Under fotbolls-VM i Rio var Jonas Eriksson ende svensken som deltog – som domare. För Café berättar han om sitt perfekta minne, den strålande affärskarriären och vägen till att bli en av världens bästa fotbollsdomare.
Axl Rose drar in luft för att sjunga den klassiska strofen ”She’s got a smile that it seems to me”. Längre än så hinner han egentligen inte.
– Här blir det en ganska dålig låt.
Jonas Eriksson trycker på displayen och startar om. Slashs Sweet child o’ mine-riff ringlar genom mobiltelefonens högtalare. Jonas låter högerfoten hänga ner vid sidan av hotellsängen för att stampa takt.
De påminner om ett gäng marskalkar som pustar ut efter ett lyckat bröllop. Svarta kostymbyxor, vita skjortor i varierande grader av uppknäppning. Stefan Johannesson har lossat sin UEFA-slips så mycket att man nästan fruktar att den börjat vandra sin tysta ban mot pannan.
Det svenska domarteamet unnar sig en stillsam och välförtjänt efterfest på Art Hotel Boston i Turin efter Champions League-matchen mellan Juventus och FC Köpenhamn. Öl och cognac från minibaren rundar av novemberkvällen. Samt, förstås, Sweet child o’ mine.
Innan de går ut för att värma upp lyssnar de alltid på Guns N’ Roses-låten i omklädningsrummet. Det har de gjort sedan kvartsfinalen mellan Milan–Barcelona 2012, Jonas Erikssons dittills största match i karriären.
Han minns tydligt hur han stod i spelargången på San Siro. Hälsade på Messi, hälsade på Zlatan, 70 000 italienska fans gallskrek som om någon smitit med all deras parmesan – och Milans inmarschlåt Sweet child o’ mine exploderade i högtalarna.
– Det var den 28 mars, säger Jonas. Min födelsedag. En jävla anspänning.
– Ja, i dag är det ju en piece of cake, säger Markus Strömbergsson. Men den där matchen gjorde något med dig. Du gick från att vara en domare som strävade efter en position till att faktiskt ha en position att bibehålla. Ett key moment i din karriär.
Gruppspelsmatchen mellan Juventus och FCK var Jonas Erikssons sista för året. Det var också den allra sista chansen att visa upp sig innan domarna till VM i Brasilien tas ut.
Själv vill han inte ta något för givet – men Stefan Johannesson, extradomare och sanningssägare extraordinaire, har bilden klar för sig.
– Det är solklart att Jonas kommer med, säger han. Man vet aldrig med FIFA:s politik, men Jonas ligger någonstans mellan plats tre
och sex i Europa. Howard Webb och italienske Nicola Rizzoli är väl de som går före.
Namndroppning av kollegor visar sig vara en återkommande del av konversationerna när man hänger med domare.
– Jag och Howard Webb har hängt mycket på kurserna ända sedan jag kom upp på den här nivån, säger Eriksson. Han var polare med Martin Hansson och Peter Fröjdfeldt och kan lite svenska. Mest fula ord. ”Sitt i mitt ansikte.” Eller snarare: ”Sitt i min ansikte.”
Han skrattar. Matchen har gått bra. Två straffar till Juventus, båda solklara, 3–1 totalt.
– Mellberg firade inte sitt mål, visst gjorde han inte det? funderar Eriksson.
– Nej, han var lite diplomatisk där, svarar Johannesson. Han har ju trots allt representerat Juventus i två matcher.
Extradomaren ska precis kasta sig in i en anekdot om den där gången när han dömde Brasilien–Paraguay, men Jonas Eriksson rättar direkt.
– Ecuador.
– Va? Nej.
– Brasilien–Ecuador var det. Jag var fjärdedomare.
– Aldrig i helvete.
– Brasilien–Ecuador på Råsunda, oktober 2006. Du visade ut Valencia. Säkerhetsvakten Bosse skadade sig i baksidan av låret.
Stefan Johannesson vänder sig menande mot mig.
