Jonas Cramby: Farliga former

I höstas skapade ett slagord inom svensk hiphop stor debatt om mäns fixering vid kvinnors kurvor. Jonas Cramby analyserar varför utropet ”Inga smala gussar!” blev så kontroversiellt just nu. Dessutom spårar han musikhistoriens stora kroppsanthems – och minns en ödesdiger fest där Sir Mix-a-Lot tog överhanden…

* * * * *

Tror året var 1993 och jag och mina kompisar var inne på skatepunk och ryggsäckshiphop, australiskt importöl samt läderhalsband formade som den afrikanska kontinenten. Men mest av allt var vi nog inne på Sir Mix-a-Lots rumpanthem Baby got back.

Faktum var att vi avgudade den låten.

Förutom att den naturligtvis svängde så fanns det något härligt uppviglande med den. Sir Mix-a-Lot var inte bara, precis som vi, en riktig konnässör av den kvinnliga bakdelen – utan också en smittsam agitator, på riktigt upprörd över hur världen behandlade dem som begåvats med en lite tyngre gump.

Jag minns särskilt en förfest och hur uppeldad min kompis Native Tongue-Stefan blev.

– Precis som Sir Mix-a-Lot kan jag inte längre förneka det: jag gillar stora rövar, utbrast han plötsligt. Så enkelt är det. Det är så skönt att någon äntligen tar bladet från mun och säger det rakt ut: ”My anaconda don’t want none unless you got buns, hun!”

– Word, sa jag och höjde min Foster’s för en skål.

– Word, sa Native Tongue-Stefan.

– Jag förstår inte ens var alla de här sjuka skönhetsidealen kommer ifrån?, fortsatte han. Jag menar, det är inte vi killar som tycker att tjejer ska se ut som benrangel? Det är ju media. Som Mix-a-Lot säger: ”So Cosmo says you’re fat? Well I ain’t down with that!” Nä, det jag söker hos en kvinna är humor och intelligens plus att hon ser ut att ständigt gå omkring och bära på en säck med medicinbollar.

– Word, sa jag.

– Word, sa Native Tongue-Stefan.

– Vet du vad man borde göra? fortsatte han och reste sig upp. Någon borde säga till tjejerna att de är fina precis som de är och vet du…

Han bet sig själv i underläppen och pekade tankfullt på mig med sin Foster’s.

– … Jag tycker att det ska bli du och jag.

Jag svarade inte.

– Word? sa Native Tongue-Stefan och kollade på mig.

– Eeeeh… word, sa jag, plötsligt väldigt tveksam.

Precis som Native Tongue-Stefan – och de flesta andra killar jag kände – älskade jag verkligen de här stora, mjuka kvinnorna som Sir Mix-a-Lot rappade om (men, om man ska vara ärlig, var jag även mycket förtjust i de små och hårda). Så det är klart att jag också ville göra något för den kollektiva, kvinnliga självkänslan. Men vad? Det var något som inte kändes helt hundra.

En snubbe som måste ha ställt sig själv samma fråga är den svenske rapparen Toffer. När han tidigare i år lanserade den omdebatterade catchphrasen ”Inga smala gussar” så blev den nästan omedelbart föremål för en het debatt på främst bloggar och Twitter. Där vissa tyckte att det var bra att Toffer gick mot det spinkiga skönhetsidealet och lyfte fram ett alternativ så fanns det andra som fann hans uttalande som ännu ett exempel på den så kallade ”manliga blicken” – att män så ofta träder in som en slags all­s­mäktiga smakdomare med den självpåtagna rätten att bedöma kvinnors kroppar. En tredje grupp tyckte i sin tur att grupp nummer två gjorde samma sak – men att de försökte säga till kvinnor vad de ska tycka och vad de ska dansa till.

Eftersom världen är en rätt så komplex plats så hade väl alla, så klart, en poäng.

Samtidigt fanns det faktiskt inget unikt vare sig med Toffers catchphrase eller Stockholmssyndromets låt Lårparti (som också drogs med i diskussionen). De var bara de senaste i en lång rad av musikaliska hyllningar till den välbyggda kvinnan. För historien om dansmusik är också till stor del historien om den väl tilltagna bakdelen (och hur härligt det kan vara att skaka på den).

Redan storbandsmusikern Glenn Miller, nu mest känd som en artist som studierektorer knäpper med fingrarna till, sjöng till exempel att: ”It must be jelly, cause jam don’t shake like that.”

Sedan går det en rak linje av musikaliska kärleksförklaringar till den lite rundare kvinnan (och i vissa fall även mannen) – från 30-talets direkt tjockis­hyllande jumpblues till 70-talets stjärtfixerade funkmusik.

