Jonas Cramby-krönika: Grymma gamla gubbar

Jonas Cramby  |  Publicerad 2010-12-03 17:36  |  Lästid: 5 minuter

Cafés prisbelönte krönikör förklarar varför alla borde ha en mentor – och varför vår rädsla för åldrandet är betydligt överdriven. Tidigare publicerad i Café 11/2010.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Min första äldre manliga förebild utanför familjen kallades Linton. Linton var en småknubbig, extremt blond man i 35-årsåldern som jobbade på industrin där jag extraknäckte sommaren mellan nian och ettan. Han hade fått sitt smeknamn efter att en gång ha köpt en lp-skiva (ja, du hör hur länge sen det här var) av reggaeartisten Linton Kwesi Johnson och han pratade hela tiden om att åka till en festival i Tyskland där Burning Spear skulle uppträda. Då och då dök han upp på jobbet med delvis flätat hår – som om han provat att fixa dreads själv, men plötsligt gett upp och gått iväg för att göra något annat.

Linton var något så ovanligt som en medelålders västgötsk Black Panther, och en dag när jag måste ha sett extra uttråkad ut kom denne underlige man fram till mig.
– Vet du vad du skulle behöva? sa han. Du skulle behöva lite ganja.

Han formade pekfingret och tummen till ett ”O” och sög vällustigt i sig den osynliga röken från en låtsasjoint. Linton höll fram handen och nickade uppmuntrande åt mig ett par gånger, som om han ville att jag skulle ta den. Jag var helt chockad.

Inte för att jag för en sekund verkligen trodde att Linton ens provat hasch – sånt existerade knappt där jag växte upp – utan för att det var första gången jag såg en vuxen man bete sig så oerhört barnsligt. Min erfarenhet av män i Lintons ålder var snarare att de brukade se ut ungefär som Leif ”Loket ”Olsson, att de bara var intresserade av trav och legymsallad och att de alltid var ute och promenerade med sin jakttax. Utan att riktigt veta varför tog jag ändå den där luftjointen ur handen på Linton. Jag drog med kisande ögon in den osynliga röken i lungorna och andades långsamt ut.

Jag log mot honom och nickade långsamt, fast jag egentligen inte fattade nånting. Men Linton var uppenbarligen en intressant människa, trots att han var så obegripligt gammal som 35. Det gick helt enkelt inte ihop.

Annat var det förr. Länge var en medelålders man det absolut häftigaste man kunde vara. Det var fashion att vara fet, skallig och ha allvarliga planer på att kolonisera ett litet afrikanskt land bara för att kunna döpa huvudstaden efter sig själv. Sen kom 50-talet med ungdoms-revolten och 60-talet med den kvinnliga frigörelsen. Hårda år för gubbarna, onekligen.

Till stor del är det förstås fortfarande just gubbar som klamrar sig fast vid makten här i världen – men ingen tycker ju faktiskt att de är ett dugg coola längre. Tvärtom finns det väl ingen kategori av människor som det just nu är mer okej att hata på än män från, ja, 35 år och uppåt. Vad dessa män än företar sig så finns det alltid någon som i sarkastisk ton kommenterar det. De medelålders män som tar hand om sin kropp beskylls för att ha en medelålderskris – de som inte gör det är bara feta. De som lägger sina pengar på en sportbil är patetiska – de som kör Saab är gubbiga. De som har makt är förtryckare – de som inte har det, ja, de är antagligen förtryckare de också.

Det här kan innebära en hel del problem med självbilden när man själv, som jag, plötsligt befinner sig i den här ålderskategorin. Och tro mig, du är inte safe om du är 20 heller – du kommer också, om du har tur, att bli medelålders en dag och ha en massa nya 20-åringar efter dig som gapar om hur gubbig du är. Det är också de som tillbringar sina ungdomsår med att allra mest högljutt skrika ”gubbjävlar” som sedan drabbas hårdast av åldersnoja – och det är dessa män som hårpluggs- och longboardindustrin sedan lever på.

Så hur hanterar man att man blir äldre? Jo, man skaffar nya manliga förebilder. Ännu äldre manliga förebilder.

Vi lever i en kultur där man helst inte ska man ha några idoler efter 15 års ålder. Men de som tycker så är i regel samma människor som anser det lite fint att säga att man bara kollar på ”nyheter och naturprogram” och inte tycker om när efterrätter ”är för söta”.

Jag har tvärtom alltid tyckt att naturen är bättre i verkligheten än på tv, att mörk choklad smakar som något längst bak i skafferiet på ett äldreboende – och att man kanske ser lite längre om man står på någon annans axlar. Själva ordet förebild har nästan helt tagits över av sjungande och dansande dokusåpadeltagare som efter fem minuter i medieljuset börjar tjata om hur viktigt det är för dem att ”vara en förebild”.

Varje gång jag hör ordet missbrukas på detta sätt sträcker jag mig, om inte efter min revolver, så i alla fall efter min fjärrkontroll. För mig är en förebild någon som kan lära mig något om vad det innebär att vara människa – inte en 16-årig Idol-deltagare i palestinasjal som kan leverera en Stena Line-version av Leonard Cohens Hallelujah och vars idé om att vara en förebild är att ge utslätade svar i kvällstidningsintervjuer. I stället letar jag efter äldre män som fortfarande är kreativa, öppensinnade och åtminstone försöker hålla sig stiliga.

Som den 66-årige regissören David Lynch, som fortfarande är lika kreativ och urflippad som en konstskolestudent (samt har en snygg frisyr och verkar vara fantastiskt trevlig). Lynch gör spelfilm, målar, fotar, skriver böcker, gör tecknad film, ritar serier, samarbetar med hiphopartister eller släpper rockabillyplattor – och har han inget att göra just i dag så gör han en fisk av papier maché eller startar ett nätbaserat dokumentärprojekt med uppgift att skildra hela det amerikanska folket.

Av exakt samma orsak beundrar jag den 84-åriga författaren Elmore Leonard, som trots sin ålder inte ser några hinder i att låta sina böcker utspela sig i till exempel Los Angeles hiphopvärld. Eller den nu 80-årige Clint Eastwood, vars regikarriär tog fart först i 60-årsåldern och som nu verkar ha nått sin kreativa peak (även om han, ärligt talat, börjar se lite ut som en tant).

Jag blir även inspirerad av fiktiva karaktärer som Ted Dansons åldrande och levnadsgiriga stoner-vd i Bored to death eller David Duchovnys extremt avslappnade (och kåta) medelålders författare i Californication. På samma tema tycker jag att silverräven Jeff ”The Dude” Bridges är världens snyggaste man. Det finns något oerhört attraktivt med att ha de hårda åren bakom sig och ett ansikte som berättar om dem.

Och när jag hör andra killar, yngre än jag, klaga på sitt fysiska förfall så tröstar jag mig med att tänka på de sherpas och mexikanska indianer som dagligen, och långt upp i ålderdomen, utsätter kroppen för fysiska ansträngningar värdiga en elitidrottsman och i vars kulturer det fysiska åldrandet ses som något du styr själv, åtminstone fram till ungefär 70 års ålder.

Det finns mycket tröst och inspiration att hämta hos män som är äldre än vi, men vi gör det allt mer sällan. Förr var det vanligt att unga män hade en mentor – en äldre och mer erfaren man som gav dem råd inom ett yrke eller inom religiösa, konstnärliga eller filosofiska frågor. I dag finns det kanske pliktskyldiga mentorprogram på en del större företag, men annars är äldre, mer erfarna män tyvärr mest något man driver med i komediserier.

Tvärtemot vad många tror är förmågan att planera inför framtiden nämligen ett tecken på intelligens och överlevnadsförmåga. Det är egentligen bara lägre stående djur och fans av filmen Döda poeters sällskap som envisas med att leva i nuet. Och det är det som en äldre mentor, idol eller förebild kan påminna dig om: Det finns ett liv 10, 20, 30, 40 eller, om du har tur, 50 år från nu.

Jag vill inte nödvändigtvis själv göra alla dumheter som mina idoler har gjort, men jag kan längta efter att redan ha gjort dem. Att se dessa äldre män är den bästa trösten när jag tänker på mitt eget åldrande. Det är som om de säger till mig: ”Det är lugnt, Jonas. Vad du än gör här i livet så kommer allt att ordna sig till slut.” Kanske var det också det Linton visade mig – att det faktiskt finns alternativa sätt att växa upp på än de mest uppenbara.

Linton gav mig en ogenomtänkt insikt som Morrissey senare skulle formulera: ”Age shouldn’t affect you. You’re either marvellous or you’re boring, regardless of age.”

JONAS CRAMBY
jonas.cramby@cafe.se

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:12