Annons

The Talented mr Cramby

Så många talanger, så lite fokus. Café berättar historien om hur multibegåvningen Jonas Cramby gick från oförlöst slacker till att bli Sveriges hetaste matprofil.

Text Klas Ekman
Foto Calle Stoltz
Annons
Dela (160)
Tweeta

För ungefär fem år sedan fick Maria Nilsson ”en känsla”. Det var dags för en riktigt bra texmex-bok. Intuitionen sa henne att den skulle ligga rätt i tiden, så hon började googla och läsa bloggar i sökandet efter en lämplig författarkandidat.

Till slut fann hon en person som verkade bra. Den skrevs av en pojkman i fyrtioårsåldern vars blogg ständigt skiftat fokus. Först hade den handlat om jogging, sen om ett försök att bli äventyrare, sen om allmänt manliga spörsmål, sen bara vitsigheter och roliga klipp, lite pappa-
funderingar och så till sist en massa recept och bilder på tortillapressar. Det senare hade vissa av hans vänner tolkat som något av ett utmattningssymptom; nu var det slut på det roliga. Men det visade sig snabbt vara helt fel. Efter att joggarna flytt kommentarsfältet fylldes det av glada grillare och skräpmatshipsters. Bloggen blev större än någonsin.

– Jag testade några av recepten, säger Maria Nilsson i dag. Och det som imponerade var att han faktiskt lyckades få till smakerna riktigt bra. Detaljkänslan var fantastisk för de kändes helt genuina. Många kan skriva bra recept, men få har den sortens förmåga. Så jag ringde upp honom.

Maria Nilsson är förläggare på Natur & Kultur och har en trendspaningsförmåga utöver det vanliga. Det var Maria Nilsson som köpte rättigheterna till sensationen Ved när alla andra skakade på huvudet.
Hon har scoutat och gett ut Martin Johanssons första surdegsböcker och Jon Widegrens Flippin’ burgers. Samt den alltför förbisedda Expedition: Mathantverk av Henrik Francke, Mikael Einarsson och Gustav Lindström. (Och om ni nu börjar misstänka att min fru jobbar med PR för förlaget i fråga så stämmer det alldeles utmärkt. Men så är det här också en incestuös artikel, för den handlar också om en av mina allra, allra bästa vänner.)

Maria Nilsson har en känsla för tajming och uppenbarligen även denna gång, för hon fångade honom i den enda sekund på säkert tio år då han spontant tagit emot ett telefonsamtal. Ett möte bokades och en skäggig man med keps, svart t-shirt och svarta jeans kom in på hennes kontor och… sa ingenting.

– Herregud, tänkte jag. Vad är det här för person? minns Maria Nilsson att hon tänkte efter att förgäves ha försökt sig på ett utbyte av de vanliga artighetsfraserna.

Hösten 2012 släpptes Texmex från grunden och boken förändrade livet för Jonas Cramby. Få som känner honom kan säga att de träffat en större begåvning. Men de flesta av oss som känner honom hade också gett upp hoppet om att han faktiskt skulle få den sortens genombrott han förtjänade. Varje gång han bemästrat en ny talang så har han nämligen per automatik tröttnat och gått vidare till något helt nytt. Och sedan börjat om från början igen. Hans odefinierbara blogg var en symbol för hans liv. Oerhört underhållande, briljant men ständigt skiftande.

Tre år och tre böcker senare har Jonas Cramby inte bara revolutionerat vårt sätt att äta texmex, grilla, äta mackor och laga mexikanskt; han har också blivit Mr Pulled Pork med hela svenska folket. Numera är Crampa den där typen av kokboksförfattare vars namn står i enorma bokstäver när stora köpkvarter ordnar påkostade kalas (i Sickla i Nacka headlineade han till och med – före Erik Lallerstedt!). Och de totala försäljningssiffrorna för hans böcker är numera sexsiffriga. Han har också blivit något av en kändis. I alla fall ”på saluhallar”, enligt honom själv.

