller Tampa på läktaren. Då blir det som tjuren Ferdinand i tv. Alla ska visa hur stora,
starka och duktiga de är.
Många tyckte att du var en idiot när du lämnade Sverige, där du var förstemålvakt i Leksand och då och då stod i Tre Kronor,
utan kontrakt med en NHL-klubb.
– Jag vet, men de som känner mig förstår. För mig har nhl alltid var en sån stor dröm. Jag vågar säga att det varit en större dröm för mig än för de flesta andra. Jag var ju draftad av Philadelphia Flyers sen några år, men de var aldrig intresserade så då måste jag ta saken i egna händer.
Varför är NHL en sån dröm?
– nhl är bäst när det handlar om hockey. Elitserien och landslaget var också mål men för mig har nhl alltid varit det stora målet. Om det inte hade blivit nhl för mig, trots att jag åkte över, hade jag kunnat acceptera det. Men om jag inte åkt över och gett mig själv chansen skulle jag aldrig förlåtit mig själv.
I somras fick du lite skit av NHL-spelarnas fackförbund för att du verkade för lycklig över att spela i NHL.
– De har gjort mycket bra för att driva upp lönerna, men för mig betyder pengarna just nu väldigt lite. Förra säsongen betydde de ingenting, kan jag ärligt säga. Då skulle jag gärna betala för att spela i nhl. Spelarfacket menar att den som tar ett sämre kontrakt än vad den kanske är värd förstör för nästa.
Jag sa i tidningar att jag inte tänkte bråka och vara dum och det gillade ju inte facket. De sa till min agent att jag inte fick säga så. Men det är lätt för dem att säga. Jag har jobbat för det här hela mitt liv. Skulle jag sabba det genom att bråka om pengar? No way.
Var du nervös när du gick in i Pittsburghs omklädningsrum första gången?
– Självklart. Det var ju som att gå in ett rum fyllt av idoler. Och som svensk är man inte så van. Hemma tas man om hand. Här får man en flygbiljett, en hotellbokning och en tid då man ska vara på träningen. Många av killarna som spelat i kanadensiska juniorligan flyttade hemifrån när de var femton och har bytt klubbar hela tiden sen dess.
De är vana och väldigt öppna och har lättare att snabbt smälta in.
Vilket intryck gjorde Lemieux?
– Jag blev förvånad att han såg så ung ut. Han kom fram och hälsade, var trevlig, önskade mig välkommen. Och på isen är han bara bäst. Jag är oerhört imponerad. På campen innan säsongen i år spelade jag mot honom några matcher. Han gjorde två mål på mig. Båda från bakom målet. Han pricksköt mig i knävecket och in. Medvetet båda gångerna. Det gör inte vem som helst.
Han äger numera klubben och spelar själv igen efter comebacken förra året. Ses han av er andra som en i laget eller ägaren?
– Jag tror ingen ser honom som ägaren, men alla har stor respekt för honom. Till och med de som han spelat med i många år och även när han var ung, typ Kevin Stevens, har respekt. När Mario pratar är det tyst. Och bestämmer han nåt så blir det så, som när vår general manager skulle väljas in i Hall of Fame i Toronto. Då meddelade Mario att vi alla skulle åka dit och titta. Punkt.
Bjuder han hem er?
– Nej, men Ken Wreggets fru tog med Pernilla i bilen och spanade lite utanför huset en dag. Ett riktigt mansion i Pittsburghs eget Beverly Hills.
Upper St Clair, där Hedbergs bor, är inget Beverly Hills men ett fint område. Förr bodde rätt många Pittsburghspelare där, men numera bor de flesta nära träningshallen och golfbanan som finns där.
En av grannarna, Steve, som säljer försäkringar, meddelar att det blir barbecue hos honom på kvällen. Pittsburgh Steelers, stans amerikanska fotbollslag, spelar hemmamatch och det är omöjligt att få biljetter. Därför barbecuen. tv:n släpas ut i trädgården, elden tänds och sen står vi där med öl i händerna och pratar hockey, football och Usama bin Ladin.
När Hedberg går för att prata med en annan granne slår Joe, som jobbar med
datorer, fast att Hedberg är en praktkille.
Mr Barbecue-Steve nickar och förklarar:
– Han är stjärna här, en verklig kändis, men ändå har han fötterna på jorden. Det är inte alla som klarar det. Men skulle han sväva i väg tar vi ner honom på jorden. Vi har bott bredvid kändisar förr.
Han nickar mot Ken Wregget, husägaren och förra målvakten, som just kommer förbi med en cigarr i ena handen och en öl i andra.
Steelers vinner och alla är glada.