– Han har verkligen bokstavsfel.
* * *
Kärt symptom har många namn i Jonas Erikssons fall: övermänniska, aspergian, ”Rain man”.
Själv kallar domaren sin förmåga att memorera allt och lite till för en ”extern hårddisk”. Det man med säkerhet, och någorlunda korrekt terminologi, kan konstatera är att det till att börja med rör sig om fotografiskt minne.
– Han kommer inte bara ihåg alla sina egna matcher, säger Johannesson. Han minns också allt från mina matcher som huvuddomare: domarvärdar, observatörer, vilka jag dömde med, resultat. Det är fan helt sinnessjukt.
Jonas har alltid fungerat så. Fem år gammal insjuknade han i magsjuka och tillbringade en hel dag på toa. I stället för att grotta ner sig i självömkande tog han med familjealmanackan in på dass. Pluggade ur med ena kroppsänden och pluggade in med den andra.
Sedan stegade han fram till sina föräldrar och bad om att bli förhörd. Erik? 18 maj. Bo? 5 juni. Per? 1 augusti.
– Att se något en gång räcker oftast för att jag ska lära mig. Nu kan jag nog inte alla 365 namnsdagar längre – men till mitt försvar har de också ändrat en hel del.
Han tystnar.
– 14 november?
Min namnsdag. Emil.
– Ja.
Det är förstås en stor fördel i yrket. Jonas kan namnen på alla spelare i Allsvenskan och de allra flesta i Champions League. Det går inte, som han säger, att kalla till sig ”Totti and number 22” efter ett gruff.
När Jonas pratar om saker flikar han in datumangivelser på ett närmast ticsigt sätt. Samma encyklopediska kunskap besitter han om flygplan och flighter.
– Om du säger att vi ska flyga till Donetsk nästa vecka skulle jag kunna berätta att vi borde ta LO454 10.10 ner till Warszawa, sedan från Warszawa direkt till Donetsk med en Embraer 195, tillverkad i Brasilien, 2-2-konfiguration. Bästa platserna är rad 2A, 2B, 1C och 1D.
Stefan Johannesson, som också jobbat med Jonas på företaget IEC i tio år, berättar att de fick lägga ner sitt traditionsenliga musikquiz för att alla kollegor ständigt blev mosade.
– Allt sitter för fan i huvudet på honom, säger Johannesson upprört. Jag sa det till Jonas föräldrar på hans bröllop: ”Det är helt jävla ofattbart att så många fel kan bli helt rätt. Ni måste ju ha undrat vart fan det här skulle ta vägen när han var liten.”
Man brukar uppskatta att en domare fattar 400–500 beslut på en match, alla i rörelse. Det är svårt att inte fundera över vad som driver en människa att utsätta sig för den pressen och för en situation där man – i allra bästa fall – bara går obemärkt förbi. Allt att förlora, inget att vinna.
– Man måste kicka på att vara som allra bäst när det gäller som allra mest, förklarar Jonas. Alla domare på den här nivån har ju någon grej. Antingen är man 110 eller så är man inte 100. För mycket eller för lite.
Du är ju definitivt en 110-person.
– Ja, jag är en 110-person.
* * *
Exakt 43 timmar tidigare sätter Jonas Eriksson ner sitt handbagage bredvid fåtöljen. Bagen innehåller ett extra reservställ (så att matchen aldrig äventyras om de incheckade väskorna kommer bort) och rikligt med Poweradepulver.
– Man vet aldrig vilken sportdryck man får på plats. En tidigare kollega – vi kan kalla honom Martin Ingvarsson – testade ny sportdryck i Superettan en gång och det rann rakt igenom. Han fick bryta matchen.
Det svenska domarteamet har samlats i guldkortsloungen på Arlanda för att äta frukost innan planet lyfter mot München.
Jonas Eriksson dömer nästan alltid med assisterande domarna Daniel Wärnmark och Mathias Klasenius. Till alla Champions League-matcher följer också Stefan Johannesson och Markus Strömbergsson med som extradomare, stationerade vid varsitt straffområde.