Fast det hade nog lika gärna kunnat gälla kläddesign, art direction, fotografi, humor, ”vanligt” författande eller något av alla de andra områden där Jonas Cramby visat uppseendeväckande begåvning.

Så varför blev det mat? Var detta vad multitalangen hela tiden ville?

KING OF THE ROAD. Signifikativt för Jonas Crambys liv är att han aldrig gjort det som omgivningen förväntat sig av honom: ”Alla bokförlag som kontaktade mig ville ha en svensk High fidelity eller One day. Men om jag ska gå igenom helvetet av att skriva en roman så har jag faktiskt ingen lust att vara småputtrigt mysig.”

Annons

”Mat, sprit och musik är de bästa sätten att upptäcka världen på”

1. GOURMETEN. En remarkabelt långsmal med bröd på Oktoberfest i München 2011.
2. ÄVENTYRAREN. En tripp till Svalbard med kompisen och dåvarande Cafékollegan Kalle Zackari Wahlström 2012.
3. JOGGAREN.Innan Crampa blev alla hipsterfoodies älskling bloggade han om löpning (och poserade oklart i garderob inför Las Vegas Marathon).
4. SYNTHAREN. Den tatuerade kokboksprofilen i något mer androgyn skepnad under sin ”Boy George”-period.

Jonas Cramby är krogrecensent i Metro. Följaktligen är han ute och äter regelbundet. Just nu är enda sättet att träffa honom att följa med ut under en sådan kväll. Året har varit hektiskt. Han har släppt en ny kokbok, ¡Taco loco!, jobbat med events och pr-jippon och dessutom separerat från sin mångåriga sambo Li Winther. Den gemensamma lägenheten såldes tidigt i somras, men han har inte hittat någon ny som duger och bodde ett tag på sitt lantställe.

– Att inte veta när mina döttrar kunde bo hos mig igen är faktiskt det mest smärtsamma jag någonsin varit med om i hela mitt
liv, säger han i ett av de mysiga båsen på Brasseriet inne i Kungliga Operan.

Privat är det alltså kaos, ”även om Li och jag faktiskt kommer väl överens och är bra kompisar”, men karriärmässigt står han på topp. En inte helt oväntad situation. Han halvskämtar om hur en förläggare som en gång försökte värva honom berättade att författare blir knäppa efter 100 000 sålda böcker. Det är då de blir alkisar eller skiljer sig.

– Och jag har sålt typ 100 000 exemplar nu, sammanlagt.

Servitören kommer förbi och något mycket märkligt utspelar sig. Jonas Cramby börjar diskutera och provsmaka viner på ett synnerligen kräset sätt. Det hade man aldrig trott för, säg, fem år sedan, men så har han också gått en sommelierutbildning på deltid sedan dess.
Den kulinariska bakgrunden är dock skräpmat. Han kommer från en plats där ett vanligt – och helt accepterat – helgnöje för hungriga ungdomar var att leta ”nyschlängt” i papperskorgarna utanför det lokala grillköket.

Hemorten Kvänum ligger mitt ute på västgötaslätten och när Jonas Cramby växte upp arbetade hans pappa som kemi- och mattelärare och hans mamma på den lokala fritidsgården. Själv var han som barn är mest, fram till dess att han upptäckte synthen i tidiga tonåren och startade ett band.

– Jag tyckte att Boy George var den snyggaste som fanns och när folk sa att han var bög skrattade jag bara. Homosexuella fanns liksom inte, vilket säger rätt mycket om platsen och tiden. När
mitt band spelade på jordgubbens dag i Vara hade jag tajts, turkosa brottarskor,en sidenskjorta som var jättestor och ett patronbälte. Och spetshandskar och arabiska smycken. Raggarna skrek.
Detaljkänslan fanns där från scratch och gav honom jobb. Som 14–15-åring reste han runt för märket Madame Chic och sålde smink.
– Jag anordnade hempartyn hos hemmafruar som druckit vin. Jag visade krämer och smörjde in dem.

Redan då visade Jonas Cramby sin förmåga att gå in totalt för ett intresse. Hans gamla bästis Jonas Clason (designer på Acne och grundare av Whyred och All Tomorrow’s Parties) bodde också i Kvänum och minns vilket intryck Crampa gjorde.