Dagen efter käkar vi lunch på McNastys, en sportbar. På vägen dit visar Hedberg att han inte direkt är infödd Pittsburghbo genom att köra helt fel. Hela tiden. Fast, som han säger, man får väl ta det som sightseeing och så pekar han på ett hus och berättar att där uppe bodde Kovalev förut och som en riktig guide upplyser han oss om att Kovalev har eget flygplan och ibland flyger spelarfruarna till New York för lite shopping.
Att snittlönen i nhl ligger på 1,4 miljoner dollar bör påpekas i sammanhanget.
På McNastys – där servitrisen lite förvånande inte känner igen Hedberg utan frågar om vi är turister – beställer Hedberg cocosmilkshake till maten igen.
Det är möjligt att det inte fanns i Leksand när han växte upp, tänker man när han börjar prata om allvarligare saker.
– Det finns artonåringar som kommer in
i ligan och spelar i tio år och kanske inte alls på samma sätt kan uppskatta det. De tar det mesta för givet. Jag har kämpat länge för det här, hemma och sen i farmarlag, och kan nog uppskatta framgången på ett annat sätt.
Han har alltid trott på sin förmåga.
– Jag har alltid varit intresserad av att utforska det vi har inom oss. Jag tror att vi har mycket kraft som vi inte använder. Det gäller bara att lära sig hantera den på rätt sätt. När jag började prata med Ola Berggren, min mentala tränare, handlade våra resonemang ofta om hur jag skulle kunna kontrollera de positiva och negativa känslor som kommer.
– Vi pratade om i vilka situationer jag inte känner mig stark och när jag är nervös. Han har lärt mig otroligt mycket. Allt jag tänkte förra året, när det plötsligt lossnade och allt gick så fort, var saker jag och Ola pratat om. Men det där gäller inte bara idrott utan alla situationer i livet. Allt kommer tillbaka till den själsliga biten, för styrkan sitter i huvudet.
För Johan föll mycket på plats när han kom till Pittsburgh, inte bara när det gäller hockeykarriären.
– Jag bodde ensam på hotell, eftersom Pernilla åkte hem till Sverige med barnen när jag trejdades dit. Själv på ett hotellrum får man mycket tid.
Hans mamma Bia dog 1999 i als, en sjukdom som slår ut muskelcellerna och leder till döden och som blev stort uppmärksammad
i Sverige när författarinnan Maj Fant drabbades av den. Johan Hedbergs mamma dog efter fyra års sjukdom.
För Johan, som bara var några år över tjugo, var det självklart en tuff tid när hon blev sjuk – och han samtidigt skulle försöka slå sig in i nhl.
– Det första hon tappade var talet och ätförmågan. Jag led så mycket med henne.
Vi hade nyss fått Molly och det var hemskt att se hur hon inte kunde göra det hon skulle ha velat göra. Men man lär sig av allt. Även av sånt. Både jag, mina bröder och min far växte säkert av det som hände. Inte minst lärde man sig att vara tacksam och att ta vara på det man har.
I samband med hennes sjukdom och senare död fick han kontakt med en präst, Sten Boman från Siljansnäs, som han fortfarande har som vän och samtalspartner.
– Vi pratade mycket, framför allt efter mammas död. Mycket av det vi talade om känner jag igen från samtalen med Ola Berggren.
Det var allt detta han låg där på hotellrummet i Pittsburgh, där han hade ställt upp foton på både familjen och mamma, och funderade kring och liksom sorterade tills
det kändes som om mycket föll på plats.
Han har svårt att beskriva vad som egentligen hände:
– Jag har nog alltid varit intresserad av att söka och att ställa de där svåra frågorna. Vad är livets mening? Vad är Gud? Karriären som tog fart, barnen som fötts, mammas död och allt som hänt under en ganska kort tid behövde nog bearbetas. Det jag gick igenom där var, tja, meditation, sökande, religion…
Men han vill inte kalla sig religiös.
– Sökande är ett bättre ord. Om det är Gud eller nåt annat som finns vet jag inte. Andreas Karlsson, som spelar i Atlanta, är djupt religiös. Hans pappa är pastor. Vi brukar ha roliga diskussioner och tycker olika om mycket. Men sånt är givande.
De snackas vid ibland på telefon, precis som han gör med ett par av de andra svenskarna. Målvaktskollegan Tommy Salo
i Edmonton till exempel.
– Jag ringer och pratar målvaktsspel med Salo ibland. Om vi ska möta ett lag som jag aldrig mött, så ger han gärna lite tips att den spelaren brukar göra så och den si.