Det är välbekanta ansikten för alla som följt Allsvenskan på 2000-talet. Johannesson har superrakad skalle och sirliga polisonger, han är inte helt olik artisten Chris Daughtry och pratar exakt – exakt – som Vanheden. Markus Strömbergsson kommer från Gävle och påstås ha två utmärkande egenskaper: socialistiska ideal och brutal teknisk inkompetens.
På många sätt påminner de om ett gubbrockband på turné. De har tydliga socialpsykologiska roller och en jargong som bitvis är så rå och salt att japanske sushimästaren Jiro skulle kunna servera den. De har avverkat otaliga flygmil tillsammans och bara förra veckan var de i Montevideo för att döma Uruguay–Jordanien i VM-kvalets playoff.
Matchen mellan Juventus och FCK Köpenhamn är på ett sätt bara ännu en anhalt i den långa Europaresa Jonas Eriksson inledde redan 2001. De första fyra åren åkte han runt som fjärdedomare bakom Anders Frisk.
– Han är verkligen en av världens bästa domare genom tiderna. Att få hänga med och se hur han hanterade förberedelser och laddade för matcher var ovärderligt.
Hur upplevde du hans beryktade fåfänga?
– Han hade ju en enormt speciell stil med uppknäppt domartröja, en guldlänk, alltid en skön solbränna, en frisyr som stack ut, gärna ett tuggummi, glänsande ben. Det finns inte en enda match där folk inte frågar: ”Vad gör Mr Frisk i dag?”
Samtidigt finns det många berättelser om hur kompromisslös och orädd Mr Frisk alltid var – vilket inte minst en gammal domarskröna featuring Paul Gascoigne vittnar om.
– Fjärdedomaren Martin Ingvarsson gick in för att kolla matchutrustningen i omklädningsrummet innan England skulle spela landskamp. När han kom fram till ”Gazza” frågade han: ”May I check your equipment?” Och Gazza drog ner byxorna och sa: ”Yeah, here they are.” Ingvarsson tyckte det var lite kul och berättade för Frisk – som blev skitförbannad och tyckte att man tummat på domarens integritet. Han vägrade sätta igång matchen förrän Gascoigne personligen kommit in och bett om ursäkt.
Champions League-matcherna fördelas alltid med extremt kort varsel: oftast får Jonas Eriksson veta på fredagen om han ska iväg och döma nästa vecka. Men det funkar eftersom han är heltidsproffs sedan 2011.
Ersättningen varierar något beroende på kompetensgrad och matchkaraktär, men för Juventus–FCK får Jonas Eriksson 5 000 euro av UEFA. De assisterande domarna får runt 2 000 euro var.
Efter varje Europamatch träffar teamet en domarobservatör som bedömer och sätter betyg på insatsen – omdömen som sedan ligger till grund för framtida uppdrag. Jonas Erikssons yttersta chef är UEFA:s domarbas Pierluigi Collina.
– Han är otroligt jävla duktig och hittar alltid små, små detaljer man kan förbättra. Collina var observatör när vi dömde Grekland–Ryssland i EM och upptäckte till exempel att jag bytte till dobbskor i halvtid. Han tyckte jag såg säkrare och stabilare ut.
Din position blir lite unik i fotbollsvärlden på det sättet att du får jobba med samtliga stora spelare. Har du haft några givande konversationer med världsstjärnorna?
– Jag dömde David Beckham när Milan mötte Werder Bremen i februari 2009. Efter 10-15 minuter fick han en smäll, en fair tackling, och bollen gick ut. Jag sprang fram till honom. ”Are you okay? You need a doctor?” Inget svar. ”David, do you need a doctor?” Han tittade upp på mig: ”I don’t need a doctor – I need a fucking free-kick.” Sen hoppade han upp och sprang därifrån. Det var ett ganska roligt sätt att vara lite sur på.
* * *
Jonas Eriksson tar ett djupt andetag. Försöker bibehålla lugnet.