– Crampa var precis som nu och körde stenhårt på sin stil och det var sjukt inspirerande. Han lyckades till och med få föräldrarna att bygga om rummet så att han fick ett schackrutigt golv vilket var väldigt synth. Det är så typiskt honom. Han köper inte bara skorna och fixar håret, han bygger om rummet.

Efter högstadiet flyttade Crampa till Skara för att gå en linje som bland annat innehöll formgivning. Han fick praktik på modetidningen Clic i Stockholm, det absolut coolaste magasinet i Sverige, och på söndagen efter studentexamen var det dags att bosätta sig i huvudstaden. När det var dags för lumpen hamnade han på Värnpliktsnytt som då var medie-Sveriges viktigaste plantskola. Där träffade han en person som skulle bli väldigt viktig för hans fortsatta karriär. Anders Nunstedt är i dag musikkritiker och krönikör på Expressen, men var då redigerare och nyinflyttad från Skövde.

– Crampa höll en extremt låg profil på redaktionen. Åtminstone fram till dess att det blev fredagsöl och då klev han förstås in i centrum. Han var ju en stor entertainer när han fått lite inspiration av alkoholen och han hade alltid god kontakt med sin kropp vid sådana tillfällen. Han skämdes inte för den, så att säga utan visade gärna upp sig så som Gud skapade honom. Och då hamnar man onekligen i centrum. Det är ett simpelt trick, men det funkar.

Första gången Anders Nunstedt blev varse Jonas Crambys förmåga att bli totalt uppslukad av ett intresse var det av rollerblades som då var superhippt.

– Efter en vecka hade han gjort en logotyp för vår rollerbladeklubb som trycktes på t-shirts och klistermärken. Han läste rollerbladetidningar, bytte hjul och trimmade – men sedan skulle vi ut och köra tillsammans och ingen av oss kunde ju åka över huvud taget.

Nästa viktiga fas för Jonas Cramby var grungen och kanske framför allt slackerlivet. Ett skägg odlades ut och han flyttade in i ett kollektiv tillsammans med de två journalisterna Johan T Lindwall (i dag hovreporter på Expressen) och Per Nunstedt (Anders lillebror, idag på Viasat).

Per Nunstedt fascinerades över med vilken ambition Jonas Cramby gick in för uppgiften att vara arbetslös.

– Katten Gustaf var Usain Bolt i jämförelse med Crampa. Han fick en massa pengar av någon anledning och under minst ett år låg han i soffan, med persiennerna neddragna och tittade på Yo MTV Raps! medan han drack läsk ur bruna papperspåsar precis så där som rapparna gjorde i alla videor. Istället för att köpa nya batterier till fjärrkontrollen så hittade han världens längsta pinne. Men den kunde han höja och sänka volymen medan han låg kvar i soffan.

Idag är lägenheten på Odengatan 18 mytisk i Stockholms mediakretsar som ett av de absolut äckligaste ställen där några annars funktionella människor har bott. Per Nunstedt minns hur en stackars tjej råkade låsa in sig på toaletten och hur Crampa inte kunde förmå sig att ringa efter låssmed eller sparka in dörren.

– Istället ställde han sig och stekte plättar som han försökte smussla in genom den lilla springan över tröskeln. Han är nog den jag minst av allt skulle vilja ha med om jag skulle trilla i vattnet och riskera att drunkna.

Per Nunstedt fick vänja sig vid liknande aparta lösningar på problem.

– En klassiker var när Crampa tappade en flaska saft på köksgolvet, säger han. Det blev både splitter och saftrester över hela golvet, som han förstås inte torkade upp. Istället hämtade han en skateboard som han använde när han skulle laga mat. Det är typiskt Crampa. Istället för att göra något riktigt tråkigt som att skaffa batterier till fjärrkontrollen eller torka upp på golvet så går han långa omvägar för att hitta på andra fungerande lösningar för att slippa ta tag i just de problemen.

