Jonas Cramby: Därför fängslas vi av kriminella

Jonas Cramby  |  Publicerad 2010-05-15 17:22  |  Lästid: 5 minuter
crime

Krönika publicerad i Café 5/2010. Illustration av Jonas Bergstrand.

* * * * *

För ett par år sedan fanns jag och en kompis på listan över misstänkta för ett värdetransportrån i Hallunda utanför Stockholm.

Min första tanke när jag, som aldrig ens har snattat, fick höra detta var inte rädsla och vrede över att bli oskyldigt anklagad. Det första jag tänkte var:

– Vad mycket tjejer jag kommer få nu.

Brottslingars förmåga att attrahera kvinnor är välkänd och något som aldrig upphör att fascinera oss män. Jag menar, hur sjuk får man vara som skriver brev till inspärrade mördare och andra kriminella?

Helge Fossmo och Tony Olsson har båda träffat kvinnor och gift sig inne i fängelset. Juha Valjakkala hävdar att han fick mellan 30 och 50 beundrarbrev om dagen efter morden i Åmsele. Och personalen på det fängelse där Josef Fritzl sitter påpekar visserligen att han har fått en del hatbrev, men mannen som höll sin dotter inspärrad i källaren i 24 år har mottagit hundratals kärleksbrev. Och han är ju inte ens snygg!

Överallt i vår kultur kan man hitta exempel på hur mycket vi älskar att förfasas över hur knäppa en del kvinnor är. Discovery Channel, som alltid har varit snabba att plocka upp och definiera mäns intressen, har precis börjat sända realityserien Prison wives. Dagstidningar publicerar regelbundet artiklar av typen ”Därför attraheras kvinnor av brottslingar” och det finns väl inte en modern man som inte varit inne på den nya, svenska fängelsedejtingsajten ”Prisondate – en fängslande kontaktsida”, där tribaltatuerade tjyvar och mördare berättar att de gillar ”skogspromenader och mysiga hemmakvällar” men ogillar ”svältande barn och översittare”.

Slutsatsen är given: Tjejer är galna.

Grejen är ju bara att män är precis likadana. Kanske till och med värre. För i stället för att bara ligga med busarna vill vi se ut som dem.

***

Ända sedan slutet av 1800-talet, då de brutala gatugängen Apacherna terroriserade stadsdelen Montmartre i Paris, har laglydiga män influerats av kriminellas stil. Apachernas vilda dans och särpräglade kläder – keps, vida byxor, rödvitrandig tröja, scarves och stora polisonger – spred sig och blev snart oerhört populär hos den franska medelklassen.

När den amerikanska motorcykelklubben Boozefighters 1947 festade så hårt att de ställde till med den ökända Hollister­incidenten skapade de i förlängningen den moderna tonårskulturen. Fem år senare inspirerade händelsen filmen The wild one och när filmens rekvisitörer lät Marlon Brando och Lee Marvin ha likadana kläder som det verkliga mc-gänget – Levi’sjeans, boots, skinnpaj och vit t-shirt – definierade de för alltid ungdomsupproret och rock’n’rollens basgarderob.

De stora ”Zoot Suit”-kostymer som de mexikanska gatugängen, så kallade Pachucos, bar i USA på 1930- och 40-talen inspirerade den svenska swingpjatten och det var Pachucons ”quiff” – en bakåt­kammad, fet frisyr – som fick Elvis att färga håret svart och dränka det i pomada.

Till vardags bar Pachucon välstrukna chinos, rutiga Pendletonskjortor, vita t-shirts och hade kroppen full av sentimentala, handpickade svartvita tatueringar – stilyttringar de hade plockat upp i fängelset. En look som latinska gängmedlemmar (och en hel värld ”whiteinos”) har än i dag.

Vår tids amerikanska storstadsgäng, som Bloods och Crips, har också påverkat modet på ett sätt som inte heller kan underskattas. I dag kan man se allt från åttamånaders spädbarn till 45-åriga reklambyråchefer klä sig som en Blood eller en Crip i nerhasade baggy byxor (återigen en fängelsestil), amerikanska sportkläder och guldkedjor.

Även brittiska busar har haft stor påverkan på det manliga modet. 1890-talets Scuttlers var våldsamma arbetarklassgäng som redan då hade en särpräglad stil med sina donkeyjackor, scarfar runt halsen och spetsiga träskor, perfekta att sparka in huvuden med. Scuttlern utvecklades efter hand till både Teddyboys (som gett oss creepers-skon och Edwardian-jackan) och Skinheads (som gett oss bombarjackan och de upprullade jeansen) samt de välklädda fotbollshuliganer, så kallade Casuals, som gjorde italienskt sportmode till en världsangelägenhet för några år sedan.

Kriminella har helt enkelt, i hundratals år, haft en avgörande påverkan på hur vi män klär oss.

Men varför vill vi egentligen se ut som dem som misshandlar, hotar och stjäl från oss? Och varför blev jag så smickrad av att bli misstänkt för ett värdetransportrån?