– Okej, nu har jag lite många kroppsdelar på olika ställen, funderar han. Så det jag ska göra är nog att samla alla på samma plats.
Han pratar som om han precis styckat en italiensk maffiamedlem i ett badkar. I själva verket pratar han med Sonja, en spansk hemlärare, i sitt vardagsrum.
– Och så ska jag samla alla verb på ett annat papper.
Jonas tittar ner i listan med glosor.
– ”Mano”. Hand. ”Cejas”. Ögonbryn. ”Rodillo”. Rodillo… Knä?
– Rodilla, rättar Sonja.
– Aha, rodilla.
– Rodillo betyder brödkavel. Lite skillnad.
– ”Tengo dolor en la rodillo”, skrattar Jonas. Jag har ont i min brödkavel.
Han har länge tänkt fräscha upp sina spanskakunskaper. VM i Brasilien blev katalysatorn, påstår han nu, men det känns mest som ett alibi. Han är Jonas Eriksson och detta är vad Jonas Eriksson gör: fyller hårddisken med fler gigabyte.
Han sitter hemma i sitt hus i Sigtuna. Aprilsolen speglar sig i Mälaren utanför fönstret.
Jonas Eriksson har haft den typen av utväxling på Stockholms bostadsmarknad som alla drömmer om: på sina tre första bostadsförsäljningar gjorde han vinster på närmare fem miljoner kronor.
Nu äger han en rasande fin (och dyr) villa i Sigtuna där han bor med sin fru och sina två döttrar. På bordet ligger läroboken Tapas uppslagen. Sonja beskriver sin elev som ”muy ambicioso”.
Att få höra om Jonas Erikssons bostadsframgångar är antagligen bland det minst överraskande som någonsin hänt mig. Han besitter den där diffusa kvaliteten hos människor som bara lyckas med saker de tar sig för. Det har aldrig varit frågan om Jonas Eriksson skulle bli framgångsrik utan snarare på vilket sätt – eller på hur många olika sätt.
Han växte upp i Luleå. Pappa var platschef på DHL, mamma sjuksköterska.
Beslutsamheten och drivet fanns där från början. Han var fem år när han ringde in till Ulf Elving och pratade i rikstäckande radio. Åtta när han startade egna idrottsklubben IFK Bäcken, fixade sponsorer, arrangerade matcher, tryckte upp tröjor, tog styrelsen till Luleås enda Kinakrog. Tolv när han sökte jobbet som knattereporter i Barnjournalen, slog ut 10 000 sökande och intervjuade Jan Guillou i SVT (finns på Youtube). Och han var 13 år när han började döma.
Viljan att bli domare föddes ur den egna spelarkarriären. Jonas kunde förbereda sig hela veckan för nästa match med IFK Luleås pojklag – samtidigt som han såg hur domaren dök upp fem minuter innan match, otrevlig, otränad, oengagerad och ibland bakfull. Det där kunde han göra bättre själv.
Efter gymnasiet flyttade Jonas till Stockholm för att göra lumpen på Värnpliktsnytt. Därifrån rekryterades han till Aftonbladet och inom två år var han nattchef på sporten.
I samma veva lärde han känna Aftonbladetkollegorna Fredrik Wikingsson och Filip Hammar, som han än i dag är mycket god vän med.
– En gång skulle vi till Rhodos ihop, minns Wikingsson. Jonas hade gjort en grej av att aldrig flyga charter, bara reguljärt, och levde över sina tillgångar innan han ens hade pengar. Jag och Filip kom dit ett par dagar tidigare och hajpade honom som fan till alla vi träffade: ”Snart kommer Jonas! Snart kommer Jonas!” Människor väntade sig ett monster – men när han kom ner var han ju bara som han är: supertrevlig och artig. ”Hej hej, Jonas!” Och folk bara: ”Är det här Jonas?!” Men han är en otroligt fascinerande person, en av de roligaste och mest imponerande människor jag känner. Och han har minst två kapitel kvar i sitt liv.
* * *
* * *
I slutet av 1996 var Jonas färdig med Aftonbladet. Han fick ett erbjudande
om att bygga upp produktionsbolaget OTW tillsammans med Pär Sundberg och Jonas Jonasson, senare författare till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Han tog det.
Tanken var att Jonas skulle jobba med deras tv-sändningar – OTW gjorde bland annat Tipsextra och en del travprogram till TV4 (”jag hjälpte Wikingsson att få det där jävla travjobbet”) – men hans första stora ansvarsområde blev i stället att åka österut och utveckla Bonnierägda tidningar i Estland, Lettland, Polen och Ryssland.
23 år gammal kunde Jonas Eriksson flyga till Riga och lära 60-åriga gubbar redigera på måndagen, kuska vidare till Sankt Petersburg på onsdagen, komma hem på fredagskvällen, dra till Karlstad och döma på lördagen – för att lyfta mot Warszawa på söndagen. Han har haft guldkort sedan dess.
Jonas största intresse var dock fortfarande tv. På sin fritid besökte han inspelningarna av OTW:s program för att se och lära. Han blev god vän med TV4-profiler som Patrick Ekwall och Peter Jihde.
Ungefär samtidigt hörde företaget IEC, som sålde sporträttigheter till tv-kanaler, av sig till Peter Jihde och frågade om han kunde tänka sig att byta jobb. ”Vi vill ha en person som kan affärer, journalistiskt tänkande och är beredd att resa”, sa IEC. ”Då vet jag vem ni ska ringa”, svarade han. (Domaren är än i dag god vän med Peter Jihde och fungerar som programledarens agent: under EM 2012 förhandlade han om Nyhetsmorgon-lönen på plats från Polen.)
Jonas Eriksson började på IEC i april 1998. Gick ner i lön, från 30 000 till 20 000, men med en stor rörlig del. Han begrep att sporträttigheter hade stor potential; digitaliseringen stod för dörren och rörliga bilder hade precis börjat figurera på nätet.
I slutet av 90-talet åkte Jonas över hela världen för IEC:s räkning. Han öppnade nya marknader i Mellanöstern och Australien, fyllde sporttablåer med tennis, simning och volleyboll, sålde, sålde, sålde.
Till slut var hans provision så stor att han bytte den mot några procent av företaget.
2001 såldes IEC till SRG för runt 200 miljoner. Hälften kontant, hälften i aktier. Jonas Eriksson tjänade sin första miljon.
Men det brittiska bolaget misslyckades med att förvalta kassakon – och redan två år senare köpte Jonas och de andra ägarna tillbaka IEC.
Tajmingen var, inte överraskande, perfekt. Deras första drag blev att säkra rättigheterna till Real Madrids försäsongsturné i Asien. Kort därpå skrev David Beckham på för Galácticos. Lycka: gjord.
IEC:s affärer blomstrade i mitten av 00-talet. 2007 såldes bolaget igen, ett år innan finanskrisen. Då värderades det till runt 800 miljoner. Jonas Eriksson ägde närmare tolv procent vid tillfället och blev ekonomiskt oberoende i och med affären.
Samtidigt bestämde han sig också för att hårdsatsa på sin domarkarriär. Han satte upp två mål: EM 2012 och VM 2014. Året därpå gjorde han Champions League-debut.
* * *
Alpernas snötäckta toppar kikar in genom planets fönster. Jonas Eriksson vet precis vad det betyder. Dags att ta på sig slipsen och se UEFA-proper ut när domarvärden möter upp i ankomstterminalen.
Slipshumorn är populär i gruppen. Markus Strömbergsson får bland annat skit för att han ”haft samma knut sedan 1999”. Och Svenska Fotbollförbundets förra slips påstås ha tydliga sovjetiska influenser.
– Jag har varit på mausoleet i Moskva och sett Lenin fem gånger och han har exakt likadan slips som den Svenska Fotbollförbundet brukade ha, utbrister Stefan Johannesson.