Själv tyckte Jonas Cramby att han levde drömmen. Om han förr varit 110 procent synthare så var han nu 120 procent slacker. Pengarna som Per Nunstedt talade om kom från hans hopsparade barnbidrag och hans föräldrar portionerade motvilligt ut dem till sin late son.
– Egentligen ville jag gå på soc. Det var coolt på den tiden. Jag var förbannad på mamma och pappa för att de sparat pengar så att jag inte kunde lyfta socialbidrag. Till slut tvingade de ner mig till Skara för att gå komvux och där bodde jag i ett superlitet torp mitt i stan. Det var på tio kvadratmeter, högst, och man hörde bilarna åka förbi sjukt nära huvudet. Varje natt var jag säker på att dö i sömnen.

Räddningen blev ett ”jobb”. Entreprenören Micke Becker hade dragit igång ett företag tillsammans med ”en engelsman och en sextioårig litautisk advokat” för att förverkliga en ambitiös affärsidé.

– De skulle köpa satelliter av George Bush och dra igång en världsomspännande telefontävling där folk skulle ringa in och rappa – och tanken var att man skulle kora hela världens bästa rappare. Jag fick förstås ingen lön, istället erbjöds man optioner. Det skulle ju bli en enorm framgång.

Det blev det inte. Men Jonas Cramby fortsatte att samarbeta med Micke Becker som drog igång Trash Bar, ett av det tidiga 90-talets mesta inneställen.

– Jag gjorde allt grafiskt material, men betalningen bestod av öl. Jag fick dricka gratis. Men efter kanske 600 kvällar tittade Micke Becker sorgset på mig när jag kom fram till bardisken. Sedan tog han fram en sån där tillbringare där de häller upp skummet när de byter ölfat och fyllde mitt glas ur den. I had overstayed my welcome.

Han gjorde även logotypen till Micke Beckers nästa ställe, Spy Bar, så som den ser ut än i dag. Därefter började han jobba på H&M, men Anders Nunstedt saknade honom och värvade Crampa till Expressen Fredag och sedan även till Café Sport (en osannolik arbetsplats för den genuint ointresserade Jonas Cramby). Men innan kollektivet på Odengatan 18 skingrades fick vännerna en fingervisning om vad som komma skulle.

– När jag lärde känna honom var det kakor, nudlar och öl som var dieten, med the occassional bakfyllepizza inkastad i mitten, säger Anders Nunstedt. Men jag minns första gången han lagade riktig mat. Han hade varit på Sri Lanka och pratade om hur jävla bra de käkat där. Givetvis hade han köpt på sig en massa kryddor och så återskapade han en Sri Lanka-måltid i lägenheten på Odengatan 18 och alla chockades över hur bra det var! Den där vidriga lägenheten förvandlades till ett gastronomiskt paradis av den då mest osannolika kocken man kunde tänka sig.

1. KOCKEN. Mexiko är den matnation som Cramby utforskat mest grundligt hittills – främst i böckerna Texmex från grunden och ¡Taco loco!.
2. DEN GRÄVANDE JOURNALISTEN. Många gonzoreportage har det blivit genom åren. Här får Jonas Cramby en krispig botoxinjektion på Cafés nota.

Annons

”Jag anordnade partyn for hemmafruar som druckit vin och smörjde in dem”

COUNTRY ROADS. Jonas Cramby är uppväxt i Kvänum och sökte sig tidigt till musiken: ”Jag tyckte att Boy George var den snyggaste som fanns och när folk sa att han var bög skrattade jag bara. Homosexualitet fanns liksom inte, vilket säger mycket om platsen och tiden.”

Själv träffade jag Jonas Cramby under min första arbetsdag på Café, någon gång i februari år 2000. Vid halv tolv – strax innan lunch – kom en trivselviktig snubbe med rockabillyfriss in på redaktionen. Han såg ut som en yngre bror till sångaren i The Boppers, grymtade något till Jens Stenberg, gav mig en antydan till nick och drog upp de jeans som för länge sedan gett upp kampen för att hålla sig kvar över hans bakdel.