Under 80- och 90-talet kom sedan hiphopen – och plötsligt bågnade texterna som en fullvuxen kvinnas cykelbyxor av alla stjärtreferenser. Så gott som alla rapartister gjorde sina egna rumplåtar. Från LL Cool J:s Big ole butt till Wreckx-N-Effects Rump shaker.

De sanslösa rumphyllningarna kulminerade 1994 när Bass-N-Effect släppte sin The booty call – en låt som innehåller otroliga 126 referenser till kvinnans bakdel, nästan en booty varannan sekund!

Och det var inte bara heterosexuella män som uttryckte sig som smurfar med en anal störning. Även kvinnor (Beyonces Bootylicious), gaykillar (Queens Fat bottomed girls) och tecknade seriefigurer (Svampbob Fyrkants I like square butts) hyllade bakdelen.

Så, med en hel musikhistoria av referenser till välbyggda kvinnor, varför blev folk egentligen så irriterade på Toffer?

Jag tror att det är så här: Dels var Toffers uppmaning tråkigt exkluderande – det finns väl egentligen ingenting som säger att inte spinkiga tjejer kan skaka vad deras mamma gett dem?

Sedan tror jag en del av oss män också skulle ha blivit småtrötta efter drygt 100 års tjatande om, säg, våra testiklar.

Till sist så lät också Toffers uttalande misstänkt likt en manstyp som jag brukar kalla för Fina killen-killen.

Fina killen-killen är heller inget nytt fenomen, han har retat gallfeber på oss sedan urminnes tider. Redan i Bibeln, faktiskt, så pratas det om hur sjukt störigt det är när folk ”basunerar ut sin godhet i synagogorna och på gatorna för att dra uppmärksamhet till sig genom sina goda gärningar”.

Det är denna urgamla drift att visa sig på fina linan som till exempel fick Joakim Hillson att skriva Vacker utan spackel eller Magnus Betnér att gå ut med att han är bisexuell – även om han så klart aldrig provat.

Det är också denna drift som får samtida stockholmare att sitta på fik och diskutera hur knäppa människorna i Tea Party-rörelsen är – och sedan titta sig nöjt omkring för att se så att alla hörde. (Samt, inser jag nu, skriva krönikor som den här.) Det var också exakt denna drift som fick Native Tounge-Stefan (och mig) att ge oss ut och peppa tjockisar den där fatala partykvällen 1993.

Native Tongue-Stefan stod mitt på dansgolvet i sin Jansport-rygga och spanade efter någon att ge gåvan av ett litet bättre självförtroende. Han var inte typen som brukade gå fram till okända tjejer, så för att samla mod (och spara pengar) hade han svept en flaska av dessertvinet Diamant precis innan vi gått hemifrån.

Nu började han bli rejält berusad, och jag kände någonstans att jag borde hindra honom. Men sam­tidigt: Han var ju på väg att göra en god sak? Eller?

Då satte dj:n på funk-o-metalgruppen Clawfingers, vid den här tiden, enorma hit Nigger och plötsligt insåg jag vad som var på väg att ske. Jag och Native Tongue-Stefan tyckte nämligen att denna låt var oerhört rolig med sitt extrema Fina killen-killen-budskap om att amerikas svarta befolkning borde sluta kalla sig själva för niggers – det är ju ett skällsord ju!

Denna åsikt kanske skulle vara befogad om det kom från till exempel Public Enemys Chuck d – men den blev bara fånig när den levererades av ett gäng väl­mående medelklassungdomar från Roslagen i jätte­stora shorts och pipskägg. Så för att förhindra att Native Tongue-Stefan gjorde ett fruktansvärt misstag kastade jag mig efter honom. Men det var för sent.

– Vet du? Du är bra precis som du är, hörde jag honom säga medan han försökte fokusera blicken på den välbyggda tjej han bestämt sig för att peppa.

– Ehh… tack? sa tjejen.

– Du duger, fortsatte han. Kom ihåg det. Och låt ingen annan säga något annat. Vi killar gillar runda tjejer. Och personligen… så älskar jag stora rövar.

– Vaddå? Jag har väl inte…

– Du behöver inte tacka, avbröt han. Och förresten är det ju insidan som räknas, gumman. Du är vacker inombords. Glöm aldrig det.

Native Tongue-Stefan vände sig om och började gå tillbaka åt mitt håll. Han nickade självbelåtet när han plötsligt fick en handväska i bakhuvudet.

– Vem fan är du och vem har bett om din åsikt!? skrek tjejen.

Och det tror jag är något vi alla borde fråga oss själva lite oftare.

(Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2011.)

Läs Jonas blogg här!