Jonas Cramby: Därför är vi som har det gott ställt mindre generösa

Jonas Cramby | Publicerad 2014-12-16 12:20 | Lästid: 5 minuter

De senaste åren har jag börjat tjäna lite mer pengar än tidigare.

Det är visserligen inga fantasisummor jag pratar om. Jag skulle till exempel aldrig kunna köpa en jättestor motorbåt – snarare ett schyst kapell till sittbrunnen och en uppsättning nya fendrar, vad jag nu ska ha sådana till utan båt i och för sig.

Anyway, att plötsligt ha lite pengar över att strö omkring sig är förstås fantastiskt. Men det gör också grejer med min självbild. Efter att ända sedan tonåren ha levt på nudlar och California White är det kanske inte konstigt att min inre, arga punkare himlar med ögonen och mumlar något om att jag är en borgerlig gubbjävel så fort jag klickar hem en 350-kronorsriesling från Systembolagets beställningssortiment.

Samtidigt så vet jag ju numera hur sjukt gott det är att dricka en krispig tysk spätlese till en 14-månaders grottlagrad grand cru-comté, så jag har lärt mig att ignorera den där inre rösten.

– Håll snattran och ät du dina nudlar, punkarjävel, säger jag tyst för mig själv och slickar njutningsfullt rent mina fingertoppar, en efter en.

Det finns dock också situationer då jag inte kan skoja bort vem jag faktiskt har blivit.

Häromdagen var jag inne på en webbshop och klickade, utan att egentligen tänka efter, in en munkjacka för 3 000 kronor i kundvagnen. Det var visserligen den slutgiltiga munkjackan, den som skulle göra att jag aldrig mer skulle behöva köpa en munkis, men ändå.
En munkjacka? För 3 000 kronor?

Med pekfingret darrande över ”Buy”-knappen genomgick jag en akut personlig kris.

Jag ville verkligen ha den där munkjackan (och den var dessutom redan perfekt sliten, så ingen skulle någonsin misstänka att den kostade 3 000 kronor).

Samtidigt tänkte jag på allt annat jag skulle kunna göra med de där pengarna om jag avstod från munkjackan. Exempelvis hjälpa nio fattiga barn genom ett skolår, skänka 15 getter till svältande familjer eller köpa 57 liter California White till min inre, arga punkare.

Om jag tryckte på ”Buy”-knappen – vilken typ av person var jag egentligen då?

Hade jag helt enkelt blivit ett rövhål?

* * *

Jag vet, det här låter som det vanliga självömkande gnället från en hycklande västerländsk lyxkonsument innan ett riktigt dyrt och onödigt inköp.

Men det kanske inte är så dumt att fråga sig om man är ett rövhål då och då?

Det finns till och med forskare som gör det numera.

I somras myntade brittiska The Guardian begreppet ”The asshole effect” – rövhålseffekten – för att sammanfatta ny forskning som visade att människor blev mer och mer själviska ju bättre ställt de själva fick det.

Det var ett amerikanskt psykologteam under ledning av Paul Piff (jo, han heter så) som låg bakom rönen. Bland annat undersökte de huruvida människors val av bil på något sätt korrelerade med deras uppträdande i trafiken. De ställde sig helt enkelt i korsningar, tittade, antecknade och fann snart ett smått chockerande mönster: förare av dyra högstatusbilar var betydligt mer aggressiva och själviska i trafiken än förare av billigare bilar. Lyxbilsägarna var upp till fyra gånger mer benägna att tränga sig före lågstatusförarna och susade tre gånger så ofta förbi fotgängare på övergångsställen utan att ens sakta ner.

Detta medan förarna av budgetbilarna stannade för att släppa fram de gående varje gång.

När jag läste om detta i The Guardian var det en bekräftelse på något jag själv känt på mig under hela mitt vuxna liv. Jag har till exempel alltid varit extra försiktig varje gång jag sett en sprillans ny BMW eller Mercedes i trafiken, men utan att riktigt förstå varför. Förrän nu.