– Det där är Crampa. Redaktionens bohem, sa den alltid punktlige, blivande chefredaktören Jens Stenberg med en suck.

Vid datorn drog denne Crampa på sig ett par enorma hörlurar och försvann sedan in i sin egen värld. Där han förblev åtminstone ett par veckor. Även efter att det blivit klart att vi skulle jobba tillsammans.

Jag tror aldrig att han uttalade mer än några enstaka ord förrän en dag då vi möttes på gymmet (där han satt på en sittcykel så att det gick att läsa Bret Easton Ellis samtidigt).

– Snart är det konferens, sa han.

Och någonting hade lossnat. Han berättade på ett närmast hypnotiserande sätt om förlagets konferenser och om att vi borde börja gymma för att komma i form tills dess. Så efter den dagen började vi sittcykla varje morgon bredvid varandra, ofta läsandes varsin bok, men numera ständigt småpratande. Resultatet var att vi på vår höjd förbrände varsin ostbåge medan vi pratade om americana, skräpmat och diskuterade ofta hur man spenderade en bakfylledag på absolut bästa sätt. På det området hade han utvecklat en smärre expertis.

Inom ett år var bägge två märkligt nog stadgade på varsitt håll och nördade in oss på tv-serier och olika sorters glass. Jonas började laga ohyggligt mycket – och ohyggligt god – mat. Träningsintresset försvann. Våra midjemått svällde. Och svällde. Och svällde.

Men på nyårsaftonen 2006 bestämde sig Crampa och jag för att träna för ett maraton i Las Vegas. Jag vägde hundra kilo och han något liknande. Vi var i ruggigt dålig form. Jonas började blogga om det hela för Cafés räkning och då hände något. Bloggen Jonas joggar blev ett fenomen i den då fortfarande ganska lilla löparcommunityn. Den stora trenden hade inte dragit igång på allvar, folk varnade oss för planerna; alla kände någon som kände någon som hade dött.

– Jag tror att Jonas joggar fungerade så bra för att jag var så dålig på att springa. Folk pratar hela tiden om vikten av att ha bra förebilder. Jag tror att det är lika viktigt att ha dåliga förebilder. Tjockisar, klantarslen, kufar och människor med tveksam moral behövs för att göra vårt livsutrymme större i en tid när Twittermänniskor hela tiden försöker förminska det. It takes all kinds of kinds.

Saker började hända. Ett tag kändes det som att han fick ett nytt drömerbjudande varje vecka. Skriva något för teve? Typ ett barnprogram? Hade han någon filmmanus-
idé? Ett par stora förlag kallade till möte och undrade om han ville bli en svensk Nick Hornby.
– Alla som kontaktade mig ville ha en svensk High fidelity eller One day. Jag kan förstå att de tänkte så men om jag ska gå igenom helvetet av att skriva en roman så har jag faktiskt ingen lust att vara småputtrigt mysig.

Själv kan jag i och för sig svära på att han en gång sagt sig vilja bli just en svensk Nick Hornby, men som vanligt vägrade han att ta denna annars rätt logiska väg.

Nästa steg blev i stället en bloggföljetong om att bygga en egen barbecuegrill tillsammans med fotografen och polaren Nikola Adamovic (som drog igång El Taco Truck). Den döptes till El Mistico och gjordes av ett gammalt oljefat. Den väckte också uppmärksamhet och under 2010 och 2011 började Crampa att publicera fler och fler recept.

–  Mat, sprit och musik är ju de bästa sätten att upptäcka världen på. Och för mig har det alltid kommit fullkomligt naturligt att äta något och sedan återskapa det hemma. Jag tror att det är lite som att ha bra gehör i musik. Jag har bra gehör när det gäller smaker och på grund av detta har jag alltid haft väldigt bra matlagningssjälvförtroende. Jag har liksom alltid vetat att jag kan laga god mat, fastän jag nästan aldrig gjort det. Var det inte för att jag var pank så var det för att jag bodde i en lägenhet utan kök eller hade en veganperiod då jag överlevde på chips och bananer.