Många säger att målvakter är lite speciella som personer. Tommy Söderström sa en gång till mig att han bara hade mött en normal målvakt i hela sitt liv, Rolf Ridderwall.
– Ja, Söderström själv är ju inget undantag. Vi känner varandra bra men jag kan säga att han var mycket mer seriös än han ville ge sken av. Generellt kan man säga att målvakter alltid håller ihop, pratar samma språk.
Kufar?
– Nja, jag tror inte det även om jag hört det förr. Men det är klart att en målvakt har en särskilt utsatt position, så kanske måste man ha ett psyke som gör att man klarar det. Målvakten blir ofta hjälte eller slagpåse.
Tommy Salo?
– Han är en egen människa. Otroligt lugn. Han kan nästan sova i omklädningsrummet och sucka över att det känns trögt men sen går han ut på isen och är hur bra som helst.
Har inte han gett dig ett fint smeknamn?
– Jo, jag har ju flera gånger varit andre- eller tredjemålvakt i landslaget och bara fått stå mot nåt blåbärsland. Därför började han kalla mig ”Norgedödaren”.
Du får puckar i 150 kilometer i timmen på dig. Är du rädd?
– Aldrig under en match. Men tio på
morgonen när man fryser på en träning och ser Krzyzstof Oliwa, vår slagskämpe, ladda för slagskott är man lite rädd. Han är en typisk fighter. De skjuter alltid stenhårt och vill helst sätta alla i krysset. Hans kontroll är inte den bästa och när man blir äldre inser man att det inte är kul att få puckar på nyckelbenet eller i huvudet på en träning.
Gör det ondast där?
– Nej, mellan benen är värst, där hjälper inga skydd. Men det är uppe kring huvudet det är lättast att bli skadad.
Vilka är dina bästa polare i Pittsburgh?
– Andrew Ference, backen, bodde på samma hotell som mig i början så vi fick bra kontakt direkt och delar ofta rum nu. Och så Hasse Jonsson, förstås. Det var ett jättestöd att ha honom här.
Apropå Jonsson.
På Pittsburghs träning blir det en dag stor succé när Jonsson kliver in på isen och direkt ramlar omkull. Han tittar på skenorna och ser att de är tejpade och stönar ”Hedberg” högt.
Efteråt frågar en reporter Hedberg om det verkligen var han som utfört detta attentat mot stackars snälle Jonsson från Järved:
– Jag? säger Hedberg med teaterförvåning
i rösten.
– Skulle jag göra så mot Jonsson? Nej, nej, nej. Jag är ju den enda vän han har i det här laget.
Alla skrattar.
Dagen efter har nån skrivit om den historien i pappren vi journalister får i pressrummet inför matchen mot Vancouver Canucks på kvällen.
Och med tanke på att Vancouver vinner med 4–1 och Markus Näslund gör två mål på Hedberg – det ena genom att använda just Jonsson som sköld – är historien från träningen det enda roliga som händer den kvällen.
Fast annars skrattas det mycket i laget.
– Jag blev förvånad, berättar Hedberg, när jag upptäckte att det mitt under en match kan skojas och hånas rejält i båset, typ om nån har ramlat. Men det är väl allvaret i grunden som gör att det behöver lättas upp ibland.
När vi är med en dag i träningshallen, där 100-150 åskådare tittar på, och ska plåta Hedberg är det full fart i omklädningsrummet efteråt. Andrew Ference låtsas vilja avslöja en massa skandaler om Hedberg och Kasparaitis sjunger ”The Moose, The Moose, The Moose…” på nån melodi som möjligen kan vara en folkvisa från hans Litauen.
– Själv håller jag låg profil, säger Hedberg, vi har så många roliga typer att det inte behövs en till.
Oklart vad Jonsson med tejp under skridskorna skulle sagt om det.
Men när det gäller kläder har Hedberg hög profil, tycker i alla fall de lagkompisar som kallar honom Jesper, efter Parnevik, för hans
i deras ögon märkliga kostymer.
Men är man The Moose så är man.
Kings, en restaurangkedja i Pennsylvania, har skapat en glass, Johans Moose Track Sundae, och vevar en reklamfilm för den
i tv:n. Inspelningen skedde i ishallen och Johan fick lön från det amerikanska skådespelarfacket(!) för sin insats.
– Den är god, lovar Hedberg.
Innan vi tar flyget hem åker vi för att testa den och titta på tallriksunderläggen som Hedberg lär pryda, men restaurangen visar sig ha stängt den dagen.
Vilket kanske var lika bra, eftersom det är tveksamt om man ska lita på smaklökarna hos en kille som dricker cocosmilkshake till allt.

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar