Annons
Annons
Annons


”Hade inte Kim Jong Il lett en kärnvapenbestyckad diktatur skulle han vara lysande som parkförvaltare i Parks and recreation. Och Mobuto skulle kunna vara värd för Saturday night live.”

Mitt i vansinnet är envåldshärskaren en sjukt humoristisk figur. Jonas Cramby tar en titt på de mordiska narcissisterna som styrt några av världens mest tragiska stater – och hittar en parallell till vår vardag. För vem skulle inte passa på att fylla ett land med förgyllda kopior av sig själv om man bara fick chansen?

* * * * *

New York Times-journalisten Maureen Dowd beskrev en gång den irakiska diktatorn Saddam Hussein som en ”folkmordsbenägen Jerry Seinfeld”. Nu kanske det kan verka lite magstarkt att jämföra en vardagshumorist i mockajacka med en politisk ledare så grym och hänsynslös att han vid sin rättegång fick det tveksamma rekordet att inneha den längsta anklagelseakten i världshistorien. Men Maureen hade nog ändå en poäng. För mitt bland rapporterna om det fruktansvärda lidande som Saddam orsakat så sipprade det också ut små detaljer som det var svårt att inte dra på munnen åt. Som historierna om hans underliga dubbelgångare, hans extrema fåfänga samt att han var så orolig över att bli tjock att han begärde att FN skulle skicka med fettsugningsmaskiner i sina hjälpsändningar.

Annons

Så vad är det egentligen med dessa små män i sina stora uniformsjackor som vi, åtminstone ibland, faktiskt finner så himla roligt?

Hur kan vi till exempel tycka att det är kul att den blodtörstige, kongolesiska diktatorn Mobuto under 60-talet förbjöd att något annat namn än hans nämndes i media, att ingen annan fick bära leopardhatt samt att hans helt vanliga käpp var så tung att det krävde åtta man att lyfta den?

Varför fnissar vi när vi hör att han också bytte namn till ”den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och obändliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”?

Och hur kan vi skratta åt att Kim Jong Il bara har en enda stående order till sitt kulturministerium (”gör mer tecknat”) samt att han hävdar att han skrev 1 500 böcker under sin studietid, att han är världens bästa golfare samt att det är han som har uppfunnit hamburgaren – även om han kalla dem för gogigyeopbbang (koreanska för ”dubbelbröd med kött”)?

Och säg nu inte att vi garvar i något slags satiriskt syfte. Att om vi skrattar åt ondskan så förlorar den sin makt och yada yada. För även om det är en fin tanke så fungerar det nog inte alltid så (plus att den terroriserade befolkningen antagligen skulle föredra hjälpsändningar).

Adolf Hitler var till exempel en stor komediälskare och sägs ha blivit oerhört smickrad när hans stora idol Charlie Chaplin gjorde den politiska satiren Diktatorn om honom. Det sägs till och med att Hitler skaffade själva symbolen för total mänsklig ondska, sin karaktäristiska mustasch, för att hylla sina komedihjältar Charlie Chaplin och Laurel Hardy i Helan och Halvan. Lite som du tog med en bild på Oskar Linnros sist du gick och klippte dig.

Nej, den verkliga orsaken till att vi skrattar tror jag är så enkel att den genomsnittlige diktatorns personlighet nästan exakt är konstruerad som våra allra roligaste komedikaraktärer.

Jag läste en gång i en intervju att när Ricky Gervais arbetade med sin The office-karaktär David Brent analyserade han humorhistoriens roligaste figurer för att få reda på vad det egentligen är som vi tycker är så kul med dem. Och han fann att ju större skillnad det finns mellan en persons bild av sig själva och hur andra egentligen ser dem – desto roligare blir det.

Och vilka människor har egentligen mer uppblåsta egon än diktatorer?

Tänk på det: Om inte Kim Jong Il hade varit ledare för vår tids största kärnvapenbestyckade diktatur så skulle han vara lysande i rollen som ny parkförvaltare i Parks and recreation. Och Mobuto? Skulle inte han kunna vara värd i ett avsnitt av Saturday night live?

Eller ta Turkmenistans president mellan 1991 och 2006, Saparmurat Nijazov, skulle inte han ha kunnat bli den perfekta ersättaren till Michael Scott nu när han lämnat amerikanska The office?

Absolut! För den som inte gråter när han läser om denna bisarra mans påstådda nycker kommer förmodligen skratta så han lipar.

Medan hans befolkning levde under fruktansvärda förhållanden fullt jämförbara med de fattigaste afrikanska länderna, så ägnade Nijazov nämligen (som diktatorer ofta gör) dagarna åt att fylla landet med statyer och porträtt av sig själv. Allt, från samtliga sedlar till livsmedel och alkohol, bar hans allvarliga feja.

Han placerade till och med en solid guldstaty av sig själv, monterad på en roterande skiva så att han alltid var vänd mot solen, mitt i den 50-gradiga Karakumöken.

Där beordrade han också, av någon anledning, att ett ispalats till hans ära skulle byggas.

Vidare var landets bibliotek endast fyllda av böcker Nijazov skrivit själv och för att ta körkort var man tvungen att memorera hela hans nationalepos Själens bok – en bok som också sköts ut i rymden så att även utomjordingar skulle kunna läsa den. Nijazov hade även dille på att byta namn på saker – ofta efter sig själv eller sin älskade mor. Han bytte namn på städer, månader, meteoriter och veckodagar. Till och med ordet för ”bröd” ändrades och fick mammans namn. ”En halv surdegs-Britta, tack”. Han förbjöd heller inte bara balett, opera och datorspel utan också långt hår, skägg, guldtänder och manliga tv-presentatörer med make-up (eftersom han hade problem med att skilja män och kvinnor åt).

När han slutade röka förbjöd han så klart tobak och när han blev irriterad på en underhållare förbjöd han, lite mer förståeligt, playback.

Nijazov är kanske det tydligaste exemplet på hur extrem manlig fåfänga egentligen ser ut när den blir driven till sin yttersta spets. CIA:s diktatorexperter har till och med ett namn för detta tillstånd – de kallar det en ”narcissistisk explosion”.

Och jag slår vad om att du känner minst en person som skulle bete sig exakt likadant, bara någon gav dem chansen?

För är det inte därför vi finner dessa små män i sina stora uniformsjackor, åtminstone ibland, så himla roliga? För att skratt samtidigt funkar som en säkerhetsventil och att vi, på något underligt vis, känner igen dem från våra egna liv?

På samma sätt som det finns vardagliga versioner av psykopater – som kanske snarare försöker lura dig när du köper en mountainbike på Blocket än att ritualmörda dig till Vivaldi – finns det också människor som delar diktatorns personlighet, fast på en oerhört mycket mildare nivå.

Dessa personer kallas narcissister och du känner igen dem på att det är han eller hon (oftast han) som du skrattar åt, fast han inte är särskilt rolig, och att det är honom vars ego du ständigt känner dig tvungen att lirka med så att han inte blir sur och grinig och kanske till och med börjar jävlas med dig.

Narcissister anser sig nämligen stå över andra människor, förväntar sig uppmärksamhet och smicker utan att någonsin känna att de behöver ge samma sak tillbaka. De är missunnsamma, kontrollerande och ganska ointressanta – eftersom de inte är intresserade av något annat än att tillfredsställa sin egen fåfänga.

Och eftersom det kan vara så himla jobbigt att umgås med en narcissist ser de ofta till att sätta sig i en beroendesituation till andra människor. De kanske arbetar hårt för att bli din chef (som Michael Scott/David Brent), de kanske beter sig som diviga as när du är beroende av dem under ett arbetsprojekt eller så bjuder de dig på middag och köper dyra presenter bara för att sedan kunna spela på din tacksamhet.

Eller så mutar de militären och tar över ett litet land bara för att kunna fylla det med roterande guldbyster av sig själva.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12/2011.

Läs Jonas blogg här!

Annons

Dela (10)
Tweeta


Laddar