Så du var inte förvånad när förläggaren Maria Nilsson ringde?

– Nä. Inte egentligen. Jag hade ju märkt att folk gillade när jag bloggade om mat och jag visste ju att recepten var väldigt bra. Detta var ju rätter jag själv lagat under en väldigt lång tid.

Det var som att den ständigt svajande Jonas Cramby äntligen hittat sin riktning. Han som haft för många talanger för sitt eget bästa fick ett stort, brett genombrott, även om knappast någon gissat på att han skulle bli just kokboksförfattare.

1. ENTERTAINERN. En berusad Jonas Cramby på Cafés julfest 2003 – vid tillfället med kläderna på.
2. ROCKABILLYN. Synnerligen stark skjortkrage och be-bop-a-lula-aura på Anders och Carina Nunstedts bröllop i Skövde 1997.
3. FRILUFTSMÄNNISKAN. På promenad med amstaffen Curtis i Brunnsviken 2000. RIP Curtis.

Annons

”Jag tror det är väldigt viktigt att ha dåliga förebilder”

FRIENDS IN LOW PLACES. Jonas Cramby, 45, plåtad för Café hos sin stalker Mats Davidsson, utanför Stockholm, juni 2015.

Genom åren har jag rest en hel del med Jonas Cramby. Förutom en förmodat minnesvärd dagstur till Ibiza, ett besök på medeltidsveckan i Visby och en helgs cowboyliv i Hjo har det blivit tre turer till hans så älskade USA.

Där finns det inget bättre resesällskap. Oavsett vart man kommer har Crampa redan snokat upp adressen till just det stället som ska göra vistelsen just där så ultimat. Och det handlar förstås nästan alltid om mat – även långt innan någon andats om en kokbok.

I fjol bilade vi mellan New Orleans och Nashville. Dels gjordes en del research för ett gemensamt projekt, dels för den bok som då var planerad att komma före ¡Taco loco!. Men redan innan vi hunnit ta en första kaffe i New Orleans fick jag en insikt i exakt hur djupt den Crambyska detaljkunskapen sträcker sig. Den kom när han rastlöst pillade runt bland kryddorna och sockret som stod i ett ställ på bordet på hotellets uteservering.

– Splenda! utbrast han och höll upp en liten gul påse. Det här sötningsmedlet använder de alltid i amerikanska södern!

Under samma resa gick Jonas Cramby upp vid sextiden varje morgon och ägnade förmiddagarna åt att helt misslyckas med att skriva någon av de korta texterna till Mange Schmidts kokbok som han fått i uppdrag att göra. Det svors, det stampades i golvet och det frustrationsdracks Diet Coke som om det inte fanns någon morgondag. Och hemifrån Sverige mejlade en alltmer förtvivlad redaktör. Själv satt jag förstås inte och väntade, men varje gång jag återvände till något av hotellen hade Jonas Cramby fortfarande inte mejlat iväg någon text, men däremot hittat svaret på något vi undrat över kvällen innan (oavsett om det rört sig om vissa detaljer gällande samisk schamanism eller vilket som är det troligaste gömstället för Inkaskatten – för att ta två autentiska exempel).

Allt detta hör samman. Detaljkunskapen (”Splenda!”) hänger nästan alltid ihop med ett icke utfört uppdrag. Och det måste sägas: Jonas Cramby är deadlinesurfandets Kelly Slater – ständigt på topposition, trots att han jagats av hungriga utmanare i ett tjugotal år, och ständigt beredd att slå världen med häpnad på ett nytt och oväntat sätt.

– Han är en odåga och ett jävla irritationsmoment som kollega, säger Anders Nunstedt. Men också så briljant i det han gör att man köper det. Men han är lat. Och har vetskapen om att han är så
duktig att han kommer att fixa det i
slutändan. Fast eftersom han är ”konstnär” så ska han göra det på egna villkor. Crampa har ju, så länge jag har känt honom, varit ganska avigt inställd till auktoriteter.