Hans Vanhedenmål är nu så brett att hela kabinen väntar på att han ska plocka fram en patenterad inhalator och köra upp i näsan.
– Exakt! fortsätter han ivrigt. Blå! Prickig! Men det är ju alltid fotoförbud därinne så jag kan fan aldrig fota av den.
Jonas sitter med datorn uppslagen och klickar sig igenom foton från förra veckans Uruguayresa. Domarteamet poserar framför Punta del Este. Domarteamet tittar på sjölejon. Domarteamet hälsar på gamle storstjärnan Álvaro Recoba.
De europeiska toppdomarna förses ständigt med nya filmklipp från UEFA, situationer som visar när olika domare agerat bra eller dåligt. De fungerar som diskussionsunderlag och vidareutbildning. Innan varje Europamatch gör Jonas ett urval och visar för sina kollegor.
Just nu tittar han på en sekvens från gruppspelsmatchen mellan Chelsea och Schalke 04, där tyske Benedikt Höwedes tappar skon men spelar vidare ändå.
– ”In this case the game should have been allowed to continue, unless the player who lost the boot would have been involved in active play”, läser Jonas innantill från rapporten. Så han får alltså inte springa och jaga bollen. Då ska det vara indirekt frispark – men inte varning. Hmm. Jag är inte säker på att jag hade fixat det regelmässigt.
– Du hade aldrig blåst, säger Johannesson.
– Nej, jag hade inte blåst av. Jag hade blundat för det. Då kan man säga ”jag såg det inte”. En pragmatisk lösning.
– Ditt nya modeord? gäspar Markus Strömbergsson från sitt säte.
– Pragmatisk?
– Du har sagt det åtta gånger nu.
– Men det är viktigt. Man ska döma med konsekvens. Stringens.
– ”Stringens”? ryter Johannesson. Har jag fan aldrig hört i hela mitt liv.
– Det är stringtrosor du har hört, möjligen.
– Ja.
* * *
* * *
Inför varje säsong skickar alla domare en ”integrity declaration” till sina inhemska och internationella arbetsgivare. Där ska de redogöra för klubbsympatier och förklara varför de borde avstå från att döma vissa lag.
Jonas Eriksson har tre föreningar som är off-limits: moderklubben IFK Luleå, favoritlaget Nottingham Forest – och Paris Saint-Germain.
Han är personlig vän med klubbens qatariske president Nasser Al-Khelaifi sedan 2003. Under IEC-tiden reste Jonas mycket till Qatar och förhandlade inte sällan med Al-Khelaifi – som då var inköpschef på Al Jazeera Sport.
Nu har de inte kunnat träffas på fyra och ett halvt år eftersom Jonas vill undvika jävdiskussioner. Det får vänta tills karriären är över.
– Han är en gammal tennisspelare som spelat Davis Cup för Qatar och känner shejkfamiljen. En helt vanlig kille, fötterna på jorden, bra värderingar. En gång var jag nere och jobbade i Qatar under ramadan och blev hembjuden till honom för att äta middag klockan 03.00 innan solen gick upp. Helt fantastiskt.
Jonas Eriksson gör fortfarande arbetsresor till Qatar – för att döma Qatar Stars League.
– När de startade ligan fick varje klubb tio miljoner dollar att köpa spelare för, men de har inte riktigt hunnit bygga upp kvaliteten på domare. Ibland när det är lite kris kan de ringa på måndagen: ”Could you come on Sunday? We need referee.” Det är fantastiska arrangemang kring matcherna – och mitt i halvleken blir det bönestund. Högtalaren dånar igång.
Någon relation till Manchester Citys shejkägare Mansour Bin Zayed har han däremot inte. I februari dömde Jonas Eriksson lagets Champions League-åttondel mot Barcelona – och hamnade i fokus efter att ha dömt straff och visat ut Citys backninja Martin Demichelis. Ett fullt korrekt beslut enligt regelboken, men tränaren Manuel Pellegrini tyckte ändå att det var rimligt att såga hela Sverige som fotbollsnation – och blev senare avstängd för sina uttalanden.