Fascinerad av sina resultat fortsatte Paul Piff (återigen, han heter verkligen så) att forska och drog snart slutsatsen att det inte var bilarna i sig som förändrade människors beteende – utan pengarna de köpt dem med.

– Även om pengar inte nödvändigtvis gör någon till någonting, förklarade Piff, så visar sig rika människor ändå vara mer benägna att prioritera sina egna intressen framför andras. Det är helt enkelt mer troligt att de kommer uppvisa karaktärsdrag som man traditionellt förknippar med, tja, rövhål.

* * *

Denna rövhålseffekt, som den alltså kom att kallas, visade sig inte bara bakom ratten, utan på en mängd olika sätt.

Om någon till exempel sa att det skulle bli fotografering så rusade rika människor oftare till spegeln för att ”piffa” sig än de med mindre pengar. Om testobjekten ombads att rita symboliska cirklar för olika personer så ritade förmögna människor jättestora cirklar för sig själva och pyttesmå för andra. Och när forskarna placerade ut en godisskål i ett väntrum för handikappade barn så var det uteslutande de välbärgade som försåg sig.

Tvärtemot vad man kanske kan tro så visade sig även rika människor ge mindre pengar till välgörenhet än fattiga.Om de välbeställda gav bort pengar alls så gjorde de det hellre till saker som kultur än direkt till människor som svälter. (Detta beteendemönster bekräftades även när Youtubekanalen STHLM Panda tidigare i höstas testade att tigga: vid businessmeckat Stureplan i centrala Stockholm fick de inte en krona på hela dan – i förorten Rinkeby drog de in 245 spänn på mindre än en timme.)

Den psykologiska orsaken till detta, menar Paul Piff, är att om man plötsligt får fördelar som andra saknar så rationaliserar man det med att man helt enkelt måste ha förtjänat dessa fördelar – och att man därför måste vara mer värd än de som har mindre.

”Because I’m worth it!”, typ.

Förenklat kan man alltså säga att artisten och vänsterdebattören Mikael Wiehe haft rätt i alla år. Rika människor är as. Roffiga, snåla och själviska. De är farliga i trafiken och stjäl godis av handikappade barn.

Men förhoppningsvis finns det ett botemedel.

* * *

För med undantag av ett par rejäla bakslag i den här utvecklingen – ja, jag kollar på dig, senaste riksdagsvalet – så går vi hela tiden mot att bli ett mindre och mindre douchigt samhälle.

Historiskt sett har vår krets av medkänsla ökat från att bara innefatta oss själva till att även innefatta vår familj, vår stam, vår by, vårt land, vår värld och, på senare år, både djur och natur. Världen blir hela tiden mindre, vi blir mer och mer sammankopplade med varandra – och med det följer en ökad medkänsla som faktiskt kan fungera som ett motgift mot rövhålseffekten.

I Paul Piffs undersökning var det nämligen de människor som bodde i förmögna förorter – och som sällan eller aldrig träffade människor ur andra samhällsklasser – som var absolut snålast och mest själviska. Men efter att de visats bilder på svältande barn så började de ögonblickligen att bete sig lite mer empatiskt. När de påmindes om andras elände blev de helt enkelt schystare människor.

Medicinen mot akuta rövhålssymtom är alltså ungefär den här: intressera dig för omvärlden, träffa en massa olika sorters människor och ifrågasätt dig själv lite hårdare i stället för att hela tiden gå omkring och döma andra.

För förmögna människor föds förstås inte onda. Det är snarare så att pengarna ger vissa psykologiska avtryck på dem som får dem.

Som att man till exempel hellre köper en munkjacka för 3 000 kronor till sig själv än skänker tolv åsnor till en fattig by i Afrika.

Så att jag till slut faktiskt ändå tryckte på den där ”Buy”-knappen gör mig alltså både till ett rövhål – och ganska mänsklig.

Jonas Cramby

Illustrationer: Graham Samuels