Personligen tror jag inte att Crampa hade kunnat extraknäcka som exempelvis fotograf om det inte varit för att han hade behövt lämna krönikor till Café och andra texter. Det brukar ju sägas att det behövs 10 000 timmar för att bli expert på något. Är det då så konstigt att Jonas Cramby lyckas skaffa sig minst en ny färdighet under ett år? Vad skulle han annars göra under alla dessa försenade lämningar än att börja researcha vilket sötningsmedel som är populärast i den amerikanska södern?

– En bra grej med att vara journalist är att man kan använda sina dåliga sidor produktivt, säger han själv (och en armé av torterade redaktörer, kollegor och vänner skrattar hest i bakgrunden). Och visst, jag prokrastinerar ibland, särskilt med texter jag verkligen bryr mig om, men på ett
konstruktivt sätt. Om jag i stället porrsurfat hade det ju bara varit slöseri med tid.

Så hur kom det sig då att han helt plötsligt började prestera? Varför lyckades han få till det som just kokboksförfattare? En del av svaret är att han helt enkelt inte brydde sig för mycket.

– Det knyter sig inte när jag skriver en kokbok, säger han. Givetvis bryr jag mig om resultatet, men det är nog lättare att skriva de här böckerna eftersom det inte är något jag drömt om hela mitt liv. Jag behöver inte lyckas som kokboksförfattare till varje pris utan kan i stället skriva dem precis som jag själv vill.

Är det verkligen bra?

– Ja, det tror jag. Det är nämligen då det blir personligt. Och de flesta kokböcker som kommer ut är helt förställda, skulle jag vilja påstå. Folk ska hålla sina korgar med jordgubbar på omslagen och använda ett helt onaturligt, könlöst språk.

Och såna är inte dina?

– Nej, jag har ju rätt kul när jag skriver dem. Jag skrattar jättemycket själv när jag får till formuleringar om att ”man kan ha mycket roligt med en flaska tequila och en gurka”. Och i ¡Taco loco! fick jag med ett parti om aztekernas människooffer. Visst, det var hemskt med människooffren, men det är ganska roligt att få med i en kokbok. Och om sånt skriver inte Mat-Tina.

Jag trodde att du skulle passa på att casha in nu som kändiskock, men du har ju tackat nej till en del riktigt bra erbjudanden trots att de knappast skulle ha svärtat ner ditt varumärke. Vad är det egentligen som driver dig?

– Jag vill ju göra bra grejer. Så enkelt är det. Förra året mådde jag dåligt över att jag gjorde för mycket pr-grejer och började tacka nej till en massa saker, men efter ett tag insåg jag ju att jag inte längre tjänade några pengar. Och då fick jag ångest över det i stället. Så det är en svår balans.

”Helst vill jag skriva hårdkokt om bistra män som sparkar in dörrar”

1. GYMNASTEN. Parkour med Kalle Zackari Wahlström. Se passet här (men var medveten om att filmen sedan aldrig kan bli osedd igen).
2. KOMPISEN. Med artikelförfattaren Klas Ekman i Clarksdale, Mississippi under en av sina flera USA-resor.

En dag hänger jag med Jonas Cramby ut till en av hans nya vänner som har hus på en ö utanför Stockholm. Han heter Mats Davidsson och är kakelläggare och Jonas Crambys första officielle – och självutnämnde – stalker. Det är i sammanhanget mycket passande att även Agneta Fältskog har hus i faggorna (hon som inledde ett förhållande med sin tyske stalker).

– Men där ligger man i lä, säger Mats Davidsson.

Första gången de träffades var på releasen för Texas BBQ på Södermannagatan i centrala Stockholm. Jonas Cramby stod och grillade och kön med besökare sträckte sig långt upp längs gatan. Mats överräckte en stor målning av Crampa.

– Jag var så nervös att jag började blöda näsblod, säger Mats Davidsson. Det har bara hänt en gång och det var när min mamma fyllde 75 år. Så jag dök upp med en stor vit tuss i ena näsborren och den där tavlan. Näsblodet var ett styrkebesked. Det signalerade att det var på riktigt. Jag tänkte så här; det finns så många dödliga som har stalkers, men en sån som Jonas Cramby förtjänar ju en bra. En stalker med lite verkshöjd.