– Själv märkte jag knappt av det, säger Jonas. Visst, Pellegrini var sur och tyckte att vi hade avgjort matchen, men det säger folk ofta. Det var observatören som förklarade att det varit lite liv på presskonferensen, men då sa jag till grabbarna: ”Jag vill inte veta. Prata inte om det när jag är med.”
Vad tyckte observatören om er insats?
– Det får vi inte prata om, men om man lägger ihop att vi fick döma Tottenham–Benfica i Europa League två veckor senare, och därefter kvarts- och semifinal i Champions League, kan man utgå från att det var ett gott betyg.
Jonas Eriksson är de facto VM-domare, vad Pellegrini än anser. Den 14 januari kom mejlet som inleddes med de förlösande orden: ”Congratulations on being appointed to the World Cup!” Jonas Eriksson, Daniel Wärnmark och Mathias Klasenius blir ett av nio europeiska domarteam, 25 totalt, som deltar i VM.
– Jag blev ändå inte ”hoppa upp i taket”-glad. En kollega gjorde en bra jämförelse: när man vet att man ska få barn blir man glad, men man blir ännu gladare när barnet föds. När man står där i tunneln innan första matchen – det kommer att vara själva grejen.
När brittiske domaren Howard Webb blåst av Sveriges förlustmatch mot Portugal i playoff skickade han ett sms till Jonas: ”Nu har jag gjort vad jag kan för att du ska få VM-finalen!” Sverige hade knappast gått till final oavsett, men Webb gjorde en komisk poäng. Jonas vet inte själv vad han bör hoppas på.
– Att bli uttagen är en dröm. En final vore en dröm i drömmen. Men jag är VM-debutant, måste ha flyt och få rätt matcher. Det är inte bara upp till mig själv: förra VM fanns superduktiga domare vars assisterande missade viktiga offsider. Traditionen inom FIFA är också att en europé inte får döma om ett europeiskt lag går till final.
Jonas Eriksson har möjligheten att döma ytterligare ett VM – han är 40 år nu och får döma till 45 – men vet inte om han vill.
– När vi sålde företaget satte jag upp två mål: EM 2012, VM 2014. På andra sidan juli måste jag fundera: ”Okej, vad händer nu?” Efter VM måste jag sätta ett nytt mål. Är det att döma flest allsvenska matcher någonsin? Är det att döma en Champions League-final? Är det att döma i Ryssland 2018? Jag vet inte. Jag måste formulera något nytt i mitt huvud som jag kan kicka på ett tag.
Jonas Eriksson investerar alltjämt i vitt skilda saker som HBO Nordic, lästjänsten Readly, drunkningslarmet SenTAG (”ett otroligt begåvat patent”) och Sportway, en digital sportkanal för ungdomar, så alternativ utanför fotbollsplanen finns också.
– Jag kommer att göra något i affärsväg igen, det känner jag på mig. Kanske med Filip och Fredrik? Jag har hållit på med fotboll hela mitt liv: spelat sedan jag var fem, dömt sen jag var 13, rört mig i en tv-sportmiljö mellan 1998 och 2011. Jag kan mycket, känner mycket folk. Det finns olika nätverk där som jag inte riktigt kopplat ihop än.
* * *
Klockan 18.15, två och en halv timme innan matchstart, samlas de i lobbyn. Två polisbilar eskorterar dem till Juventus Stadium.
När bussen rullar in stänger de av sina mobiltelefoner. Italienarna buar, ropar ”due-due, puta madre, due-due” efter domarteamet. 2–2-matchen mellan Sverige och Danmark i EM 2004, som slog ut Italien ur mästerskapet, smärtar fortfarande.
De sätter på Sweet child ó mine och tar som vanligt rygg på första laget som kommer ut för att värma upp, i det här fallet FCK.
