”Så ligger medierna i skyttegravskrig med Donald Trump”

Den här veckan har för redaktionslivet till stora delar präglats av Stockholms modevecka. Inför varje större händelse av det här slaget brukar vi slå våra kloka (nåja) huvuden ihop och spåna fram en mängd idéer. En del nya grepp blir otroligt bra (som när vi lekte stalkers på Instagram), en del blir mindre bra (som kändisarna-på-frontrow-filmen vi underskattat arbetstiden kring och ännu inte hunnit publicera), och en del når ända ut till branschpressen (som när Martin Hansson utsåg Martin Hansson till en av modeveckans bäst klädda).

***

När mänskliga värderingar knuffas åt sidan på daglig basis blir det ju korrekt, coolt och till och med kul att ta tydlig ställning för sådant som för bara några år sedan ansågs vara sunt förnuft. Se bara på det som händer i USA. Där har ju Donald Trump lyckats börja bygga en mur både utåt, mot Mexiko, och inåt, mellan de amerikanska medborgarna. Och då han tillsammans med sina medarbetare svingar vilt mot medierna, har medierna svarat med att lika många svingar tillbaka. Amerikanska mediekartan är ju annorlunda än den svenska och där har de även tidigare mycket tydligare tagit ställning i politiska frågor (Lex Fox News) men nu har även livsstilsmagasinen kastat handskarna. GQ har släppt lös sin politiska kommentator Keith Olbermann i en serie anti-Trump-monologer.

[socializer-facebookembed href="https://www.facebook.com/gq/videos/10155702520898098/"]

GQ-redaktionen har ocksa klätt om presidenten i en stiligare look, ”because somebody had to”. Men även där tar de upp bristerna i Trumps politik.

[socializer-facebookembed href="https://www.facebook.com/gq/videos/10155709166153098/"]

Vanity Fair hamnade i ett rejält skyttegravskrig med den då blivande presidenten i december. Först kallade de Trumps restaurang Grill ”the worst restaurant in America” i en recension, varpå Trump gick loss på Twitter och sågade både Vanity Fair och dess chefredaktör Graydon Carter. Den senare sörjde dock inte särskilt länge utan gick ut till sina digitala läsare med en prenumerationskampanj för ”the magazine Trump doesn't want you to read”. En succé, enligt Vanity Fair själva, när de på 24 timmar drog ihop 13 000 nya prenumeranter, vilket är över 100 gånger så mycket som en genomsnittlig dag. Så får göra ett tillägg till min första mening, att ta ställning är korrekt, coolt, kul – och dessutom lönsamt.

***

Har precis skickat iväg nomineringarna till Gyllene hjulet. Ja, det må låta som någon slags Gumball 3000-rip off för män 70+, men är i själva verket en gala där årets bästa event lyfts fram. Vi nominerade både Sveriges bäst klädda man och Cafés Stora Modepris. Två klassiska galakoncept, som båda fick en ny form 2016. Ta en titt på bildspelen här och här. Håller tummarna för att juryn gillar koncepten lika mycket som vi. Planeringarna för 2017 års fester är redan i full gång.

***

Senast var det Jesper Rönndahls skånska stämma som hördes i korridorerna

I veckan presenterades förra kvartalets siffror från Orvesto. Det där var en mening fylld med tidningsmakarlingo men i korthet betyder det att man fick veta hur många som läste Café under slutet av 2015, jämfört med under slutet av 2016. Och ja, det är ju svårt att glädjas åt hedersamma förluster, men att Café tappar två procent på ett år när andra tappar 10-20 procent är ett bra betyg. Särskilt som det sker samtidigt som vi har 100 procentiga ökningar på besökare på sajten (över 230 000 i veckan!) och prenumeranter på vårt nyhetsbrev(över 20 000 nu!). Tror stenhårt på det vi gör – att leverera det innehåll ni vill, där ni vill ha det – och siffrorna visar att vi gör mycket rätt. Samtidigt kan vi bli mycket bättre på väldigt många saker så har ni några idéer, hör gärna av er till mig på jonas.terning@cafe.se.

***

Fördomspodden är igång med inspelningarna för säsong två. Senast var det Jesper Rönndahls skånska stämma som hördes i korridorerna här på Aller Media. Premiär i mars så håll ut!

***

Annars har veckan för mig handlat mycket om en mancold som dels tvingat mig ner i säng, dels öppnat upp för SVT Plays digra dokumentärkatalog. Ett dyk in i det okända om två finska grottdykares död och kamraternas kamp för att – trots polisens förbud – få upp kropparna väcker tankar om både klaustrofobi och kärlek. Strandad i Kanton var både otroligt snygg och otroligt sorgsen om den kongolesiska bonden som tror sig hoppa på sitt livs chans och istället blir, just det, strandad i kinesiska Kanton med en container t-shirts ingen vill köpa, och utan pengar till resan hem. Kittlad var så udda (kittelsexfetischism?) att det var svårt att få grepp om det egentligen var en dokumentär eller en mockumentär medan Jens Linds hantverk och inte minst ikoniska röst i Khao Lak lyckas hålla en kvar hela vägen, även fast själva historierna om tsunamins offer berättats tusentals gånger förut. Önskar ingen av er en förkylning av detta slag, men OM ni drabbas har ni nu något att roa er med.

Få Cafés nyhetsbrev i din mejl

[newsletter]

Mer av Jonas Terning

”Det kan vara jobbigt att heta Snorre från allra första början”