Hur ska en sån vara?

– Man ska förstås veta lite för mycket, även om det slår mig att jag faktiskt inte kan hans fyra sista siffror i personnumret – eller ens de första sex, säger Mats Davidsson och ser bekymrad ut. Men jag brukar mest skicka sms. Oftast är det bara någon rolig bild. Men svaren är korta, ”vad fint” eller ”haha”. Artiga men korta. Aldrig några frågor. Sedan låter jag det gå en tid, så att han tror att det är över. Och då skickar jag någonting igen.

Via gemensamma bekanta har de trots allt utvecklat någon sorts vänskap – och från Crambys sida en allt större respekt. Efter att ha varit inne i huset ser Jonas Cramby lätt illamående ut. Inredningen är nästan för cool; Indigoferafiltar, USA-fynd, perfekt urval ned till minsta mugg från Kon Tiki-museet. Men mest imponerad är Crampa av en viss anekdot.

– Mats berättade att ögonblicket då hans fru visste att han var killen för henne var när de skulle ha videokväll första gången och skulle kolla på Dum & dummare – och Mats dök upp klippt i precis likadan lugg som Jim Carrey!

Porträttposters på köpcentrum och en helt egen, svårt detaljnördig stalker. Allt är väl egentligen i sin ordning. Men är det något som förvånat hans polare från förr så är det inte framgångarna i sig, de var på sätt och vis väntade. Det överraskande är snarare det faktum att Crampa ställt upp 
i tv och mött sina läsare, utan att det resulterat i skämskuddekatastrofer. Och att han numera bevisligen överlever events på regelbunden basis.

– Han är mycket gott, men inte ett socialt geni, säger barndomsvännen Jonas Clason. För att ta ett exempel så tror jag aldrig att han har pratat med mina föräldrar, förutom möjligtvis enstaviga meningar som ”hej” och ”hej då”. Och då har vi ändå känt varandra sen han var fjorton. Hela hans person är över huvud taget en stor paradox. Han älskar att synas och dra skämt, men samtidigt är det det värsta han vet.

Före detta sambon Per Nunstedt tycker också att utvecklingssprånget är anmärkningsvärt:

– Tidigare fanns det ingenting mellan den mest introverte person som gått på vår jord och hans absoluta motsats. I dag verkar han ha hittat ett fungerande mellanläge. Däremot är jag förvånad att han varit inne på mat så länge, för han byter vanligtvis intressen mycket snabbare. Man är ju nyfiken vad nästa steg ska vara.

Han tystnar för en stund och funderar.

– På Odengatan var det irriterande mycket rökelse och Buddhafigurer ett tag, men han tog det aldrig fullt ut. Kanske startar han ett yogaläger? Han skulle ju göra det väldigt mysigt med sin stilkänsla. Helt sjukt mysigt faktiskt.

Själv tror inte heller Crampa att kokbokskarriären kommer att hålla hela vägen till pensionen. Alla fyra böckerna har inte gått lika bra och en framtid med bara events lockar inte.

– För att sälja mycket kokböcker krävs att jag alltid skulle kunna hänga med
tidsandan, och så är det nog inte.

Och så finns där den stora drömmen. Den som han egentligen ägnat ett helt yrkesliv åt att skjuta framför sig. Drömmen om att skriva den stora historiska underhållningsromanen. Om att bli en ”Cormac McCramby”.

– Min farsa, farmor och farfar älskade Ken Follett och John Le Carré och jag tyckte att den där sortens böcker var det finaste som fanns. Just Le Carré var väl det mest finkulturella de läste, men det var fantastiskt att se hur uppslukade de blev av de där sjukt bra spänningsromanerna. Jag vill skriva hårdkokt och gammeltestamentligt om bistra människor som sparkar in dörrar med gevär i händerna. Om jag ska vara ärlig är det vad jag verkligen vill.

Dela (160)
Tweeta
Tillbaka till Café.se

Laddar