Precis innan matchstart greppar Jonas Eriksson matchbollen och kastar den till någon av sina assisterande – den enda vidskeplighet han kostar på sig – innan han knyter shortsen. Inför Europamatcher drar han upp dem lite extra högt, trots att han tycker att det ser för jävligt ut. Han vet mycket väl att Collina tycker att det skänker pondus – och att domarbasen troligtvis ser matchen på tv.
När lagen står uppradade och kameran glider förbi kliar sig Jonas ovanför bröstfickan, en hemlig hälsning till familjen framför tv:n.
Matchen är relativt lättdömd. Arturo Vidal sätter ett hattrick, två på straff. Olof Mellberg orsakar en av dem – men sätter samtidigt FCK:s enda mål.
I minut 63 blir det plötsligt liv på läktarna. Real Madrid har gjort 3-1 på Galatasaray, ett gynnsamt resultat för Juventus. Jonas fattar inte alls vad som pågår och skickar snabbt ut frågan i sitt headset. Mathias Klasenius replikerar dräpande och blixtsnabbt: ”Äh, de visade bara din taxerade förmögenhet på bildskärmen.”
Efter några övertidsminuter blåser Jonas Eriksson av sin sista match för året. Stefan Johannesson skriker rusigt ”god jul, god jul” i kommunikationssystemet. Det sista VM-hindret har städats undan.
Eftersom Jonas dömer allsvenskan mellan april och november, och Champions League från september till maj, är det här den enda tid på året som han kan vara lite ledig. Ölen på hotellrummet smakar därför lite extra gott. Att gå ut någonstans i Turin är otänkbart – det får aldrig framstå som att domarna firar matchresultatet.
Jag frågar Stefan Johannesson om han har något särskilt starkt minne som ringar in Jonas Eriksson som person.
– Nu när du frågar blir det bara fylleminnen som dyker upp. Han är så otroligt kontrollerad i nyktert tillstånd – men bindgalen när han blir riktigt full. ”Jonas, vi måste gå, stället stänger nu.” ”Ja, men det skiter jag i – då köper jag stället så håller vi öppet!” Så där, liksom. ”Mäklarbricka, in med det för fan!”
– Fast aldrig otrevligt, förtydligar Jonas.
– Nej, aldrig otrevligt.
Jag har alltid funderat över de där kommunikationssystemen, om ni bara kör situation room-retorik eller kan unna er lite jargong också. Uppenbarligen det senare.
Klasenius skrattar till.
– Fan, jag minns inte vilket lag det var, men en gång dömde du ju en spelare som hette Hora. H-o-r-a.
– Ja, roligt, säger Jonas. Han spelade i Cluj. Roma-Cluj, september 2010.
– Jag har aldrig hört dig kalla en spelare vid namn så ofta, säger Klasenius. ”No more, Mr Hora! No more, Mr Hora!”
– ”You have done enough this match, Hora.” ”Okay, Hora?” ”Hora, this is the last call.” Men jag hade ju fem-sex personer i kommunikationssystemet som eldade på också.
Daily Mail kallade dig för ”the multi millionaire referee who officiates games just for fun”. Vad exakt är så kul med att döma?
– Av veckans 168 timmar ska man pricka två där man är på topp, psykiskt och fysiskt. Man måste ha ätit, druckit och tränat så bra som möjligt. Den sekund då det är som allra viktigast ska man ha rätt puls, vara på rätt ställe, ta rätt beslut, ur rätt vinkel. Med 30 kameror som kan avslöja om man gör fel och miljoner tv-tittare som kan kritisera en direkt. Det är den maximala utmaningen.
Han öppnar en öl.
– Det, i kombination med att man älskar fotboll och får vara med på de absolut största matcherna med de största stjärnorna i världens största sport. Oslagbart.
En kort tystnad uppstår. Jonas vet att drömmen är närmare än någonsin. Om han sluter sina ögon kan han praktiskt taget höra Rios febriga salsarytmer utanför fönstret.
Den ultimata upplevelsen håller på att bli verklighet, Jonas Eriksson håller på att nå ännu ett livsmål.
”Where do we go?” sjunger Axl Rose. ”Where do we go now?”