***

När jag gick på mellanstadiet var jag den ende i klassen som inte regelbundet snattade godis. Faktum var att jag aldrig hade stulit något över huvud taget, men detta var en hemlighet som jag vaktade lika noggrant som den att jag var den förste i min åldersgrupp att få könshår.

– Cramby, ska du inte duscha?

– Nä, jag duschar hemma.

Orsakerna till min laglydighet var inte etiska – jag var helt enkelt feg, livrädd för att åka dit. Detta hindrade dock inte att jag njöt av andras stöldgods, tvärtom. Jag lämnade in stora godisbeställningar så fort min bästa kompis ”Pink” skulle iväg och sno grejer.

Den stora utmaningen för ”Pink”, som egentligen hette Torbjörn, var de paket chokladcigaretter med fejknamn som Lucky Streak och Marlborough som låg på disken rakt nedanför kassörskan. Dessa var ansedda som omöjliga att stjäla, men Pink var inte den som gav upp. Hans plan gick i korta drag ut på att han skrev upp alla fula ord han visste på en bräda och lämnade fram till kassörskan. Och medan hon läste kunde Pink i lugn och ro plocka på sig stöldgodset.

Efter kuppen satt vi tysta i vår hydda och rökte chokladcigaretter. Jag iakttog hur Pink sofistikerat förde en Pamel Light mot munnen, tog ett låtsasbloss och snabbt drog bort lite papper samt bet av en bit choklad.

– Du är så cool, tänkte jag.

Min nästa konfrontation med lagen skulle komma i 20-årsåldern. Jag hade upptäckt gangstarappen och med den börjat odla en ny stil. Precis som killarna i min favoritfilm Blood in, blood out avslutade jag mina meningar med ordet ”ese” och kunde då och då utbrista saker som ”Vatos locos forever” (Galna snubbar för alltid). Jag köpte en hoodie på Team Sportia som jag bar med huvan upp och lånade ett par jeans av en överviktig kompis som jag bar nerhasade på höften.

En kväll när jag och mina kompisar var på väg ut på stan fick jag ett infall och ställde mig bakom en parkerad cykel, fattade tag om pakethållaren och juckade lite mot den. Medan jag gick vidare hörde jag hur en bil gjorde en u-sväng på gatan och snart blev jag nerbrottad. Det visade sig vara en snut som, med mina armar i ett polisgrepp och ett stenhårt knä i ryggen, väste:

– Vad fan flydde du för? Jag kunde ju ha skjutit dig.

Medan snuten ringde in mitt personnummer fick jag stå med benen brett isär och händerna på polisbilen. Över taket såg jag hur en annan polis ryckte på axlarna och med en blick bad om ursäkt för sin hetsige kollega.

Innan de släppte mig sa han:

– Ge dig på levande saker nästa gång, va.

Jag hade skrapsår på armbågarna och en värkande axel. Och precis som mina bröder i Compton och East LA hade jag blivit dömd på förhand på grund av mitt utseende. Jag kunde inte ha känt mig coolare.

***

Som modern man får man alltid höra saker som att vår ”manlighet är i kris” och att det är ”machokomplex” och den ”manliga våldskulturen” som bär ansvaret för allt elände i världen.

Jag har aldrig känt igen mig i det där. Jag erkänner gärna att jag har ett machokomplex, det har alla intressanta människor, men det betyder inte att jag bryter mot lagen. De flesta av mina vänner odlar någon form av fascination inför gammaldags, destruktiv manlighet samtidigt som de betalar sina räkningar i tid och ställer upp när det är gårdsstädning. Detta kan ta uttryck som ett överdrivet intresse för andra världskriget, fängelse­skildringar eller rockbandsbiografier. De följer UFC och bygger motorcyklar i samma stil som Hells Angels gjorde på 60-talet.

Dessa ”machokomplex” återspeglar sig även i modet: Just nu kan man se skäggiga innerstadshipsters klä sig exakt som amerikanska skogshuggare (även om det är i svindyra japanska designermärken och killarna i fråga inte kan tända en brasa ens med tändstickor).

Men detta är förstås bara en lek med gammaldags manliga attribut, precis på samma sätt som en karriärkvinna i dag kan vilja klä sig som en burleskstrippa från 30-talet eller en hemmafru från Mad men – utan att skriva under på den tidens könsroller och värderingar.

Det var också på grund av denna fascination för destruktiva, manliga attribut som jag blev misstänkt för att vara en värdetransportrånare:

Jag och min kompis Nikola höll på att bygga en lowrider som vi brukade provköra i Hallundatrakten. Bilen var sänkt, choppad och såg uppenbarligen så tuff ut att någon hade tagit registreringsnumret och ringt och tipsat polisen.

Efter ett kort förhör blev vi avskrivna. Polisen skrattade till och med när vi visade bilder på vår lowrider. Särskilt åt bakluckan, som ingen riktig kriminell skulle vara korkad nog att glida runt med.

Där hade vi låtit airbrsuha ett motiv där Nikola och jag står och håller i handeldvapen, omgivna av sexiga bikinitjejer och flygande sedlar.

Under motivet stod det: Vatos locos forever.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:09